rasister - Kriminologiska institutionen - Stockholms universitet

SammanfattningDenna uppsats syftar till att utifrån skrivna berättelser tolka 14-19-åriga pojkars rädsla och oroför brott innanför temat ”invandrare” och ”rasister” ur ett maskulinitetsperspekiv.Frågeställningar inom ramen för syftet är; Hur konstruerar dessa pojkar genus i förhållande till beskrivningarna av gärningspersonoch offer och relationerna emellan dem innanför och utanför temat ”invandrare” och”rasister”?På vilket sätt skiljer sig eller liknar pojkarnas konstruktion av genus mot: 1) flickornas, 2) de yngre pojkarnas, 3) de vuxna männens i förhållande tillbeskrivningarna av gärningsperson och offer och relationerna emellan dem innanför ochutanför temat ”invandrare” och ”rasister”?Uppsatsen bygger på en enkät som genomfördes i Tyresö år 2001 där del 2 i enkäten består aven uppmaning att skriva en berättelse om något deltagaren är rädd eller orolig för. Jag skapadetemat på grund av att pojkarnas berättelser om ”invandrare” och ”rasister” var längre och merbeskrivande än de resterande pojkarnas. Jämförelsen med grupperna görs för att tolka varförrädsla och oro för ”invandrare” och ”rasister” skrivs innehållsrikare i pojkarnas berättelser.Frågeställningarna undersöks med genusteori, alltså att de sociala könen är konstruerade ochinte naturligt givna. Hegemonisk maskulinitet och normativ femininitet, de mesteftersträvansvärda tanke- och handlingsmönster för män respektive kvinnor, används somanalytisk utgångspunkt för att analysera huruvida skribenterna i berättelserna strävar efterdem. Diskursteori används som teori och metod. Det innebär att jag ser berättelserna somskapade genom tecken som är strukturerat i mönster. Det är dessa mönster som analyserasgenom applicering av diskursanalytiska begrepp på berättelserna som kopplas samman medgenusanalysen. Uppsatsen vilar på en socialkonstruktionistisk grund, alltså att kunskap inte ären objektiv sanning.Min analys visar att pojkarna innanför temat ”invandrare” och ”rasister” skiljer sig från deandra grupperna genom att de konstruerar tydligast hegemonisk maskulinitetssträvan.Samtidigt kan de ses som oppositionella maskuliniteter eftersom de skriver om rädsla och oro,vilket inte är eftersträvansvärt för en pojke. Min slutsats skulle dock falla om ”invandrarna”och ”rasisterna” som rädslan och oron riktar sig mot var flickor eller kvinnor. Om man bortserfrån det (men samtidigt beaktar möjligheten) är min tolkning att pojkarna skriver mestutförligt innanför temat med beskrivningar av gärningspersonerna som främmande gruppereftersom de på det sättet tillåts positionera sig som både pojkar och offer.2

1. InledningPojkar som brottsoffer har inte ett primärt fokus inom kriminologisk forskning (Newburn &Stanko 1994, s.159). När jag under förarbetsstadiet i uppsatsprocessen sökte efter litteratur iolika databaser fann jag få artiklar rörande mitt uppsatsämne. De flesta sökningar 1 påordkombinationer som genus, maskuliniteter, pojkar, viktimologi och brottsoffer resulterade iden kontext vi vanligen ser pojkar och män i; som gärningspersoner.Genus intresserar mig på grund av dess byggstenar som problematiserar en värld som oftaframstår som självklar och given. Genusdebatten uppkom på grund av krav om bättre villkorför, och genom initiativ av, kvinnor. Min tankegång var likaså länge fokuserad på kvinnor,medan männen förbisågs. Dock är det konstruktionerna av de båda som resulterar i dendikotomiserade värld vi lever i. Det var genuskursen i kriminologi II som introducerade migför den andra delen och mitt intresse för maskuliniteter började ta vid. Området med flickoroch kvinnor som brottsoffer är utforskat och självklart inte färdigforskat kring, men i relationär forskningen kring pojkar och män som brottsoffer tunn. Jag tror att ett uteslutandereproducerar dikotomierna eftersom en knapphändig forskning om pojkar och män sombrottsoffer riskerar att bidra till uppfattningen att de inte kan vara brottsoffer, vilket resulterari en könsspecifik brottsofferkategori som upprätthåller en självklar, given och dikotomvärldsbild. Konsekvenserna är bland annat att pojkars rädsla och oro inte erkänns och tas påallvar. Min utgångspunkt var alltså att pojkar är rädda och oroliga för brott. Inom mångabrottskategorier är pojkar också de mest utsatta 2 (Brå 2009, s.33).När möjligheten fanns att välja ”unga och brott” som ämne för examensarbete, och ettredan insamlat material fanns med berättelser, blev jag nyfiken på vad pojkarna skrev om. Debekräftade utgångspunkten eftersom de handlade om rädsla och oro. Dock var det enbart 28procent som valde att skriva. Min vilja var att problematisera ”sanningar” om pojkar. Att dettaskedde i en brottsofferkontext med egenskrivna berättelser var ultimat eftersom det trotsarföreställningar om manlighet (Burcar 2005, s.22) samtidigt som skribenterna är i de åldrarnadå genusstereotyperna är starka (Karlsson & Pettersson 2003, s.4). Ju mer konkret mitt syfteblev desto tydligare formades mitt tillvägagångssätt. Det var med hjälp av ett genusperspektivjag skulle färdas genom berättelserna och diskursanalys skulle användas för att hantera ochstrukturera dem. Jag har således valt att genom diskursteori analysera och tolka hur dessapojkar konstruerar sina berättelser om rädsla och oro ur ett maskulinitetsperspektiv.1 De använda databaserna är Stockholms universitets databas, JSTOR, EBSCO Multiple Data Search ochCriminal Justice Abstract Online.2 Unga män utsätts mest för misshandel (Brå 2009, s.33).4

1.1 Uppsatsens bakgrund1.1.1 TyresöenkätenVårterminen 2001 delades en enkät ut i Tyresö kommun till 1 989 elever i årskurs 6-9, 1 100elever i gymnasiet, 1 000 vuxna samt enbart berättelsedelen till 1 256 elever i årskurs 4-5.Enkäten handlade om utsatthet, rädsla och oro för brott. Svarsfrekvensen uppgick till 65procent (Tiby 2006, s.97). Ifyllandet för barnen och ungdomarna skedde i skolan. Syftet medTyresöenkäten var att ta reda på vad unga råkar ut för och är rädda att åka ut för i sin närmiljösamt hur de berättar om det (ibid. s.96). Undersökningen har resulterat i en rapport till Tyresökommun, en studie på temat sexuella övergrepp av Eva Tiby (2006) och en magisteruppsatsav Karl-Magnus Carlsson (2002) som handlar om huruvida rädsla för brott skiljer sig mellanungdomar och vuxna. Efter Tibys tematisering av Tyresömaterialet nämns att en aktivitetfinns rörande pojkarnas berättelser gällande rädsla och oro för ”invandrare” och ”rasister”,alltså att dessa är längre och mer beskrivande än de resterande berättelserna som är skrivna avpojkar (Tiby 2006, s.113). Det fungerade som inspiration till att genomföra denna studie.1.1.2 PilotstudienUnder metod III-kursen i kriminologi genomförde jag en pilotstudie av det material somskulle ligga till grund för min uppsats. Jag läste och jämförde 14-19-åriga pojkars och flickorsberättelser och konstaterade att flickornas primärt handlade om rädsla och oro försexövergrepp medan pojkarnas primärt handlade om rädsla och oro för ”invandrare” och”rasister”. Efteråt ansåg jag att en tematisering av ”invandrare” och ”rasister” var befogad,och jag kategoriserade berättelserna i temat. Jag utförde sedan en diskursteoretisk analys meden genusutgångspunkt av tolv berättelser som berörde temat. Dessa valdes genom att jag, i ettsamlat dokument jag skapat med berättelser skrivna av pojkar 14-19 år innanför temat,plockade ut de tolv första som handlade om ”invandrare” respektive ”rasister” i dokumentet.Slutsatsen var att utifrån ett maskulinitetsperspektiv var berättelserna strukturerade på ett sättsom kan tolkas som maskulinitetsuttryck. Trots en konflikt med offeridentiteten hanteradepojkarna det då de konstruerade maskuliniteter genom beskrivningar av gärningsmän i plural(det handlade om grupper) som var främmande och avvikande (de var okontrollerade”invandrare” och gigantiska ”rasister”) för att skapa entydighet i diskursen (Hellqvist 2009).Pilotstudien var en miniversion, behandlade få berättelser och inga omfattande jämförelsermed de andra grupperna gjordes. Jag ämnar därför bygga vidare på pilotstudien med fokus påsamma tema men med en större urvalsgrupp, mer underbyggd teoretisk grund, djupare ochfler jämförelser samt med metodologiska inslag som diskursordnings- och lingvistikanalys.5

1.2 Syfte och frågeställningarSyftet med uppsatsen är att utifrån skrivna berättelser tolka 14-19-åriga pojkars rädsla och oroför brott innanför temat ”invandrare” och ”rasister” 3 ur ett maskulinitetsperspekiv.Åldersurvalet har gjorts på grund av att det är i denna ålder pojkarna skriver mycket om”invandrare” och ”rasister” samt att det kan kopplas samman med genusteorin eftersom det ärvid 14 års ålder ”konfliktåren” börjar ta vid med genusidentifikationer (Tiby 2006, s.91). Jaginkluderar även in fyra andra grupper utöver denna population genom att utföra samma typ avdiskursanalys på dem, men inte lika djupgående. Om frågeställningarna ska kunna besvarasmåste pojkarna jämföras i förhållande till de andra grupperna. Detta för att stärka validitetenoch reliabiliteten genom att undersöka om det är specifikt för pojkar i ålder 14-19 år och attdet handlar om maskulinitetsuttryck. De fyra andra grupperna är de resterande pojkarna inomsamma åldersgrupp som inte berör temat, de yngre pojkarna 11-13 år, flickor 14-19 år ochde vuxna männen 4 . Jag har alltså med ett genusperspektiv primärt analyserat pojkarnasberättelser innanför det temat jag har skapat. Jag har även analyserat utanför temat i sammapopulation, som är en mängd olika berättelsehändelser, för att tolka varför rädsla och oro för”invandrare” och ”rasister” skrivs innehållsrikare i pojkarnas berättelser. Flickorna i sammaåldersgrupp, de yngre pojkarna och de vuxna männens berättelser jämförs både utanför ochinnanför temat för att tolka om och varför genusuttrycken skiljer sig i berättelserna beroendepå ålder och kön. De två grupper som inte har inkluderats är de yngre flickorna och de vuxnakvinnorna. Jag anser att det är främst i förhållande till de andra grupperna konstruktioner avtemat och maskuliniteter kan analyseras eftersom de står närmare varandra då de yngrepojkarna och de vuxna männen är av samma kön och de jämnåriga flickorna är i sammaåldrar. Se bilaga 1, figur 1, för en överblick av de inkluderade grupperna.Frågeställningar inom ramen för syftet är; Hur konstruerar dessa pojkar genus i förhållande till beskrivningarna av gärningspersonoch offer och relationerna emellan dem innanför och utanför temat ”invandrare” och”rasister”?På vilket sätt skiljer sig eller liknar pojkarnas konstruktion av genus mot: 1) flickornas, 2) de yngre pojkarnas, 3) de vuxna männens i förhållande tillbeskrivningarna av gärningsperson och offer och relationerna emellan dem innanför ochutanför temat ”invandrare” och ”rasister”?3 I berättelserna benämns ”invandrare” och ”rasister” också med andra namn, t.ex. ”utlänningar” och ”nazister”.Dock har jag döpt temat till ”invandrare” och ”rasister” eftersom det är de mest förekommande benämningarna.4 Männen är mellan 20 och 72 år. Medelåldern är 46,8 år.6

