Vår Fågelvärld nr 1 - 2018

RETROSPEKTIV
av Niklas Aronsson
Sparvhöken som
småfåglarnas skräck
2000
FOTO: KRISTOFFER SAHLÉN
UNDER 1990-TALET bedrev Frank Götmark
och några forskare vid Zoologiska institutionen
på Göteborgs universitet studier
på sparvhökar och deras bytesval. Dessa
rön publicerades i en spännande artikel
i Vår Fågelvärld nummer 3 2000. Där
framkom att Luuk Tinbergen, bror till den
mer kände biologen Niko, gjorde banbrytande
studier på sparvhökars predation
på främst fyra tättingar: svartmes, bofink,
talgoxe och gråsparv. Genom att studera
ungproduktionen och dödligheten hos
dessa arter kom han fram till att hökarna
stod för en stor andel av den totala dödligheten
under sommarhalvåret: 15 procent
(svartmes), 30 procent (bofink), 44 procent
(talgoxe) och 79 procent (gråsparv).
När gänget från Göteborg gjorde samma
försök kom man fram till likartade siffror,
i ett likartat landskap. Man fann också att
det var fördelaktigt för talgoxar att lägga
tidiga kullar, eftersom sparvhökarna då
koncentrerar sig på andra tidiga arter.
FORSKARNA UNDERSÖKTE ÄVEN det
vanliga påståendet att hannar av tättingar
med iögonfallande praktdräkt oftare blir
hökmat än kamouflagefärgade honor.
Studiearten blev bofink. Det visade sig att
70 procent av 146 könsbestämda byten i 38
sparvhöksrevir var honor. Det finns också
flera hannar än honor i bofinkpopulationer,
vilket visar att honor löper större risk
än hannarna. Skälet är att det är honorna
som söker föda och är aktiva under en
större del av tiden. Att söka föda är riskfyllt
då fågeln inte kan söka efter mat och
samtidigt hålla koll efter sparvhökar.
Sparvhökarnas plockplatser, eller ”slaktplatser”, ligger nästan alltid inom 30 meter från boet, oftast på
stubbar eller omkullfallna träd, men även lågt sittande grenar eller mosstäckta stenar kan utnyttjas.
Plockplatsen är i regel rätt väl dold av träd; höken vill vara ifred för andra som kan vara intresserade av
maten.
62 vår fågelvärld | 1.2018