den tid jag har för att tänka till Psykisk ohälsa sjukskrivning och ...

GÖTEBORGS UNIVERSITET 

PSYKOLOGISKA INSTITUTIONEN 

”… den tid jag har för att tänka till” 

Psykisk ohälsa, sjukskrivning och vägen tillbaka till arbete 

Karin Lidbaum 

Examensarbete 12 hp 

Psykoterapeutprogrammet 

Höstterminen 2011 

Handledare: Per Magnus Johansson

” … den tid jag har för att tänka till” 

Psykisk ohälsa, sjukskrivning och vägen tillbaka till arbete 

Karin Lidbaum 

Sammanfattning. Föreliggande studie undersöker ur ett psykologiskt och 

fenomenologiskt perspektiv upplevelsen av sjukskrivning vid psykisk ohälsa 

och upplevelsen av att återgå till arbetet efter sjukskrivningen. 

Semistrukturerade intervjuer användes vid datainsamlingen. Fem 

informanter intervjuades. Fyra av intervjuerna analyserades med hjälp av 

den kvalitativa metoden ”Interpretative Phenomenological Analysis”. 

Följande kluster framkom vid analysen: ”Den egna förmågan blir ifrågasatt”, 

”Olust inför arbetet”, ”Upplevelse av kontrollförlust”, ”Att förhålla sig till 

ett ideal” och ”Att återfå självkänsla och självförtroende”. I resultatdelen 

redovisas även de fyra informanternas individuella berättelser, där 

utmärkande aspekter lyfts fram. Diskussionen rör hur begreppen ”sjukroll” 

och ”ideal” kan knytas till och vidareutveckla analysen och skapa förståelse 

för psykologiska förändringar i samband med sjukskrivning. 

Sjukskrivning har en återkommande aktualitet i det mediala landskapet och i 

samhällsdebatten. Bland annat diskuteras sjukskrivnas utsatthet och vem som har rätt 

till sjukpenning. Det debatteras i vilken mån det görs tillräckligt för att minska 

sjukskrivningarna, omfattningen av fusk, om ersättningen är lagom hög och hur mycket 

sjukskrivningarna får kosta samhället. Uppmärksamheten kan kanske spegla att ämnet 

har en karaktär av att beröra allmängiltiga frågor som går på djupet och som knyter an 

till våra värderingar: Hur skall vi se på människans bräcklighet? Vem är sjuk och vem är 

frisk? Vem skall få stöd av det allmänna och när är det acceptabelt att någon inte bidrar 

till samhällets ekonomi? Sjukskrivning är en angelägenhet för samhället och vården i 

stort men är också en individuell erfarenhet för den som får en diagnos och ett sjukintyg 

i handen. 

I Sverige erhåller idag ungefär 500 000 personer per år sjukpenning. De flesta 

sjukskrivningsärenden avslutas efter ett par månader, men efter 90 dagar så fortsätter 

ändå 25 % att vara sjukskrivna (Försäkringskassan, 2010). Sjukpenning innebär 

ersättning från socialförsäkringen då arbetsförmågan på grund av sjukdom är nedsatt till 

minst en fjärdedel och inkomst uteblir. Ersättning betalas ut efter dag 15, det vill säga 

efter det att karensdagen och de 14 dagarnas sjuklön som arbetsgivaren står för har löpt 

ut. Ersättning kan även betalas ut vid rehabilitering och behandling. Sjukpenning skall 

skiljas från sjukersättning och aktivitetsersättning, det vill säga det som tidigare kallades 

sjukpension. I föreliggande arbete är det främst den grupp som erhåller sjukpenning 

som åsyftas när benämningar som sjukskrivna, sjukskrivning och så vidare används. 

En granskning av sjukskrivningsstatistiken ger en bild av att sjukskrivning är ett 

fenomen som sammanfaller med psykisk ohälsa. Till exempel är 33 % av de sjukskrivna 

kvinnorna sjukskrivna för psykisk ohälsa, vilket innebär att psykiska diagnoser är den 

enskilt vanligaste sjukskrivningsorsaken hos kvinnor. För män är motsvarande andel 24 

2

%. Psykiatriska diagnoser tillsammans med det som benämns som ”sjukdomar i 

muskler med mera” utgör cirka hälften av alla sjukskrivningsfall (Försäkringskassan, 

2010). Bakom långtidssjukskrivningar, det vill säga sjukskrivning längre än 60 dagar, 

vid psykiska sjukdomar döljer sig i huvudsak två grupper av diagnoser, dels 

depressionsdiagnoser och dels stressreaktioner och ångestsyndrom 

(Socialförsäkringsrapport 2010:16). 

Sjukskrivning vilar på en medicinsk bedömning och handläggningen sker inom 

sjukvårdssystemet och står i så måtto i förbindelse med medicinens fält. Trots detta så är 

sjukskrivningens effekter hos dem som blir sjukskrivna inte undersökt i samma 

omfattning, eller med metoder som vanligtvis förekommer vid medicinsk forskning 

(Axelsson & Marnetoft, 2011). Den medicinska bedömningen och diagnosen är en 

förutsättning för sjukskrivning. Samtidigt är det dock inte sjukdomen eller den 

medicinska diagnosen i sig som ger rätt till sjukskrivning och tillgång till 

sjukförsäkringen. Vid den medicinska bedömningen knyts symtombilden och patientens 

upplevda svårigheter att utföra arbete till ett sjukdomstillstånd och diagnos. Det sker en 

undersökning av på vilket sätt symtomen påverkar förmågan att utföra arbetet, till 

exempel om tröttheten vid depression är så omfattande att den påverkar förmågan att 

köra buss. Det vill säga att de svårigheter att arbeta som patienten upplever, på ett 

rimligt sätt behöver kunna förklaras med hjälp av diagnosen och den försämrade 

förmåga som just sjukdomstillståndet antas föra med sig (SOU 2009:89). 

Ett begrepp som är förbundet med sjukskrivning är ”nedsatt arbetsförmåga”. 

Arbetsförmågan är ett på många sätt komplext, relationellt begrepp som inte beskrivs 

enhetligt i litteraturen. Forskningen tyder dock på att uppfattningar och bedömning 

avseende arbetsförmåga kan skapas genom att individens kapacitet och förmågor ur 

bland annat psykologisk-, social- och fysisk mening ställs i relation till ett specifikt 

arbete. Det är sedan dessa unika omständigheter i den aktuella situationen som är 

avgörande för om och i vilken grad arbetet kan utföras (Ludvigsson, Svensson & 

Alexanderson, 2006). 

Vid bedömning av sjukskrivning och avgöranden i förhållande till arbetsförmåga så 

sker också ett ställningstagande i förhållande till patientens upplevelsevärld. Det vill 

säga att vid bland annat smärttillstånd, koncentrationsproblem, ångest, oro och trötthet 

så är upplevelsen och det som förmedlas oftast det enda som kan ligga till grund för 

bedömningen. Här är det sådant som uppfattningar om symtomens varaktighet, 

omfattning och i vilken grad tillståndet tycks påverka förmågan att utföra arbete, det 

som kan motivera diagnos och sjukskrivning (SOU 2009:89). Sammanfattningsvis är 

det som formuleras mellan patient och läkare betydelsefullt och kan sägas vara 

avgörande för den bedömning som görs. I slutändan sätter dock försäkringssystemet 

upp ramar som avgör när någon är berättigad till sjukskrivning eller inte. Det vill säga 

att avgöranden kring vem som anses vara berättigad att ta del av sjukförsäkringen vilar 

på politiska beslut och juridiska ställningstaganden, snarare än på renodlat medicinska 

bedömningar (Jävholm & Olofsson, 2006). 

Sjukskrivning som fenomen framstår som mångfacetterat. Kanske särskilt i 

förhållande till psykisk ohälsa, där sjukskrivningen blir till en arena där individens 

upplevelsevärld tar plats i förhållande till bland annat medicinska bedömningar och 

samhällets regelverk. 

