MAN SKA INTE VARA LÄTTKRÄNKT” - Kriminologiska institutionen ...

Kriminologiska institutionen”Man ska inte vara lättkränkt”En studie om brottsofferskap och professionella attitydertill patientrelaterat våld inom lokal, rättspsykiatrisk vårdExamensarbete 15 hpKriminologiKriminologi III (30 hp)Vårterminen 2010Daniel Rhodin

SammanfattningÄmnesinriktningen i det här examensarbetet är ”våld i arbetslivet” och just det här arbetetinriktar sig mot attityder till utsatthet och brottsofferskap inom den rättspsykiatriska vården.Huvudfrågorna i studien är om personalens attityd till professionalism påverkar deras attitydtill utsatthet och offerskap. Studien är en kvalitativ intervjuundersökning där jag använt migav en egen intervjuguide som utgångspunkt för frågeställningen. Intervjuerna utfördes på etträttspsykiatriskt behandlingshem och respondenterna var fyra stycken ur personalen medolika befattningar. Några teoretiska ansatser som jag använt mig av är Malin Åkerströmsforskning om brottsoffer och utsatthet samt Ewa Menckels studier om hot och våld inom vårdoch omsorg. Jag förklarar även min vetenskapsteoretiska utgångspunkt för studien genomkonstruktivismen. Jag presenterar kort vilken metod jag använt mig av samt vilket urval jaghaft och en lite längre etikdiskussion runtomkring detta. Efter detta redovisas resultatet avintervjuerna följt av en analys– och diskussionsdel där Åkerström och Menckels forskningappliceras och problematiseras på min studie. Utfallet jag fick har både likheter och skillnadermed deras forskning där framförallt attityderna runt utsattheten uppvisar tydliga likheter menatt de bakomliggande faktorerna till dessa i vissa fall utgör en skillnad. Slutligen avslutasarbetet med en kort slutsats om det jag kommit fram till.2

InnehållsförteckningInledning s. 4-5Problemformulering s. 5-7Syfte och frågeställning s. 7Tidigare forskning s. 7-11Teoretisk ansats s. 11-12Vetenskapsteori s. 12-13Metod och material s. 13Urval s. 14-15Etikdiskussion s. 15-17Resultat s. 18-26Analys och diskussion s. 26-30Slutsats s. 30-31Litteraturförteckning s. 32-33Bilaga s. 343

InledningBrottsofferVem är egentligen ett brottsoffer? ”The public is always the victim of crime” förklaradeEdwin Sutherland (1924) 1 som den första kriminologen att studera brottsoffer som ett egetfenomen. Ur ett kriminalhistoriskt perspektiv kan man utläsa flera olika brottsoffertolkningarav ett antal kriminologer. En av dessa var Hans von Hentig (1948) 2 som hade som strategi atttypologisera brottsoffren enligt följande modell: ungdomar, kvinnor, pensionärer, mentalt”defekta” personer, mentalt svaga personer, invandrare, minoriteter, intellektuellt svagapersoner, deprimerade, giriga och personer i ekonomisk nöd, socialt missanpassade,ensamma, självförvållade brottsoffer, mentalt blockerade brottsoffer och brottsoffer som slårtillbaka men är svagare än gärningsmannen. En sannerligen innehållsrik och gedigen lista somjag dock kan känna är i behov av förnyelse. Hur listan skulle kunna utvecklas är dock ingetsom kommer att behandlas i det här arbetet förutom på en viktig punkt: De som riskerar att blidirekta brottsoffer genom sitt arbete. Detta är en grupp som ofta inte ses som synonym medepitetet brottsoffer. Arbetsmiljöverkets statistik för våld och hot inom arbetslivet visar att överhälften av de totala anmälningarna kommer från vård- och omsorgssektorn. 3 Att skriva ochpraktiskt genomföra ett examensarbete om våld i arbetslivet kändes på förhand som ett ganskakonkret projekt. När man inte är insatt i problematiken kring olika vålds- ocharbetsmiljöaspekter så känns utgången given; antingen så jobbar man i en erkänt riskfylldsektor 4 eller så gör man det inte. Att undersöka de riskfyllda sektorerna om förekomsten avvåld är ingenting banbrytande då man kan vänta sig det utfallet man eftersöker, d.v.s. att detförekommer våld mot personalen. 5Attityder till utsatthetEn inte lika empiriskt besvarad fråga är den viktimologiska 6 frågan om attityder till sin egenutsatthet för våld i arbetslivet. I det här arbetet kommer existensen av våldet inom psykvårdenatt kopplas till frågan om brottsofferskap och attityderna runtomkring det. När jag härdiskuterar attityder så menas hur människor ser på sitt eget brottsofferskap, om de har1 Jerin & Moriarty (2010) s.12 Jerin & Moriarty (2010) s.23 Se länk till arbetsmiljöverket i litteraturlistan.4 Vad som underförstått menas här är sektorerna polis och säkerhetstjänst, vård och omsorg samt skolor ochsocialtjänst.5 Här bör man dock ha i åtanke att våldet visar sig i olika former beroende på arbetsplats.6 Viktimologi: Läran om brottsoffer - Sarnecki, J (2003) s. 3984

inställningen att de är brottsoffer eller att de tvärtom kanske inte alls känner igen sig i denbeskrivningen. Anser de att det som hände inte var ett brott, alternativt att brottet inte vartillräckligt allvarligt för att de skall känna sig viktimiserade? Kanske finns det en attityd omatt de inte borde känna sig viktimiserade då det kan tolkas som en del av jobbet och en riskman får ta, en sorts, yrkesbaserad professionalism.En översikt av den här studienEmperin är baserad på fyra stycken kvalitativa intervjuer med personal vid ett rättspsykiatrisktbehandlingshem i Sverige. Det finns en del tidigare forskning inom ämnet, bl.a. av MalinÅkerström och Ewa Menckel som båda har intresserat sig för arbetsrelaterat våld och desskonsekvenser. Speciellt Malin Åkerströms undersökningar är något som kommer att vara ettåterkommande ämne i det här arbetet då hon har många intressanta tolkningar avbrottsofferskap. 7 I den vetenskapsteoretiska delen kommer det att diskuteraskunskapsproduktion och förståelseperspektiv i samband med det kvalitativa intervjumomentetsom genomfördes. Läsaren kommer också kunna ta del av den filosofiska,vetenskapsteoretiska utgångspunkten ur vilken detta arbete grundades. Uppsatsenshuvudavsnitt är en resultatredovisning av det viktigaste som sades under intervjuerna följt aven analys runt resultatet. Slutligen redovisas vilka slutsatser som resultatet och analysen lettfram till där tanken är att försöka diskutera dessa utifrån både ett objektivt och ett subjektivtperspektiv. Att undersöka våldshandlingar är alltid relevant ur en kriminologisk synvinkeleftersom våld i de flesta fall är en straffbelagd handling. Ur ett arbetsmiljöperspektiv ärviktimisering också intressant att fördjupa sig i, i en tid där brottsofferfrågor tar allt mer plats iden vetenskapliga men framförallt i den massmediala världen 8 . Jag tror att det är en del avsamhällets utveckling att lära sig förstå konsekvenserna av våldet för att kunna bemöta ochbehandla det. Att frågan om brottsofferskap kan vara tvetydlig och väldigt olika tolkad frånindivid till individ är något som också känns viktigt att belysa för att bibehålla reflexivitetenProblemformuleringEwa Menckel tar upp flera aspekter på våld och utsatthet i sin bok Hot och våld i vård ochomsorg. 9 Utifrån hennes undersökningar får vi lära oss att några grundläggande temandefinierar huruvida en handling anses vara våld och huruvida den utsatte anses vara ett offer7 Åkerström (2000), (2001), (2007).8 Brottsoffermyndigheten: ”Media har högst troligt bidragit till att brottsoffers utsatthet och reaktioneruppmärksammas mer än tidigare på flera samhälleliga arenor.” Se länk i litteraturförteckning.9 Menckel, E (2000)5

för det. Alltså ett brottsoffer per definition. De aspekter som är intressantast för den härundersökningen är de som har med arbetsplatsens syn på professionalitet att göra. Hurarbetsplatsen reagerar på olika händelser beroende på dess karaktär, alltså hur ”allvarlig”händelsen egentligen var enligt kollegerna till offret. Det har visat sig vara svårare att få stödnär man åsamkats mental smärta än fysisk smärta då fysiska yttre skador ofta ”talar för sigsjälva” medan psykologiska kränkningar ofta inte klassas som ett arbetsmiljöproblem. 10Vidare skriver Menckel, med exempel från äldreomsorgen, att övriga vårdares relation tillpatienten påverkar deras syn på den situation som uppstod mellan patienten och den utsattevårdaren. 11 Exempel på detta kan vara att man ger varandra ”tips” på hur man ska behandla enviss patient utifrån sin egen erfarenhet och att fokus förflyttas från att vara ett gemensamtarbetsmiljöproblem till att definiera personliga svårigheter och yrkesmässig svaghet hos dendrabbade vårdaren som inte tycks ”klara av” patienten. Själva händelsen bagatelliseras ochvårdarens professionalitet kan därmed indirekt ifrågasättas. Det återkommande temat är alltsåatt bagatelliseringar av händelserna är starkt förknippat med professionalism för yrket, dockgörs här en skillnad mellan den vanliga vårdsektorn 12 och psykvården där det enligt Menckelråder en helt annan attityd till problemet: ”Våld eller hot från vårdtagare med andra typer avpsykiska störningar eller från alkohol- eller drogpåverkade personer accepteras däremot inte,snarare tycks negativa upplevelser av laddade situationer förstärkas av detta tillstånd.” 13Detta därför att de, enligt Menckels undersökning, uppfattas som mer medvetna om sinahandlingar och att de är drivna av en klar vilja att skada. Intressant här är att ställa sig fråganom detta stämmer. Den spontana känslan av motsägelsefullhet inför påståendet att psyksjukamänniskor skulle klassas som mer ansvariga än de som inte är psyksjuka infann sig omgåendenär jag läste detta, råder verkligen dessa attityder inom psykvården? Utifrån denna skepsisformas en spontan nyfikenhet där jag ställer mig frågan om lyhördheten och den seriösainställningen till våldet inom psykvården som Menckel pratar om är så stor i en vardagligpraxis? Malin Åkerström diskuterar hur människor gärna avdramatiserar och normaliserarvåldet, hur de kategoriserar människorna bakom handlingen istället för att kategorisera självahandlingen 14 . Detta för att förflytta fokus från sin egen utsatthet och därmed ”nedtona” sitt10 Menckel, E (2000) s.104-10511 Menckel, E (2000) s. 105-10612 Här exemplifierat som en sektor som tar hand om dementa personer utöver de vanliga, psykiskt friskavårdtagarna.13 Menckel, E (2000) s.10714 Åkerström, M (2000) s.300-3016