2. Tidigare forskningForskning om utsatthet och rädsla är en del i den kriminologimark som viktimologin allt mervunnit terräng i. Viktimologi, brottsoffersforskning, är numera ett stort ämne i kriminologinpå grund av bland annat kvinnorörelser som uppmärksammade våldet mot kvinnor och somdärmed resulterade i ett fokus på kvinnor som brottsoffer (Åkerström & Sahlin 2001, s.7,9).Genusforskningen i kriminologin uppkom på grund av den kritik som hävdade att forskningenvar genusblind och enbart behandlade män (Lander, Pettersson & Tiby 2003, s.8). Att studeramaskuliniteter har sina spår i 70-talets feminism (Lundgren, Pettersson & Tiby 2003, s.79).Det är numera vanligt att i maskulinitetsstudier använda hegemonisk maskulinitet somanalytisk utgångspunkt, vilket även denna uppsats syftar till. Dock finns det få studier ompojkar och män som offer på grund av uppfattningar om att män inte vill uppvisa svaghet somofferskap likställs med. De undersökningar som ändå har gjorts på området visar emellertidmotsatsen (Newburn & Stanko 1994, s.159-160).I två svenska studier som har analyserat pojkar och män som brottsoffer, som presenterasnedan, framkommer det att pojkar och flickor förhåller sig till och utgår från genus. Självagrundbultarna och utgångspunkterna är samma som i denna uppsats; konstruktioner av genusoch offerskap. Dock skiljer sig utförandet eftersom båda studierna är kvalitativa intervjuer.Det påverkar resultatet då det är en annan sorts interaktion som skapas mellan forskare ochdeltagare i intervjuer jämfört med en anonym enkätsituation med uppmaning om att skriva enberättelse. Trots det är studierna användbara eftersom de innehåller skildringar av dedeltagande samt omfattande analyser gjorda av forskarna. För den här uppsatsen utgör de engrund att stå på och att relatera till eftersom de, trots olika metodanvändningar ochpopulationer, rör sig i det ännu lilla fältet om pojkar och män som brottsoffer.2.1 Gestaltningar av offererfarenheter - samtal med unga män som utsatts för brottVeronica Burcar har i sin avhandling intervjuat tio unga män, mellan 17 och 21 år, som utsattsför rån eller misshandel (Burcar 2005, s.25). Urvalet gjordes genom kontakter med kollegoroch via Malmö Tingsrätt (ibid. s.191). Hennes syfte var att undersöka och beskriva hur dessamän i samtalsintervjuerna framställer identiteterna ”man” och ”brottsoffer” och hur deförhåller dem till varandra (ibid. s.25). Utgångspunkten för analysen är konstruktionistisk,interaktionistisk och narrativ. I intervjuerna gör männen motstånd mot den normativaofferrollen. Manlig karaktäristika, som agentskap och styrka, framhävs. Dock utgårberättelserna från brottsdrabbade individer och männens offerstatus förnekas inte helt, men7

det justeras och balanseras genom att de tonar ned skador och fråntar gärningspersonens agens(Burcar 2005, s.162). Männen motsätter sig ett offerskap på det sättet att trots att det handlarom en gärningsperson som ”attackerar” och mannen ”försvarar” sig, betonar han sitt egetagentskap. Detta står i kontrast mot en traditionell offeridentitet som förknippas med svaghet,passivitet och skyddsbehov (ibid. s.73), samtidigt som de beskriver gärningspersonen sominitiativtagare till våldet som resulterat i skador hos de intervjuade männen (ibid. s.162).Sammanfattningsvis visar studien att den identitet som skapas varken är stereotypisktmanlig eller offeridealisk. Identitetskonstruktionen innefattar offerbeskrivningar, men dessabalanseras och vägs upp med ”manliga” beskrivningar (ibid. s.163). Resultaten pekar på att deunga männens berättelser inte passar in i den entydiga offerbild som innefattar känslor somsårbarhet och lidande men att de i viss utsträckning ändå identifierar sig som brottsoffer. Demodifierar offerskapet utifrån maskuliniteter 5 (ibid. s.165).2.2 Ungdomar föreställningar om pojkar och flickor som utsätts för våldJenny Karlsson och Tove Pettersson har intervjuat fyra grupper med flickor och pojkar iåldrarna 15-16 år (Karlsson & Pettersson 2003). Urvalen har gjorts via två högstadieskolor(ibid. s.11). Studien är tvådelad där den ena, utförd av Karlsson, utgår från ett genusperspektivmed syftet att i flickgrupper, pojkgrupper och grupper med båda könen i ”studera hur pojkaroch flickor resonerar kring ungdomar som offer för våld och vilka betydelser könstillhörighethar för deras förståelse av offerskap” samt ”att studera hur de själva som pojkar och flickorförhåller sig till sina beskrivningar av pojkar och flickor som offer” (Karlsson 2003a, s.37).Delstudien visar att könstillhörigheten hos och samspelet mellan gärningsperson och offerspelar en stor roll. Ett tydligt offer är en flicka som blir utsatt av en pojke (ibid. s.55-56).Flickgruppen pratar om att både flickor och pojkar kan vara rädda för gäng, som beskrivs somnazister eller invandrare. Diskussionen är mest fokuserad på flickors rädsla och pojkgruppenär fåordig gällande pojkars rädsla, men de nämner att pojkars rädsla är befogad om det finnsen risk för att denne kan bli eller har blivit allvarligt nedslagen (ibid. s.47-49). Inompojkgruppen placeras diskussioner om offer i ”de andra”-kategorin. Pojkarna identifierar siginte i samtalet som offer, men i blandgruppen görs det ingen könsskillnad på offerskap (ibid.s.52-53). Däremot finns en vi-känsla i flickgruppen när offerskap diskuteras (ibid. s.54).Pojkgruppens avståndstagande från offerskap och rädsla kan bero på ett avståndstagande frånsvaghet som kan leda till minskad maskulinitetsstatus. I flickgruppen uppstår en tydligt5 Burcar använder dock begreppet ”manlighet”. Innebörden är dock densamma som maskulinitet (2005, s.19)8

dikotom uppdelning av rädsla där pojkar uppfattas vara rädda för att visa sig svaga medanflickor är rädda för att utsättas för sexuella brott. Pojkarnas och flickornas samtal omutsatthet, offer och gärningspersoner härstammar tydligt med normativa maskuliniteter ochfemininiteter som utgångspunkt (Karlsson 2003a, s.55-56). Till skillnad mot Burcars (Burcar2005) studie distanserar sig pojkgruppen från en offeridentitet. De utgick från maskuliniteter isamtalet. I blandgruppen var samtalet mer nyanserat. Detta kan tolkas som att pojkgruppeninte modifierar offerskapet medan en viss modifiering skedde i blandgruppen.3. Teoretisk utgångspunkt, vetenskapssyn och förförståelseI detta avsnitt redogörs för genus- och diskursteori samt socialkonstruktionism som utgörgrunden, analysen och tolkningen i uppsatsen. På grund av teoriernas konstruktionistiskabetoning går de in i varandra och ska förstås som kompletterande delar. Jag kommer även att imöjligaste mån redogöra för min förförståelse inom ämnet pojkar som brottsoffer och genuseftersom utifrån min vetenskapssyn är reflexion en huvudingrediens i en uppsats med godvaliditet och reliabilitet då förförståelsen påverkar tolkningarna (Winther Jørgensen & Phillips2000, s.29). Det innebär att jag är delaktig till kunskapen som uppsatsen producerar då jag gårin och tolkar berättelserna som människa med erfarenheter, fördomar och åsikter. Genomförförståelseredogörelsen, som mynnar ut i reflexion för att tydliggöra processen frånberättelser till den kunskap som produceras, hoppas jag visa både mig själv och läsaren hurjag har tänkt, varför jag tänkte så och vilka konsekvenser det får.3.1 GenusteoriInom feministisk forskning brukar genus eller kön förekomma som begreppsapparat (Gothlin1999, s.2). Det råder diskussion och delade meningar om begreppen, vad skillnaden ärvarierar beroende på vem man frågar. Lander ser kön som en kvantitativ variabel bland mångaandra som exempelvis kan beskriva andelen flickor som dricker sig berusade, men som inteberättar mer. Genus kan då appliceras för att få en mer djupgående förståelse för fenomenetoch dess konstruktion (Lander 2003, s.28). Lenz Taguchi däremot använder begreppet kön dåhon anser att det är omöjligt att göra en åtskillnad eftersom naturvetenskaperna påvisar attäven det biologiska könet omkonstrueras (Lenz Taguchi 2004, s.40).Jag kommer att använda mig av genusbegreppet och avse en förståelse för de sociala könen,de tanke- och handlingsmönster som tillskrivs till och utövas av män och kvinnor, som socialtkonstruerade (Lander 2003, s.26). Dessa är alltså inte essentiella och biologiska, utan genus9

understryker att män och kvinnor utifrån ett samhälleligt perspektiv inte härstammar frånnågot naturligt givet (ibid. s.27). Genuspraktik innebär att personer gör genus utefter enbekönad kropp och samhälleliga normer (Messerschmidt 2004, s.40). Anledningen till att jagväljer genusbegreppet är främst för att jag tidigare benämnt de socialt konstruerade könen såoch att det därför sker mer automatiskt, samt att jag ansett att de som talar om kön oftast talatom det som något essentiellt. Jag är medveten om att kön kan förstås på liknande sätt somgenus. Dock är min uppfattning att människor utan insyn i feministiska diskurser refererarkön till biologi och genus till konstruktion och därför använder jag genus för tydlighetensskull i betydelsen att innebörderna av begreppen män och kvinnor är socialt konstruerade.I uppsatsen använder jag, likt Lander, kön som en variabel eftersom jag har skapatgrupper bestående av berättelser från pojkar, män och flickor utefter de kön de själva haruppgett att de tillhör i enkäten. Jag ser emellertid berättelserna som genusuttryck skapade iförhållande till variabeln kön då det är utifrån den som skribenterna gör olika former avmaskuliniteter eller femininiteter. Det biologiska könet, även fast det finns fler variationer ände västerländska tudelade 6 , vilket samtidigt tydliggör att även variabeln kön kan ses som enkonstruktion, är inte i fokus. Detta på grund av att det är själva förhållningssättet tillkönstillhörigheten, alltså genuspraktiken, som ligger till grund för varför pojkarna skriver om”invandrare” och ”rasister” och som studeras. Genom kategoriseringarna jag har gjort utifrånkön finns det risk för ett upprätthållande av dikotomin mellan män och kvinnor, men jag anseratt ett användande av en genusteoretisk utgångspunkt samtidigt är att ifrågasättakategoriseringarna och att det därför är befogat.Jag utgår från att genusteori kan användas som ett teoretiskt och analytiskt verktyg för attbeskriva hur kön konstrueras, förmedlas och strukturerar våra liv och som problematiserarrelationen mellan män och kvinnor (Lander, Pettersson & Tiby 2003, s.7-8). Specifikt i dettafall kommet jag att analysera vilka uttryck manligt genus, maskuliniteter, tar sig.3.1.1 Maskuliniteter och femininiteterTanke- och handlingsmönstren som tillskrivs till och utövas av män och kvinnor benämnssom maskuliniteter och femininiteter för att understryka konstruktionerna somkönstillhörigheterna utgör. Orsaken till att jag i en uppsats om maskuliniteter även diskuterarfemininiteter är att de är relationella. De får och har sina betydelser genom sin betydelsegentemot varandra. Att vara kvinna är att inte vara man, och vice versa (Pettersson 2003b,6 Bl.a. har biologer föreslagit minst fem och upp till tjugotvå olika sorters kön och i Nord- och Sydamerikanskaindianstammar delar man in könen i tre typer (Lenz Taguchi 2004, s.75-76).10

