Täkt av stenmaterial i Pernå - Lovisa havsområde ...

8 DE UNDERSÖKTA OMRÅDENAS
NUVARANDE TILLSTÅND OCH UPPSKATTADE
MILJÖKONSEKVENSER
8.1 Konsekvenser för vattenkvaliteten
8.1.1 Nuvarande tillstånd
Vattenkvalitet
Vattenkvaliteten i havsområdet utanför Pernå–Lovisa följs regelbundet
upp bl.a. i samband med de obligatoriska kontrollerna
av kärnkraftverket i Lovisa. Kärnkraftverkets kontrollområde
är begränsat närmast till den inre skärgården. Finlands
miljöcentral samt Havsforskningsinstitutet följer upp vattenkvaliteten
längre ut till havs.
Största delen av kustvattnet i Finska viken är eutrofierat jämfört
med motsvarande områden på öppet hav. Det här beror
på den näringsbelastning som kustvattnet tar emot samt på
att näringsämnena cirkulerar effektivt i det grunda kustvattnet.
Den försvagade vattenomsättningen bland öarna och på
grunda områden gör kustområdet extra känsligt för eutrofiering.
Den enhetliga eutrofierade zonen vid Finska vikens kust
förklaras av dåliga omblandningsförhållanden samt jämn fördelning
av punktbelastning och diffus belastning från jordbruket
längs hela kusten.
Den yttre näringsbelastningen av Finska viken har minskat
med cirka 30 % för både kväve och fosfor sedan slutet av
1980-talet fram till 2000-talet (Pitkänen 2004). Minskningen av
den yttre näringsbelastningen har dock inte märkts i tillståndet
i Finska vikens kustområde. På grund av försämrade syreförhållanden
i Finska viken har den inre fosforbelastningen ökat
allt mer under 1980- och 1990-talet. Förekomsten av blågröna
alger, som binder kväve ur luften, har likaså ökat. Det innebär
en ökning av det kväve som biologiskt kan utnyttjas, vilket har
kompenserat den minskade yttre kvävebelastningen.
Enligt den allmänna klassificeringen av vattnets användbarhet
(2000–2003) hör havsområdet utanför Pernå–Lovisa till
klassen nöjaktigt. I det yttre havsområdet utanför Lovisa har
den totala fosforhalten i ytvattnet på 2000-talet i augusti varit i
genomsnitt 20,6 µg/l, den totala kvävehalten 380 µg/l och klorofyll-a-halten
3,2 µg/l (Statistik från Finlands miljöcentral). I de
undre skikten (på ca 40 m djup) har motsvarande näringshalter
varit i genomsnitt 91 µg P/l och 410 µg N/l. I havsområdet
utanför Pernå har den totala fosforhalten i ytvattnet på 2000talet
i augusti varit i genomsnitt 21,8 µg/l, den totala kvävehalten
378 µg/l och klorofyll-a-halten 3,5 µg/l. I de undre skikten
har den totala fosforhalten under motsvarande tidsperiod varit
i genomsnitt 20,6 µg/l och den totala kvävehalten 380 µg/l. I de
undre skikten (på ca 50 m djup) har motsvarande näringshalter
på 2000-talet i genomsnitt varit 63 µg P/l och 368 µg N/l.
2006 Insinööritoimisto Paavo Ristola Oy
Vind- och strömförhållanden
Havsvattnets huvudsakliga strömriktning, dvs. den s.k. resultantströmningen
i Finska viken är på grund av jordens rotation,
väderförhållandena och vattnets salthaltsfördelning huvudsakligen
västerut. Kortvariga strömmar kan dock avvika
betydligt från huvudströmriktningen.
Den viktigaste faktorn som påverkar vattenströmmarna är vinden,
som gör att strömmarna varierar med tiden och lokalt.
Förutom av vindarna påverkas vattenströmmarna också av
densitetsskillnader i vattnet till följd av variationer i salthalt och
temperatur samt bl.a. variationer i havsvattenståndet och bottnens
form på grunda områden.
Ytströmmarna följer de rådande vindarna så att ytströmmens
hastighet är cirka 1,5 – 2 % av den rådande vindhastigheten.
Strömmen riktning avviker på de öppna havsområdena cirka
10–20 grader mot höger från vindriktningen (Alenius 1986,
Gästgifvars et al. 2004). En typisk ytströmshastighet i Finska
viken är ungefär 10 cm/s (Gästgifvars et al. 2004).
Vindens direkta inverkan sträcker sig på sommaren högst till
temperaturens språngsikt, dvs. till termoklinen (cirka 10–20
meters djup). På förvåren och senhösten, då vattnet är omblandat
i vertikal riktning, sträcker sig vindens inverkan till salthaltens
språngskikt dvs. haloklinen. På djupare områden går
vattenströmmen nära bottnen ofta i motsatt riktning jämfört
med ytströmmen.
Fastän huvudströmriktningen i Finska viken går västerut kan
strömmarna variera betydligt både momentant och lokalt.
Vid strömningsmätningar nära de undersökta områdena, vid
norra ändan av Långviran i Pyttis konstaterades den huvudsakliga
strömriktningen på sommaren vara från havet mot
kusten (Alenius 1986). Då strömningsmätningarna gjordes
vid Långviran rådde för sommaren typiska nordvästvindar.
Orsaken till den observerade strömriktningen var sannolikt
bottnens topografi, som starkt påverkar strömmarna (Alenius
1986). Öarna samt sänkor och åsar på havsbottnen styr strömmarna
på grunda kustområden med varierande former.
15