eget offerskap. Om detta fenomen förekommer inom den rättspsykiatriska vården är intressantatt undersöka då jag vill koppla det till hur professionella attityder kan uppvisa sig.SyfteSyftet med den här undersökningen är att göra en pilotstudie om brottsofferskap och attitydertill professionalism inom den kommunala psykvården, baserat på Ewa Menckels och MalinÅkerströms undersökningar. Fokus kommer att ligga på de anställdas egen inställning tillutsatthet i kombination med professionalism även om arbetsplatsen policy kommer att berörasockså. Tanken är att de resultat som här presenteras kommer att ge en värdefull inblick förläsaren i hur attityderna och tankegångarna runt patientrelaterat våld kan se ut på etträttspsykiatriskt behandlingshem.FrågeställningUndersökningen kommer att utgå ifrån två huvudfrågor:Hur ser personalen inom den rättspsykiatriska vården på sitt eget offerskap?Hur påverkar anställda inom rättspsykiatrins syn på professionalitet deras syn påpatientrelaterat våld?Tidigare forskning om förekomsten av våld inom vårdenHot och våld i vård och omsorgVåld i arbetslivet är ett fenomen som har tagits upp tidigare i olika sammanhang. När mananvänder frasen som sökord på internet så hittar man ett antal tidigare studier som till denstörre delen handlar om förekomsten av våldet 15 . Den huvudsakliga inriktningen har varit attbekräfta att våldet faktiskt existerar. En större undersökning som finns att tillgå är gjord avtidigare nämnda Ewa Menckel, forskare vid dåvarande Arbetslivsinstitutet. 16 I boken Hot ochvåld i vård och omsorg så presenteras en hel del intressanta resultat:Anställda inom kommunal vård och omsorg är betydligt mer utsatta för våld och hotän den genomsnittlige arbetstagaren.Hot och våld inom kommunal vård och omsorg förekommer i större omfattning ochdrabbar fler än vad som tidigare framkommit.15 Till exempel: Viitasara,E (2004)16 Menckel, E (2000)7

Alla yrkesgrupper inom kommunal vård och omsorg är utsatta, även de som inte hardirekt och daglig kontakt med vårdtagarna. Kvinnor är mer utsatta än män. Verbalt hot om våld är vanligast; det drabbar nästan alla. Många har upplevt olika känslomässiga reaktioner efter vålds- eller hothändelsen. Det finns ett betydande mörkertal vad gäller anmälningar. 17Anledningen till att dessa punkter valts ut är att beskriva för läsaren hur utbredningen avvåldet kan se ut inom vården. Det känns relevant att kunna illustrerar en form av förförståelsei hur vanliga eller ovanliga olika företeelser eller utsatthetsgrader är. Min förhoppning är ävenatt genom intervjuerna, få en inblick i om det finns likheter mellan intervjudeltagarnas svaroch dessa fakta. Detta betyder dock inte att de ska bekräfta eller förkasta en speciell hypotesutan snarare illustrera hur olika svaren och utsattheten kan te sig i förhållande till det som”förväntas” av intervjuledaren, det vill säga i det här fallet av mig själv.Tidigare forskning om brottsofferskap (Viktimisering)Attityder till våld inom vårdenMalin Åkerström behandlar ämnet attityder i sin artikel ”…’Det gicks bärsärkargång’...-nedtoning av våld på sjukhem” 18 där hon utifrån sin studie om våld inom äldreomsorgendiskuterar och problematiserar hur vi gärna kategoriserar människorna som utför handlingenistället för att kategorisera själva handlingen. Exempel på detta kan vara att det våld somutförts av en människa som ses som fysiskt svagare eller intellektuellt svagare än denpersonen som våldet riktades mot, egentligen inte är våld. Ett annat exempel på hurattityderna till våldet kan uttryckas är att de avdramatiseras genom att händelser berättas ipassiv form så att det framställs som någonting som alla inom vården är med om, en variantpå passiv form finns i titeln ”Det gicks bärsärkargång” eller i ett annat direktcitat: ”Man får ettnyp”. 19 Dessa skulle mer personligt kunna uttryckas ”Han/Hon gick bärsärkargång påmig/oss” och ”Jag fick en smäll av honom/henne”.17 Menckel, E (2000) s. 158-15918 Åkerström, M (2000)19 Åkerström, M (2000) s.303.8

Skämtsamt tonfall som avdramatiseringÅkerström diskuterar vidare hur de personer hon intervjuat gärna använde sig av en skämtsamoch lättsam ton när de pratade om våldet, att de ofta avslutade meningar med ett fniss eller ettskratt när de gav exempel på hur våldet kunde se ut. Den slutgiltiga tolkningen av dessaexempel från intervjuerna med vårdpersonalen blir att de vill avdramatisera och normaliseravåldet för att därigenom avdramatisera och normalisera vårdtagaren (patienten) för att visa attde känner med dem, att de förstår dem då de befinner sig i en form av integritetskränkandeposition där de ofta ligger utlämnade och är beroende av en annan människas hjälp dygnetrunt. Något jag funderade över när jag läste detta var att det skulle kunna vara ett sätt förpersonalen som utsätts för våldet att behålla sin professionalitet genom dessaställningstaganden. När de visar empati och förståelse för förövaren så visar de att de trots alltstår över dem, att de är förlåtande och tänkande individer såsom en god människa skall vara. 20Här blir min tolkning av Åkerström att de genom att förflytta fokus från hur synd det är omdem, till hur synd det är om patienten så nedtonar de sin egen viktimisering samtidigt som detydliggör sin överordning.Coola offerMalin Åkerström inleder sin artikel ”Coola offer” 21 med att göra ett utdrag ur Henrik Thamsbrev till brottsoffermyndigheten (2004) där han kritiserar och ifrågasätter derasforskningsfokus då det nästan helt saknas forskning om våld riktat mot ett antalsamhällsgrupper. Två av dessa är våld mot män och det som är intressant för den härundersökningen, nämligen yrkesrelaterat våld. Han uttrycker sig ganska bitskt och menar attframtida brottsofferforskare kommer att tro att dessa brottsoffergrupper helt saknades underbörjan på 2000-talet. Som ett svar på detta är Åkerströms egen artikel där hon diskuterar våldmot män och deras brottsofferskap. Det intressanta med detta är att här kommer återigenattityder till våldet upp när hon beskriver hur de män hon pratat med har svårt att välja om deska identifiera sig till gruppen ”män” eller gruppen ”brottsoffer”. För dessa två går inte attkombinera då de är varandras motpoler. Åkerström vidareutvecklar detta med att denkulturella bilden av manlighet är starkt förknippad med styrka, kompetens och handlingskraft,att vara ”cool” och kontrollerad under press, medan offer representerar svaghet och passivitet.”…Calling someone a victim encourages other to see how the labelled person has been20 Detta påstående bör inte tolkas bokstavligt som författarens åsikt utan snarare som min tolkning avallmänna, moraliska värderingar med grunder i religiösa uppfattningar.21 Åkerström, M (2007) s.427-4309

harmed by forces beyond his or her control…” 22 De egenskaper som den kulturella bilden avmanlighet presenterar kallas även för hegemonisk maskulinitet 23 . Detta är ett väldigtintressant genusperspektiv på brottsofferskap och för att koppla männens brottsofferdiskurs 24till den brottsofferdiskurs jag vill betona; det vill säga den yrkesrelaterade, så kommer jag islutdiskussionen av studien att belysa några av de egenskaper som förklarar hegemoniskmaskulinitet, nämligen kompetensen samt att kunna behålla lugnet och kontrollen i pressadesituationer. För att summera Åkerströms resonemang så utläser jag här svårigheterna i attkombinera de två begreppen ”män” och ”brottsoffer” och tror även att samma svårighetinfinner sig när man ska kombinera begreppen ”yrkesroll” och ”brottsoffer” men självklartberoende på den yrkesroll man har.Att inte identifiera sig med offerskapAtt nedtona sitt eget brottsofferskap är något som Åkerström återkommer till i ”Annie – enmotberättelse” 25 där hon berättar om sitt möte med en tungt kriminellt belastad kvinna på ettfängelse. 26 Här kan man dra paralleller till den hegemoniska maskuliniteten menpersonifierad av en kvinna. Det ”Annie” gör, är att betona sitt eget gärningsmannaskap för attpå så sätt ”slippa” känna sig som ett offer – att inte behöva identifiera sig med sitt offerskap.Trots att hon blivit misshandlad av män ett otal gånger väljer hon att fokusera på hur hon gavigen, hur hon startade bråken, hur hon ”jävlades” med dem och kränkte dem. Kort och koncistkan man säga att hon vill placera männen som slog henne som förlorare och sig själv somvinnare. Hon förklarar också hur hon alltid hade gjort sig förtjänt av smällarna genom attjävlas med männen.Här tolkas det av Åkerström som att offret inte är utan skuld 27 . Läsaren blir återigen bekantmed den passiva berättarformen ”vi” istället för ”jag” vid ett antal tillfällen. Med skillnadenatt i Annies berättelse så är ”vi” de starka, våldsamma, självständiga kvinnor som kan ”ta litestryk”. Det är alltså inte tal om något offerskap, utan snarare en naturlig process i detvardagliga livet för den kategorin kvinnor som Annie nämner. Åkerström kopplar ihop dettamed en studie om våldtagna studenter 28 som tidigare gjorts där det fanns ett motstånd mot att22 Förkortat direktcitat ur Åkerströms artikel. - Holstein & Miller (1990) s.10623 Messerschmidt, J (2004) s.4324 Det vill säga till hur män ”håller” på sin hegemoniska maskulinitet i både tal och framtoning för att inte bliklassade som brottsoffer.25 Åkerström, M (2001)26 ”Annie” är en pseudonym.27 Åkerström, M (2001) s.26828 Wood & Rennie (1994) i: Åkerström, M (2001) s.27710