s.141). Maskuliniteter och femininiteter är konstruktioner eftersom de är kontextuellt ochkulturellt bundna (Lander 2003, s.26). Handlingsmönster som anses vara ”manliga” ivästerländska samhällen behöver inte betyda detsamma i en östasiatisk kultur. Jag benämnermaskuliniteter och femininiteter i plural eftersom dessa inte är statiska. Det finns inte enbartett sätt att iscensätta genus på.Maskuliniteter och femininiteter är ingen horisontell historia. Det finns inom kategoriernaformer av maskuliniteter och femininiteter som anses vara mer eftersträvansvärda än andra,och dessa andra utgår från och definieras utefter de mest eftersträvansvärda. Genus kan alltsåses som ett maktsystem, med olika former av makt, eftersom det råder konkurrens inom deolika formerna av maskuliniteter och femininiteter. Konkurrensen mot den mesteftersträvansvärda är vad samhället och kulturen personen lever i anser vara mest önskvärd(Karlsson 2003b, s.53). Inom femininiteter är normativ femininitet den mesteftersträvansvärda och som sätter standaren för hur en kvinna uppfattas. Normativ femininitet,som jag använder begreppet, tillskrivs egenskaperna svaghet, rädsla (Lander 2003, s.39), vek,ljuv och öm (Burcar 2005, s.189). Hegemonisk maskulinitet är den mest eftersträvansvärdamaskuliniteten och definieras av Connell som ”den konfiguration av genuspraktik sominnehåller det för tillfället accepterade svaret på frågan om patriarkatets legitimitet” (Connell2008, s.115). Det är även den definitionen maskulinitetsforskaren Messerschmidt användersig av. I denna uppsats kan hegemonisk maskulinitet förknippas med egenskaperna kraftig,djärv, modig och orädd (Burcar 2005, s.189). Innebörderna varierar alltså över tid och rummen det konstanta är att den hegemoniska maskuliniteten på ett strukturellt plan är överordnadden normativa femininiteten och de andra maskuliniteterna (Messerschmidt 2004, s.42).Det går att göra motstånd mot hur kvinnor eller män förväntas bete sig. Motstånd skergenom dekonstruktion; att försöka och agera för, medvetet eller omedvetet, att förändradiskursen, det som framstås som givet (Lenz Taguchi 2006, s.156). Reproduktion däremotinnebär att inget motstånd görs och att diskursen är oförändrad (Karlsson & Pettersson 2006,s.76). Den hegemoniska maskuliniteten upprätthålls genom dominans och underordning avandra maskuliniteter. De lägre stående maskuliniteterna benämns som delaktiga och ärvanliga män som inte når upp till den hegemoniska maskuliniteten men stödjer den,underordnade män som inte alls kommer i närheten av den hegemoniska maskuliniteten ochär marginaliserade samt oppositionella maskuliniteter som är män som gör motstånd mot denhegemoniska maskuliniteten (Messerschmidt 2004, s.43).De nämnda maskuliniteterna och femininiteterna utgör grunden för analysen av denhegemoniska maskuliniteten som görs i berättelserna. Att som pojke skriva om sin rädsla och11

exempelvis slag kan ha ägt rum och att de kan ha utförts av personer med främlingsfientligaåsikter. Jag menar också att betydelsen av orden pojke, misshandel och rasister är diskursivakonstruktioner som inte existerar förrän de tillskrivs dessa betydelser.3.3 Diskursteori som teoriDiskursanalys innehåller både teori och metod där diskursteori är en inriktning inomdiskursanalysen. Jag använder diskursteorin som den har definierats och praktiserats avteoretikerna Laclau och Mouffe på grund av att de har utvecklat teorin genom den metod desjälva förespråkar i diskursteorin, alltså dekonstruktion av andra teorier (Winther Jørgensen &Phillips 2000, s.31). Socialkonstruktionism är en bred kategori där poststrukturalismen ingår.Diskursteorin anses vara den mest poststrukturalistiska eftersom alla praktiker ses somdiskursiva, och det går alltså inte att ställa sig utanför dem (ibid. s.13). Diskurs innebärfixeringar av betydelser inom en bestämd domän och innebär att språket, genom tecken, ärstrukturerat i olika mönster. Diskursanalys är således en analys av dessa mönster (ibid. s.7).Tecken är allt från abstrakta till fysiska tecken, bland annat språk, bokstäver, lagar och brott.Tecknen får mening för oss först när de blir omnämnda, alltså artikulerade och därmed ocksåkonstruerade, i en diskurs och ett sammanhang (ibid. s.35). Till exempel består berättelsernaav en massa bokstäver. I och med att jag vet om sammanhanget vet jag också att bokstävernatillsammans utgör texter som handlar om rädsla och oro. Utan sammanhanget eller enförståelse för tecknet hade det varit svårt att förstå betydelserna och innebörderna. I uppsatsenär berättelserna, skribenterna (och även uppsatsen i sig) påverkade av och tillverkade idiskurser. Diskurs är samtidigt en reducering av möjligheter eftersom villkoret för att endiskurs ska råda, att den betraktas som mer sann än andra, är att en annan diskurs utesluts.Detta görs på grund av en strävan efter entydighet för att undvika motstridigheter inomdiskursen (ibid. s.34). Diskurser är hierarkiska och bundna i kontexten (Lenz Taguchi 2004,s.15). Flera diskurser kan vara aktuella vid samma tidpunkt, men en är alltid mer gällande.Den härskande diskursen är inte helt fixerad och stängd, den kan alltid bytas ut (WintherJørgensen & Phillips 2000, s.13). Trots att en person inte kan ställa sig utanför diskursernakan man påverka dessa genom dekonstruktion (Lenz Taguchi 2004, s 16). Genom att en pojkeskriver om sin rädsla kan han dekonstruera diskursen där detta inte är acceptabelt till att ökaacceptansen. Det krävs dock fler personer för att en diskurs verkligen ska dekonstrueras i ettsamhälle. Det är via vårt språk som vi skapar representationer där vi igenom konstruerarvärlden som existerar fysiskt utanför diskurserna, men som bara kan vara meningsfull genomdiskurser (Winther Jørgensen & Phillips 2000, s.15). Exempelvis är berättelserna inte13

automatiskt uttryck för genuspraktik. Det är betydelser jag tillskriver när jag tolkar dem. Attpojkens rädsla för ”invandrare” är på grund av ett maskulinitetssträvande kan mycket välstämma. Pojken med känslor existerar i en fysisk värld, men det har ingen genusbetydelseförrän någon benämner dem som maskulinitetspraktik i en genusdiskurs. Identitet betydervem en person är, vad och vilka denne identifierar sig med. Subjektposition innebär att enindivid blir till genom diskurser och försätts i positioner. Att vara pojke hör ihop medföreställningar om hur en pojke ska bete sig, t.ex. att inte vara rädd (ibid. s.48, 50). Se bilaga1, figur 3, för en förklaringsmodell av hur diskurserna kan förhålla sig till varandra.Diskursanalysen måste hänga samman med de andra teoretiska utgångspunkterna (ibid.s.31). Som jag använder genusteori och socialkonstruktionism tycker jag att de går ihop meddiskursteorin eftersom teorierna betonar konstruktion och det är konstruktioner som studeras.3.4 Min förförståelseDet är mycket under lång tid som har gjort mig till den jag är idag, vilket påverkar denslutprodukt som uppsatsen resulterar i. Den första tanke som dyker upp när jag funderar övermin förförståelse är att jag inte positionerar mig som feminist men tar del av och använderfeministiska verktyg som har tillverkats i feministiska diskurser. Detta hindrar mig inte frånatt genomföra analysen, men det kan påverka och att utelämna det vore en brist igenomskinligheten som ska genomsyra processen. Den påverkan som kan uppstå är att jagomfamnar och använder vissa former av termer som jag kan stå för (t.ex. genuskonstruktion)medan uteslutande av andra kan ske som jag mindre tror på och relaterar till (t.ex.könsmaktsordning). Jag har dock försökt att undvika att hamna i fällan att låta feminismriskenvara analyshämmare (Pettersson 2003a) genom att vara medveten under processen.Vägen mot och anledning till att uppmärksamma pojkar i brottsoffer- och genusdiskursenär beskrivet i inledningskapitlet. Min inställning till kunskap och verklighet har länge varit avkritisk, konstruktionistisk natur trots att jag tidigare inte hade kännedom om terminologin.Detta har under kriminologiutbildningen förstärkts och påverkat synen på kön och brottsofferoch resulterat i gråzoner. Min kritiska inställning kan därmed, trots att den i denna typ avstudie kan ses som en tillgång, överskugga andra möjliga tolkningssätt. Samtidigt har jagfördomar om att pojkar är annorlunda än flickor, genom samhällelig påverkan, och att detspeglas i berättelserna. Jag har försökt reducera riskerna genom att i tankarna applicerateorierna om konstruktion på min egen praktik (Winther Jørgensen & Phillips 2000, s.111).14

4. MetodHär beskrivs materialet som ligger till grund för uppsatsen och hur analysen och tolkningenutförts samt brottsofferdefinition och de problem som finns med enkäten. Tillvägagångssättetgäller alla fem grupper som analyseras, innanför och utanför temat ”invandrare” och ”rasister”utifrån teorierna med hegemonisk maskulinitet och normativ femininitet som utgångspunkt.4.1 MaterialMaterialet består av enkäter besvarade i Tyresö år 2001 av elever och vuxna. Berättelsernautgår från del 2 i enkäten där uppmaningen är; skriv här med egna ord en sann berättelse om:1. Någon/något som har gjort/gör mig rädd i Tyresö det senaste året (eller) 2. Det här är jagorolig ska hända mig eller min familj i Tyresö under året”, (se bilaga 2). Antal berättelserinom respektive grupp presenteras i tabell 1.Tabell 1. Grupperna som analyseras innanför och utanför temat ”invandrare” och ”rasister” och som jämförsmed gruppen pojkar 14-19 år innanför temat.Berättelser, innanför och utanför tematKön och ålderAntalTema (%) Ej tema (%) Alla berättelserPojkar 14-19 år 53 (21,7) 191 (78,3) 244Flickor 14-19 år 30 (9,1) 300 (90,9) 330Pojkar 11-13 år 5 (1,6) 302 (98,4) 307Män, vuxna 2 (4,2) 46 (95,8) 48Totalt 90 (9,7) 839 (90,3) 929Jag gör ingen systematisk skillnad mellan uppmaning 1 som rör en dåtida eller nutida rädslaoch uppmaning 2 som handlar om en framtida oro, på grund av att skribenterna sällan gör det.De skriver ofta ihop de två i ett stycke och ingen direkt skillnad finns beroende på vilken desvarar på. Uppmaningarna handlar samtidigt om något som skribenterna skriver har hänt ellerinte har hänt. Alltså har dåtid, nutid, framtid, hänt eller inte hänt flutit ihop med varandra ochingen distinktion görs mellan rädsla och oro. Dock, i de berättelser där det spelar roll nämnsdet i analysen. Gruppindelningen gällande beröring av temat eller inte har gjort genomåterupprepad läsning av berättelserna. De berättelser som har tagits med och som rör temat ärde som uttryckligen handlar om rädsla och/eller oro för ”invandrare” och ”rasister”.15