3

Sjukskrivning i ett vidare perspektiv 

Den allmänna sjukförsäkringen i Sverige inrättades år 1955. Sjukförsäkringens 

tillkomst har sina rötter i tankegångar som fokuserar på frågor som förutom individens 

välmående rör samhället i stort. Sjuka som inte togs om hand och som i onödan fick 

slita ont riskerade att minska nationens välstånd. Bistånd genom sjukförsäkringar var 

således en förebyggande åtgärd för att undvika att arbetskraften hos befolkningen 

utarmades (Johnson, 2009). En annan del av uppkomsthistorian är de politiska kraftspel 

och spänningar mellan klasser i befolkningen som kom att bli bidragande faktorer till att 

sjukförsäkringar infördes i Europa under slutet av 1800-talet (Johnson, 2010). 

Även idag uppmärksammas sjukförsäkringen och sjukskrivning ur perspektiv som så 

att säga avlägsnar sig från individens utsatta position vid sjukdom. Det vill säga att 

sjukskrivning behandlas som ett samhällsfenomen. Inte minst diskuteras sjukskrivning i 

förhållande till folkhälsa och samhällsekonomi. Problematiseringen av sjukskrivning 

förekommer förutom inom det medicinska fältet, inom samhällsvetenskapen, utifrån 

sociologiska och idéhistoriska perspektiv. Exempel på frågeställningar som belyses är: 

Vilka problem finns det förbundna med att en del av befolkningen i ett välfärdssamhälle 

är sjukskriven? Hur kan olika sätt att uppfatta sjukdom påverka synen på sjukskrivning 

och sjukskrivningsstatistiken? Hur kan man beskriva sambandet mellan sjukskrivning 

och sjukdom? Vilka nivåer av sjukskrivning skall anses vara de rätta? eller Hur ser 

orsakerna till sjukskrivning ut? (Johnson, 2009; Michailakis, 2008; Sandvin, 2009). 

Utifrån ett idéhistoriskt perspektiv behandlas vilken plats och funktion sjukdom, 

diagnos och sjukskrivning har haft i samhället (Johannisson, 2007; Johnson, 2009). De 

sjukskrivnas situation uppmärksammas från politiskt håll till exempel utifrån vilka 

förutsättningar de skall erbjudas i form av ekonomisk ersättning, rehabilitering och 

sjukskrivningslängd. 

Något som debatteras är vad förändringar i sjukskrivningsstatistiken beror på. Ibland 

uppstår i samhällsdebatten ett ifrågasättande av sjukskrivningens omfattning som 

grundar sig i att de två kategorierna sjukskrivning och sjukdom inte uppfattas 

sammanfalla i tillräckligt hög grad (Johnson, 2010). I bakgrunden finns ett antagande 

om att sjukskrivningens omfattning inte är på rätt nivå och istället utgör tecken på andra 

problem än att befolkningen är sjuklig. Åtgärder som syftar till att minska 

sjukskrivningarna speglar också vilka uppfattningar som så att säga är i ropet för att 

förklara varför sjukskivningsgraden i befolkningen är hög. Till exempel finns 

strömningar där förbättringar av arbetsmiljön och rehabiliteringsinsatser efterfrågas som 

ett sätt att arbeta förebyggande så att människor i onödan inte stängs ute från arbetslivet. 

Ett annat perspektiv som brukar lyftas fram vill istället använda tydligare regler, lägre 

ersättning och åtgärder för att komma till rätta med fusket för att minska 

sjukskrivningarna. Beroende på vilka perspektiv som anläggs så får det konsekvenser 

för synen på individens aktiva deltagande i sjukskrivningsprocessen kontra samhällets 

ansvar. Det vill säga i en grov generalisering å ena sidan att individen står inför en 

valsituation där sjukskrivning kan uppfattas mer eller mindre fördelaktigt eller å andra 

sidan att samhället bär skulden och står inför ett misslyckande när människor behöver 

vara sjukskrivna. Dessa två perspektiv benämns vanligtvis som överutnyttjandediskursen 

/ attraktionsmodellen eller arbetsmiljödiskursen / utstötningsmodellen och 

diskuteras bland annat av statsvetaren Johnson (2010) och sociologen Michailakis 

4

(2008) i relativt nyutkomna böcker. Även etnologerna Frykman och Hansen (2009) tar 

upp dessa perspektiv som två i samhället allmänt förekommande och levande 

föreställningar. Ovanstående genomgång har syftat till att spegla hur sjukskrivning som 

fenomen är förbundet med samhällsfaktorer så som till exempel regelverk och sociala 

överenskommelser. En vanligt förekommande åsikt när sjukskrivning diskuteras utifrån 

ett samhälls- eller sociologiskt perspektiv är att processerna kring sjukskrivning är 

komplexa och att allt för ensidiga beskrivningar eller förklaringsmodeller leder till 

missriktade behandlingsinsatser och felaktiga bedömningar på samhällsnivå. 

Sjukskrivning ur individens perspektiv 

I en forskningsöversikt (Vingård, Alexanderson & Nordlund, 2004) konstateras att 

många antaganden och föreställningar om på vilket sätt sjukskrivning påverkar 

individen är bristfälligt underbyggda och i begränsad omfattning studerade. Ofta görs 

det antaganden att sjukskrivning påverkar till exempel sjukdomstillståndet, det sociala 

livet, känslolivet, arbetet och karriären. Genomgången av studier gällande 

sjukskrivningens effekter, visade att underlaget för att kunna avgöra sjukskrivningens 

positiva eller negativa effekter för individen var mycket begränsat. Det konstateras 

också att forskning inom området har metodologiska problem och att fenomenet 

innehåller variabler svåra att kontrollera. Till exempel behöver det övervägas vilken 

påverkan variabler som skilda villkor i arbetslivet, skillnader i rehabiliteringsinsatser, 

individers olika levnadsvillkor, sjukdomens art och omfattningen av sjukskrivningen 

kan komma att ha på resultaten (Vingård m.fl., 2004). 

Med hänsyn tagen till de begränsningar som forskningen är behäftad med så framstå 

ändå en bild av att sjukskrivning för individen får följder som är väsentliga. Till 

exempel visade en enkätundersökning med 862 deltagare att sjukskrivning påverkade 

skilda aspekter och områden av livssituationen hos dem som varit sjukskrivna mellan 12 

och 18 månader (Floderus, Göransson, Alexanderson & Aronsson, 2003). Påverkan 

skall här förstås både ur dess positiva eller negativa bemärkelse. Studien visade att de 

sjukskrivna själva i huvudsak uppfattar att sjukskrivning har negativa konsekvenser. 

Sjukskrivningens negativa påverkan på självbild, relationer, psykiskt välmående och 

sömn övervägde hos deltagarna. Det vill säga att en jämförelsevis mindre andel angav 

att dessa områden påverkats i positiv riktning. Det är dock viktigt att uppmärksamma att 

resultaten speglar gruppens uppfattning; för enskilda individer kunde sjukskrivningen 

upplevas ha övervägande positiv påverkan. Som ytterligare illustration till vilka 

områden som uppfattades påverkas, så angav till exempel hälften av alla deltagare att 

sjukskrivningen påverkat lusten att delta i fritidsaktiviteter, sociala sammanhang eller 

familjeaktiviteter negativt. Lika stor del av deltagarna förband sjukskrivningen med 

skuldkänslor och utanförskap. Kvinnorna i studien angav överlag, i jämförelse med 

männen, mer positiva effekter av sjukskrivningen. 

De deltagare i studien som hade psykiatriska diagnoser, uppfattade i högre grad än 

gruppen i sin helhet att sjukskrivningen hade en påverkan på livssituationen. I denna 

grupp var också polariseringen tydligare, det vill säga att sjukskrivningens påverkan 

antingen uppfattades som starkt positiv eller starkt negativ. Värt att notera är att bland 

5

dem som hade psykiatriska diagnoser så uppfattade 66 % att hur man mådde psykiskt 

påverkats negativ av sjukskrivningen. En hög andel (61 %) upplevde att självbilden 

försämrats och 68 % uppgav att de sov sämre. De sociala relationerna påverkades också 

överlag negativt (Floderus, m.fl., 2003). Sammanfattningsvis pekade undersökningen på 

att sjukskrivning upplevs påverka väsentliga områden så som till exempel känsloliv, 

självbild, psykiskt välbefinnande och relationer. Påverkan var i huvudsak negativ. 

En fenomenologisk studie av Ockander och Timpka (2003) beskriver hur kvinnor som 

varit sjukskrivna 60 dagar eller mer, i samband med sjukskrivningen kunde uppfattas 

befinna sig i olika psykologiska faser i fråga om hur de förhöll sig till sjukskrivningen. 