eskriva sig själva som offer (”a victim”) bara för att man hade blivit utsatt för ett brott(”victimized”). Här kan man uttyda en attityd om att ett offer är något man själv väljer attvara, inte något man automatiskt blir när man utsätts för ett brott.Hur mycket ska man tåla?Ewa Menckel 29 diskuterar genomgående hur attityderna till personalens professionalitet ser utdär hon beskriver att flera vårdbiträden uttryckt känslan av att vara nonchalerad ochbagatelliserad i en utsatt situation varit vida svårare att försona sig med än den primära våldsellerhotincidenten. En fråga som återkommande berörs i intervjuerna är hur mycket man somprofessionell hjälpare ska tolerera i form av våld, hot och personliga kränkningar frånvårdtagare. Vilket ansvar har man själv för de obehagliga situationer som uppstått och vilkamöjligheter fanns att motverka och parera aggressionerna? Olika resonemang landar ofta i enförståelse för att sjuka och ångestfyllda vårdtagare behöver reagera på sin situation och geuttryck för detta i sina få sociala kontakter. Oklarheten kvarstår dock inför var toleransgränsenska dras så att den anställde inte tar skada. Menckel talar sig varm om vikten av en atmosfärsom präglas av förståelse och acceptans för mänskliga felsteg. Hennes åsikt utifrånundersökningarna är att misstaget som ofta görs är att man koncentrerar sig på skuldfråganistället för att ha som målsättning att betrakta varje uppkommen svårighet som en värdefullerfarenhet i den gemensamma strävan att finna de halvt fördolda men framkomliga vägarnatill en lyckad verksamhet för alla parter. Återigen återkommer temat till att våldet och hoteninte bör bagatelliseras utifrån någon sorts professionell inriktning och vilja 30 .Teoretisk ansats: ”Cool professionalism”Ewa Menckel skriver mycket om professionalismen inom den allmänna vården som enattityd och ett ställningstagande gentemot de händelser som uppstår när en vårdare får utståvåld och hot inom sitt yrke 31 . Denna teoretiska ansats kan sägas vara grundstenen för minegen förförståelse ur vilken jag gav mig in i det här projektet. Att applicera detta på ettområde där den enligt samma forskare (Menckel) inte ska existera i samma utsträckning,nämligen psykvården är ett av målen med det här arbetet. Detta för att ta reda på omprofessionalismen har ett annat ansikte när det kommer till hantering av psykiskt stördapatienter och framförallt om hur detta omsätts i praktiken. Bagatelliseringen som en sorts29 Menckel, E (2000) s. 10830 Menckel, E (2000) s. 107-11031 Menckel, E (2000) s. 59,60,10911

professionalitet är en aspekt som även Malin Åkerström poängterar och nedtoningen av våldetsamt karaktäriseringen av våldsmakaren istället för våldshändelsen är teoretiska ansatser somkommer att användas för att tolka det material som jag fått fram genom intervjuerna. Ävennedtoningen genom ordval, de passiva berättarformerna, samt maskulinitetens betydelse somÅkerström pratar om kommer att beaktas genom intervjuerna.VetenskapsteoriKonstruktivismDe kvalitativa intervjuer som genomförts är tillsammans med de teorier som appliceras, medoch konstruerar en verklighet och en diskurs om viktimisering. Konstruktioner, ellerkonstruktivism är något som Sohlberg & Sohlberg förklarar 32 med att det som forskaren inombeteende/samhällsvetenskap egentligen observerar i sina undersökningar är socialakonstruktioner som denne sedan dekonstruerar till något som kan klassas som en vetenskapligkonstruktion. I det här fallet kan man säga att den sociala konstruktionen av utsatthet ochviktimisering är den som bildas när de anställda vårdarna eller psykologerna inomrättspsykiatrin själva tolkar den policy och de allmänna inriktningar som råder för dessabegrepp inom deras yrkesgrupp. Vidare hur de konstruerar sin egen verklighet och vardagligainställning till begreppen genom interaktion med varandra och hur de även på det inre planetskapar sig en bild av hur det faktiskt ser ut och fungerar på deras arbetsplats. När sedanforskaren kommer med sin teoretiska förförståelse och blir invigd i hur det kan se ut påarbetsplatsen enligt de sociala konstruktionerna så dekonstrueras den sociala konstruktionenoch blir en vetenskaplig konstruktion. Konstruktionistiska egenskaper inom forskning grundarsig i ontologiska ståndpunkter, 33 även om man också kan härleda inriktningen för detta arbetetill en tolkningsinriktad förförståelse, grundad ur en kunskapsteoretisk ståndpunkt, 34 medfokus på den sociala verkligheten grundad av hur deltagarna i en viss miljö tolkar dennaverklighet. Brinkmann & Kvale 35 diskuterar hur den kvalitativa intervjun i sin interaktionmellan intervjuare och respondent blir till en social produktion av kunskap. Det de menar meddetta är att det är en helt ny kunskap som skapas när ett intervjumoment äger rum, inte barautifrån berättandets art utan även i dess skriftliga form där forskaren kan, på ett konstruktivtsätt berika kunskapsproduktionen ytterligare för läsaren. Detta klassas som ett induktivt32 Sohlberg & Sohlberg (2008) s. 248-24933 Bryman (2001) s. 25034 Bryman (2001) s. 25035 Kvale & Brinkmann (2009) s.3412

synsätt på hur vetenskap produceras, när teorierna genereras på grundval av de praktiskaforskningsresultaten 36 . Enkelt sagt så ”föder” resultaten en teori och inte tvärtom.Metod och materialDen metod som använts för detta projekt är en kvalitativ, semistrukturerad intervjumetod somgrundar sig på en strukturerad intervjuguide 37 där dock öppenheten för diskussion ochföljdfrågor drar upplägget mer åt det semistrukturerade hållet. Med detta menas att denintervjuguide som används har ett visst antal frågor som alla intervjudeltagare besvarar menom diskussionen leder till att vissa påståenden som ID 38 gör måste utvecklas, till exempel föratt intervjuaren vill få en klarare bild av specifik situation så ställer denne följdfrågor som intefinns med i intervjuguiden. Detta gör att intervjun tappar lite av sin struktur och blirsemistrukturerad. Att också ha en inställning om att en öppen, fri diskussion rent generelltunder intervjumomentet är bra för att ID ska känna sig lugnare och säkrare, leder också till attintervjun blir semistrukturerad. Behandlingsenheten jag besökte tillhör psykosvård ochrättpsykiatrisk vård och är en klinikövergripande avdelning med ett fåtal 39 vårdplatser för mändömda till rättspsykiatrisk vård (LRV) med särskild utskrivningsprövning (SUP). Dessa mänhar begått våldsbrott av olika slag. De har dessutom en allvarlig psykisk störning och är därföri behov av rättspsykiatrisk vård. Tingsrätten har även bedömt att det finns återfallsrisk i grovbrottslighet därav den särskilda utskrivningsprövningen. I den här undersökningen intervjuasfyra personer som jobbar på ett rättspsykiatriskt behandlingshem, två män och två kvinnor. Dehar varierande ålder, olika befattningar, och olika lång erfarenhet av jobbet. Dengemensamma nämnaren för dem är att de har, eller har haft direktkontakt med patienternagenom sin yrkesutövning och att de har minst tre års erfarenhet av att jobba medrättspsykiatrisk vård. Intervjuerna utfördes med en ID åt gången i ett enskilt rum påbehandlingscentret jag besökte. Intervjuerna varade 35-50 minuter och spelades in för attkunna transkriberas vid ett senare tillfälle. När en intervjudeltagare citeras direkt så skrivsdetta kursivt och med citationstecken, om intervjuaren citeras så skrivs detta också kursivtmed bokstaven ”I” framför. När en intervjudeltagares citat följs av flera punkter i följdbetyder det en kort konstpaus i dialogen/monologen. De bokstäver som intervjudeltagarnaomnämns med har ingen koppling till deras namn.36 Bryman (2001) s. 24937 Se bilaga, sista sidan.38 Intervjudeltagare kommer hädanefter att förkortas ID.39 Ett exakt antal platser anges inte här på grund av etiska skäl som har med behandlingshemmets spårbarhetatt göra.13