4.2 Diskursteori som metod – tillvägagångssättJag har valt att använda diskursteori som metod därför att den lämpar sig bäst för minafrågeställningar. Jag studerar genuskonstruktioner, och då konstruktioner (som utgör allt)uppstår ur olika diskurser (som är ofrånkomliga) är diskursteorin väl förenlig med genusteorioch socialkonstruktionism. Jag har även inkluderat diskursordnings- och lingvistikanalys föratt få bästa möjliga analys av berättelserna eftersom att diskursteorin till stor del är teoretisk.För att förstå diskursteoribegreppen exemplifieras dem. Exemplen utgår från hur endeckarfilm kan konstrueras, och skiljer sig alltså från hur de appliceras i analysen eftersom detrör sig om olika diskurser. Anledningen till att jag inte exemplifierar i rädsla och orodiskursenredan här beror på att det finns diskurser inom dem (t.ex. kön) som skiljer dem åt.Syftet med diskursteori som metod är att analysera hur artikulationer reproducerar,ifrågasätter eller dekonstruerar diskurserna (Winther Jørgensen & Phillips 2000, s.37).Urvalen har gjorts genom läsning av alla berättelserna som sedan, inom varje grupp, harkategoriserats beroende på om de berör temat eller inte. Berättelserna har strukturerats ochgränsats in i en diskursteoretisk ram och analys genom att diskursteoretiska begreppappliceras på och identifieras i berättelserna. Detta görs genom läsning, tolkning ochmotivering och utgår alltså från mina tolkningar. Begreppen är moment som är alla tecknen ien diskurs. Dessa är fixerade och stängda, t.ex. en handling om att ett brott har begåtts.Nodalpunkter är privilegierade tecken, och kan ses som en huvudrubrik, kring vilka de andratecknen definieras utifrån (ibid. s.33). T.ex. kan brottshandlingen också vara nodalpunkteftersom handlingen runtomkring utgår från det begångna brottet. Element är tecken som ärmångtydiga och inte är stängda för tolkning. Dessa har ännu inte fått en fixerad mening idiskursen och står utanför (ibid. s.34), t.ex. vad ett brott egentligen innebär. Flytandesignifikanter är tecken som är öppna för tolkning men som står innanför diskursen (ibid. s.47),t.ex. vem som egentligen var brottets gärningsperson, och det diskursiva fältet är demöjligheter som diskursen utesluter i och med acceptansen av de andra tecknen som ärinnanför diskursen, vilket görs på grund av en strävan efter entydighet, t.ex. att det inte rör sigom brott, det kan ha varit en olycka. Mästersignifikanter organiserar identiteter och äridentiteternas nodalpunkter (ibid. s.50). T.ex. är utredarens, huvudkaraktärens,könstillhörighet central. Ekvivalenskedjor är verksamheten där tecknen genom förbindelsersom jag gör emellan dem ges innehåll. T.ex. kan ett misstänkt beteende ekvivaleras medgärningsperson och ondska.Textens lingvistiska karaktär, som integreras från den kritiska diskursanalysen och somfokuserar på formella drag i berättelserna (ibid. s.75), studeras genom identifiering av16

transiviteter, de händelser eller processer som förbinds eller inte förbinds mellan subjekt(skribenten) och objekt (rädsla, oro, gärningsperson). På detta sätt kan konsekvenserna avhuruvida subjekten förbinder sig med objekten och vilken betydelse det har för diskursenklarläggas. Exempelvis förbinds skribenten inte med objekten om han enbart skriver ”inbrott”,medan han förbinds tydligare om han skriver att ” jag är rädd för att bli utsatt för ett inbrott”.Modalitet innebär en analys av berättarens grad av instämmande i en sats och hur denneförbinds med sitt påstående. Det är alltså skillnad mellan en skribent som skriver ” jag tyckerinte så mycket om invandrare som begår brott” och en som skriver ”jag hatar alla invandraresom begår brott”. Beroende på hur något skrivs påverkas diskursens formation (WintherJørgensen & Phillips 2000, s.87-88). Diskursordningsanalys är en analys av det socialarummet där olika diskurser konkurrerar med varandra. Det som analyseras är vilka diskursersom är dominerande samt konflikter som finns mellan olika diskurser (ibid. s.64). Detta kanses som en vidareutveckling av de resultat som framkommer under den diskursteoretiska ochlingvistiska analysen för att lyfta upp dessa på en nivå som kan ge ett högre förklaringsvärde.Se bilaga 1, figur 2 och 2.1, för en förklaringsmodell av begreppen och hur de förhåller sig tillvarandra och berättelserna.4.3 Problematik och etik i TyresöenkätenPå grund av att jag inte har samlat in materialet själv blir uppsatsen en sekundäranalys(Bryman 2001, s.208). Fördelarna med att använda sekundärdata är många, exempelvis finnsdet mer tid åt att tolka berättelserna (ibid. s.211). Men det finns problematik som jag inte harhaft kontroll över som kan ha påverkat berättelserna samt uppsatsen då berättelsefrågorna inteär skapade utefter mitt syfte. Berättelserna måste alltså ses i relation till den kontext debesvarades i eftersom barnen och ungdomarna inte är isolerade från omvärlden.Ett problem är uppmaningen om att skriva en ”sann” berättelse. Det kan tyda på enönskan om att få reda på en sanningsenlig berättelse om vad barn och ungdomar varit medom/är rädda och oroliga för och hur de skriver om det, inte enbart hur de skriver om rädslaoch oro som denna uppsats syftar till. Detta kan även ha fått flera av deltagarna att avstå frånatt skriva eftersom betoningen på sanning kan få dem att förminska det de är rädda ochoroliga för. Flera väljer att inte skriva en berättelse på grund av att de ”inte har varit med omnågot”, och då har även fråga 2 som rör framtida oro också uteslutits. Oavsett omberättelserna hade varit sanna eller inte hade de varit av intresse för min studie eftersom attskriva fantasifullt också kan vara genuspraktik. Jag hade föredragit att ordet ”sann” hadestrukits då syftet med denna uppsats är att hur de positionerar sig när de uppmanas att skriva17

om rädsla och oro. Oro handlar om fantasi, vad skribenten kan tänkas vara orolig för. Dock ärdet skillnad mellan fantasifulla och oseriösa berättelser. De som kan tolkas som oseriösaberättelser har uteslutits på grund av att de, även fast det också är genuspraktik, inte kanbesvara frågeställningarna då rädslan och oron inte skrivs om med uppriktighet och alltså intehandlar om deras rädsla och oro. Enkäten innehåller också frågor som troligtvis har besvaratsföre berättelsefrågorna 7 (eftersom dessa ligger sist i enkäten). Risken finns deltagare inte orkatskriva en berättelse efter att de svarat på alla frågor eller att det inte känts nödvändigt attskriva om något de redan kryssat för i enkätdelen. Berättelserna kan också ha blivit påverkadeav enkätfrågorna som rör specifika händelser (t.ex.: oro om att bli hotad) och att deltagarnavalt att inte skriva om en viss sorts rädsla eller oro eftersom det inte har frågats om, eller attde redan har besvarat dem. Ett alternativt utförande hade varit att dela upp de två delarna ochutföra dem vid olika tidpunkter. I vissa av mellanstadieberättelserna verkar det också som attläraren har konstruerat ett ämne åt barnen att skriva om (t.ex.: nedskräpning).Kritik som kan riktas mot undersökningsformen och som mynnar ut i studier som dennauppsats är att de inte ökar förståelsen för rädsla då de mer producerar generella påståenden omvad som kan vara lokala upplevelser. Om rädsla ska förstås krävs det istället en kunskap omprocesserna (Walklate 2000, s.254). Jag kommer inte att generalisera berättelserna, utan det ärden exemplifiering som görs som förhoppningsvis resulterar i en viss förståelse för varförvissa pojkar skriver om rädsla och oro som de gör. Men det finns en risk att dessa studier inteenbart ger en bild av hur rädsla och oro kan se ut och varför. De kan även skapa dessa känslorpå grund av den mediala och politiska uppmärksamhet rädsla har eftersom rädsla inte är någotsom existerar autonomt, utan är något som produceras (Lee 2007, s. 131).Det finns även etiska problem med Tyresöenkäten och hur jag använder svaren från den. Iintroduktionen informeras deltagarna om vad syftet är, att svaren kan komma att redovisas irapporter och att deltagandet är frivilligt och anonymt (Vetenskapsrådet 2002). Men även fastnamn har tagits bort i de fall skribenterna har skrivit det finns identifikationsrisker då det ärberättelser om sig själva eller om andra. Undersökningen är utförd i en kommun, alltså i ettlitet område. Personer vars berättelse har analyserats kan också ta illa upp av de tolkningarsom har gjorts. Dock går det inte alltid informera deltagarna om vilka analyser som kommeratt göras (Skrinjar 2003, s.135). Samtidigt är de berättelser jag har inkluderat inte detaljeratbeskrivande av särskilda personer. Jag tror och hoppas också att kunskapsproduktionen vägerupp de eventuella negativa konsekvenserna (Vetenskapsrådet 2002, s.13).7 Förutom de yngre pojkarna som bara fick berättelsedelen.18

4.4 Validitet, reliabilitet och generaliserbarhetI kvalitativa studier hanteras begreppen validitet, reliabilitet och generaliserbarhet olika där endel förkastar dem med motiveringen att de härstammar från en modernistisk tradition, vissaanvänder men döper om dem och andra anpassar dem efter de metoder och teorier somanvänds (Kvale 1997, s.208-209). Jag sällar mig till de sistnämnda på grund av att jag tyckeratt de fyller en värdefull funktion då de kan nyttjas för ett kritiskt förhållningssätt gentemotegna och andras texter och på så sätt göra dem så bra och relevanta som möjligt.Generaliserbarhet innebär möjligheten att förutse framtida utfall i liknande situationer(ibid. s.209). Jag kommer inte att argumentera för generaliserbarheten eftersom mitt syfte ärmer koncentrerat till att ge exempel på hur det kan vara. Det betyder att jag inte kommer attuttala mig om andra pojkar än de som ingår i den här studien. Validitet handlar om denundersökning som genomförs kan besvara frågeställningarna. Jag kan alltså inte använda migav enkätdelen med kryssfrågorna om jag vill veta hur pojkarna skriver om rädsla och oro.Därför passar berättelserna bättre. De använda teorierna är av stor vikt eftersom de är med ochpåverkar resultatet. Det hade varit problematiskt att använda genusteori med en modernistiskutgångspunkt eftersom den ena betonar konstruktion medan den andra inte gör det. Det är pågrund av validitetsaspekten som jämförelser mellan grupperna görs, huruvida det ärkonstruktioner av maskuliniteter som iscensätts av pojkarna när de skriver om sin rädsla ochoro för ”invandrare” och ”rasister” och om frågeställningarna därmed kan besvaras. Äventeorierna har därmed valt ut med omsorg för att deras grundläggande betydelser ska varagemensamma och resultera i svar på frågeställningarna (Bergström & Boréus 2005, s.34).Att ha god reliabilitet betyder att forskaren varit noggrann, minimerat och redovisatfelkällor under hela studien. Att enbart ta med de analyser som visar att pojkarna iscensättermaskuliniteter är därför inte reliabelt. Om en del pojkar skriver om sin rädsla för ”blottaren iskogen”, vilket är i motsats till majoriteten av pojkarnas berättelser om rädsla och oro förgrupper, ska det tas upp i analysen och diskussionen. Det är under reliabilitetsaspektenförförståelsen är central eftersom noggrannhet under processen innebär att vara reflexiv. Attjag är med i kunskapsproduktionen är inget hinder, det är omöjligt att reducera mig själv. Mendå studien utgår från mina tolkningar är det viktigt att redogöra för hur jag har tolkat eftersomdet ger läsaren möjlighet att själv bedöma giltigheten (Kvale 1997, s.35). Undersökningen skaalltså vara så pass noggrant genomförd att jag skulle få samma slutsatser även vid en annantidpunkt och att läsaren ska kunna rekonstruera studien. Detta görs genom reflexivitet,tydlighet, konsekvent handlande, citat och referenser (Bergström & Boréus 2005, s.36). Jag19

avser att använda de ovannämnda beskrivningarna av validitet och reliabilitet som riktlinjerunder hela uppsatsprocessen.4.5 Brottsoffer - ett mångtydigt begreppDet är viktigt att påpeka att berättelserna som analyseras i uppsatsen rör sig i ett brettspektrum. Det finns berättelser som rör enstaka personer utan beskrivning av en rädsla för attdenne ska utsätta skribenten för något. Att vara rädd för ”invandrare” behöver inte betyda attskribenten är rädd för att han ska bli utsatt för något illegalt. Heber skriver att ”rädsla för brottär inte bara rädsla för brott” (Heber 2007, s.86). Dock handlar uppsatsen om rädsla och oro,inte bara för brott 8 men huvudsakligen, och uppsatsen befinner sig alltså i en offerdiskurs. Enmycket vid definition av begreppet brottsoffer inkluderar alla människor, exempelvis att allaär offer för miljöförstöring. En snävare handlar om dem som varit utsatta för våldsbrott.Sedan finns det också varierande skalor inom dessa (Nilsson 2003, s.12). Det är inte alltid enklar linje mellan offer och gärningsperson. Ofta flyter identiteterna samman (ibid. s.13), enperson kan misshandla en bekant medan denne också blir utsatt hemma av en förälder. Detfinns emellertid vissa egenskaper och känslor som brottsoffer förväntas ha och känna. Dennabild är inte nyanserad, men är de kriterier som används av samhället för att en person skatillerkännas legitim offerstatus. Gärningsmannen (det ska helst vara en man) offret blir utsattför ska vara stor, ond och främmande (ibid. s.93). Offret är oskyldig, vanlig och hederlig(ibid. s.65). Offret ska också vara lidande och betona det smärtsamma med vad denne varitmed om (ibid. s.101). Egenskaperna är de som ofta tillskrivs svaga människor i maktlösapositioner. Beskrivningarna passar dock inte unga män som ofta rapporterar högst utsatthetsamtidigt som de oftast också är gärningspersoner (Newburn & Stanko 1994, s.153-154).I uppsatsen finns både de som har blivit utsatta, och kan betraktas som brottsoffer, och desom är rädda och oroliga för att bli utsatta. Huruvida skribenterna är brottsoffer eller inte, ochvad brottsoffer egentligen innebär, ligger inte i fokus. Det centrala är hur pojkar konstruerargenus i en offerdiskurs, hur de som pojkar ”agerar utifrån eller i relation till en offerposition”(Nilsson 2003, s.14). Berättelserna i uppsatsen berör människors egna upplevelser av rädslaoch oro. Jag kommer därför inte att definiera dem eftersom skribenterna själva fått skriva omvad de är rädda och oroliga för, och därmed vad rädsla och oro är för dem.8 Många av frågorna i del 1 handlar om brott, del 2 uppmanar dock inte deltagarna att skriva specifikt om brott.20