De 82 deltagarna i studien var sjukskrivna framförallt för värkproblem men också för 

psykiska besvär, i huvudsak depression. Dessa olika faser och förhållningssätt bildade 

också ett förlopp i de enskilda kvinnornas berättelser. Författarna diskuterade resultaten 

i förhållande till forskning om arbetsförlust (vid arbetslöshet) och pekade på att 

sjukskrivning innebär förlust av både arbete och hälsa. Förlusten relaterades till 

separation från den roll och det sociala sammanhang som arbetet är förbundet med. Allt 

med hänsyn tagen till vilken relation den enskilde individen har till sitt arbete. 

Sjukskrivningen innebar för deltagarna i studien en förändring av hur de uppfattade sig 

själva och de livsmål de satt upp för framtiden. Begrepp som ”kris”, ”genombrott” och 

”migration” (crisis, breakpoint, migration) är centrala i studien. ”Kris” innebar 

nedstämdhet, hopplöshet, omställning och att bli ställd utanför, medan ”genombrott” 

innehöll förändringsbenägenhet och initiativ. Dessa begrepp som analysen mynnade ut i 

relaterar till den psykologiska förändringsprocess som kvinnorna berättade om och som 

författarna förband med en sorgeprocess. Hur kvinnorna uppfattade sin situation och 

framförallt hur de kunde förhålla sig till framtiden påverkade deras välmående. 

Författarna uppfattade att möjligheten att vid sidan om arbetslivet finna nya livsmål, 

som var anpassade till de nya förutsättningarna begränsade av sjukdom och 

sjukskrivning, underlättade för de kvinnor som gjort denna förändring. Detta motsvarar 

vad författarna benämner ”migration”. Samtidigt bidrog denna psykologiska förändring 

till att minska motivationen att gå tillbaka till arbetet. De deltagare som hade haft 

svårare att förändra sin föreställning om framtiden och sig själv förmedlade ambivalens 

och var mer känslomässigt upptagna av sjukskrivningens och sjukdomssymtomens 

negativa inverkan. 

Vidman (2007) undersökte 17 långtidssjukskrivnas upplevelser. Studien fokuserade på 

hur informanterna upplevde och uppfattade sjukskrivningsperioden, rehabiliteringsinsatserna, 

vården, mötet med försäkringskassa, arbetsförmedling och socialtjänst. 

Ungefär hälften av informanterna var sjukskrivna för psykiska problem, resten hade i 

huvudsak värk, men också andra somatiska problem. Upplevelsen av sjukskrivningen 

var för informanterna framförallt förknippad med den sjukdom och de symtom de 

upplevde. 

För de långtidssjukskrivna i studien förde sjukskrivningen med sig förändringar i 

levnadssätt. De berättade att isoleringen ökade, ekonomin blev sämre, framtidsutsikterna 

förmörkades och att självkänslan påverkades. Informanterna tänkte på och 

anpassade sitt uppträdande inför omgivningen utifrån att de föreställde sig att de var 

utsatta för misstänksamhet och ifrågasättande, vilket begränsade deras sociala liv. En 

del av förändringarna innebar också att genom kunskapsinhämtning och samtal med 

andra kunna finna nya sätt att utforma sitt vardagsliv och därigenom uppleva att de 

6

utvecklades som person. Rehabiliteringen tillbaka till arbete var för informanterna 

präglad av frustration och en upplevelse av att inte kunna styra sin situation. Vidman 

(2007) beskriver att vården och myndigheterna på ett ofullständigt sätt uppfattas bemöta 

och hjälpa informanterna, men att informanterna trots denna upplevelse satte sin tillit till 

dessa hjälpinsatser. Vårdinsatser och medicinsk rehabilitering efterfrågades i mindre 

utsträckning än samtal, personliga möten och engagemang. 

I en kortare artikel, diskuterar Vidman (2009) i förhållande till sin studie, i vilken mån 

moraluppfattningar påverkar långtidssjukskrivnas upplevelsevärld. Det som kallas 

”arbetsplikt” visade sig spela en betydande roll. Arbetsplikten innebär en strävan att 

kunna arbeta, försörja sig själv och inte vara någon till last. Parallellt förekom 

föreställningar om att individen har ansvar för sin egen hälsa och att sjukdom är ett 

resultat av att någon har fallerat i sitt levnadssätt. Det vill säga att den som ”sliter ut sig” 

skuldbeläggs. Sjukdom blir med denna utgångspunkt ett misslyckande och en 

osolidarisk handling. Ibland kunde intervjupersonerna acceptera åtgärder och 

behandlingar som de inte trodde på, eftersom de ville visa sig villiga att ta ansvar för sin 

egen hälsa och på så vis handla moraliskt riktigt. Vidman (2009) pekar på att 

informanterna således navigerade mellan motstridiga moraliska påbud av att dels vilja 

visa sig arbetsvilliga och sätta de egna behoven åt sidan och dels ta ansvar för att 

behålla sin hälsa. Föreställningen om sjukdomen som ett misslyckande ledde också till 

lägre självkänsla hos de långtidssjukskrivna. 

Gerner (2004) intervjuar långtidssjukskrivna kvinnor som trots utifrån sett ”låga odds” 

att ta sig tillbaka till arbetslivet, börjat arbeta igen. Hos dessa kvinnor upplevdes 

återgången till arbete efter sjukskrivningen som en vansklig period där stöd efterfrågas. 

Hansen Falkdal (2005) undersökte sjukskrivnas resurser och hinder för att återgå till 

arbete. Individens självbild, attityder och upplevelser fanns inverka på i vilken mån den 

arbetsinriktade rehabiliteringen skulle komma att vara framgångsrik. Viktiga faktorer 

som fanns kunna ge en fingervisning om utfallet av arbetsrehabiliteringen var bland 

annat deltagarnas bedömning av sin egen förmåga och hur väl man var förankrad i en 

roll av att vara någon som arbetade. Hur en person tog sig an situationen, såg på sig 

själv och reagerade vid övergången till att vara sjukskriven framstod också som 

betydelsefulla teman. Andra lika viktiga aspekter var upplevelsen av kontroll och 

överskådlighet över till exempel sjukdomen och rehabiliteringen. Vissa mönster i 

upplevelser, attityder och omständigheter visade sig kunna avgöra vilka individer som 

skulle komma att behöva extra stöd och också förutsäga när arbetsåtergången skulle 

komma att bli problematisk. Förutsättningarna att kunna ta sig tillbaka till arbetslivet på 

ett oproblematiskt sätt ökade om de som var sjukskrivna hade möjlighet att reflektera 

över hur sjukskrivningsperioden hade påverkat dem. Till exempel skapade oklarheter i 

fråga om diagnos och sjukdomsbild problem. En tro på att kunna fungera i arbetslivet 

och att identifiera sig med, ha en självbild av att vara någon som arbetar, var förbundet 

med att kunna återvända till arbetslivet. Till exempel var uppfattningen om den egna 

arbetsförmågan en viktig prediktor för om någon skulle komma att blir fortsatt 

sjukskriven eller inte (Hansen Falkdal, 2005). I Gerners (2004) studie framstod de 

långtidssjukskrivna kvinnornas upplevelse av att vara någon som kan och vill arbeta och 

deras självförtroende på den punkten, som starkt bidragande till att de kunnat återgå i 

arbete, något som alltså knyter an till Hansen Falkdals forskning. 

Mellner, Astvik och Aronsson (2009) undersökte psykologiska faktorers betydelse vid 

7

denna omställningsperiod som återgång till arbetslivet efter långtidssjukskrivning 

innebär. Samspelet mellan individ och omgivning fanns ha central betydelse för hur 

omställningsprocessen att börja arbeta igen upplevdes hos deltagarna i studien. Studien 

visade att långtidssjukskrivna i förhållande till framgångsrik återgång till arbetslivet 

relaterar till upplevelser av trygghet och stöd från omgivningen, god självkänsla och bra 

självförtroende. Det vill säga att dessa faktorer framhölls som väsentliga och upplevdes 

underlätta arbetsåtergången. Alla deltagare i studien upplevde att självförtroendet och 

självkänslan hade minskat. Detta var särskilt framträdande hos dem som var sjukskrivna 

för olika typer av psykiska besvär. Flera upplevde sjukskrivningen som ett 

misslyckande. Författarna pekade på att en viktig del av en framgångsrik rehabilitering 

bestod i att deltagarna i studien fick hjälp att återupprätta självförtroende och 

självkänsla. De erfarenheter som rehabiliteringen förde med sig visade sig vara av 

betydelse i denna process. Lagom krav och utmaningar, betoningen på ett visst eget 

ansvarstagande och stöd balanserat utifrån individens förutsättningar, var det som gjorde 

att självkänslan och självförtroendet stärktes. Studien visade på att stöd i den kris som 

sjukskrivningen innebar och bearbetning av vad som inträffat var positivt och 

underlättade för de sjukskrivna. Deltagarna behövde i vissa fall reda ut vilken roll de 

själva spelat respektive vad som var omgivningens ansvar när de blev sjukskrivna. 