UrvalBekvämlighetsurvalDenna studie genomfördes under ett visst antal veckor och var således under tidspress vilketgör att urvalet ganska naturligt blir ett så kallat bekvämlighetsurval. Med detta menas att närkontaktpersoner kan vara svåra att få tag på så får forskaren anpassa sig och vända sig till desom råkar finnas tillgängliga för stunden, så det gäller rent konkret att ta vara på tillfällenasom ges 40 . Självklart måste dessa personer vara relevanta för undersökningen och i mitt fallgjorde jag helt enkelt en internetsökning på den rättspsykiatriska vården för att bilda mig enuppfattning om vilka som fanns till hands och vilka som skulle kunna vara användbara.SnöbollsurvalNär jag väl fått tag i en kontaktperson och förklarat mitt syfte så erbjöd sig denne att hjälpamig organisera intervjuerna genom att höra sig för om intresse på den avdelningen som dennevar chef för. Detta i sin tur resulterade i ett snöbollsurval som går ut på att forskaren kontaktarett mindre antal människor för att sedan genom dessa få kontakt med ytterligare ID 41 . Minkontaktperson var uteslutande den som valde vilka personer jag skulle intervjua utifrån ettgrundkrav jag hade om minst två men helst tre års erfarenhet av yrket eller mer.Variationen i urvaletUtöver kravet på erfarenhet framfördes också en önskan om variation i könsfördelning, ålderoch yrkesposition. Denna önskan uppfylldes i stort sett helt som framgår avresultatpresentationen. Anledningen till mitt syfte att få en varierad ID-grupp beror på det inteska gå att koppla svaren som gavs till en viss åldersgrupp, yrkesgrad eller kön. Detta har i sintur med validiteten 42 av intervjuerna att göra där forskaren bör fråga sig själv om denundersökte det som verkligen skulle undersökas? Då mitt syfte var att undersöka allmännaattityder om våld och viktimisering på ett rättspsykiatriskt behandlingshem så skullevaliditeten i undersökningen sjunka om det visade sig att intervjuerna exempelvis bara riktadesig till kvinnliga psykologer i fyrtioårsåldern eftersom dessa kan klassas som enrespondentgrupp med helt andra förutsättningar inom yrket än exempelvis yngre manligavårdare. Då detta inte är en kvantitativ studie så är inte min intention att försöka generalisera40 Bryman (2001) s.114, 31341 Bryman (2001) s. 115-11642 Kvale & Brinkmann (2009) s. 26414

esultat till grupper av ID men genom ett varierat urval så konstrueras flera infallsvinklar ochläsaren får en mer nyanserad bild av hur svaren kan se ut beroende på vem som intervjuas.Detta kan i sin tur bidra till att ge en större förståelse för hur de olika situationerna uppstårsamt varför ID agerade eller reagerade som den gjorde.EtikdiskussionDe etiska aspekterna och riktlinjerna under ett intervjumoment är många enligt Kvale &Brinkmann 43 . De nämner fyra riktlinjer inom kvalitativ forskning som kan ses som etisktgrundläggande inför, under och efter själva intervjumomentet. Dessa fyra är: informeratsamtycke, konfidentialitet, konsekvenser och forskarens roll. För att presentera hur dessariktlinjer påverkat det här arbetet medvetet eller omedvetet så väljs här att redovisa dem ivarsina stycken. Det avslutas med en kort problematisering av respondentvalidering.Informerat samtyckeInformerat samtycke betyder att man informerar undersökningspersonerna om det allmännasyftet med undersökningen, om hur den är upplagd i stort och om vilka risker och fördelarsom kan vara förenade med deltagande i forskningsprojektet. Informerat samtycke innebärockså att undersökningspersonerna deltar frivilligt i projektet och har rätt att dra sig ur närsom helst 44 . I den här undersökningen informerades ID om syftet med undersökningen, detvill säga vad den gick ut på och varför den gjordes. Däremot redovisades inte rent explicitvilka risker och fördelar som var förenade med deltagande utan här litade jag helt pådeltagarnas sunda förnuft att själva väga fördelar och risker. Detta ser jag som ettnybörjarmisstag som intervjuare baserat på bristande erfarenhet av dessa situationer.Deltagarnas frivillighet kändes viktig och innan varje intervju startade så poängterades dettydligt att de fick dra sig ur när som helst eller helt ignorera frågor som de inte ville svara på.Jag är dock medveten om att det, trots informationen kan infinna sig en viss känsla av pressatt svara på frågorna ändå.KonfidentialitetKonfidentialitet inom forskning betyder att privata data som identifierar deltagarna intekommer att avslöjas. Om man i en undersökning kommer att publicera information sompotentiellt kan kännas igen av andra bör undersökningspersonerna godkänna att denna43 Kvale & Brinkmann (2009) s. 7744 Kvale & Brinkmann (2009) s. 8715

identifierbara information lämnas ut 45 . Redan vid mitt första samtal med kontaktpersonenutlovades anonymitet för ID till den grad att deras namn inte skulle lämnas ut och dettaaccepterades som tillräckligt. Detta informerades även till ID inför varje enskild intervju. Ettproblem som senare uppstod var när jag kom på att ID kommer att kunna känna igen varandragenom att jag presenterar deras ålder, kön och titel. Det här blev ett moraliskt och etisktdilemma och därför tog jag kontakt med min kontaktperson och bad denne höra sig för omdetta var acceptabelt för de fyra ID. Kontaktpersonen sa att hon skulle frågaintervjudeltagarna och att jag, om samtycke till detta inte fanns, skulle få ett telefonsamtalfrån den/de misstyckande ID. Inga samtal kom dock. Här skulle jag vilja problematisera mittval att ”nöja mig” med att kontakta min kontaktperson där jag kanske borde ha kontaktat IDdirekt för att försäkra mig om deras medvetande om dilemmat. Förklaringen till detta var attjag inte hade deras telefonnummer när situationen dök upp och kände att det räckte med attkontakta min kontaktperson som jag tycker ger intrycket av att vara pålitlig. Ett annatkonfidentialitetsdilemma som min kontaktperson ställde sig skeptisk till var att jag tänktlämna ut geografiska antydningar om var behandlingscentret de jobbar på ligger. Även omdessa inte är direkta så är de spårbara och detta ändrades omgående när problemetuppdagades.KonsekvenserKvale och Brinkmann menar att en kvalitativ forskare hela tiden måste vara medveten omkonsekvenserna som en respondent kan erfara genom intervjumomentet. Den etiska principenatt man ska ”göra gott” innebär att risken för att en undersökningsperson lider skada ska varaså liten som möjligt 46 Forskaren är skyldig att överväga de möjliga konsekvenserna, inte baraför de personer som deltar i studien utan också för den större grupp som de representerar. Merutvecklat diskuterar Kvale & Brinkmann detta i termer av att öppenheten och intimiteten somkan infinna sig under en intervju kan göra att respondenter säger saker som de ångrar efteråtatt de delade med sig av. Att behandla känsliga faktorer var något som gjordes i min studie dåvi pratade om utsatthet, professionalism och brottsofferskap. Återigen kommer vi tillbaka tilldiskussionen om att naivt lita till det sunda förnuftet hos respondenterna eftersom de i mitt fallblev informerade om sin fullständiga frihet inför att ignorera frågor. Samtidigt så ärintervjusituationen i sig väldigt svår att avläsa var den leder och hur respondenterna känner45 Kvale & Brinkmann (2009) s. 8846 Kvale & Brinkmann (2009) s.89-9016

sig inför de frågor de får, eller för den delen hur deras svar presenteras i skriftlig form 47 . Attjag saknar värdefull rutin för intervjumomentet blir i det här fallet en problematisk faktor. Mingenomgående känsla efter intervjuerna var att ingen av ID hade uppträtt stressat eller osäkertoch att de därför inte heller ångrat något de sagt.Forskarens rollForskarens oberoende är något som Kvale och Brinkmann problematiserar genom att enforskare ska vara just det den utger sig för att vara och därmed försöka distansera sig ochupprätthålla objektiviteten. Detta kan vara svårt med påverkan både ”uppifrån” och”nedifrån” 48 . Forskaren kan färgas av eventuella finansiärers eller institutionens vilja attfokusera på vissa frågor för att helt ignorera andra problem. Ett annat scenario är att forskaren”goes native” och skapar en sorts vänskapsrelation med intervjudeltagarna och ser allt urderas synvinkel 49 . I den här undersökningen var intervjuerna en engångshändelse eftersominga uppföljningsintervjuer bedömdes nödvändiga och då de inte pågick längre än 45 minutersom mest så anser jag att risken för att resultatet ”färgats” av den direkta relationen tillrespondenterna är väldigt låg. Att det däremot finns en direkt påverkan av institutionen omriktlinjer för vilka punkter som ska beröras går inte att komma ifrån. Det är dock minuppfattning att det snarare är en dispositionspåverkan än en påverkan på det direktainnehållet.RespondentvalideringAnledningen till att respondentvalidering tas upp är ur ett problematiserande syfte. Enrespondentvalidering kan innebära att forskaren skickar sina utkast tillbaka till respondentenför att de ska få en inblick i hur deras medverkan ser ut i skriftlig form och därefter ställa sigtill om de tycker forskaren framställt dem rätt eller om de i värsta fall, till och med vill strykadelar av innehållet 50 . Det skulle kunna ha löst en del etikproblem om det genomförts i dennastudie så jag vill betona min medvetenhet om de etiska planeringsbristerna. Det färdigamaterialet kommer att skickas i sin helhet till de berörda intervjudeltagarna och minkontaktperson efter examineringstillfället. Detta bestämde jag och min kontaktperson efter attjag genomfört mina intervjuer.47 Mer om detta under rubriken ”Respondentvalidering”48 Här menas påverkan från exempelvis institutionen och från intervjudeltagarna.49 Kvale & Brinkmann (2009) s. 9150 Kvale & Brinkmann (2009) s. 25917