5. Analys och resultatHär presenteras resultatet av analysen och tolkningarna av berättelserna. Detta kommer att skeinom varje grupp, innanför och utanför temat ”invandrare” och ”rasister”. Först presenterasgruppen med huvudfokus i uppsatsen, alltså pojkar 14-19 år och sedan flickor 14-19 år, yngrepojkar 11-13 år och de vuxna männen. Anledningen till att analysen av de yngre pojkarnasoch de vuxna männens berättelser innanför och utanför temat sker under samma rubrik är attde berättelser som rör temat är få (fem respektive två stycken). För att exemplifiera analysernakommer jag att citera berättelser ordagrant. Jag rättar inte stav- och språkfel på grund av attdet finns en risk för att själva berättelserna går förlorade. Det är svårt att avgöra vadrättningsgränser ska dras; om stavfel ska rättas till eller om meningsbyggnader skaomformuleras. Sedan finns det ord som jag inte vet vad de syftar till. T.ex. menas troligtvisordet ”skjutas” när skribenten skriver ”skutas”, men det vet jag egentligen inte. Visserligentolkar jag berättelserna, men omfattande ändringar skulle kunna resultera i tolkningar av minaberättelser istället för skribenternas. De berättelser som valts ut är de typfall som representeraranalysen och som i stort liknar de andra berättelserna. Om flytande signifikanter skaidentifieras görs en läsning av berättelserna inom gruppen, i detta fall pojkar 14-19 år innanförtemat. Rädsla, oro och brott tolkar jag som flytande signifikanter då de är nodalpunkter, menändå är öppna för tolkning då de flesta skribenterna definierar dem brett i en fysisk våld- ochhotkategori. Då väljer jag ut en pojkes berättelse som får representera och styrka detta: Pojke,16 år, löpnummer 517, skriver:Att invandrare kommer hit de är dom som hotar och begår brott här i Tyresö.I vissa fall har jag inte tagit med hela berättelser på grund av avgränsningsskäl. Då har detmest väsentliga i texten har valts ut. Detta markeras med tre punkter, ”…”, före eller eftertexten beroende på om berättelserna har kapats i början och/eller i slutet.Jag vill också nämna att analysen är komplicerad i och med att ingen problematiseringgörs gällande komplikationerna med att gruppera ihop rädsla och oro för ”invandrare” med”rasister”. Det finns en utbredd främlingsfientlighet bland pojkar (Brå 2004, s.97) och dettakan spegla sig i skribenternas berättelser. Därför känns det inte helt rättvist att gruppera demeftersom de inte är likställda på ett sätt som de hade varit om temat istället hade handlat omt.ex. cykelstöld. Sammanslagningen av grupperna är ändå nödvändig utefterfrågeställningarna då det är genuskonstruktioner, alltså hur pojkar skriver, som primärtstuderas, och inte genus och etnicitet (även fast de två kan ses som sammankopplade ochockså är viktigt att forska om (Newburn & Stanko 1994, s.165)).21

Anledningen till att jag väljer att skriva ”invandrare” och ”rasister” inom citationsteckenär på grund av deras mångtydiga innebörd. Ordet ”invandrare” beskriver inget konstant, utanberoende på perspektiv så förändras betydelsen. Gärningsperson och offer skrivs inte inomcitationstecken trots att de också är mångtydiga (vilket alla begrepp kan ses som i enlighetmed mina teorier). Dessa val görs främst för att utskilja temat och för att underlätta läsningen.Jag vill framhålla att benämningarna inte fastställer att en gärningsperson är skyldig till något,utan att det är skribenternas berättelser som jag tolkar. Att en pojke skriver att han har blivitmisshandlad av ”invandrare” betyder alltså att det är vad han har skrivit.5.1 Pojkarna innanför tematNodalpunkterna är rädsla, oro och brott. Berättelserna skapas utefter dem eftersom det är vadfrågan i del 2 uppmanar skribenten att skriva om (rädsla och oro) och det som enkätfrågorna idel 1 handlar om (brott) och som därför även återkommer i berättelserna (Winther Jørgensen& Phillips 2000, s.33). Rädsla, oro och brott är emellertid svårdefinierat. Det finns flera sättatt uppfatta dem på beroende på vilken diskurs de används i och skulle därför kunnabenämnas som element. Exempelvis kan brott ses som en konstruktion av kriminologermedan brott kan vara konkreta händelser för poliser. Dock är de relativt fastställda i den härdiskursen eftersom de handlar om fysiskt våld och hot. Därför är de flytande signifikanter dåde är inom diskursen men ändå är öppna för tolkning (Winther Jørgensen & Phillips 2000,s.47). Nodalpunkterna är samma i alla berättelsegrupper. Även ”invandrare” och ”rasister”kan benämnas som flytande signifikanter trots att de i andra diskurser kan tolkas som element(en svensk persons uppfattning av en rasist kan skilja sig mot en koreansk persons). Någonsom skriver att han har blivit utsatt för våld av ”invandrare” kan tolkas som ”rasist” av vissamedan andra skulle uppfatta honom som ett offer (ibid. s.35). Pojke, 16 år, löpnummer 741:En sak till som har gjort mig orolig är alla invandrare som bor i Tyresö, de tar nästan alltid sakerfel eller uppfattar dem fel o vips så har man startar bråk med utlänningar, eller som de säger”ska jag kutta dig, svenne”.Identiteternas nodalpunkt i diskursen, alltså mästersignifikanterna, är pojke. Pojke ärhuvudrubriken till de andra egenskaperna en pojke förknippas med (ibid. s.50). Att vara pojkeär objektivt, det framstår som givet och är oftast inte ifrågasatt. Man ”är” pojke (ibid. s.55).Pojke är alltså också ett moment då könstillhörigheten är starkt fixerad både innanför ochutanför diskursen och är inte öppen för tolkning (ibid. s.33).Ekvivalenskedjan utefter mästersignifikanten ”pojke” skulle i hegemoniska diskurserkopplas samman med styrka och agentskap. En ekvivalenskedja utefter den flytande22

signifikanten ”offer” skulle höra ihop med passivitet och svaghet. I berättelsekontexten kanpojkarna emellertid vara offer, eftersom det samtidigt är en del av nodalpunkterna. Detuppstår alltså en konflikt mellan de två identiteterna som pojkarna positioneras i och som ärmotstridig (ibid. s.55). Pojke, 17 år, löpnummer 809, skriver:Rassar ska slå ner mig mitt i öppna gatan och ingen ska göra något för att stoppa det.Det är på det sättet dekonstruktion sker. Momenten och ekvivalenskedjan utefter ”pojke” kanse ut på andra sätt på grund av att den hegemoniska diskursen med pojke och icke-offer möterkonkurrens när pojkarna skriver om sin rädsla och oro för brott (ibid. s.56). Emellertidanpassas tecknen efter mästersignifikanten ”pojke” eftersom gärningspersonerna ofta beskrivsi plural. Pojkarna är inte rädda för en ”invandrare” eller en ”rasist”, utan för grupper. På detsättet blir offeridentiteten någorlunda förenlig med mästersignifikanten. De kan identifiera sigsom offer men det görs samtidigt inom den rådande pojkdiskursen där de enbart förlorar sittagentskap mot grupper av andra pojkar och män. Entydighet skapas ändå i diskursen (ibid.s.34). Pojke, 16 år, löpnummer 741, skriver:De är det som är så fegt med turkar/utlänningarna de samlar ihop ett gäng för att de är fega, istället för att de två personerna som saken gäller.Pojkarnas berättelser om gärninspersonerna handlar om ”de andra”. I denna diskurs kan”gärningsperson” ekvivaleras med ”invandrare”. Det kan sammanställas med uppfattningarom att pojkar eller män med utländsk härkomst skiljer sig från svenska pojkar och män ibrottsbenägenheten. Pojke, 17 år, löpnummer 902:… jag är inte rasist men jag tycker inte att det är bra att Sverige tar emot invandrare pga attdem står för mer än 50% av brotten, de förstör för folket som bor i Sverige.Berättelserna rörande ”rasister” handlar också om ”de andra”. Gärningspersonerna är”gigantiska” (löpnummer 826) och ”tar alltid till våld i första hand”. Vem som helst beskrivsinte som ”rasist” utan här handlar det om stora, våldsbenägna pojkar och män.Gärningspersonerna är i motsats till pojkens egen identitet förutom att gärningspersonerna ärpojkar och män i grupper, vilket framhävs för att hantera konflikten med offerrollen. Pojke,15 år, löpnummer 2063:…Nazister är ju otrevliga och dumma i huvudet o så tar de ju alltid till våld i första hand…Transiviteterna i berättelserna går åt två olika håll. I den ena gruppen finns de skribenter sominte binder sig själva (subjekt) till rädslan, oron och gärninspersonerna (objekt). Pojke, 16 år,löpnummer 619, skriver:Alla turkar som blir fulla på heljerna & krökar järnet & blir agrresiva.Det enda som nämns är att ”invandrare” eller ”rasister” är ett problem men de blandar inte in23

sig själva i berättelsen. I den andra gruppen finns emellertid de som binder rädslan, oron ochgärningspersonerna till sig själva. De skriver att ”jag är rädd” eller ”invandrare hotar mig”.Pojke, 14 år, löpnummer 1169:Jag e rädd att jag och min familj kommer att bli slagna av några dumma rassar!! Man kan juinte ens gå trygg utanför!! Man tror att det kommer komma någon rasse och slå dig!Den första strävar efter hegemonisk maskulinitet eftersom subjektet inte förbinds medobjekten och ingen sårbarhet uppvisas. Dock visar den andra gruppen sårbarhet genom attskribenterna förbinder sig med rädslan, oron och gärningspersonerna (Winther Jørgensen &Phillips 2000, s.87). Samma tudelade grupper finns gällande modaliteterna. Vissa pojkarskriver allmänt negativt om ”invandrare” medan andra beskriver konkreta händelser som är icentrum för berättelsen och att gärningspersonerna bakom händelserna är ”invandrare” eller”rasister”. Det finns emellertid fler negativa allmänna påståenden gentemot ”invandrare” än”rasister” (9 respektive 3 stycken). Berättelser om ”rasister” är oftast knutna till en specifikhändelse. Det resulterar ändå i en liknande diskursiv formation då berättelserna i de bådagrupperna konstruerar maskuliniteter utefter en hegemonisk maskulinitet, men där den ena,som inte förbinder sig med objekten, är mer hegemonisk än den andra, och som handlar omrädsla och oro som är acceptabel för pojkar (ibid. s.87-88). Pojke, 17 år, löpnummer 405,exemplifierar den mer hegemoniska maskuliniteten:Jag är rädd att min syrra ska hänga för mycket med en massa kaxiga utlänningar för jag anseratt det inte är bra. För att dom är ju som dom är.Det diskursiva fältet rymmer alternativa diskurser (ibid. s.43) som spelar en lika stor roll somdet som det faktiskt berättas om då uteslutning sker när en diskurs dominerar, vilka därmedstår i relation till varandra (ibid. s.34). Diskursordningen är till största del reproducerande.Trots att pojkarna skriver om sig själva som rädda och oroliga, som är emot en hegemoniskmaskulinitet, görs det på ett sätt som inte ifrågasätter diskursordningen då rädslan och oronrör personer som det är acceptabelt att vara rädd för som pojke samtidigt som de ävenuppvisar en altruistisk rädsla och oro, alltså att skribenten är rädd och orolig för att någonannan ska bli utsatt för något (Tiby 2006, s.99). Eftersom majoriteten av berättelserna följersamma mönster förefaller det inte finnas någon konkurrens om diskursordningen.Sammanfattningsvis reproduceras maskuliniteter då pojkarna strukturerar berättelserna påsätt som fortfarande är acceptabla i den hegemoniska diskursen för pojkar, trots att den försinom en offerdiskurs som inte är idealisk för maskuliniteter som strävar efter hegemoniskmaskulinitet (Winther Jørgensen & Phillips 2000, s.87-88). Pojkarna positionerar sig sombåde pojke och brottsoffer. Se bilaga 1, figur 2.1.1, för en illustration av denna analys.24

