Ladda ner publikationen - Nordens Välfärdscenter

finns inte samma fokus på personer
med utvecklingsstörning. Det
blir istället någonting som sköts
på frivillig basis.
– När det inte finns pengar så
hänger det ju på eldsjälar att det
ska bli någonting, men eldsjälars
engagemang brinner ju ut till slut,
säger Rikke Gürgens Gjærum,
forskningsledare på universitetet
i Harstad, Norge.
Pengar till kulturen
Rikke Gürgens Gjærum säger att
hon ändå tycker att det är bra
att Norge har ändrat synen på
kulturen.
– De ideal som finns i Norge
är bra, att man inte ser det som
terapi. Men man måste också följa
upp det ekonomiskt. Det finns inte
någonting som hindrar att man tar
pengar från den sociala sektorn
och flyttar det till den kulturella. På
det sättet kan man stötta teater för
personer med utvecklingsstörning.
Hon anser att man i Norge också
måste ändra synen på vad som
egentligen menas med normalisering,
att vara en del av det vanliga
samhället.
– I Norge har det blivit helt tabu
att inte utgå från normalisering.
Men om det ska fungera så måste
man också se på vilka särskilda
behov som olika människor har,
säger Rikke Gürgens Gjærum.
Hon tar som exempel Dissimilis.
Det är en mycket populär grupp i
Norge med personer med utvecklingsstörning.
De uppträder med
musik, dans och drama. Dissimilis
har också en metod för att lära ut
som sprids internationellt. Exempelvis
finns en metod för hur man
kan lära sig spela instrument utan
att kunna läsa noter.
– Dissimilis är ett bra exempel
på inkludering genom exkludering.
De som är med i gruppen, blir så
duktiga när de får lära sig på sina
egna villkor att de kan uppträda
för en stor publik. Då är de inkluderade
i samhället.
Dissimilis är långt ifrån den enda
gruppen med personer med
utvecklingsstörning som uppmärksammas.
Både i Norge och Sverige
får personer med utvecklingsstörning
stort utrymme i media när de
uppträder. Forskarnas analys visar
att i Sverige beskriver journalisterna
både teatern som social
verksamhet och som konst. De
berättar om hur föreställningen
tas emot av publiken, men också
hur den påverkar självkänslan hos
skådespelarna.
Skådespelare med
Downs syndrom
I Norge är det tydligare fokus på
konsten. Exempelvis i recensionen
av Askungen som spelades på
Torshovteatret som är en del av
Nationaltheatret. Huvudrollsinnehavaren
Marte Wexelsen Goksøyr
har Downs syndrom. I recensionen
i Aftenposten (2006) analyseras
vad det betyder för tolkningen av
rollen. Det står däremot inte
någonting om vad rollen har för
betydelse för skådespelaren själv,
som utveckling för henne. Marte
Wexelsen Goksøyr har inte bara
spelat denna roll. Hon försörjer sig
som frilansande skådespelare.
Rikke Gürgens Gjærum ser det
som ett bra exempel på när norsk
kulturpolitik fungerar.
I Sverige finns inte någon lika
etablerad skådespelare med Downs
syndrom. Men det finns professionella
teatrar med personer med
utvecklingsstörning och det finns
exempel på när personer med och
utan funktionsnedsättning uppträder
tillsammans. Lennart Sauer
tror att vi kommer att få se mer av
det, både i Norge och Sverige,
oavsett kulturpolitik.
– Konsten har ju till uppgift att
provocera och utmana normalitet.
Därför är möjligheterna goda att
det just i detta fält kommer att bli
mer av samarbete. Att man går
före övriga samhället. Konst är
möjliggörandets fält. Det finns ju
till exempel inte någon anledning
att en person ska SPELA att de har
en utvecklingsstörning, när det
finns skådespelare som har det.
84 85
5
Fra
forskning
Bild från Dissimilis