ResultatResultatet presenterar inte intervjuerna i sin helhet då detta skulle bli väldigt omfattande. Härtas det som är viktigt för undersökningen upp och de aspekter som jag själv finner intressantaför analys. Att ID blir frågade om deras erfarenheter av fysiskt och mentalt våld är relevantför frågeställningen eftersom jag måste kunna få en viss form av utsatthet bekräftad för att enskunna föra en diskussion om viktimisering. Att detta även presenteras för läsaren tycker jag ärviktigt för att denne ska kunna få en inblick i ur vilka typer av våldssituationer de härproblemen kan uppstå. För att förstå ID´s agerande och attityd är det viktigt att sätta inhändelserna i dess rätta kontext och därmed bilda sig en förståelse av varför det ser ut som detgör, alltså varför de agerar som de gör utifrån den miljön de befinner sig i 51 .Intervjudeltagare AMitt första intervjuobjekt är en man i femtioårsåldern med trettiofem års erfarenhet av olikajobb i direkt anslutning till psykvården. Han är psykolog och idag jobbar han som biträdandeavdelningschef på det rättspsykiatriska behandlingshem jag besökte. Hans arbete idaginnefattar officiellt ingen direkt daglig kontakt med patienterna men han jobbar i deras direktanärhet och ”rycker in” när det fattas folk vid vissa tillfällen. Hans position innefattar enledande roll för vårdarna och han är med och leder utvecklingen av meningsfullarehabiliteringsåtgärder och omvårdnadsåtgärder. Han har en bakgrund som mentalskötare igrund och botten. För enkelhetens och konfidentialitetens skull kommer han hädanefter attomnämnas som ”A”.När jag frågar om det förekommer konflikter mellan vårdare och patienter på arbetsplatsensvarar han jakande men att det inte är i så stor utsträckning som man tror. Dock poängterarhan att när det förekommer så kan det vara ”ganska så häftigt” 52 När jag ber A att beskrivavåldsincidenterna så väljer han att ta den senaste incidenten han var med om som exempel.Han berättar om en patient som inte medverkade på ett möte de hade, utan gick ut och rökteistället. När A ber honom vänligt men bestämt 53 att släcka cigaretten så gör han så men serinte ut att ta det med ro och ”mörknar för ögonen”. När de senare kommer upp i lokalen sågår patienten för att hämta kaffe. Någon minut senare får A det heta kaffet kastat i ansiktetoch den stenmuggen som kaffet fanns i slår patienten med full kraft i huvudet på A. Resultatet51 Bryman (2001) s.26652 Här tolkas uttrycket som synonymt med ganska våldsamma händelser.53 Vänligt men bestämt är min egen tolkning av den längre dialogen som A hade med patienten.18

av incidenten för A´s del var ett besök på akutmottagningen och 5-6 stygn i huvudet berättarhan med ett hjärtligt skratt. Här kommenterar jag det A precis berättat med att säga:I: ”Ganska ordentlig skada”A: ”Jaaa….ganska ordentlig. Så att….men det här gjorde han i sin sjukdom va, han varganska psykotisk då och upplevde mig som väldigt hotfull då….att jag var……något monstereller djävul eller vad det nu var för någonting….”Sen fortsätter intervjun med att A berättar om att det är när personalen sätter gränser förpatienterna som risken för konflikter uppstår och därmed våldet. Här påkallar han återigen atti kombination med de psykotiska föreställningar som patienterna kan ha så blir det extrafarligt. När vi kommer till frågan om hur vanligt det är med aggressiva patienter berättar hanom att det är vanligt att patienter har en aggressiv attityd och en aggressiv ”hållning” men attdet är mer åt det verbala hållet. A antyder också att eftersom de har en så pass duktig personalsom kan hantera sådana situationer utifrån ett väldigt professionellt och gott bemötande så kanman oftast ”snacka ner” patienten i en hotfull situation. Det hela brukar sluta med att ”de gåroch tar en kopp kaffe ihop” enligt A. Han beskriver att man ”lirkar sig fram” och resonerar föratt lösa de flesta konflikter. Detta är sådant man lär sig när man har jobbat där ett tag enligt A.Han passar också på att återigen påpeka att de patienter de inhyser där befinner sig i ettkonfliktfyllt tillstånd men att de brukar ”tagga ner” då de får ett väldigt lugnande ochprofessionellt bemötande av personalen. Patienten förstår efter ett tag att personalen inte villdem något ont utan tvärtom, hjälpa dem. När jag återkommer till incidenten med kaffemuggenför att fråga hur det kändes, om han kände sig kränkt till exempel så får jag till svar att det görhan absolut, ”det gör man alltid”. A förklarar att det känns som en oförätt och att man intetycker att man har gjort sig förtjänt av det. Samtidigt måste man väga in aspekten av att de ärpsykiskt sjuka, de som sitter där. Han sammanfattar det så att han kan acceptera patientenstillstånd som en förklaring till det inträffade men absolut ingen ursäkt för det. Här avbryter jagigen med en följdfråga:I: ”…Men du skulle vilja säga att det 54 sätter sig på en i alla fall?.... när det händer?....A: ”Jaaa…..det gör det va…..det gör det……det är ju inte trevligt?......”I: ”Nej, man skakar inte av sig det på en gång?”54 Våldsincidenten.19

A: ”Att ha ett sår i huvet så blodet bara sprutar……att få åka till akuten och sy…..det hademan ju liksom inte tänkt sig när man åkte till jobbet på morgonen (skratt)”Uppföljningsfrågan blir om det påverkar A i hans arbete och här svarar han att man lär sig avdet inträffade men man blir inte rädd.A: ”Man får se det i ett annat perspektiv, kunde jag ha gjort det på ett annat sätt den härdagen för att förhindra det som skedde? Var jag provocerande? Kunde jag ha haft ett annattonfall?”Efter den här dialogen återkommer vi till kaffemuggsincidenten där han dock ansåg sig hablivit behandlad med oförätt, att han faktiskt blev misshandlad. Vidare ser han också på sigsjälv som ett brottsoffer eftersom han ”liksom alla andra människor omfattas av Svea RikesLag.” oavsett var man befinner sig i sin arbetssituation. Han berättar också att han alltidanmäler incidenter av sådan karaktär som kaffemuggsincidenten och tycker det är viktigt attalla gör det. Här får jag dock klart för mig att åklagarmyndigheten lägger ner nio fall av tiomed motiveringen att patienten redan har en påföljd, och det är ”ju tråkigt” att det är så enligtA. Han vidareutvecklar detta med att beskriva hans yrkeskår är åsidosatt av myndigheternanär det gäller att få upprättelse som brottsoffer. Här pratar han alltså om kollektivet och inteindividen. Vi avslutar intervjun med att A beskriver en våldsincident som inträffade en bittillbaka i tiden med en kvinnlig kollega till honom där händelsen rubricerades sommordförsök och var väldigt, väldigt allvarlig. Inte alls att jämföra med hanskaffekoppsincident som var ”harmlös i jämförelse” eftersom hans kollega höll på att dö.Intervjudeltagare BDet andra intervjuobjektet jag träffade är en kvinna i femtioårsåldern som jobbar sompsykolog, hon ger den psykologiska delen av det rättspsykiatriska utlåtandet när de får in nyapatienter. Hon ansvarar även för brottsbearbetning och psykoterapi med alla patienter deinhyser på avdelningen. Hennes erfarenhet av branschen är 27 år. Hennes roll på avdelningenär på en verbal nivå med psykoterapeutiska samtal med patienterna en gång i veckan så honhar en återkommande kontakt med dem även om den inte är på daglig basis. Hon verkar ävenutanför det behandlingscentret som intervjun utspelade sig på. Hon kommer hädanefter attomnämnas som ”B”.20

Även B svarar jakande på frågan om det förekommer konflikter mellan vårdare och patienteroch fyller i att det förekommer konflikter mellan henne och patienterna också. 55 Dock får honmest höra det på omvägar och beskriver svårigheten med att kunna bearbeta patientensvåldshandlingar då de ofta visar en snäll och beskedlig sida mot henne fast hon vet att de varitvåldsamma eller aggressiva mot vårdare tidigare. Hon har aldrig hamnat i en konflikt avfysisk karaktär med en patient 56 men däremot i många verbala, främst i form av personligahot. Hon återkommer ofta och hänvisar till sin yrkesroll med att hon aldrig låter ett hot gåobemärkt förbi utan genast bemöter det genom att samtala med patienten om vad hotetgrundar sig i. Här beskriver B till exempel ett fall med en paranoid schizofren man som hadefått i uppdrag av en borderlinepatient att döda henne med en yxa och förklarar att människorkan möta sådana påståenden på två sätt, antingen genom att dra täcket över huvudet ochgömma sig eller som hon gjorde; att bemöta det och fråga varför. Här leder samtalet in påpsykologiska termer och vetenskap, där B förklarar att det inte är fråga om utan när patientengår in i ett psykotiskt tillstånd så förvandlas B till ett monster i dennes huvud och i dettillståndet skulle han vara kapabel att göra verklighet av sitt hot om yxmordet. I det skedetskulle hon ”inte våga gå utanför dörren” får jag förklarat för mig. När jag frågar B om hur honhanterar de våldssituationer 57 som uppstår, om hon känner sig kränkt, får jag till svar:B: ”Nej alltså, det är ju faktiskt så här att ska man jobba på ett sånt här ställe så….så skaman inte vara beroende av uppskattning….det är ju liksom nummer ett…man ska inte varalättkränkt, man ska inte ta saker och ting personligt…och då menar jag generellt, för att härär ju killar 58 som inte vill vara här och jag symboliserar, vi alla symboliserarmyndigheterna…..djävulen själv så att säga.Efter detta börjar en lång diskussion om patienthantering och rädsla utifrån hennes yrkesrolldär summeringen är att man inte får låta rädslan styra i den rollen som hon har även om denknackar på dörren ibland. Ur hennes synvinkel är det en kompetensfråga i hennes yrke omman är rädd eller inte. Därmed inte sagt att det aldrig inträffar. När vi kommer in påviktimiseringen så anser B sig vara ett brottsoffer om det är fysiskt våld som inträffat men gören klar skillnad på verbala hot eftersom hon förväntas kunna tackla det i sin yrkesroll. Merordagrant säger hon att ”man är det en kort stund” och här tolkar jag det som att hon menaratt det går över, känslan av offerskap. Även B poängterar precis som A att hon inte gillar55 Ett missförstånd föranlett av min fråga om just vårdare då hon har en annan roll som psykolog.56 Aldrig i sin nuvarande yrkesroll, dock hade hon det längre tillbaka i tiden i en annan befattning.57 Verbala hot.58 Patienterna. Det satt bara män på centret jag besökte.21