5.2 Pojkarna utanför tematUtanför temat ”invandrare” och ”rasister” förekommer det en mängd olika berättelsehändelserom rädsla och oro. Ett återkommande mönster bland dessa är att rädslan och oron främst äraltruistisk. Andra vanligt förekommande berättelser handlar om inbrott, rån och misshandel.Mästersignifikanten, som samtidigt är ett moment, är ”pojke” (Winther Jørgensen &Phillips 2000, s.50, 33). Ekvivalenskedjan utefter mästersignifikanten hamnar i konflikt medden flytande signifikanten ”offer” eftersom identiteterna är motstridiga (ibid. s.55). Dettahanteras då de flesta berättelser, trots att rädslan och oron är riktad mot olika personer, äracceptabla för maskuliniteter som strävar efter den hegemoniska maskuliniteten, och är tilloch med eftersträvansvärd om ekvivalenskedjan utefter ”pojke” och ”agentskap” kan kopplassamman med egenskapen ”beskyddande”. Pojke, 17 år, löpnummer 858, skriver:…Mig själv behöver jag inte oroa mig så mycket över för jag vet ju vilja jag umgås med etc. Mensin familj kan man ju aldrig ha full kontroll över. Mina föräldrar tror jag inte att det är så storrisk at det händer något med men min lillebror kan jag vara orolig över för att han ska blimobbad eller misshandlad och min lillasyster kan jag vara orolig över för att hon ska blivåldtagen…Ekvivalenskedjan utifrån gärningspersonerna är att dessa antingen är okända och/eller är igrupper. Gärningspersonerna står dock sällan i centrum, det är själva händelsen som oron ochrädslan riktar sig mot och som beskrivs. Transiviteterna går åt två olika håll där vissaskribenter förbinder sig själva med rädslan och oron medan andra inte gör det. Pojke, 16 år,löpnummer 1813, förbinder sig inte med objekten:Alla slagsmål i centrum.Medan pojke, 18 år, löpnummer 794, förbinder sig med rädslan:Blev lite rädd när jag hörde om att en kille blev knivskuren.Det är få skribenter som förbinder gärningspersonerna till sig själva. Modaliteterna är att omskribenterna har erfarenhet av utsatthet riktar sig rädslan och oron oftast mot personer som ärbekanta. Om pojkarna berättar allmänt är gärningspersonerna främmande (ibid. s.87-88).Diskursordningen är strukturerad utefter maskuliniteter eftersom pojkarna skriver omrädsla och oro på sätt som är acceptabla för maskuliniteter då de är rädda och oroliga förandras skull eller för händelser de inte kan kontrollera, som inbrott. De beskriver ävenhuvudsakligen själva händelsen och inte personer. Det finns diskurser som utmanardiskursordningen. Dessa är få, men utgörs av de pojkar som förbinder objekten till sig självasamt de pojkar som är rädda och oroliga för händelser som inte anses eftersträvansvärt förmaskuliniteter, exempelvis våldtäkt (ibid. s.76). Pojke, 16 år, löpnummer 1812:Rån, misshandel, våldtäkt.25

5.3 Flickorna innanför tematMästersignifikanten och momentet är ”flicka”, och ekvivalenskedjan kan utefter det kopplassamman med egenskaper som ”passivitet” och ”svaghet”. Det uppstår alltså ingen konfliktmed den flytande signifikanten ”offer” eftersom även ”offer” kan ekvivaleras med sammaegenskaper (Winther Jørgensen & Phillips 2000, s.55). Flicka, 18 år, löpnummer 581, skriver:Jag är rädd för att ha vart ute på krogen sent en kväll eller bara vara å väg någonstans o attutlänningar ska komma o börja trakassera en o vill tafsa o ha sig. Och när man säger till gerdom sig inte o att det ska gå så långt så man blir våldtagen.Rädslan och oron rör ”de andra” och gärningspersonerna beskrivs ofta i plural. De flestaflickorna binder båda rädslan, oron och gärninspersonerna till sig själva. De skriver detaljeratom sin egen offerroll och gärningspersonens agentskap. Flicka, 16 år, löpnummer 113:Jag är rädd för att någon dag bli nedslagen av ett gäng rasister. Ibland när jag hör att det finnsrasister i Tyresö vill jag inte gå ut. När vi var på centrumgården förut så var det ett gäng rasisterdär och jag var jätterädd att bli nedslagen….En del flickor beskriver rädslan och oron och sedan förknippar de känslorna med att det oftastär ”invandrare” som är orsaken, medan andra flickor skriver allmänt negativt om ”invandrare”i främlingsfientliga ordalag. ”Rasister” beskrivs enbart som en källa för direkt rädsla och oro.Tre olika diskursiva formationer skapas då; rädsla och oro för olika händelser som är icentrum där ”invandrare” är gärningspersonerna bakom händelserna, direkt rädsla och oro för”invandrare” eller ”rasister” som per definition ses som ett problem (ibid. s.87-88). Flicka, 16år, löpnummer 441, exemplifierar den första modaliteten:När det kom fram utländska killar på bussen och drog mig i håret blev jag lite rädd men mästarg. Jag tycker inte att sådana saker ska få förekomma i Sverige eller inte någonstansöverhuvudtaget.Flicka, 16 år, löpnummer 69, exemplifierar den andra formen av modalitet:Jag är rädd för Nazister och rasiter och att det finns så många här i Tyresö. Dom borde skutasDiskursordningen kan vid en första anblick framstå som reproducerade av femininiteter.Flickor som skriver om sina offererfarenheter är inte motstridande och de är rädda och oroligaför främmande personer och grupper. Dock är det många skribenter som skriver berättelserom rädsla och oro för ”invandrare” som liknar pojkarnas. De förbinder varken rädslan, oroneller gärningspersonen till sig själva och de skriver på ett sätt som inte är eftersträvansvärt fören normativ femininitet. En konkurrerande diskurs finns mot den diskurs som är dominerande(ibid. s.76). Flicka, 17 år, löpnummer 535, skriver:vi har mycket sprida religioner här i tyresö och den värsta är nog muslimerna för dom har jagsätt smält till unga Tjejer och jag pallar inte å se på när mina tjej-kompisar blir slagna så jag harslagigt tillbaka 2 gånger, sen dess har dom aldrig våga göra någonting.Det visar att diskursen kan se ut på andra sätt eftersom den hegemoniska diskursen, med26

flickan som ett passivt offer, möter konkurrens när en del flickor skriver om rädsla och oro påett sätt som är typiskt för maskuliniteter (Winther Jørgensen & Phillips 2000 s.56).5.4 Flickorna utanför tematDet återkommande mönstret i flickornas berättelser utanför temat är rädsla och oro försexuella övergrepp. Flicka 17 år, löpnummer 552, skriver:… Då är jag orolig att någon ska dyka upp och råna, misshandla eler våldta mig, det är vanligtatt det händer sådana saker med tjejer. Jag tycker att det är jätteläskigt.Mästersignifikanten är flicka som också är ett moment (ibid. s.50, 33). ”Flicka” och denflytande signifikanten ”brottsoffer” är inte motstridiga (ibid. s.55). Det återkommande tematom sexuella övergrepp är förenligt med femininiteter som strävar mot en normativfemininitet. Gärningspersonen är i singular form när de väl beskrivs (många skriver våldtäkt,och inte en våldtäktsman). Flickorna förbinder sig själva till objekten. I berättelserna är depassivt ”utlämnade”, och de skriver i ”jag”-form. Flicka, 17 år, löpnummer 393:…Jag kan vara rädd när jag går ensam på kvällen på väg hem, att någon äcklig gubbe skahoppa ut ur buskarna. Jag är inte så rädd för ungdomarna i Tyresö.Modaliteterna påverkas beroende på om gärningspersonen är okänd eller bekant. Närflickorna skriver utan erfarenhet handlar det om okända, att vem som helst kan bli ett offeroch att det kan ske när som helst utanför hemmet. När det rör flickor som har blivit utsatta,eller känner någon som blivit utsatt, handlar rädslan och oron om en bekant, att det inte fårhända någon annan eller dem själva samt reflektioner om händelsen och om straffpåföljd(ibid. s.87-88). Flicka, 15 år, löpnummer 361, exemplifierar den första modaliteten:Vad som helt kan hända!! Ingen vill väl att något ska hända! Men jag är inte direkt OROLIG föratt nåt ska hända! Men kanske att... våra tre bila ska bli förstörda! Eller att nån utnyttjar MIGsexuellt. Det är väl det som oroar mig mest! Om det händer blir mitt liv förstört!!!...Flicka, 17 år, löpnummer 433, exemplifierar den andra modaliteten:När jag var liten blev jag sexuellt utnyttjad av en granne. Han fick bara 2,5 års fängelse. Nu harhan kommit ut igen, bara börjar skicka brev till oss och berätta hur vacker jag har blivit. hansäger också att min lila syrra liknar mig väldigt mycket. Jag är jätterädd för att han ska görahenne illa när någon inte är där. Jag önskar att han fick livstid istället för 2,5 år…Diskursordningen är reproducerade av femininiteter då det nästan är förväntat att flickor ärrädda. Det återkommande temat om sexuella övergrepp förstärker det. Det finns avvikandefall i det diskursiva fältet som kan konkurrera med den rådande diskursen, de utgörs av flickorsom skriver att de inte är rädda (ibid. s.56). Samtidigt uppvisar en del flickor altruism, vilket ipojkanalysen har kopplats ihop med maskulinitetsuttryck. Men när flickorna skriveraltruistiskt förbinder de sig med rädslan och oron, något som pojkarna inte gör.27

5.5 De yngre pojkarna innanför och utanför tematDe yngre pojkarnas berättelser handlar om allt från rädsla och oro för våldtäktsmän till canceroch Tony Olsson (dömd för polismord i Malexander). Det är fem berättelser som berör temat.Pojkarna skriver allmänt negativt om ”invandrare” eller ”rasister” och/eller där självahändelsen är i bakgrunden. Pojke, 13 år, löpnummer 639, skriver:När jag och mina kompisar i feman spelar fotboll så kommer utlänningarna och stör och brytervårt sel. Jag är orolig över att man lätt kan komma i bråk med dom. Dom är väldigt kaxigatycker jag. Jag är väldigt rädd för dom när dom är i gäng.Det finns emellertid andra återkommande berättelsehändelser som rör en rädsla och oro förpedofiler och ”fullisar”. Mästersignifikanten och det samtida momentet är ”pojke” (WintherJørgensen & Phillips 2000, s.55). I förhållande till den flytande signifikanten ”offer” blirekvivalenskedjan inte lika motstridande som i de andra pojkgrupperna eftersom de yngrepojkarna fortfarande kan betraktas som barn. Om barn ekvivaleras med ”passiv” och”oskyldig” blir det ingen konflikt med offeridentiteten (ibid. s.55). Även berättelserna ompedofiler och fulla gubbar strider inte mot en offeridentitet. Däremot, om man betraktarpojkarna som just pojkar och inte som barn, är berättelserna inte eftersträvansvärda för enhegemonisk maskulinitet. Pojke, 11 år, löpnummer 138, skriver:jag är rädd för voldtäckt och mord. Jag är specielt rädd för sexuelt övergrepp. Jag är rädd förvoltäkt. för jag har hört på radio och tv att barn blivit voltagna när dom gick hem från skolan…Transiviteterna i berättelserna är att pojkarna förbinder rädslan och oron till sig själva då deskriver detaljerat om hur de känner. Modaliteterna är oftast att pojkarna skriver om rädslanoch oron som någonting främmande, även fast vissa händelser är självupplevda (ibid. s.87-88). Gärningspersonerna och händelserna är okända och läskiga. De beskrivs som att det ondafinns ”därute” utanför hemmet och väntar på dem. Pojke, 13 år, löpnummer 2015:Jag tycker att det är för mörkt på små vägar. jag tror att det kan hända något när man går hemfrån kompisar, sporter och hobbys. Jag brukar ofta bli rädd för att det ska komma konstigaperosner när man går ute på kvällarna.Diskursordningen kan ses som både reproducerande och dekonstruerande. Om pojkarna sessom pojkar finns det konkurrens eftersom de förbinder sig själva till rädslan, oron ochgärningspersonen som dessutom handlar om sexuella övergrepp. Om pojkarna däremot sessom barn är diskursen reproducerande då det är acceptabelt för barn att vara rädda (ibid. s.56).5.6 De vuxna männen innanför och utanför tematDe två berättelser som rör temat är av en man som skriver att han är förtryckt på grund av atthan inte är blond och blåögd samt en som beskriver rädsla och oro för ”invandrare” men med28