Författarna såg vikten av att vidareutveckla psykologiska teorier för att beskriva 

återgången till arbete (Mellner, m.fl., 2009). 

Vid psykisk ohälsa så står hindren för att kunna arbeta i förbindelse med det 

psykologiska fältet, vilket gör att man kan anta att den eventuella påverkan som 

sjukskrivningen har på upplevelsevärlden får större betydelse. Den refererade 

forskningen åskådliggör att sjukskrivning kan vara förbundet med kraftfulla upplevelser 

hos dem som är sjukskrivna. Även att återgå till arbetet efter sjukskrivning är förbundet 

med psykologiska processer som anses kunna bidra till problem vilket till exempel 

Hansen Falkdals (2005) och Mellners m.fl. (2009) forskning lyfter fram. Sociala och 

psykologiska faktorer framstår som betydelsefulla när återgången till arbetet efter 

sjukskrivningen blir problematisk. En reflektion utifrån ovanstående forskningsreferat 

och min kliniska erfarenhet som psykolog är att något verkar förändras på ett 

psykologiskt plan i samband med sjukskrivning som också påverkar upplevelsevärlden i 

samband med att någon som är sjukskriven skall börja arbeta igen. Den sjukskrivnes 

upplevelsevärld framstår därför som central i förhållande till att försöka förstå på vilket 

sätt och varför sjukskrivning påverkar. 

Syfte 

Syftet med studien är att undersöka upplevelser som är förbundna med att vara 

sjukskriven och att efter sjukskrivningsperioden gå tillbaka till arbetslivet. Studien 

fokuserar på upplevelser hos dem som har varit sjukskrivna för psykisk ohälsa och som 

sedan har kunnat återgå till arbete. Följande frågeställningar behandlas: Hur upplever de 

som har varit sjukskrivna för psykisk ohälsa att det är att vara sjukskrivna? Hur upplevs 

vägen tillbaka till arbete? Hur kan man med utgångspunkt i dessa upplevelser och 

berättelser beskriva sjukskrivning och återgången till arbete ur ett psykologiskt och 

fenomenologiskt perspektiv? 

8

Metod 

Studien har en kvalitativ, explorativ ansats där data består av intervjuutskrifter från 

fyra intervjuer. Fem informanter intervjuades, men på grund av tekniska problem kunde 

bara fyra av dessa intervjuer användas fullt ut i studien. De fem informanterna har 

intervjuats av uppsatsförfattaren. En semistrukturerad intervjuguide (bilaga 1) användes 

som utgångspunkt vid intervjuerna. 

Intervjumaterialet har analyserats med hjälp av den kvalitativa metoden, 

”Interpretative Phenomenological Analysis” (IPA) så som den beskrivs av Smith och 

Osborn (2008). Analysprocessen enligt IPA syftar till att få fatt på det psykologisk 

meningsbärande i individens utsaga och upplevelse. Utifrån individens utsagor förstås 

och tolkas personens levda erfarenhet. Den levda erfarenheten skall förstås som 

individens personliga upplevelse av fenomenet i sin helhet. I vissa fall innebär analysen 

en tolkningsprocess där den mening som inte är fullständigt uttalad eller formulerad hos 

individen klargörs (Smith & Osborn, 2008). 

Den teoretiska utgångspunkten för denna metod (IPA) är att sätta individens 

meningsskapande och tolkning av sin egen personliga och sociala värld i centrum. 

Analysen av utsagorna förstås sedan som ytterligare undersökning och tolkning utförd 

av forskarsubjektet, där de psykologiska strukturer och mönster som uppenbarar sig 

sammanställs. Metoden är utformad för att kunna utföra ingående analyser av psykologiska 

fenomen inom ett avgränsat kulturellt sammanhang. Det vill säga att man 

eftersöker informanter som har liknande bakgrund och som har erfarenhet av det som är 

studiens fokus, snarare än att man vill utgå från ett slumpmässigt urval, som möjliggör 

empiriskt grundad generaliserbarhet (Smith & Osborn, 2008). Den aktuella studien 

följer i huvudsak dessa utgångspunkter. 

Eftersom datainsamlandet och analysen innebär en process där forskaren bidrar med 

sin subjektiva medverkan och tolkning, kan det här vara värt att nämna att undertecknad 

är yrkesverksam som psykolog i offentlig vård (psykiatri och vårdcentral) sedan tiotalet 

år. Jag har i min kliniska verksamhet och i mitt behandlingsarbete mött patienter som 

har erfarenhet av sjukskrivning. Jag har ett intresse för den psykodynamiska och 

psykoanalytiska idétraditionen inom psykologi och psykoterapi. 

Informanter 

Informanter till studien eftersöktes genom att yrkesverksamma, som 

uppsatsförfattaren sedan tidigare haft utbyte med i professionella sammanhang, 

kontaktades. Alla var verksamma inom den offentliga vården och återfanns i Göteborg 

med omnejd på vårdcentraler, i företagshälsovård och psykiatrin. De tillfrågades om de i 

sin tur kunde tänka sig att kontakta patienter som sökt vård i deras verksamhet och som 

passade in i de kriterier som satts upp. Information gavs dels muntligt och dels via ett 

informationsbrev (bilaga 2). Till studien eftersöktes informanter, som varit sjukskrivna 

för det som brukar kallas psykisk ohälsa. Ingen tydlig avgränsning i förhållande till 

diagnos har gjorts förutom att det skall vara det som i psykiatriska termer brukar kallas 

9

symtomdiagnoser, till skillnad från till exempel personlighetsstörningsdiagnoser. De 

presumtiva informanterna skulle ha varit diagnostiserade för olika grader och former av 

depression, ångest och utmattningssyndrom. Som tidigare nämnts så är dessa diagnoser 

vanligt förekommande vid långtidssjukskrivning för psykisk ohälsa 

(Socialförsäkringsrapport, 2010:16). 

Anledningen till att inte göra någon tydlig avgränsning i förhållande till olika 

diagnosgrupper är flera. I tidigare studier angående sjukskrivnas situation framstår 

diagnosen som underordnad. Det vill säga att andra faktorer träder fram som mer 

avgörande till exempel för att predicera återgång till arbete (Hansen Falkdal 2005; 

Gerner, 2004). Exempel från den kliniska vardagen så som att en diagnos inte alltid står 

fast under hela sjukskrivningsförloppet eller att en enskild patient kan få mer än en 

diagnos, kan sägas spegla den komplexitet som omgärdar diagnossättning vid psykisk 

ohälsa. Ibland är flera läkare inblandade under ett och samma sjukskrivningsförlopp, 

vilket kan innebära olika bedömningar. Dessa iakttagelser och exempel på otydligheter 

kring patienters diagnos har bidragit till beslutet att inte fokusera på en enskild 

diagnosgrupp. 

Ett kriterium som sattes upp var att deltagarna skulle ha återgått i arbete eller studier 

efter sjukskrivningen. Ingen avgränsning i förhållande till längden på 

sjukskrivningsperioden gjordes. Den kliniska erfarenheten var nämligen att det även vid 

kortare sjukskrivningsperioder uppstår psykologiska skeenden intressanta att utforska. 

Urval. Det slutliga urvalet bestod av tre kvinnor och två män, som var mellan 40 och 

62 år gamla. De var alla verksamma i det man brukar benämna som kvalificerade 

arbeten, det vill säga arbeten som kräver särskilda kunskaper eller utbildning. De befann 

sig inte i början av arbetslivet, utan snarare mitt i eller i slutet av. Alla har svenska som 

modersmål. 