emötandet av myndigheterna när en incident uppstått. Här exemplifierar hon med en incidenti ett tidigare skede där hon blev slagen med en kaffekopp 59 av en kvinnlig patient, där hon påsjukhuset senare fick frågan om koppen ”hon slog sig med” var ren av en sjuksköterska.B: ”Ungefär som att jag går runt och knackar koppar i huvudet på mig själv.”Dock återgår även den här diskussionen till proffessionalitetsaspekter när hon beskriverkänslan hon hade under den våldsamma situationen:B: ”Det enda jag hade i huvudet då var att hon ska i bälte, 60 om jag så dör på kuppen.”Sen beskriver hon känslan av rädsla efter situationen:B: ”Sen blev jag ju rädd, jätterädd! Det såg ju ut som om halva huvudet var borta.”Diskussionen utvecklar sig med flera exempel på händelser och hot där rädsla uppstått mennär det kommer till viktimiseringen så pratar B mycket om att ha kontroll över situationer.När man tappar kontrollen så kommer känslan av offerskap. Hon illustrerar detta med att iUSA pratar man inte om ”victims” utan snarare om ”survivors”. B anser att bara ordetbrottsoffer passiviserar människor medan hon tycker det är viktigare att aktivera människor.Det hon menar med det är att ordet har en negativ klang. Här ställer jag en direkt följdfrågaom hon anser att brottsofferskapet tonas ner i den branschen hon befinner sig i, alltså denrättspsykiatriska och svaret blir ja och förtydligar det med att hon anser att detunderrapporteras en hel del inom branschen, alltså att de skulle kunna anmäla mer än de görpå ett rent generellt plan över branschen.Intervjudeltagare CDen tredje intervjun som genomfördes är med en man i trettioårsåldern, anställd somvårdare/skötare med 6 års erfarenhet av yrket varav 2-3 år på just den här instansen. Hanshuvudsakliga uppgifter består i att vara kontaktperson åt patienterna med en dagligdirektkontakt med dem. Han är den som ska ”finnas till hands” för patienterna på kvällar,dagar och även vissa helger. Han har även en grupp patienter som han klassas somområdesansvarig för. Dessa är patienter han jobbar lite extra med. Ett annat ansvarsområdehan har är återfallsprevention för missbrukare och han är även med i en så kalladsäkerhetsövningsgrupp där de jobbar med säkerhetsfrågor för personalen för att förhindra och59 Notera gärna användningen av kaffekoppar som återkommande tillhygge.60 ”I bälte” betyder att spänna fast en patient i dennes säng.22

förebygga incidenter som kan inträffa med patienterna. Han håller också i vissafritidsaktiviteter för de intagna. Han kommer hädanefter att omnämnas som ”C”.På min fråga om det förekommer konflikter mellan vårdare och patienter svarar också C medett jakande svar och anser att det förekommer relativt ofta, dock i störst utsträckning på enverbal nivå. Han tycker att de har en god stämning överlag på centret och att de situationersom skulle kunna sluta i våld oftast slutar i skrik eller verbala hot istället. Vilket känns braenligt C. Han menar att de få gånger en våldsam incident uppstår så är det oftast med nyapatienter som ”sitter där” första halvåret/året och att det är ett uttryck för frustration över attsitta inlåst vilket han hyser en stor förståelse för. C pratar även om att det finns en faktor avunderbegåvning som spelar in för patienternas ”utåtagerande” 61 där de kan ha svårt att förståoch förlika sig med den situationen de hamnat i. När jag frågar C om han personligen blivitutsatt för någon form av våldsincident svarar han jakande med att ”det blir man hela tiden”och menar att det nog inte finns någon inom branschen med åtminstone ett par års erfarenhetsom aldrig varit utsatt. När han exemplifierar sin egen utsatthet så menar han allt från verbalahot och kränkningar till knytnävsslag. Det är oftast inga tillhyggen men ”Ibland kan det jukomma en stol flygande förstås” Att bli slagen med knyten näve och öppen hand bedömer hansom fifty-fifty ungefär. Alltså att det är jämn fördelning på hur patienterna utövar våld mednävarna. Han menar också att när våldsincidenter uppstår så är personalen alltid heltoförberedd och det är i väldigt spontana situationer som våldet sker. Detta beror på att närpersonalen ”känner på sig att det ligger något i luften” så har de oftast bra koll på situationenoch kanske till och med har ringt in uppbackning från närliggande avdelningar. Här kommeräven C in på en professionalitetsaspekt som handlar om att man som skötare meddirektkontakt med patienterna ofta kan förebygga och förbereda sig inför situationerna genomatt ”inte stå med händerna i byxfickorna eller med ryggen mot patienten” i den direktakontakten med dem. När jag frågor om C känner sig kränkt eller upplever annat obehag isamband med konflikterna så får jag till svar att han inte gör det längre men att det samtidigtkänns hemskt att säga så. Detta beror på att man, genom att ha varit med om så mycketincidenter som han trots allt varit så blir man på ett sätt avtrubbad. C beskriver att man ibörjan blev mer chockad och paralyserad än vad man blir numera och att detta handlar omrutin och erfarenhet.C: ”Man vet vad man klarar av och vad man inte klarar av.”61 Aggression23

Här kommer vi in på hur stödet på avdelningen ser ut vid en våldsincident och det stödetuppfattar C som stort, i alla fall vid just en fysisk våldsincident då ”alla backar upp en” menatt det kan vara lite mindre vid en verbal, kränkande incident som han poängterar kan kännaslika mycket som en fysisk incident. Här tycker han att det känns som att det ”hör tillvardagen” och när jag frågar om han tycker att han själv förväntas kunna hantera dettagentemot sina kollegor svarar han ”absolut” och fortsäter med att han endast varit ”uppe irätten” 62 en gång när det egentligen borde varit fler enligt honom. Nu tar diskussionen enintressant vändning där han förklarar att de har en filosofi, en inriktning inom rättspsykiatrinatt man ”inte ska tåla någonting” och att man ska säga ifrån men när det väl kommer till kritanså händer det inte ett dugg, oavsett om man säger ifrån eller inte. Här pratar C också omproblemet i att vårdarna har olika nivåer för var de sätter sin gräns gentemot patienterna ochatt detta blir ett dilemma när patienterna märker detta då de tar sig olika friheter beroende påvem som är deras vårdare och hur han eller hon markerar sin egen gränssättning. Detta ärupprinnelsen till en hel del konflikter enligt C. Slutligen kommer vi till frågan omviktimisering och här svarar C att han inte kan förlika sig med att vara ett brottsoffer på grundav det yrket och den professionalitet han har valt. Han anser att det hör till jobbet att bli kalladför ”hora”, ”fitta”, ”rasist”, eller att bli slagen. Hade han inte velat det hade han ”kunnatjobba på arkivet eller nåt”. Samtidigt säger han att man absolut inte ska acceptera det överlagmen att det inte är någon som tvingat honom att jobba där och därför får man ”ta det”.Intervjudeltagare DMitt sista intervjuobjekt är en kvinna i tjugoårsåldern som jobbar, liksom föregående ID somskötare med en daglig, nära kontakt med patienterna. Även här betonas att hon harområdesansvar med speciell inriktning mot vissa patienter. Jag får också exemplifierat för migen del av de varierade skötseluppgifter hon ansvarar för såsom hygien, mathållning, ekonomioch inköp av produkter som patienten kan behöva förutom det rent pedagogiska, mentalastödarbetet som ingår i deras arbete. Här förklarar hon också att hon jobbar med ett antalsidoprojekt 63 som går ut på att ta undersöka allt från till exempel patienters bostadssituation,om de klarar att sköta sin hygien, hur deras hälsa är, och så vidare till deras mentala status.Hon har tre till fyra års erfarenhet av yrket som mentalvårdare. Hon kommer hädanefter attomnämnas som ”D”.62 Här tolkas det som en rättsligt prövad incident som lett till åtal.63 Dessa projekt hade en beteckning som dock var för otydlig på ljudupptagningen för att skrivas ut.24

