En knarklangares fru - Kriminologiska institutionen - Stockholms ...

ott. I och med att det icke-idealiska offret ofta är en rollblandning mellan offer ochgärningsperson är det mycket svårt för ett sådant offer att få offerstatus (Christie, 2001). På sammasätt menar jag att man kan föra över Christies teori till anhörigskapet. Denna rollblandning, som iCharlottas fall består av både egen brottslighet, anhörigskap och offerskap, är ett område som voremycket intressant att gå vidare med.Kvinnorna i studien delar också en känsla av att helt sakna stöd och hjälp av samhället och jaganser att deras berättelser tyder på att ett anhörigperspektiv till stora delar saknas inom polis ochrättsväsende, vilket också är en av studiens viktigaste slutsatser. Det är smärtsamt att sätta sig in ihur det känns att inte ens få en lapp som berättar varför ens partner en dag plötsligt saknas, och attpolisen rotat i ens egen garderob. Eller att tvingas ringa runt från polisstation till polisstation för attfå veta om ens partner lever eller är död. Det är svårt att förstå att man, trots att man själv inte ärmisstänkt för ett brott får sitt hem vänt upp och ned, eller tvingas trösta rädda barn som blir väcktamitt i natten av att poliser bryter sig in, och griper deras pappa.Så varför hörs inte dessa historier? Varför finns ingen stöd och hjälp? Och varför är de såosynliga även inom den akademiska världen? Jag ser flera tänkbara förklaringar. Den första är att desaknar en plattform. Det är ingen i dag som för deras talan. I litteraturen om social konstruktivismoch claims-making finns modeller för hur nya sociala problem skapas av offer,intresseorganisationer, yrkesmän och politiker (Cohen 2002, s. xxvii) I Sverige finns ingenetablerad organisation som jobbar specifikt med deras frågor och som därmed kan göra anspråk påatt de har ett problem. Anhörigvärlden är en värld dominerad av kvinnor. Comfort (2003, s. 81)konstaterar i sin etnografiska studie av San Quentin-fängelset i California att 95 procent avbesökarna var kvinnor. På Bryggan, står deras barn i fokus, och i organisationer runt de dömda ärdet männen som dominerar, och bestämmer. Kvinnorna existerar framförallt i sin relation tillbarnen, eller männen, inte som egna subjekt. Cohen (2002, s. 9-10) skriver att massmedia har enviktig roll i att definiera och skapa sociala problem. Att få uppmärksamhet där kan ses som ettkvitto på att det sociala problemet är värt att uppmärksamma (Best 1987, s. 115). De anhörigasberättelser börjar dyka upp där, som Åsa Wihlbecks, som inledde uppsatsen. Men hon är ettundantag; hon är känd och hon ställer upp med namn och bild, viktiga parametrar i nyhetsvärdering,enligt min erfarenhet. Efter att ha arbetat med denna uppsats i tio veckor är också slutsatsen attdessa kvinnor är oerhört svåra att nå, det är en skygg grupp och måna om sin anonymitet. Dessutomär, vilket alla kvinnorna i denna studie vittnat om, anhörigskapet kopplat till mycket skuld ochskam. Ytterligare en svårighet är att offer som upplevs som skuldfria har retoriska fördelar för så