Under sjukskrivningsperioden hade informanterna förutom en eller flera läkare, mött 

professionella behandlare i regelbundna samtal. Gemensamt, utmärkande drag för dessa 

samtal kan man säga var att det fanns utrymme för informanten att tala om sin situation 

och sina upplevelser. De professionella behandlarna skilde sig annars åt i fråga om 

utbildningsbakgrund och erfarenhet. 

Sjukskrivningsförloppet, det vill säga längden och omfattningen på sjukskrivningen, 

fanns hos alla informanter vara behäftat med viss komplexitet. Ibland har 

sjukskrivningen varit på heltid en längre tid medan i andra fall har deltidssjukskrivning 

dominerat. Graden av deltidssjukskrivning har också varierat under arbetsåtergången. 

Med andra ord att sjukskrivningen stegvis har trappats ned i skiftande tidsintervaller, till 

förmån för ökad arbetstid. Det varierar också hur långt tillbaka i tiden 

heltidssjukskrivningen ägde rum. Därför är sjukskrivningsförloppet här endast 

schematiskt framställt. Informanternas namn är fingerade. 

Erika 

Erika är 40 år och klasslärare i de lägre årskurserna. Hon har haft diagnosen 

utmattningsdepression. Sjukskrivningen varade ungefär 1,5 år och varierade i 

omfattning. Heltidssjukskriven var hon cirka två månader i början av 

sjukskrivningsperioden. Under en del av sjukskrivningsperioden studerade Erika 

parallellt med att hon var halvtidssjukskriven. 

10

Carl 

Carl är 62 år och byggkonsult. Carl har varit sjukskriven för utmattningssyndrom. Han 

var sjukskriven heltid i fyra månader och sedan deltidssjukskriven i cirka tre månader. 

Karolina 

Karolina är 46 år. Hon har en lönebidragsanställning på halvtid sedan cirka 3 år tillbaka 

som redaktör på ett förlag. Hennes arbetsuppgifter består av layout- och 

redigeringsarbete. Under de senaste elva åren har hon varit sjukskriven i ibland årslånga 

perioder med diagnosen utmattningsdepression. Dessemellan har hon arbetat, studerat 

eller haft praktikarbeten. För närvarande är Karolina sjukskriven den halvtid som går 

utöver lönebidragsanställningen. Längre tillbaka, före sjukskrivningsperioden drev hon 

tillsammans med släktingar ett företag i databranschen. 

Lena 

Lena är 51 år och socialsekreterare. Lena har haft diagnoserna depression och 

ångestsyndrom. Inledningsvis var hon sjukskriven återkommande kortare perioder 

under cirka ett år. Därefter var hon heltidssjukskriven under cirka sju månader och 

sedan på deltid under ytterligare åtta månader. 

Mattias 

Mattias är 40 år och arkitekt. Han har haft diagnosen stessrelaterad depression. Han var 

heltidssjukskriven under cirka tre månader och sedan deltidssjukskriven cirka 1,5 

månad. 

Tillvägagångssätt 

Data samlades in av uppsatsförfattaren genom semistrukturerade intervjuer. 

Intervjuerna var strukturerade utifrån tanken att få fatt på det psykologiska skeendet och 

hur informanten själv upplevde perioden med sjukskrivning och återgång till arbetet. En 

intervjuguide (bilaga 1) användes som utgångspunkt, samtidigt som det eftersträvades 

en stor grad av följsamhet i förhållande till den enskilde informanten. Den individuella 

(ideografiska) berättelsen sågs som viktig vid datainsamlingen. Alla intervjuer förutom 

en ägde rum på Göteborgs psykologiska institution och tog cirka 1,5 timma vardera att 

genomföra. En av informanterna (Erika) valde istället att få bli intervjuad på sin 

arbetsplats. Innan intervjun informerades informanterna om studiens syfte och hur 

informationen skulle behandlas, det vill säga den konfidentialitet som skulle råda. Till 

exempel att de skulle komma att citeras, men att fakta som antogs kunna röja identiteten 

skulle förändras eller lyftas bort. Informanterna meddelades att de när som helst kunde 

avbryta eller ställa frågor under intervjuns gång. 

Ljudupptagning gjordes av intervjuerna och de transkriberades ordagrant av 

uppsatsförfattaren. Det talspråk som först transkriberades har för att öka läsbarheten i 

resultatdelen bearbetats mot en mer skriftspråklig stil. En intervju (Mattias) 

dokumenterandes genom att minnesanteckningar fördes efter intervjun där så mycket 

som möjligt av samtalet skrevs ner ur minnet av uppsatsförfattaren. Dessa anteckningar 

11

har främst använts som ett jämförelsematerial och inspiration vid analysen av de 

transkriberade intervjuerna och redovisas därför inte i resultatdelen. 

Dataanalys 

Inledningsvis lästes varje intervjuutskrift med syftet att undersöka den enskilda 

specifika upplevelsen och den berättelse som för informanten var knuten till att ha varit 

sjukskriven och att sedan ha återgått till arbetet. Ett referat av denna berättelse så som 

den framträdde i intervjuutskriften sammanställdes. Utmärkande drag, eller sådant som i 

förhållande till fenomenet fanns vara särskilt intressant och belysande lyftes fram. 

I enlighet med IPA-metoden analyserades sedan var och en av de fyra transkriberade 

intervjuerna dels var för sig och dels i en gemensam, sammanfattande analys 

tillsammans med de övriga. Allt under analysens gång eftersträvades en ökande grad av 

generalitet och abstraktion utan att närheten till deltagarnas utsagor gick förlorad. 

Första delen av analysen bestod i att psykologiskt meningsbärande teman i 

intervjuutskriften urskildes i förhållande till varje enskild intervju. Dessa teman 

framkom genom att utskriften lästes ur olika aspekter. Till exempel uppmärksammades: 

informantens känslor, hur tankegångar formulerades, vad informanten betonade som 

viktigt, teman som återkom, oväntade associationer i förhållande till studiens fokus, 

känsloladdade resonemang och föreställningar, vilka personer eller aktörer som 

figurerar, spänningsfält mellan olika tankegångar, inre psykologiska motsättningar eller 

där upplevelsen uppfattades ha avgörande betydelse för att förstå informantens 

handlingar. Även teman som knöt an till tidigare forskning eller uppsatsförfattarens 

förförståelse behandlades. 

Inledningsvis gjordes en genomgång där dessa aspekter i texten löpande 

sammanfattades i en rad meningar eller ord som låg nära textens uttryck. Därefter 

gjordes ytterligare genomläsningar av utskriften, men också av de sammanfattande 

orden och meningarna, med syftet att höja abstraktionsnivån på tolkningen av det 

psykologiska innehållet. Dessa mer abstrakta uttolkningar i förhållande till utskrifterna 

sammanfattades i teman eller rubriker som uppfattades spegla det psykologiska 

innehållet i informantens utsagor. Tolkningen förbands med avsnitt i intervjuutskriften. 

Det eftersträvades att översättningen till teman och rubriker inte skulle orsaka att allt för 

mycket av variationsrikedomen eller nyanserna gick förlorade. Dessa teman och 

rubriker sammanfördes i större kluster genom att likheter och olikheter 

uppmärksammades och utifrån vilken grad sambanden mellan dessa ökade förståelsen. 

Klustren gavs i sin tur en benämning som sammanfattade meningsinnehållet i de 

aktuella temana och rubrikerna. När alla intervjuer bearbetats på detta sätt individuellt, 

så följde en gemensam analys för de fyra intervjuerna. Alla teman, rubriker och 

klusterbenämningar som tidigare framkommit i de enskilda analyserna strukturerades 

och valdes ut i förhållande till hur väl de fanns belysa de psykologiska strukturer som 

uppenbarade sig i hela datamaterialet (se figur 1). Så långt det var möjligt togs hänsyn 

till den enskilda intervjuns unika innehåll. Klustren fick varsin benämning som ansågs 

spegla innehållet på en övergripande nivå och som band samman och illustrerade den 

psykologiska meningen. 

12

Figur 1 

Exempel på samband mellan ett avsnitt i intervjuutskriften och en klusterbenämning i 

den sammanfattande analysen 

Lena: ”Nej för det gör man inte [kräver bra vård], för man är i händerna på 

samhället och på sjukvården, så jag hade bara en jäkla tur.” 