På första frågan om förekomsten av konflikter svarar hon på ett frågande sätt att det beror påvad man menar med konflikt, då jag svarar att det är hennes tolkning av ordet som gäller såpratar hon om att man kan vara oense med patienterna och de kan kalla en för ”plitjävel” närman ställer krav på dem då de ofta kan komma från miljöer där de inte är vana vid att ha kravpå sig. D pratar om att när gränser sätts för patienten så kan det uppstå en konfliktsituationmen att det brukar gå att lösa verbalt. Hon kan endast erinra sig ett fåtal fysiska konfliktersom uppstått under den tiden hon jobbat där. När jag ber henne beskriva en konfliktsituationså får jag ett exempel på när en patient vägrar ta sin medicin och ber henne dra åt helvete,men konflikten stannar på den nivån och utvecklas inte till något värre varken verbalt ellerfysiskt. D säger sig inte ha varit med om någon konflikt med fysiskt våld men säger att närman som kvinna jobbar med inlåsta män så ”förväntar” de sig vissa saker. När jag ber henneutveckla detta så kommer vi fram till att det rör sig om uttalanden från patienterna sompendlar mellan rena kärleksförklaringar till sexuella ofredanden. Dock säger hon sig varamycket mer orolig för sina manliga kollegors skull än för sin egen och förklarar detta med attde incidenter hon sett eller hört om innefattar nästan uteslutande män. Endast en incident varriktad mot en kvinnlig vårdare och hon tror att det grundar sig i en mentalitet att ”man inteslår kvinnor” även om man är mentalsjuk. När jag ber henne exemplifiera händelserna sånämner hon örfilar, tidigare nämnda kaffekoppsincident som intervjuobjekt A blev utsatt föroch hon nämner även ”en flygande fotpall” som vi dock inte går in något djupare på 64 . När vinu kommer in på frågan om hur hon ställer sig till de händelser hon varit med om, om honkänner sig kränkt så svarar hon nej med motiveringen att hon inte kan tillåta sig själv attkänna sig kränkt utifrån sin yrkesroll. Även här hänvisas jag till yrkets professionella naturdär de, om de känner att något är på gång, backar upp varandra och förbereder sig för deneventuella incidenten som kan komma att uppstå. Diskussionen övergår nu till en diskussionom hur länge känslorna efter en konfliktincident sitter kvar på näthinnan och enligt D sårinner de av ganska fort. Här börjar hon prata i termer av att ”man vet vilken bransch man gettsig in i” men samtidigt vill hon inte påstå att våldsincidenter, hot och kränkningar är någotman ska acceptera bara för att man har det jobb som de har. Dock förklarar även D attpatienterna på behandlingscentret där de jobbar befinner sig i en frustrerande situation ochförklarar det i termer av att de faktiskt är inlåsta på obestämd tid och att framtiden för dem ärväldigt vag. Detta i sin tur är en förklaring till de konflikter som uppstår säger hon. På fråganom brottsofferskapet svarar D att hon inte ser sig själv som ett brottsoffer och detta tycker hon64 Detta därför att händelsen inte hade med just henne att göra.25

har med jobbets natur att göra eftersom de incidenter hon varit med om har blivit utageradeverbalt så anser hon situationen som ”löst” och att detta på sitt sätt skulle skipa en form avrättvisa som gör att de inblandade kan gå vidare efter konflikten utan att behöva blanda inrättsystemet. Här återkommer vi till de kärleksförklaringar och sexuella anspelningar som honfått riktade mot sig och hon förklarar att just den personliga riktningen, mot henne är den somär svårast att hantera. Själva uttalandet i sig skakar hon av sig ganska lätt men det kan blijobbigt när en och samma person fokuserar på just henne. De ger en känsla av utsatthet menhon vill inte beskriva det som ett offerskap. När jag frågar henne om hon ser sina kollegor,som blivit utsatta för fysiskt våld som brottsoffer återkommer hon till den personligaaspekten, att om det är personligt riktat så känns det värre än när en patient slår en vårdare påmåfå. Hon är dock fortfarande osäker på om hon vill kalla det för brottsofferskap. I denavslutande, fria diskussionen så pratar D om att hon anser att man jobbar upp en högtoleransnivå för vad man tål i sitt jobb och hon ser detta som ett problem eftersom man inte såofta diskuterar sin utsatthet och sitt offerskap som man, oavsett vilken grundinställning manhar, kanske undermedvetet upplever. D tar även upp problemet med olika gränssättningmellan vårdare och vädrar samma åsikter om problemet som intervjudeltagare C gjorde.Analys och diskussionFörekomsten av våldetEtt utav de bestående intrycken man som läsare kan få av att utläsa det här resultatet är hur defyra ID´s historier och erfarenheter har ett antal gemensamma nämnare. De flesta har upplevtvåld och alla har de upplevt hot och kränkningar. Intervjudeltagarna har mycket erfarenhet avatt vara i situationer av utsatthet för fysiskt våld även om det inte nödvändigtvis behövde hautspelat sig på just denna, för projektet undersökta arbetsplats så hände det i deras egenskapav vårdare som en professionell yrkesroll. Detta är någonting som Ewa Menckel tar upp ochhennes studie bekräftar den omfattande förekomsten av våld, hot och kränkningar inomkommunal vård och omsorg. 65 Menckel skriver också om att de verbala hoten ochkränkningarna drabbar alla som jobbar inom den kommunala vården och även på denna punktstämmer resultatet av de, förvisso få intervjuer som här gjorts in med Menckels studie då allaID svarade jakande på frågan om verbala hot och kränkningar och kunde dessutom styrkadessa med flera exempel på vad som sagts, hur det sagts och i vissa fall även varför det sagts.65 Menckel, E (2000) s. 158-15926

Vad som däremot inte stämmer lika bra med Menckels resultat är att kvinnor skulle vara merutsatta än män då intervjudeltagare D talar om att hon är ”mer orolig för sina manligakollegor” och de båda manliga ID vittnar om stora erfarenheter av fysiskt våld trots att de harväldigt olika erfarenhet av yrket.Attityder till utsatthet och ”Cool professionalism”En annan sak som utmärker sig är attityderna till viktimisering där två av de fyra ID inte villförlika sig med ordet på grund av det yrket de har, de anser att de inte kan kalla sig själva förbrottsoffer och känslan man får är att det nästan skulle kännas löjligt att formulera sig så efteren inträffad vålds- eller hotincident. Intervjudeltagare B pratar om ordets negativa klangeftersom det passiviserar människor (liksom Åkerström nämner i ”Coola offer” där offer ärsynonymt med svaghet och passivitet 66 ) medan intervjudeltagare A absolut kan förlika sigmed begreppet brottsoffer utifrån det han varit med om. För att problematisera deras svar såblir det väldigt svårt att generalisera en allmän attityd till viktimisering men detta var inteheller grundtanken med studien även om det fortfarande är en intressant aspekt. När det gällerattityderna runt den direkta utsattheten kan man här utläsa en röd tråd över de respondentersom ansett sig varit utsatta. Rent allmänt är inställningen inom rättspsykiatrin att man inte skatåla någonting. Det kan klassas som en policy åtminstone för det här centret som jag besökte.Om man istället tar upp det på en myndighetsnivå så verkar det, enligt mina ID vara så attmyndigheterna har en slappare inställning till de anställdas utsatthet då de flesta fall som härexemplifierats och även de som inte gjort det, avskrivs. Detta faktum lyser igenomintervjuerna och att det påverkar deras egen inställning till vad de förväntas kunna hantera ochinte hantera, tycker jag blir ganska klart.Här kan Ewa Menckels 67 resonemang om professionalismen appliceras på ettproblematiserande sätt eftersom det egentligen inte råder den attityd om professionalism somhon diskuterar, utan snarare är det så att ID absolut tar sin utsatthet på allvar men eftersom devet att det oftast inte leder till någonting rent upprättelsemässigt, så omformas derasinställning till sin egen utsatthet och det hela verkar tillslut mynna ut i en merprofessionalistisk attityd till utsattheten på arbetsplatsen. En attityd som verkar peka mot attman trots allt, ska tåla lite när man jobbar i den branschen som de gör. Det här tycks ocksåhänga ihop med skuldfrågan på mikronivå där den anställde kanske försöker lokalisera66 Åkerström, M (2007) s. 43067 Menckel, E (2000) s. 59-60 och i ”Teoretisk ansats” s. 11-1227

grunden till problemet i sitt eget agerande (som i fallet med intervjudeltagare A) istället för attfokusera på att det just är vad det är, ett arbetsmiljöproblem. 68Att bara klassa det som ett arbetsmiljöproblem är dock också att förenkla situationen då manhär kan ifrågasätta gärningsmannens eget ansvar. Denna tonas ned av ID som säger sig förståuppkomsten och bakgrunden till det våld som drabbar dem genom att se det frångärningsmannens synvinkel. 69 Det finns en tydlig betoning av de intagna patienternasegentliga oskuld. Den passiva berättarformen ”man” eller ”vi” som Åkerström tar upp 70används av alla fyra ID väldigt flitigt och detta oftast vid diskussioner om utsatthet ochofferskap. Om man ska vara kritisk mot Åkerström kan man koppla den passivaberättarformen till något så enkelt som ett spontant ordval och ingenting annat men känslanjag får är att det ligger någonting i det, även om det är undermedvetet eller helt omedvetet såväljer även dessa ID att passivisera sin egen inblandning genom att inte rent spontant användaformen ”jag” eller ”mig” vid de flesta av de diskussioner som behandlade utsatthet ochofferskap (Dock bör det här nämnas att eftersom jag inte frågade ID om bakgrunden till derasordval så bör detta stanna på en hypotetisk nivå även om resultatet kan tyckas varafascinerande eftersom det bekräftar Åkerströms resonemang 71 .) För att ytterligare kopplarespondenternas reaktion på brottsofferfrågan till teoretiska ansatser så är det återigenintressant att se på det ur perspektivet som ges i Åkerströms ”Coola offer” där hon refererartill Holstein och Millers tes: ”…Calling someone a victim encourages other to see how thelabelled person has been harmed by forces beyond his or her control…” som här kan beskrivaen direkt professionalitet som inte accepterar att man inte klarar av och inte kan hantera enutsatt situation. Det kan vara en förklaring till varför flera av de tillfrågade intog en defensivposition och inte ville förlika sig med epitetet brottsoffer.”(O)maskulina män”?Något som var förvånande för mig efter att intervjuerna genomförts var hur nedtonadmaskuliniteten hos männen var då de, i alla fall inte helt och hållet betonade sin orubblighetoch maskulinitet genom att relativt spontant berätta om de våldssituationer de varit med om. Ideras beskrivningar fångar de också en känsla av utsatthet, viktimisering och i viss mån ocksåhjälplöshet. Intervjudeltagare A talar nyanserat och ostört om att han absolut känner sig68 Menckel, E (2000) s. 107-11069 ”Gärningsmannen” är den eventuellt våldsamme patienten.70 Menckel, E (2000) s. 158-159 och ”Annie - en motberättelse” s.8-971 Åkerström, M (2001) s.268 och Åkerström, M (2007) s.427-43028