händelsen i centrum. Alltså riktar sig ingen direkt rädsla eller oro mot ”rasister” eller”invandrare” eftersom det är händelsen som primärt beskrivs och inte gärningspersonerna, tillskillnad från pojkgruppen innanför temat. Man, 53 år, löpnummer 5280, skriver:Personer jag känner har råkat ut för stölder, inbrott hot av personer, gäng bestående av yngrepersoner med invandrarbakgrund. Rån, misshandel mm på vissa platser kvällstid.Mästersignifikanten är ”man”, som också är ett moment (Winther Jørgensen & Phillips 2000,s.50, 33). Mästersignifikanten och den flytande signifikanten ”offer” är motstridiga. Dettahanteras av männen då det återkommande mönstret utanför temat handlar om rädsla och oroav altruistisk form, sådant de inte kan kontrollera som t.ex. inbrott, samt att många visaragentskap genom att de ger förslag på åtgärder (ibid. s.55). Man, 24 år, löpnummer 5002:Att min flickvän blir utsatt för våld på kvällstid när jag inte kan vara med och skydda henne. Attvåra lägenhet blir rånad på en massa saker och att vi blir av med allt som inte går att återställa.Att vi i våran familj blir utsatta för våld eller trakasserier etc. av någon eller några.Männen förbinder sig inte med rädslan, oron eller gärningspersonerna speciellt tydligt. Dehåller dem på ett avstånd och visar ingen direkt sårbarhet trots att de upplever rädsla och oroeftersom de skriver om det. Modaliteterna är lika de yngre pojkarnas, att brottslighet är någotsom finns ”därute” och väntar på dem. Brottsligheten beskrivs också ibland som ökande ochnågot det måste reageras mot (ibid. s.87-88). Man, 43 år, löpnummer 5216:Jag är orolig att min son, 7 år ska bli utsatt för nån pedofil. Dessa människor måste ses som enförlorad grupp och låsas in eller avlivas. Låt inte våra barn var försökskaniner åt fula gubbarsom ”kanske” blivit friska!Den rådande diskursordningen är reproducerande då männen är oroliga och rädda på ett”manligt” sätt. Det finns dock en del avvikande berättelser som kan ses som konkurrerande.Det är de män som förbinder sig själva till oron, rädslan och gärningspersonen samt skriver påett sätt där de framställer sig som passiva (ibid. s.76). Man, 48 år, löpnummer 5281, skriver:Kvällarna när jag väntar på en buss i centrum eller att jag ska hämta bilen som står parkerad påstora parkeringsplatsen "bakom" ICA är jag alltid rädd. Man känner sig helt utelämnad…5.7 Pojkarna innanför temat i förhållande till de andra gruppernaPojkarna innanför temat ”invandrare” och ”rasister” liknar pojkgruppen utanför tematgenom att båda grupperna reproducerar maskuliniteter som strävar efter hegemoniskmaskulinitet då de flesta är rädda och oroliga på ett ”manligt” sätt eftersom de betonaragentskap och rädslan och oron är altruistisk. Dock finns det avvikelser i pojkgruppen utanförtemat då en del pojkar skriver om sin rädsla och oro på ett sätt som liknar flickornas.Även fast flickorna innanför temat har samma berättelsetema som pojkgruppen skiljer desig åt genom att flickorna inte behöver anpassa offeridentiteten efter sin könstillhörighet,29

medan pojkarna gör det för att skapa entydighet. Flickorna binder rädslan, oron ochgärningspersonerna till sig själva medan de flesta pojkar håller dem på avstånd, men detförekommer flickor som skriver om rädsla och oro på ett sätt som liknar pojkarnas.Flickgruppen utanför temat skiljer sig från pojkgruppen innanför temat på grund av attflickorna reproducerar normativ femininitetssträvan då de är rädda för sexuella övergrepp. Deflickor som skriver att de inte har blivit utsatta är rädda för okända personer, vilket ävenpojkarna är. Avvikande berättelser i flickgruppen är de som inte förbinder sig med rädslan ochoron. De liknar pojkarnas berättelser.De yngre pojkarna skiljer sig mest från pojkgruppen innanför temat då de skriver ombland annat sexövergrepp. De yngre pojkarna är även rädda och oroliga för annat, men deförbindelser de gör mellan subjekt och objekt är mer typiska för femininiteter, om man serpojkarna som pojkar och inte som barn. De yngre pojkarna som skrev berättelser innanförtemat gör det dock på liknande sätt som pojkarna. De vuxna männens berättelser som berörtemat liknar vissa utav pojkgruppens berättelser. De andra vuxna männen skriver på liknandesätt som pojkarna innanför temat då de framhäver agentskap och altruism. Avvikandeberättelser finns i vuxengruppen, men i de flesta fallen reproduceras maskuliniteter.Sammanfattningsvis konstruerar pojkgruppen innanför temat tydligast hegemoniskmaskulinitetssträvan. De vuxna männen och de andra pojkarna reproducerar ocksåmaskuliniteter, men det finns fler avvikande fall inom de grupperna. De båda flickgruppernareproducerar femininiteter, men det finns berättelser som liknar pojkarnas. De yngre pojkarnaskriver på ett sätt som är mer typiskt för femininiteter. I alla grupper finns det de som skriveraltruistiskt. Skillnaden emellan dem är att pojkarna och männen distanserar sig från rädsla,oro och gärningsperson genom altruism medan flickorna och de yngre pojkarna förbinder sigtill objekten även när de skriver altruistiskt.6. DiskussionFörst måste jag tillkännage de svårigheter som fanns med att analysera texter med”genusglasögon”. Först i slutspurten av uppsatsprocessen slog det mig att jag agerade på ettsätt som uppsatsen egentligen syftar att motverka, nämligen att enbart se pojkar somgärningspersoner. Utan problematisering betraktade jag gärningspersonerna i berättelsernasom pojkar och män. Det kan tyckas självklart när det skrivs om en våldtäktsman, men det ärinte lika uppenbart att ”invandrare” och ”rasister” har en manlig könstillhörighet (i de mångafall detta inte omnämns av skribenterna). I analysen av gruppernas förhållande till varandra30

var min tolkning att pojkgruppen innanför temat konstruerade tydligast hegemoniskmaskulinitetssträvan. Det skulle inte hålla om rädslan och oron riktade sig mot flickor ochkvinnor. Jag har alltså låtit förförståelsen påverka lite över gränsen till vad som är acceptabelti en studie med genusutgångspunkt. Jag lämnar reflektionerna kring att gärningspersonernakan vara flickor och kvinnor därhän, och låter mitt genussnedsteg fungera som ett exempel påatt vidare studier bör vara ännu mer reflexiva kring detta. Jag nöjer mig så länge med att beläsaren beakta att jag inte vet vilka gärningspersonerna är och det faktum att flera av minatolkningar hade sett annorlunda ut om jag hade vetat att de uppfattas som flickor och kvinnor.En annan brist är sammanslagningen av rädsla och oro för ”invandrare” med ”rasister”.Jag var fokuserad på att de skrev mer utförligt än de andra pojkarna och att det var på grundav maskulinitetskonstruktioner, vilket var orsaken till temakonstruktionen. Det resulterade iett omedvetet uteslutande av att analysera de som var rädda för ”invandrare” respektive”rasister” för sig. Konsekvenserna av det är bland annat att de som är rädda för att råka ut förnågot på grund av sin utländska bakgrund hamnade under samma kategori som de som skriveratt ”invandrare” bara begår brott. Andra analysverktyg med t.ex. etnicitet som utgångspunktskulle troligtvis resultera i andra tolkningar än de som jag har gjort. Trots detta skriverpojkarna innanför temat på ett liknande sätt som skiljer sig från de andra pojkarna. Jag anseratt analysen har resulterat i värdefulla resultat utifrån mina använda verktyg, men atttillvägagångssättet har brister som kan ha påverkat resultatet.Analysen pekar åt samma riktning som Burcars (Burcar 2005) och Karlssons (Karlsson2003a) resultat. Pojkarna innanför temat positionerar sig i en offeridentitet samtidigt som debehåller sin subjektposition som pojkar. De skriver om sin rädsla och oro, men det görs på ett”manligt” sätt eftersom de är rädda och oroliga för främmande grupper. Visserligen är det inteett hegemoniskt maskulinitetstillstånd för dem, att vara rädd och orolig står i kontrast mot attvara djärv och modig (Burcar 2005, s.189). Men på grund av att de skriver på detta sätt anserjag att de ändå strävar efter hegemonisk maskulinitet eftersom de inte dekonstruerardiskursen. Dock gör de diskursen större med plats för fler variationer genom att de skriver omsin rädsla och oro, och på olika nivåer där vissa pojkar förbinder sig själva till rädslan ochoron tydligare än andra. Kanske är det därför mer aktivitet finns i berättelserna som handlarom ”invandrare” och ”rasister” eftersom pojkarna på det sättet fortfarande tillåts vara pojkaroch rädda, oroliga och brottsoffer. Det finns avvikande berättelser i de andra grupperna sominte följer den genusström som förväntas. Vissa flickor innanför temat liknar pojkarna ochsträvar i berättelserna inte efter normativ femininitet. Iscensätter de då enmotståndsfemininitet eller kan flickor också iscensätta maskuliniteter? Samtidigt kan pojkarna31

ses som oppositionella maskuliniteter eftersom de ändå skriver om sin rädsla och oro(Messerschmidt 2004, s.43). Det är ju enbart 28 procent av pojkarna som har valt att berätta.Men om den enda skillnaden mellan pojkgruppen och vissa i flickgruppen innanför temat ärkönsvariabeln, blandas inte maskuliniteter och femininiteter samman? Om man samtidigtställer ena benet i en annan diskurs, där berättelserna också ingår, spelar samhället utanför enstor roll. Och samhället är det svårt att isolera sig från. Även om pojkar beter sig som flickor,eller vice versa, är de troligen medvetna om att de bryter mot vad som förväntas av dem. Jaganser alltså att det i alla fall resulterar i maskuliniteter och femininiteter, om än imotståndsform (ibid. s.97). Det leder in på diskussionen om den egentliga skillnaden mellanden traditionella könsrollsbiologin och genus, och vad åtskillnaden spelar för roll om ordet”konstruktion” är det enda som skiljer dem åt. Jag tror att det är en enorm skillnad eftersommed konstruktion menas också att det är möjligt att förändra, något som könsrollsbiologinmotsätter. Med möjligheten att förändra kan diskurser utvidgas och dekonstrueras att man sermänniskan istället för könet, och att en individ till slut kan skriva om sin rädsla och oro förbrott utan att det behöver dissekeras med genusverktyg.Slutsatserna är att pojkarna innanför temat skriver i berättelsediskursen på sätt som strävarefter hegemonisk maskulinitet. Det kan bero på att de befinner sig i en ålder med starkagenusidentifikationer till skillnad från de yngre pojkarna och de vuxna männen (Karlsson &Pettersson 2003, s.4). Om man ser till diskurserna runt berättelsediskursen kan de även tolkassom oppositionella maskuliniteter eftersom att skriva om rädsla och oro samtidigt kan vara attgöra motstånd mot hegemonisk maskulinitet (Messerschmidt 2004, s.43). Den ena av dembehöver emellertid inte utesluta den andra. Även om en pojke gör motstånd mot hegemoniskmaskulinitet kan han fortfarande sträva efter den – vi människor är inte svartvita utan måsteförstås i gråskalor och nyanser. Det är ingen väsensskillnad mellan grupperna och individuellavariationer förekommer. Skillnader som dock finns visar att de berättelser som är skrivna avpojkar är mer utförliga och detaljerade när de handlar om ”invandrare” och ”rasister”. Mintolkning är att pojkarna på det sättet tillåts positionera sig som både pojkar och offer.Vad säger då resultatet om jag, i enlighet med min vetenskapsteoretiska positionering, intekan referera detta som något sanningsenligt till en objektiv värld? Om allt detta ärkonstruktioner som jag är delaktig till att ha skapat, kan jag då säga något överhuvudtaget?För det första tror jag att diskursteorin forcerat mig att verkligen syna berättelserna medgenusblick. Det har tydliggjort att jag är medskapare till kunskapen genom att jag har letatoch åter letat efter tecken (Winther Jørgensen & Phillips 2000, s.7). Jag har alltså skapat deanalyser jag tolkar. Troligtvis skulle resultatet ha sett annorlunda ut om t.ex. innehållsanalys32

