rasister - Kriminologiska institutionen - Stockholms universitet

SammanfattningDenna uppsats syftar till att utifrån skrivna berättelser tolka 14-19-åriga pojkars rädsla och oroför brott innanför temat ”invandrare” och ”rasister” ur ett maskulinitetsperspekiv.Frågeställningar inom ramen för syftet är; Hur konstruerar dessa pojkar genus i förhållande till beskrivningarna av gärningspersonoch offer och relationerna emellan dem innanför och utanför temat ”invandrare” och”rasister”?På vilket sätt skiljer sig eller liknar pojkarnas konstruktion av genus mot: 1) flickornas, 2) de yngre pojkarnas, 3) de vuxna männens i förhållande tillbeskrivningarna av gärningsperson och offer och relationerna emellan dem innanför ochutanför temat ”invandrare” och ”rasister”?Uppsatsen bygger på en enkät som genomfördes i Tyresö år 2001 där del 2 i enkäten består aven uppmaning att skriva en berättelse om något deltagaren är rädd eller orolig för. Jag skapadetemat på grund av att pojkarnas berättelser om ”invandrare” och ”rasister” var längre och merbeskrivande än de resterande pojkarnas. Jämförelsen med grupperna görs för att tolka varförrädsla och oro för ”invandrare” och ”rasister” skrivs innehållsrikare i pojkarnas berättelser.Frågeställningarna undersöks med genusteori, alltså att de sociala könen är konstruerade ochinte naturligt givna. Hegemonisk maskulinitet och normativ femininitet, de mesteftersträvansvärda tanke- och handlingsmönster för män respektive kvinnor, används somanalytisk utgångspunkt för att analysera huruvida skribenterna i berättelserna strävar efterdem. Diskursteori används som teori och metod. Det innebär att jag ser berättelserna somskapade genom tecken som är strukturerat i mönster. Det är dessa mönster som analyserasgenom applicering av diskursanalytiska begrepp på berättelserna som kopplas samman medgenusanalysen. Uppsatsen vilar på en socialkonstruktionistisk grund, alltså att kunskap inte ären objektiv sanning.Min analys visar att pojkarna innanför temat ”invandrare” och ”rasister” skiljer sig från deandra grupperna genom att de konstruerar tydligast hegemonisk maskulinitetssträvan.Samtidigt kan de ses som oppositionella maskuliniteter eftersom de skriver om rädsla och oro,vilket inte är eftersträvansvärt för en pojke. Min slutsats skulle dock falla om ”invandrarna”och ”rasisterna” som rädslan och oron riktar sig mot var flickor eller kvinnor. Om man bortserfrån det (men samtidigt beaktar möjligheten) är min tolkning att pojkarna skriver mestutförligt innanför temat med beskrivningar av gärningspersonerna som främmande gruppereftersom de på det sättet tillåts positionera sig som både pojkar och offer.2