viktimiserad men att det inte går att göra mycket åt saken genom myndigheternas inställningtill deras yrkesroll och dess utsatthet. Intervjudeltagare C förklarar att han är väldigt medvetenom att han blivit ”avtrubbad” genom sitt yrke och att han kanske egentligen borde känna merobehag än han gör. Han förklarar också att han i början blev ”chockad” och ”paralyserad” nären våldsam situation uppstod. Detta är något som jag tycker skiljer sig från Åkerströmsdiskussion om hegemonisk maskulinitet 72 då de åtminstone delvis, bryter mot de manliganormerna hon beskriver genom att förlika sig med svaghet och utsatthet.”Professionella kvinnor”?En annan intressant aspekt runt genusfrågan är inte bara hur de intervjuade männen delvistonade ner sin maskulinitet utan också hur kvinnorna förstärkte den genom att betona sinprofessionalism och handlingskraft. Intervjudeltagare B talar om ”victims” och ”survivors”,att man ”inte ska dra täcket över huvudet och gömma sig” och hur hon bemöter personligadödshot på ett konstruktivt och professionellt sätt. Intervjudeltagare D pratar om att hon ärmer orolig för sina manliga kollegor än för sig själv, att hon inte tillåter sig själv att känna sigkränkt och att känslor som uppstår efter konflikter rinner av ganska fort. Alla dessa exempelkan kopplas till en professionalism som Åkerström synonymiserar med hegemoniskmaskulinitet.Självklart bidrar även männen med professionalistiska uttalanden likväl som kvinnornaförmedlar en känsla av utsatthet. Det jag ville illustrera med de ovanstående exemplen är attinslag av den hegemoniska maskuliniteten och den ”coola professionalismen” fanns hos allarespondenter jag intervjuade.Hur bemöter man utsattheten professionellt på bästa sätt?Att vårdarna känner sig åsidosatta av myndigheterna och att detta bidrar till att skapa den”avtrubbade” 73 inställningen till vad som är professionellt inom rättpsykiatrin är relativt klart.Detta problem skulle kunna tänkas ha en lösning i att skapa utrymme för personalen att hasamtal om att visa förståelse för en kollega som blivit utsatt. Det skulle kunna vara engrundläggande faktor för huruvida dennes syn på våldet, både det verbala och det fysiska;avdramatiseras på ett bra sätt både privat och i det fortsatta arbetslivet. Även myndigheternabör se över hur de arbetar med fall av den här typen. Är ett pågående straff för72 Messerschmidt, J (2004) s.4373 Ordval utifrån Respondent C´s beskrivning om hur han utvecklats med åren rent mentalt i sitt arbete.29

gärningspersonen tillräckligt för att vålds– eller hotincidenten ska avskrivas? Det kanske låtersom enkel logik men just känslan av att vara utsatt hör i många fall hemma i att känna sigensam om problemet och att man inte blir förstådd eller tagen på allvar 74 .Framtida forskningAtt denna mindre pilotstudie ändå påvisar ett dilemma med attityderna till utsatthet ochofferskap som råder inom rättspsykiatrisk vård är väl värt att ta fasta på och skaffa sig bredarekunskaper i. En uppföljningsstudie om vilken inriktning, förförståelse och attityd sommyndigheterna 75 uppvisar i frågan vore väldigt intressant att genomföra. Detta för att skaffasig värdefull kunskap som kan förbättra arbetsmiljön för vårdpersonal och bygga upp ensmidigare kommunikation mellan myndigheterna.AvslutningSlutsatsAlla ID är medvetna om, och insatta i våldets förekomst och många som deltog hade upplevtfysiskt våld varav en vittnade om mentalt våld med till exempel sexuella anspelningar. Denpassiva berättarformen 76 som Åkerström talar om appliceras av alla jag intervjuat och dettycker jag visar på en medveten eller omedveten vilja att inte se sig själv personligen somutsatt och ännu mindre som ett brottsoffer. Det de förmedlar är snarare än känsla av ettarbetsmiljöproblem som alla inom branschen är delaktiga i och upplever nästan varje dag.Myndigheternas inställning till problemet verkar också vara centralt för hur personalensattityder ser ut. De flesta våldssituationer som de berättat om avslutas med en förklaring ompatienternas svåra situation och psyke som en förmildrande omständighet som på ett sätt kanförklara deras våldsamma agerande. Ordet brottsoffer har en negativ klang som är svår attförlika sig med i de flesta fall men att erkänna sin utsatthet verkar inte vara lika svårt. För migsom intervjuare är det dock svårt att veta exakt hur mycket min egen närvaro bidragit till deresultat som här framkommit. Har dessa uttryck och ställningstaganden konstruerats genommin framtoning och vårat samspel under intervjumomentet? Att bibehålla den reflexivaobjektiviteten 77 , det vill säga att som forskare reflektera över sina egna bidrag till74 Menckel, E (2000) s.10875 Rättsväsendet, domstolarna och kommunen.76 Till exempel: ”Man ska inte vara lättkränkt”77 Kvale & Brinkmann (2009) s.26030

kunskapsproduktion är ett dilemma att lyckas med hundraprocentigt i den här typen avundersökningar.31

LitteraturförteckningLitteraturBryman, Alan: Samhällsvetenskapliga metoder, Liber AB, Malmö, 2009Jerin, Robert A & Moriarty, Laura J: The victims of crime, Pearson Education, New Jersey,2010.Kvale, Steinar & Brinkmann, Svend: Den kvalitativa forskningsintervjun – andra upplagan,Studentlitteratur, Lund, 2009.Menckel, Ewa: Hot och våld i vård och omsorg – Fakta, forskning och förebyggande arbete,Arbetslivsinstitutet, Stockholm, 2000.Messerschmidt, James: Flesh and blood, Rowman and littlefield. Oxford, 2004Sarnecki, Jerzy: Introduktion till kriminologi, Studentlitteratur, Lund, 2003.Sohlberg, Peter & Sohlberg Britt-Marie: Kunskapens former – Vetenskapsteori ochforskningsmetod, Liber AB, Malmö, 2008.Viitasara, Caring – Risk Eija: Violence in factors, outcomes and support, Arbetslivsinstitutet,Stockholm, 2004Wood, Linda & Rennie, Heather:”Formulating Rape: the discursive construction of victimand villains.”Discourse & Society, vol. 5, nr 1, (1994) i: Åkerström, Malin: Annie – enmotberättelse, (s.277) I: Sahlin, Ingrid och Åkerström, Malin: Det motspänstiga offret.Studentlitteratur, Lund, 2001.Åkerström, Malin: Annie – en motberättelse i: Sahlin, Ingrid och Åkerström, Malin: Detmotspänstiga offret. Studentlitteratur, Lund, 2001.Åkerström, Malin: ”Coola offer”- Unga mäns balansering av brottsofferidentiteten iantologin: Festskrift till Henrik Tham: Brott i välfärden – Om brottslighet, utsatthet ochkriminalpolitik, Stockholms Universitet, Stockholm, 2007.Åkerström, Malin: ”Det gicks bärsärkagång” – nedtoning av våld på sjukhem. i: Sahlin,Ingrid och Åkerström, Malin: Det lokala våldet - Om rädsla, rasism och social kontroll. LiberAB. Malmö, 2000.32

InternetlänkarArbetsmiljöverket: http://www.av.se/teman/halsosjukvard/risker/hotvald/Brottsoffermyndigheten: http://www.brottsoffermyndigheten.se/default.asp?id=314233

BilagaIntervjuguideIntervjuobjekt: Vårdpersonal med direkt patientkontakt. Minst 2 års erfarenhet av yrket, dockhelst 3 års erfarenhet eller mer är grundurvalet. Samtalen spelas in.Kön:Ålder:Position:År inom yrket:1. Vilka är dina arbetsuppgifter här på Xx?2. Förekommer det konflikter mellan vårdare och patienter här?3. Hur kan en ev. konflikt mellan vårdare och patient utspela sig?4. Är det vanligt förekommande med aggressiva patienter? (Om ja, vad tror du dettaberor på?)5. Har du själv blivit utsatt för någon form av våld av patienter? (Om ja, hoppa tillfråga 6.)5.a Har du någonsin blivit verbalt hotad av patient?5.b Har du någonsin blivit slagen, knuffad, sparkad, bespottad, sexuellt antastad ellerallmänt våldsamt behandlad av en patient?6. Hur har detta våld utspelat sig?7. Hur kändes det? (Kände du dig t.ex. kränkt?)8. Ser du dig själv som ett brottsoffer? (Varför, varför inte?)(9. Ser du dina kollegor som brottsoffer?)34