Rubrik 1 - Kriminologiska institutionen

”motståndarsidan”. Det finns under programmets dryga timme knappt ens en antydantill försonande gester gentemot producenterna av de filmer som exemplifieras.Undantaget endast när yttrande- och tryckfriheten förs på tal, men då pratar de flestaistället om vad man kan göra för att skriva om dessa grundlagar så att våldsfilmerna kanförbjudas. Hur kan resultatet analyseras mot Cohens kriterier för moralpanik? Ett nytt fenomen uppstår – videofilmsuthyrningen. Videogrammet är en ganskany företeelse och i ett tidigt skede finns ingen effektiv reglering avvideofilmsmarknaden. På samma gång är våld i film ingen nyhet. Problemet ärden nya exponeringskanal som tillkommit. Huruvida fenomenet våld på film är skadligt i sig självt är omtvistat. Attdäremot se videofilmstittandet som en syndabock för ett annat, mer djupgåendesamhällsproblem är tänkbart ur perspektivet att föräldrar oroar sig över att deförlorar kontrollen över vad deras barn ska få titta på. Det finns över huvud tagettendenser (som känns igen från förr, jämför till exempel Elvis vickande höfteroch jazzmusiken på dansbanorna) att demonisera videofilmen som fenomen,eftersom det är ett nytt, oprövat medium som väcker rädsla hos vuxenvärlden.Främst antagligen för att de vuxna någonstans anar att detta kommer verkaspännande och attraktivt för ungdomen. Fenomenet är genomskinligt. Alla kan se hur våldet i videofilmerna gestaltar sig.Det finns möjligen tendenser som tyder på att delar av debattpanelen tycker sigana någon slags konspiratorisk idé bakom videovåldet, som egentligen syftar tillatt tjäna pengar på barns oskuldsfulla spänningssökande och göra barn medvetetilla (”kvalificerad barnmisshandel” nämns bland annat i debatten).Sammantaget anser jag att man kan argumentera för att programmet uppfyllerkriterierna för moralpanik. Programmet ger endast utrymme till att diskuteravideovåldets negativa konsekvenser (intervjuerna med branschfolket syftar mest till attställa någon till svars för det ”vämjeliga”). När termen moralpanik analyseras mot ettenskilt medieinslag stämmer Studio S förmodligen bättre upp mot alla tänkbara kriterierför användandet av begreppet, än något annat program i modern tid. Nota bene, dettagäller framför allt programmets framställning och ensidighet, snarare än föremålet fördebatten i sig. Det är i och för sig inte svårt att hålla med om att de filmklipp som visas iprogrammet lämpar sig synnerligen illa för barn att titta på.29