▼ ▼ 

Sammanfattade mening Klusterbenämning och rubrik för Lenas 

intervju 

Beroende av vården Ofrihet / Vara utlämnad åt systemet 

▼ 

Klusterbenämning och rubrik i sammanfattande analys 

Upplevelse av kontrollförlust / Att bli tvingad / Vara utlämnad åt systemet 

Likheter men också på vilket sätt deltagarnas upplevelser och utsagor skilde sig åt 

uppmärksammades under analysens gång. Eftersom hela analysen genomfördes av en 

person, (uppsatsförfattaren) så har det parallellt med den stegvisa processen skett ett 

tankearbete i förhållande till skapandet av en mer abstrakt teoretisk sammanställning 

under analysens gång. Analysen av intervjuutskrifterna utvidgades senare genom en 

efterföljande mer teoretisk bearbetning som redovisas i diskussionsdelen. Där förbinds 

datamaterialet med begreppen ”ideal” och ”sjukroll”, vilka ansågs kunna bidra till att 

klargöra det psykologiska skeendet. 

Resultat 

Nedan följer referat av intervjuutskrifterna där vissa aspekter som ansågs utmärkande 

för den enskilda informantens berättelse lyfts fram. Intervjuerna redovisas var för sig. 

Erika 

Under intervjun benämner Erika att det fanns flera anledningar till att hon blev 

sjukskriven. När sjukskrivning blir aktuellt, befinner hon sig i en tuff situation på 

arbetet men också hemma, i familjen. Under några månader har hon känt sig ledsen, 

13

trött och arg. Detta märkts dock inte på henne under veckodagarna när hon är på sin 

arbetsplats. Däremot är känslorna och tröttheten desto mer framträdande för henne och 

hennes närmaste under ledig tid. 

Strax innan Erika blir sjukskriven så får hon besked om att hon lider av en somatisk 

sjukdom. Erika reagerar på sjukdomsbeskedet men inser också att det inte enbart är det 

som gör henne ledsen. Detta skapar en upplevelse hos henne av att inte längre kunna 

orka gå till arbetet. Denna upplevelse är för Erika förbunden med att vara trött och 

orkeslös, att vilja vara ifred och att inte orka ha människor omkring sig. I efterhand, vid 

intervjun säger hon att sjukdomsbeskedet inte var huvudorsaken till sjukskrivningen 

utan snarare droppen som fick bägaren att rinna över. Erika säger också att hon inte 

skulle ha klarat sig utan en sjukskrivning. Hon tänker att den reaktion hon fick i 

samband med beskedet om den somatiska sjukdomen var den utlösande faktor som 

innebar att sjukskrivningen inte längre kunde skjutas på framtiden. 

Erika som aldrig tidigare har varit sjukskriven reagerar starkt när hon hör läkaren säga 

att hon behöver vara det under två veckor: 

”Minns du vad du tänkte när du blev sjukskriven?” 

Erika: ”Mmm. Ja, jag tänkte att det var helt förfärligt. Förskräcklig! Att jag 

absolut inte kunde vara sjukskriven! Jag kunde inte svika min kollega. Det 

var mycket sådana känslor.” 

Upplevelsen av att hon svek sina arbetskamrater, elever och arbetsledning återkommer 

Erika till vid flera tillfällen under intervjun. Hon värderar det negativt att hon så att säga 

inte klarade av att arbeta. 

Under sjukskrivningsperioden upplever Erika inom sig en dubbelhet och att olika 

delar i henne vill olika saker. Å ena sidan vill hon uppfylla det krav hon uppfattar finns 

att snabbt komma tillbaka till arbetet och å andra sidan vill hon inte tillbaka. Denna 

dubbelhet visar sig bland annat när sjukskrivningsbehovet ska bedömas på nytt och 

Erika möter sin läkare: 

Erika: ”Jag tror att jag ville vara duktig där också, för läkaren. Alltså, 

liksom en god samhällsmedborgare ligger ju inte hemma på sängen och inte 

kan jobba. Och inför /…/ den läkaren blev jag sådan. Samtidigt mådde jag; 

var jag så pass skör [så] att sedan efteråt, blev jag livrädd eller så där. ” 

Det uppstår situationer där Erika går med på att börja arbeta samtidigt som hon känner 

att hon även vill något annat. Detta får till följd att beslut om att Erika ska återgå till 

arbetet vid några tillfällen omvärderas i efterhand, trots att hon vid läkarbesöket 

tillsammans med läkaren kommer överens om att det är rätt tidpunkt. Det som sker är 

att hon efter att beslutet är taget, får tydligare psykiska symtom så som att hon känner 

sig mer ledsen, ångestfylld och sover sämre. Hon upplever att hon inte klarar att arbeta. 

Som en följd ändrar läkaren sjukintyget och sjukskriver henne längre eller i större 

omfattning än vad man inledningsvis bestämt. 

Under sjukskrivningsperioden hyser Erika en rädsla inför att någon ska tvinga henne 

”att börja jobba för tidigt”. Bakom utsagan gömmer sig en tanke om att hon efter att ha 

gått tillbaka till arbetet återigen skulle komma att bli sjukskriven. Denna föreställning 

oroar henne utan att hon i efterhand riktigt kan formulera varför. Under 

14

sjukskrivningsperioden bär Erika alltså med sig en farhåga om att behöva bli tvingad till 

att få uppleva något som på ett diffust sätt väcker oro hos henne. 

Erika beskriver en upplevelse av att i samband med sjukskrivningen behöva 

omvärdera bilden av sig själv. I följande citat reflekterar hon över varför det var jobbigt 

för henne när hon för första gången efter det att hon blivit sjukskriven skulle tala med 

sin chef. Strax innan har hon berättat att hon känt sig besviken på att arbetsgivaren inte 

har gett henne tillräckligt med stöd när hon befunnit sig i svåra situationer. 

”Trodde du att han skulle kritisera dig?” 

Erika: ”/.../ Nej, det tror jag egentligen inte. /.../ Det var säkert det där 

liksom jobbiga att jag tyckte att jag var den duktigaste medarbetaren och nu 

skall jag konfrontera honom i ett helt annat läge än jag någonsin hade varit. 

För så var det, jag hade varit en väldigt duktig medarbetare, gjort mycket 

extra, och helt plötsligt så var jag inte det inför honom.” 

Under intervjun reflekterar Erika över hur självförtroendet påverkas när man är 

sjukskriven. Hon kopplar det framförallt till att omgivningen kan se ned på den som är 

sjukskriven. 

Innan hon går tillbaka till arbetet i någon större omfattning har hon en period där hon 

parallellt med deltidssjukskrivning vidareutbildar sig. Detta underlättar vägen tillbaka 

till arbetet. Det vill säga tanken på att uppfattas som duktig och att kunna tillföra ny 

kunskap känns som en mer för självförtroendet stärkande start än att börja arbeta direkt 

efter en sjukskrivningsperiod. 

Under en kort period i början av sjukskrivningen uppstår hos Erika föreställningen att 

hon kanske inte längre skulle kunna klara att arbeta som lärare igen. Snart förbyts denna 

tanke mot att hon istället behöver ha en mindre belastande arbetssituation till exempel 

att hon ska arbeta färre timmar. 

De samtal Erika blir erbjuden på vårdcentralen hjälper henne att förändra 

uppfattningen om sitt tillstånd. Hennes behandlare förmedlar att detta tillstånd som 

Erika själv förbinder med att inte kunna arbeta, istället kan ses som en avgränsad period 

där hon inte är arbetsför. Det vill säga att hon just för tillfället inte kan arbeta men att 

hon skulle komma att klara det på sikt. Dessa tankegångar betonas av Erika vid 

intervjun och de tycks ha påverkat hur hon uppfattade sig själv under sjukskrivningen. 

Erika beskriver att hon kände att hon behövde en tid då hon var ifrån arbetet. Hon 

använder tiden till att gå kurser i stresshantering och göra förändringar för att få sova 

bättre. Betydelsefullt är också att hon börjar tänka annorlunda. De frågor Erika tänkte 

igenom under sjukskrivningen, som hon själv benämner som ”livsfrågor” hade hon inte 

fäst uppmärksamhet vid på samma sätt innan sjukskrivningsperioden. Tidigare hade hon 

inte funderat så mycket över sina möjligheter att kunna förändra sin situation. Då gick 

hennes tankar i banor kring vardagen på arbetsplatsen och som hon uttrycker det, 

”konkreta smågrejor”. Hon själv förbinder upptagenheten och de återkommande 

tankarna inom detta område med att hon blev sjukskriven. 

