den tid jag har för att tänka till Psykisk ohälsa sjukskrivning och ...

”Du upplevde alltså att det du hade var försvunnet?”
Karolina: ”Ja, jag hade ingen ork. Jag visste inte vad jag skulle göra. Det
var nog därför /.../ jag utvecklade lite mer filosofiska funderingar om varför
detta hänt på något sätt liksom. För på något sätt var det som att jag
sprungit så snabbt och lämnat själen miltals borta från mig själv och det har
tagit så lång tid att sakta hinna ikapp den här språngmarschen. /.../”
Under intervjun beskriver Karolina att hon sedan hon blev sjukskriven saknar det hon
kallar för ”arbetsidentitet”. Det innebär bland annat att hon har svårt att upprätthålla
respekten för sig själv när hon inte har samma kapacitet att arbeta som tidigare. Brist på
arbetsidentitet är också förbundet med upplevelsen av att inte kunna avgöra vad som är
en rimlig arbetsinsats och hur hon skall uppträda på arbetsplatsen. Liksom att hon har
svårt att själv känna igen hur mycket hon klarar av. Under sjukskrivningen får Karolina
i arbetsförmedlingens regi tillfälle att stanna upp och tänka igenom vad som intresserar
henne. Detta gör att hon får upp ögonen för vad hon faktiskt gjort och vad hon kan,
något som hon annars under sjukskrivningen har svårt att se. Efter en tid på det
nuvarande arbetet infinner sig känslan hos Karolina att hon behärskar arbetsuppgifterna.
Hennes arbetsgivare visar också tydlig att han uppskattar arbetsinsatsen. Dessa faktorer
bidrar till känslan av att kunna arbeta. Karolina har inte kunnat acceptera att hon blivit
sjuk och hon känner skam inför att hon fortfarande är sjukskriven. Hon sätter värde på
att bli bemött som de andra på arbetsplatsen och vill helst inte tala öppet om sin
sjukskrivning. Trots allt hyser hon en kvarstående osäkerhet inför vad hon kan klara.
Hon har återkommande depressioner och en känsla av att inte vara psykiskt stabil.
Karolina beskriver en upplevelse av att vara rädd för att anstränga sig för mycket.
Detta sammanhänger med att hon känner att hon vid trötthet kan riskera att drabbas av
depression. Karolina framhåller att det varit betydelsefullt för henne när hon i
omgångar, på olika sätt erhållit hjälp och vägledning i förhållande till dessa
frågeställningar. Bland annat tycker hon själv att hon behövt stöttning i att våga prova
trots att arbetssituationen inledningsvis upplevts som svår eller väckt obehag och tvivel.
Karolina lyfter fram att det för henne är avgörande att hon har arbetsuppgifter som hon
tycker är roliga. Hon uppfattar att det är en förutsättning för att hon skall klara av att
arbeta.
I samband med att Karolina blir utförsäkrad försöker man från arbetsförmedlingens
sida se om hon kan utöka arbetstiden och klara av att arbeta mer än halvtid. Karolina
känner sig pressad och hon upplever att arbetskapaciteten minskar. Resultatet blir att
hon inte klarar av att arbeta som förut, trots att det inte skett någon förändring av
arbetsmängden. Hon känner att hon mår psykiskt dåligt av det som händer och att
situationen gör att hon inte kan arbeta trots att hon så gärna vill. Karolina reagerar och
förmedlar hur hon upplever det till arbetsförmedlingens representant. Vid ett
samverkansmöte beslutas det så småningom att Karolina återigen ska beviljas
sjukskrivning och att hon således fortsätter att enbart arbeta halvtid.
Under intervjun säger Karolina att hon förstår arbetsförmedlarens påtryckningar och
försök att få henne att arbeta mer utifrån att det är i linje med dennes uppdrag, men att
det för henne själv personligen fick långtgående negativa konsekvenser och skapade
behov av återhämtning.
20