hade använts samtidigt som det hade varit enklare att modernistiskt hänvisa till en”verklighet”. Jag tror dock att diskursanalysen var den bästa metoden för minafrågeställningar då jag avsåg att studera genus, och genus är konstruktioner som är skapade idiskurser. Trots att metoden kan verka påtvingande, med sina begrepp som måste identifierasför att analysen ska vara möjlig, är den också en värdefull verktygslåda som har skapatmöjligheter att se sådant jag annars inte skulle ha upptäckt. Berättelserna fanns faktiskt där,jag gav dem bara en viss betydelse. Även om allt är konstruktioner betyder det inte att det intespelar någon roll. Den fysiska världen finns och konstruktioner har konsekvenser. Uppsatsensfynd är viktiga eftersom pojkar är de mest brottsutsatta i vissa kategorier (Brå 2009, s.33). Jagmenar inte att pojkars rädsla och oro borde öka eller att flickors ska negligeras, utan att dessatyper av studier kan resultera i en förståelse för både pojkars och flickors olika former avupplevelser och känslor, att de kan få bli hörda, hjälpta och framförallt; en nyansering avbrottsofferbilden. Inblickar i och berättelser från världarna av maskuliniteter och femininitetervidgar diskurserna genom att pojkar tillåts vara rädda och oroliga och flickor inte enskilt ochautomatiskt tillskrivs dessa känslor. Detta utmanar en självklar, given och dikotom världsbild.7. Fortsatt forskningFörslag på vidare forskning inom ämnet pojkar som brottsoffer är att ta med de yngreflickorna och de vuxna kvinnorna. Även om pojkarna inte primärt konstrueras i förhållandetill dem, spelar de fortfarande en stor roll. Etnicitetsaspekten borde också inkluderas, medeller utan genusutgångspunkt, eftersom många av pojkarnas berättelser kan tolkas vara avrasistisk karaktär. De flickor som skriver avvikande berättelser samt hur gränsen mellan attfrämst positionera sig som barn och som pojke spelar roll för vad rädslan och oron handlar omskulle också kunna studeras djupare. Det bästa scenariot hade varit om de var med i dennastudie, men av avgränsningsskäl fick dessa prioriteringar tyvärr lov att göras.Tyresömaterialet är alltså långt ifrån färdigt bearbetat. Jag har bidragit med min tolkning pådet. Svarsfrekvensen var låg när de här tilläts skriva fritt. Det betyder inte att berättelseformenbehöver överges eftersom Tyresöenkäten ändå gav minst 929 värdefulla tankar och känslorsom kan resultera i många olika analyser och tolkningar. Dock tror jag att fler skriver omberättelseuppmaningar utförs separat från enkätfrågor. Intervjuer är ett annat verktyg somborde tillämpas ännu mer eftersom det hitintills har gett mycket viktigt kunskap i ämnet. Merforskning behövs om hur pojkar och flickor förhåller sig till offeridentiteten eftersom detbidrar till en mer komplex förståelse av såväl genuskonstruktioner som brottsoffer.33

ReferenserBergström, G., Boréus, K. (2005): Textens mening och makt. Metodbok i samhällsvetenskapligtext- och diskursanalys. Lund: StudentlitteraturBrottsförebyggande rådet (2004): Intolerans. Antisemitiska, homofobiska, islamofobiska ochinvandrarfientliga tendenser bland unga. Stockholm: Brottsförebyggande rådetBrottsförebyggande rådet (2009): Nationella trygghetsundersökningen 2008. Om utsatthet,trygghet och förtroende. Rapport 2009:2. Stockholm: Brottsförebyggande rådetBryman, A. (2001): Samhällsvetenskapliga metoder. Malmö: Liber ABBurcar, V. (2005): Gestaltningar av offererfarenheter. Samtal med unga män som utsatts förbrott. Lund: Lunds universitet, Sociologiska institutionenCarlsson, K. M. (2002): Rädsla för brott – sanning eller konsekvens. Ungdomar och vuxna iTyresö och deras rädsla för brott. D-uppsats. Stockolm: Stockholms universitet,Kriminologiska institutionenConnell, R. W. (2008): Maskuliniteter. Göteborg: Daidalos ABGothlin, E. (1999): Kön eller Genus? Göteborg: Nationella sekretariatet för genusforskningHeber, A. (2007): Var rädd om dig! Rädsla för brott enligt forskning, intervjupersoner ochdagspress. Stockolm: Stockholms universitet, Kriminologiska institutionenHellqvist, S. (2009): Invandrare och rasister. En diskursteoretisk textanalys av pojkarsberättelser om utsatthet och rädslor för brott. Kriminologi III, Metod III, Stockholm:Stockholms universitet, Kriminologiska institutionen.Karlsson, J., Pettersson, T. (2003): Fokusgruppsintervjuer med ungdomar om genus ochvåld. Konstruktioner av gärningspersoner och offer. Forskningsrapport 2003:2.Stockholm: Stockholms universitet, Kriminologiska institutionenKarlsson, J. (2003a): ”Ungdomars föreställningar om pojkar och flickor som utsätts för våld”,i Karlsson, J., Pettersson, T. (red). Fokusgruppsintervjuer med ungdomar om genus ochvåld. Konstruktioner av gärningspersoner och offer, s.36-57. Stockholm: Stockholmsuniversitet, Kriminologiska institutionenKarlsson, J. (2003b): ”Sexuella eller sexistiska trakasserier? Genusnormernas betydelse vidtrakasserier mellan män”, i Lander, I., Pettersson, T. & Tiby, E (red). Femininiteter,maskuliniteter och kriminalitet. Genusperspektiv inom svensk kriminologi, s.47-70. Lund:StudentlitteraturKarlsson, J., Pettersson, T. (2006): ”Det blir vad vi gör det till! Om att skapa och analysera ettintervjumaterial” ”, i Roxell, L., Tiby, E. (red). Frågor, fält och filter. Kriminologisk34

handbok, s.57-83. Lund: StudentlitteraturKvale, S. (1997): Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: StudentlitteraturLander, I. (2003): ”Genus, normalitet och avvikelse. Med kroppen som utgångspunkt”, iLander, I., Pettersson, T. & Tiby, E (red). Femininiteter, maskuliniteter och kriminalitet.Genusperspektiv inom svensk kriminologi, s.21-45. Lund: StudentlitteraturLander, I., Pettersson, T. & Tiby, E. (2003): ”Presentation av antologin och en feministiskkritik av kriminologi”, i Lander, I., Pettersson, T. & Tiby, E (red). Femininiteter,maskuliniteter och kriminalitet. Genusperspektiv inom svensk kriminologi, s.7-20. Lund:StudentlitteraturLee, M. (2007): Inventing Fear of Crime. Criminology and the politics of anxiety. Portland:Willan PublishingLenz Taguchi, H. (2004): In på bara benet. En introduktion till feministisk poststrukturalism.Stockholm: HSL FörlagLundgren, V., Pettersson, T. & Tiby, E. (2003): ”Gäst hos verkligheten, eller skapare av den?Om kriminologiska maskulinitetsperspektiv i empiriska verkligheter”, i Lander, I.,Pettersson, T. & Tiby, E (red). Femininiteter, maskuliniteter och kriminalitet. Genusperspektivinom svensk kriminologi, s.71-105. Lund: StudentlitteraturMesserschmidt, J. W. (2004): Flesh and Blood. Adolescent Gender Diversity and Violence.Boston: Rowman & Littlefield PublisherNewburn, T. & Stanko, A. E. (1994): Men, masculinities and crime. New York: RoutledgeNilsson, B. (2003): Brottsoffer. Offerskapets innebörder och villkor i (o)säkerhetens kultur.Umeå: Boréa BokförlagPettersson, T. (2003a): ”Feminismrisk som analyshämmare”, i Lander, I., Pettersson, T. &Tiby, E (red). Femininiteter, maskuliniteter och kriminalitet. Genusperspektiv inom svenskkriminologi, s.323-344. Lund: StudentlitteraturPettersson, T. (2003b): ”Våld som iscensättning av femininitet”, i Lander, I., Pettersson, T. &Tiby, E (red). Femininiteter, maskuliniteter och kriminalitet. Genusperspektiv inom svenskkriminologi, s.139-152. Lund: StudentlitteraturSkrinjar, M. (2003): ”Forskare eller ”babe”? Om genuskonstruktioner i intervjusituationer”, iLander, I., Pettersson, T. & Tiby, E (red). Femininiteter, maskuliniteter och kriminalitet.Genusperspektiv inom svensk kriminologi, s.107-138. Lund: StudentlitteraturTiby, E. (2006): ”Ungas utsatthet och rädslor – med egna ord”, i Roxell, L., Tiby, E. (red).Frågor, fält och filter. Kriminologisk handbok, s.85-118. Lund: StudentlitteraturVetenskapsrådet (2002): Forskningsetiska principer inom humanistisksamhällsvetenskaplig35

forskning. Stockholm: VetenskapsrådetWalklate, S. (2000): ”Brott och lokalsamhälle – rädsla eller tillit?”, i Åkerström, M., Sahlin,I. (red). Det lokala våldet. Om rädsla, rasism och social kontroll, s.238-256. Stockholm:Liber ABWinther Jørgensen, M., Phillips, L. (2000): Diskursanalys som teori och metod. Lund:StudentlitteraturÅkerström, M., Sahlin, I. (2001): ”Inledning”, i Åkerström, M., Sahlin, I. (red). Detmotspänstiga offret, s.7-24. Lund: Studentlitteratur36

Bilaga 1.Illustrationen visar den grundläggande tanken med frågeställningarna och grupperna somberörs i uppsatsen innanför och utanför temat ”invandrare” och ”rasister”.Figur 1. Inkluderade grupper i studienDessa figurer illustreras för att i figur 2.1 visa hur de förhåller sig till varandra och tillberättelserna.Figur 2. Förklaringsmodell över diskursteoretiska begrepp som identifieras i berättelsernaFigur 2.1. Diskursteoretiska begrepp i förhållande till diskursen som identifieras i berättelserna37

Denna figur illustrerar hur pojkarnas berättelser innanför temat förhåller sig till diskursen ochde diskursteoretiska begreppen.Figur 2.1.1 Diskursteoretiska begrepp i förhållande till pojkarnas 14-19 år berättelser innanför tematIllustrationen visar en översikt av de diskurser som finns i uppsatsen (kön och ålder,berättelserna och samhället). Dessa är dock de övergripande och de finns andra diskurser idessa. Diskurserna är hierarkiska.Figur 3. Illustration av diskurserna i uppsatsen. Cirklarna utgör diskurser som kan finnas i de olika diskurserna.38

Bilaga 2.Del 2:Skriv här med egna ord en sann berättelse om:1. Något/någon som har gjort/gör mej rädd i Tyresö senaste året (eller)2. Det här är jag orolig ska hända mej eller min familj i Tyresö under året39