”Du tänkte vidare låter det som, funderade mycket och så?” 

Erika: ”Jag funderade jätte, jätte mycket. Hur jag skulle leva för att bli 

lycklig och hur jag skulle ... Ja visst, jag gick igenom en livsprocess under 

min [sjukskrivning] ... och kände nog även om jag var mitt uppe i det ... [Jag] 

15

kände nog att det här är den tid jag har nu för att tänka till.” 

Erika upplever att hon under sjukskrivningsperioden går igenom en process som allt 

eftersom får henne att känna att det kommer gå bra för henne att börja arbeta igen. De 

samtal hon går i hjälper henne i den processen. När Erika efter cirka två månader av 

heltidssjukskrivning ställs inför att hon ska gå tillbaka till arbetet på deltid så väcks 

följande tankar: 

Erika: ”Ja det liksom ... 'Nu skall jag dit igen!' /.../ Jag hade börjat må 

ganska bra. Det jag mindes var att jag mådde skitdåligt när jag var där sista 

gången . Ett minne var ju .... Så det var nog mer det som var jobbigt, att få 

tillbaka den här stressen det kravfyllda och så.” 

Arbetsåtergången föregås av ett möte där representanter från försäkringskassan, 

arbetsgivaren, Erika, hennes läkare och den behandlare hon samtalar med medverkar. 

Vid mötet planeras Erikas återgång till arbetet på ett sätt som hon blir nöjd med. Hon 

ska arbetspröva under två veckor och sedan börja arbeta tio timmar i veckan. Trots den 

goda planeringen och förberedelserna så känner hon viss oro. Tanken på att möta sina 

elever och tala inför sin klass väcker osäkerhet. Hon funderar över om eleverna kan 

förstå henne och om hon fortfarande är kapabel att tala inför en stor klass. Erika laddar 

inför detta möte där hon ska berätta om varför hon varit borta och känner lättnad efteråt, 

när mötet är över. 

När Erika är deltidssjukskriven och återigen ska börjar arbeta, upplever hon att hon 

mycket snabbare blir trött och att hon inte har samma kapacitet som tidigare att prestera. 

Hon uppger att det var betydelsefullt att få förståelse från sin arbetsgivare och att man 

förmedlade till henne att inte oroa sig för arbetet. Denna form för kommunikation 

underlättar för henne eftersom hon själv bekymrar sig över hur arbetet påverkas av 

hennes frånvaro. 

Under en termin studerar Erika parallellt med att hon är halvtidssjukskriven. Hon är 

således helt frånvarande från arbetet under den här tiden. I slutet av denna period börjar 

Erikas chef ifrågasätta sjukskrivningsbehovet och kräva att hon ska gå tillbaka till 

arbetet. Konflikten med arbetsgivaren gör att läkaren förlänger sjukskrivningen vilket 

gör att den ettårsgräns som försäkringskassan har satt upp för sjukskrivningars längd 

överträds. Detta får till följd att Erika genomgår en försäkringskasseutredning där 

hennes sjukskrivningsbehov undersöks. Utredningen resulterar i att hon rekommenderas 

vara fortsatt deltidssjukskriven en tid. 

Carl 

Carl har under sitt yrkesliv fått erfara en rörlig arbetsmarknad med omorganisationer 

och förändringar i de bolag han har varit anställd i. Detta har gjort arbetssituationen 

osäker. Carl förmedlar under intervjun att föränderligheten och att upprepade gånger ha 

behövt förhålla sig till nya arbetsvillkor och ibland otydliga förväntningar har påverkat 

honom. Tidigare motgångar och bekymmer inverkade på hur han mådde i den aktuella 

situationen. 

16

Under en period, före sjukskrivningen, bär Carl på upplevelsen att han inte lever upp 

till de krav arbetet ställer och att hans kunskaper inte räcker till. Han är ledsen och 

upptagen av det som sker på arbetet. Sömnen är dålig och han tänker på det som inte 

fungerar för honom. Hustrun får ta del av hans tankar men när han talat med henne en 

tid så upplever han att han börjar belasta henne. Hans hustru uppmuntrar honom senare 

att söka hjälp och att ”få någon att prata med”. Vid intervjun, i efterhand således, säger 

Carl att det inte fanns någon annan lösning än att bli sjukskriven. Här reflekterar han 

över varför han sökte hjälp hos läkaren. 

Carl: ”Nej men jag vet inte, det var nog enda alternativet då.” 

”Det var enda alternativet?” 

Carl: ”Ja, jobba, det var inte att tänka på. Man måste ju leva. Man ska ju 

leva också förhoppningsvis.” 

Vid intervjun framkommer att Carl var positivt överraskad över att han fick hjälp 

snabbt och att han inte kom att bli sjukskriven längre än den tid som det till slut blev. 

Carl kontrasterar det mot ”hur det kan vara” och refererar på så vis till en föreställning 

om att sjukskrivna personer oftast möter problem och oförstående från till exempel 

försäkringskassa, vården, arbetsgivare, familj och vänner. I citatet nedan beskriver Carl 

sina tankar angående att han blev sjukskriven och borta från arbetet av psykiska orsaker. 

Han formulerar vilka känslor han hyste inför sig själv. Strax innan har han berättat hur 

han på arbetsplatsen möttes av enskilda personers bristande förståelse i samband med 

sjukskrivningen. Samtidigt drar han sig till minnes att andra var mer empatiska och 

bemötte honom genom att lyfta fram hur vanligt det är med psykisk ohälsa och att han 

inte behöver känna sig annorlunda. Trots förståelsen så tänker han på ett annat sätt om 

sig själv, vilket speglas i följande citat. 

”Vad trodde du?” 

Carl: ”Att man i princip var värdelös. Är det bara jag som är så här velig? 

Inte kan! Inte vill! Inte orkar! Men det sa [behandlaren] också, att det här är 

oerhört vanligt, men det syns ju inte utanpå och det är det som är problemet: 

Då är man inte sjuk!. Så det var ju lite svårt att ta till sig detta att man 

faktiskt kan vara dålig ändå, utan att det syns.” 

Carl tycker det är svårt att visa sig ute under sjukskrivningsperioden eftersom han 

hyser osäkerhet inför hur de han möter ska reagera. Han känner att han inte vet vad han 

ska svara om någon frågar honom om varför han är hemma. Den första tiden är Carl 

uppfylld av tankar som handlar om att han inte klarar av sitt arbete och att man på 

arbetsplatsen inte riktigt accepterar honom. Han föreställer sig att han skulle mötas av 

negativa kommentarer om han gick tillbaka till arbetet. Det finns också oro inför 

framtiden. Han talar med sin behandlare och vid flera tillfällen under intervjun 

framhåller han hur värdefullt det varit för honom. 

Här berättar han om vad han tänkte om att gå tillbaka till arbetet när han var 

sjukskriven. 

Carl: ”Först var det helt omöjligt att jag började [arbeta] alltså.” 

”Det var helt omöjligt?” 

17

Carl: ”Innan någon fick vänt tanken och talat om: 'Har du jobbat så många 

år, så måste du ju faktiskt vara bra på saker och ting också!', 'Det är bara att 

det blivit lite för mycket just nu!'” 

”Tänkte du inte så själv?” 

Carl: ”Nej, men det är så, man fungerar inte. Det finns bara negativa 

tankar.” 

Att bli bemött med förståelse på arbetsplatsen, var betydelsefull för Carl. Det var en 

faktor som enligt honom själv bidrog till att det gick bra för honom att återgå till arbetet. 

Det personliga engagemanget och omtanken han möter från arbetsledningen ger honom 

en förvissning om att han är uppskattad och att man vill att han ska komma tillbaka. 

Han värdesätter även den goda samordning och hjälpsamhet han möter från läkaren och 

försäkringskasserepresentanten. 

