En Sueco September 2019

Somos tu ola
Sarah poserar för
fotografering när En Suecos
utsända är på besök.
Sarah
Almagro
- somos tu ola
I juli var det ett år sedan nu 19-åriga Sarah Almagro
Vallejo lades in på sjukhus med svåra magsmärtor. Hon
kollapsade i sjukhusreceptionen och vaknade upp först
en dag senare, ovetande om att läkarna hade arbetat
oavbrutet med att rädda hennes liv.
Av Louise Mercedes Frank, louise-mercedes@norrbom.com
Sarah sitter i soffan i familjens hem i
Elviria när En Suecos utsända kliver
innanför dörren. Armarna, som är
amputerade vid armbågarna, och
benen, som är amputerade under
knäna, visar tydliga tecken på hudtransplantationer.
”Jag satt och gjorde läxorna”, ler
Sarah, som studerar juridik på
universitetet i Málaga. Tre gånger i
veckan måste hon dock få dialys på
Hospital Costa del Sol, då hennes
njurar inte fungerar längre efter att
hon drabbades hårt av sjukdomen.
”Huvudet slutade i stort sett ha
kontakt med min kropp, som slutade
fungera helt”, berättar Sarah,
som efter de första livräddande
operationerna som följde var inlagd
på brännskadeavdelningen i flera
månader på grund av de hudtransplantationer
som hon behövde.
Hud togs från övre delen av låret för
att täcka de delar som saknade hud
efter amputationerna.
”Det var fruktansvärt tråkigt att ligga
på sjukhuset”, säger Sarah, som
fick lov att komma hem till familjen
till jul, efter att hon varit inlagd i
fem månader, och hon fortsätter att
berätta: ”Det enda jag kunna göra
var att titta på tv. Det var verkligen
det enda jag kunde fly med lite. Jag
har alltid sprungit för att ’cope’ med
saker och ting. Jag har alltid varit
väldigt sportig, så om jag stötte på
något problem snörade jag på mig
löparskorna och gav mig ut på en
runda för att rensa huvudet. Det är
någonting som jag saknar helt otroligt.
Jag klarar av mycket trots att
jag inte har händer men jag saknar
att kunna gå i stället för att nu alltid
behöva transporteras i rullstol.”
Proteser för 200 000 euro
Benproteser är det som står högst
upp på Sarahs önskelista och snart
kan hon kanske få ett par – som
kostar ca 35 000-40 000 euro per
del, och händer, som är små och
feminina som flickhänder ju oftast
är, är ännu dyrare. För två ben och
två armar kan det därför komma att
handla om belopp närmare 200 000
euro. Benproteserna ska sedan bytas
ut vart tredje år och händerna kan
hålla i upp till åtta år, lite beroende på
hur mycket man använder dem.
”Proteserna, bra proteser, är lyxprodukter
– tänk som att äga en dyr bil”,
berättar Sarahs mamma Silvia som
slår sig ned hos oss.
Det helt vanliga flicklivet förändrades på ett
ögonblick när Sarah av okänd anledning drabbades
av meningitbakterien i juli förra året.
”Det är precis som med din telefon,
som från tillverkarnas sida har
designats till att vara föråldrad efter
några år. Helt enkelt av den enkla anledningen
att de vill sälja mer”, säger
Silvia och pekar på telefonen som En
Suecos utsända lagt på bordet och
hon fortsätter: ”Proteserna, speciellt
de mekaniska, är beroende av teknisk
uppdatering och efter några år
kan dessa sluta fungera, precis som
smartphones. De proteser som man
kan få via den allmänna sjukförsäkringen
är mest bara träproteser. Det
kanske fungerar för en äldre person
som inte rör sig speciellt mycket,
men för en ung tjej som Sarah duger
det inte”, säger Silvia, som tillsammans
med Sarahs pappa, Ismael, har
haft möte med Junta de Andalucía
för att ge dem information om
nödvändiga uppdateringar, eller
prioritering, av proteskatalogen.
Palante con Sarah
En uppdatering av produktkatalogen
kan dock ta lång tid. Därför har
det upprättats en insamling som
heter ”Somos tu ola – palante con
Sarah” till vilken man kan donera
eller arrangera välgörenhetsevenemang
till fördel för Sarah. Således
har det hållits flera evenemang, konserter
och lopp med syfte att samla
in pengar. Och insamlingar sker inte
bara inom Spaniens gränser. I mars
samlade organisationen Global Gift,
via grundaren Maria Bravo, in 50 000
euro under ett event i Dubai.
Stöd från lokalsamhället
och familjen
”Jag har upplevt ett enormt stöd.
När jag skrevs ut från sjukhuset i
december gick vi kort tid efter till
ett paradjippo och flera personer
kom fram till mig för att hälsa. En del
ville till och med ta foto tillsammans
med mig, för att de kände igen mig.
Det var helt fantastiskt att uppleva
det”, berättar Sarah, som fortfarande
känner att hon stöttas av
lokalsamhället och sin familj.
”Min familj har varit där för mig hela
tiden. Till och med min lillebror
som är 15 år. Förr bråkade vi och
tjafsade om fjärrkontrollen och det
var ’syskonproblem’, men någonting
sådant finns inte i dag. Han var en av
de första som kom och hälsade på
mig, han var också den första som
skojade om mitt handikapp, vilket
jag själv också gör”, skrattar Sarah,
som fortfarande genomgår dialys flera
gånger i veckan då hennes njurar
aldrig mer kommer fungera normalt.
Dock har familjen just fått veta att
hennes pappa kan donera en av sina
njurar till henne, vilket skulle göra att
hon kan leva ett normalt liv utan att
behöva dialys flera gånger i veckan.
”Sarahs bror anmälde sig direkt och
föreslog att vi skulle ta hans njure,
men jag sa till honom att vi kunde
ha den ’i reserv’ om Sarahs kropp
stöter bort pappans njure. Sjukhuset
rekommenderar inte att jag
donerar en av mina eftersom jag har
fött henne varmed det kan finnas
antikroppar i mina organ som gör
att Sarahs kropp stöter bort dem”,
berättar Silvia.
”Det som har hänt har hänt – jag får
aldrig tillbaka mina ben och armar
men jag kommer att kämpa för att
andra inte ska behöva drabbas och
gå igenom samma hemska som har
hänt mig”, berättar Sarah och hennes
46 EN SUECO - SEPTEMBER 2019