Frågor som avgörs med våld är aldrig avgjorda” - Kriminologiska ...

4.4.3 Forskarens rollDet osäkerhetsområde jag, som intervjuare har kommit att reflektera över under studiens gång ärdet som Kvale & Brinkmann (2009) beskriver som spänningen mellan professionell distans ochpersonlig vänskap (Kvale & Brinkmann, 2009:91). Under mina intervjuer har jag varit så månom att skapa en trygghet hos intervjupersonerna, för att kunna leverera ett bra resultat, att jagstundtals har känt att jag har blivit personligt involverad i deras livsberättelser. Dennaomsorgsetik har gett uttryck i till exempel mitt sätt att besvara intervjupersonernas berättelsermed till exempel, ”jag förstår” fast jag egentligen inte har någon som helst förståelse för tillexempel huruvida intervjupersonen, detaljerat, har berättat om hur han misshandlat sin partner.Detta uttryck för empati och intimitet har i sin tur, enligt min tolkning, legat till grund för en änmer avslöjande upplevelser och känslor hos intervjupersonerna. Vissa berättelser har egentligeninte varit relevanta för föreliggande studies resultat, snarare har de stundtals liknat en ”smaskig”huvudrubrik för ett högsäljande löp för en kvällstidning som upprätthåller bilden av att män sommisshandlar är groteska monster.Genom detta har jag inte identifierat någon märkbar maktasymmetri som ofta kan uppstå mellanden som intervjuar och intervjupersonerna (2009:92), snarare har intervjuerna flutit på mer somsamtal eller konversationer där jag dessutom ibland har känt mig som en psykolog snarare änsom en intervjuare. Balansgången mellan att vara intervjuare och en så kallad ”hobby-psykolog”har under mina intervjuer blivit en aning hårfin och med facit i hand, och en erfarenhet rikarehade jag besparat mig själv en hel del obehagliga berättelser, som dessutom inte var heltrelevanta för min studie, genom att undvika konfirmerande kommentarer som, ”jag förstår” eller”jag kan föreställa mig det” och på så sätt skapat mer maktsymmetri än vad som uppstod i despecifika fallen. I efterhand har jag dessutom reflekterat över min roll som kvinna i ett fält därintervjupersonerna är män som utövar våld mot en kvinna. Min inställning och mina reflektionerkring min roll som kvinna i detta fält har aldrig varit att jag, på något sätt, känt mig underlägseneller som ett offer i rollen som kvinna, inte heller i förhållande till intervjupersonerna trots att de,de facto var män som utövat våld mot en eller flera kvinnor. På grund av detta varken kan, ellervill jag spekulera i hur resultaten påverkats av att jag är en kvinna och att mina intervjupersonerär män. Det jag dock, i efterhand har reflekterat över är huruvida männens inställning och derassvar kan ha påverkats av exempelvis att de känt sig genanta eller rentutav skamsna då de redaninnan intervjutillfället haft vetskap om att jag känt till deras destruktiva beteenden gentemot detkvinnliga könet. Detta är dock enbart reflektioner och inget jag kan utveckla eller spekulera i,huruvida det kan ha påverkat mina intervjuer eller ej men vetskapen om att det kan ha gjort detfinns. För övrigt tror jag att det är av betydande roll att de dessutom befann sig i behandling då27