den tid jag har för att tänka till Psykisk ohälsa sjukskrivning och ...

förnyad aktualitet i samband med sjukskrivningen och när hon skulle börja arbeta. Hon
såg vikten av att få tala med någon regelbundet om det hon ställdes inför. Här resonerar
hon runt vilka problem som uppstod och vilken hjälp hon behövde:
Karolina: /.../ ”Sedan att man får hjälp att bena ut saker och ting. Förr i
tiden orkade jag bära på ... Alla människor går ju och bär på ... och för det
mesta orkar man bära det, om man inte blir pushad för mycket liksom. Alla
går och bär [på till exempel att] ... någon har varit taskig [eller att] farsan
slog mig och så där. Jag tror att när man råkar ut för en sådan här situation
så är det viktigt att man rensar lite grann när det gäller det psykiska.”
”På vilket sätt?”
Karolina: ”Eftersom jag inte orkar bära något längre så blir minsta lilla
konflikt ... [den] kan bli så stor, så att det rinner över. Men om man får
bearbeta det under tiden så kan man hålla det på en sansad nivå.”
Erika svarar på följande sätt när hon tillfrågas om hon uppfattar att något förändrades
för henne när hon blev sjukskriven:
Erika: ”Alltså det som förändrades var att jag förstod att jag inte var
oersättlig. Jag började förstå vissa saker. Jobbet kändes efter ett tag ganska
oviktigt; det som kändes livsviktigt kändes ganska oviktigt. Den stora
förändringen var att jag blev väldigt mån om min familj. Att jag fick det här
... 'De är ju det viktigaste av allt i hela världen!' Både barnen och min man
(då framförallt) och att det fungerade, var det viktigaste. Alltså jag tänkte ju
väldigt mycket. Jag tycker att jag blev ganska klok. Jag gick stärkt ur det, det
säger jag många gånger. Det känner jag faktiskt, att jag gick stärkt ur det
liksom. Jag började ta tag i mina sömnproblem [och] började inse att jag
inte kan köra på så som jag gjort. Jag kan inte ha det tempot, eller de kraven
på mig själv. Så det förändrades ju.”
Återgången till arbetet var för informanterna förbundet med osäkerhet och en
upplevelse av att behöva gå stegvis fram. I följande stycke får vi ta del av Lenas tankar
och förhållningssätt och hur hennes självförtroendet successivt stärktes.
”Var det då, när du började jobba 25% som du kände att det flöt på?”
Lena: /.../ Naturligtvis tänkte jag att jag längtade tillbaka och att det här
kommer fungera och så, fast det var samtidigt oroligt. 'Tänkt om det inte
går!' 'Nej men om det inte går så går det inte!' 'Prova nu!' Varje dag liksom
som jag var där och som det gick bra, så fick jag ju [än] mer känslan att det
här kommer ju fungera!”
Att känna arbetsglädje och att kunna längta tillbaka till arbetet var något som
upplevdes som viktigt inte minst som drivkraft i att förändra sig själv och så att säga
genomgå rehabiliteringen och tillfriskna. Informanterna refererar till att de haft en inre
drivkraft och vilja att återgå till arbetet och vardagen.
Att gå tillbaka till arbetet innefattade för informanterna en upplevelse av att de
behövde återta sin plats och position på arbetet. I Karolinas berättelse framstår detta
som centralt det vill säga att hon behöver finna sig en ”arbetsidentitet” och inta sin plats
32