Den första tiden på arbetet ställs det endast begränsade krav på Carl, vilket upplevs 

som en lättnad. Till exempel kan han ta pauser när han själv känner att han behöver det, 

utan att någon kommer med anmärkningar. Han får själv känna efter när han är redo att 

arbeta mer. Samtidigt fattar han inte besluten kring arbetet själv, utan han får 

rådgivning, som han lyssnar på. Detta får till följd att han tar det lugnare och mer 

stegvis kommer tillbaka i arbetet än vad han själv först hade önskat. Trots noggranna 

förberedelser och vänligt bemötande så behöver han vistas på arbetet en tid innan oron 

inför att han ska få negativa kommentarer avtar. Så småningom börjar han dock känna 

sig trygg med att han kan få stöttning om det skulle uppstå problem. 

Det går att uppfatta att Carl var sårbar i samband med att han skulle gå tillbaka till 

arbetet och därför påverkades av andras omdömen. Tanken på att han kunde få stöd från 

sin arbetsledning bidrog till att han kunde bortse från denna upplevelse. Något som 

speglar upplevelsen av att vara i behov av hjälp, är det Carl säger när han blir tillfrågad 

vad han skulle vilja förmedla till någon annan som är sjukskriven och som är på väg 

tillbaka till arbetet: 

Carl: ”Att söka hjälp, så fort som möjlig! För du grejar inte det själv! Det 

finns inte en chans i världen! Så det där är jätteviktig! Nej, men du klarar 

inte; du tänker inte klart! Det går inte att tro att man sitter själv och ... det 

måste vara någon annan som sorterar upp saker!” 

Carl får rådet av sin behandlare att tala öppet om att han är sjukskriven och varför han 

är det. En upptäckt Carl gör är att när han berättar om sina svårigheter så berättar andra i 

sin tur om liknande erfarenheter, vilket leder till att han känner sig mindre ensam och 

udda. Det går också lättare allteftersom för honom att berätta för dem han möter. Under 

sjukskrivningen är tankarna på den sociala gemenskapen på arbetsplatsen och de 

positiva aspekterna långt borta. Men när Carl sedan berättar om tiden då han hade 

återvänt till arbetet så är det den sociala samvaron och det vardagliga samtalet det han i 

positiva ordalag framförallt betonar. 

Karolina 

Karolina har under en tioårsperiod varit sjukskriven i perioder som ibland sträckt sig 

18

över år. Sedan 2-3 år har hon en halvtids lönebidragsanställning. Den andra halvan har 

hon under större delen av tiden haft sjukersättning. För några månader sedan blev hon 

utförsäkrad, men hon har återigen blivit beviljad sjukpenning på de återstående 50 

procenten. Under intervjun förmedlar Karolina en frustration inför att hon behövt ha de 

upprepade kontakterna med vården, arbetsförmedlingen och försäkringskassan, som 

sjukskrivningen fört med sig. Så här svarar hon när hon tillfrågas om det senaste 

sjukskrivningstillfället. 

”När var det senaste?” 

Karolina: ”Jag jobbar halvtid, så jag är fortfarande sjukskriven till hälften. 

Och alltså det har varit ett himla tragglande med det här. Det har varit 

aktivitetsersättningar. Det har varit utförsäkringar. Det har varit så många 

olika åtgärder, så jag håller inte det i huvudet faktiskt.” 

Karolina berättar att hon vid olika tillfällen agerat med syftet att avsluta kontakten 

med de olika myndigheterna Till exempel började hon studera bland annat med den 

avsikten. Trots dessa försök så har hon vid upprepade tillfällen fått återupprätta 

kontakten med vården, försäkringskassan eller arbetsförmedlingen. Karolina har som 

oftast blivit tillfrågad om att delta i planeringen angående sjukskrivningen. Ändå 

förmedlar hon vid intervjun att hon uppfattar att hon inte har haft så mycket att säga till 

om i slutändan. Å ena sidan har hon bjudits in och förespeglats att man vill ta hänsyn till 

hennes behov och önskemål, å andra sidan har hon blivit utförsäkrad eller haft press på 

sig att minska sjukskrivningsgraden. Bristande samordning, oklarheter och 

svåröverskådlighet i vården, hos arbetsförmedling och försäkringskassan uppfattar hon 

haft negativ inverkan och gjort att hon inte har kunnat tillfriskna så gott som hon borde 

ha kunnat. 

Karolina har sedan hon för första gången blev sjukskriven haft tankar på hur hon skall 

kunna ta sig tillbaka till arbetslivet. Ibland har hon dock känt att hon inte klarat av att 

arbeta och därför välkomnat sjukskrivningen. Följande dialogväxling illustrerar hur 

Karolina upplever sin situation: 

Karolina: /.../ ”Min stora panik under de här åren har varit att jag gärna vill 

hitta något som jag klarar av, så att jag slipper vara beroende av 

försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Det har nästan varit en 

misshandel på mig själv av alla de här tankarna. Fan, jag måste hitta på 

något! Jag måste göra något!” 

”Men du säger så här: 'Hitta något jag klarar av', trodde du inte att du 

skulle klara?” 

Karolina: ”Nej, jag visste inte vad jag kunde längre. Jag visste inte vad jag 

hade. Jag kunde inte gå ut och söka jobb. Vad hade jag för utbildning?” 

”Men du hade väl utbildning?” 

Karolina: ”Jo, läkarsekreterarutbildning, men jag vet inte om jag hade orkat 

att sitta och knacka på maskin hela dagarna.” 

”Men du berättade ju här att ni drev ett företag?” 

Karolina: ”Men jag skulle ju inte kunna säga det, för just de egenskaperna 

som jag hade när vi drev det, de hade försvunnit allihopa. Jag kunde inte ta 

beslut. Jag hade inget närminne. Jag kunde inte använda mig av allt som 

drev mig då”. 

19

”Du upplevde alltså att det du hade var försvunnet?” 

Karolina: ”Ja, jag hade ingen ork. Jag visste inte vad jag skulle göra. Det 

var nog därför /.../ jag utvecklade lite mer filosofiska funderingar om varför 

detta hänt på något sätt liksom. För på något sätt var det som att jag 

sprungit så snabbt och lämnat själen miltals borta från mig själv och det har 

tagit så lång tid att sakta hinna ikapp den här språngmarschen. /.../” 

Under intervjun beskriver Karolina att hon sedan hon blev sjukskriven saknar det hon 

kallar för ”arbetsidentitet”. Det innebär bland annat att hon har svårt att upprätthålla 

respekten för sig själv när hon inte har samma kapacitet att arbeta som tidigare. Brist på 

arbetsidentitet är också förbundet med upplevelsen av att inte kunna avgöra vad som är 

en rimlig arbetsinsats och hur hon skall uppträda på arbetsplatsen. Liksom att hon har 

svårt att själv känna igen hur mycket hon klarar av. Under sjukskrivningen får Karolina 

i arbetsförmedlingens regi tillfälle att stanna upp och tänka igenom vad som intresserar 

henne. Detta gör att hon får upp ögonen för vad hon faktiskt gjort och vad hon kan, 

något som hon annars under sjukskrivningen har svårt att se. Efter en tid på det 

nuvarande arbetet infinner sig känslan hos Karolina att hon behärskar arbetsuppgifterna. 

Hennes arbetsgivare visar också tydlig att han uppskattar arbetsinsatsen. Dessa faktorer 

bidrar till känslan av att kunna arbeta. Karolina har inte kunnat acceptera att hon blivit 

sjuk och hon känner skam inför att hon fortfarande är sjukskriven. Hon sätter värde på 

att bli bemött som de andra på arbetsplatsen och vill helst inte tala öppet om sin 

sjukskrivning. Trots allt hyser hon en kvarstående osäkerhet inför vad hon kan klara. 

Hon har återkommande depressioner och en känsla av att inte vara psykiskt stabil. 

Karolina beskriver en upplevelse av att vara rädd för att anstränga sig för mycket. 

Detta sammanhänger med att hon känner att hon vid trötthet kan riskera att drabbas av 

depression. Karolina framhåller att det varit betydelsefullt för henne när hon i 

omgångar, på olika sätt erhållit hjälp och vägledning i förhållande till dessa 

frågeställningar. Bland annat tycker hon själv att hon behövt stöttning i att våga prova 

trots att arbetssituationen inledningsvis upplevts som svår eller väckt obehag och tvivel. 

Karolina lyfter fram att det för henne är avgörande att hon har arbetsuppgifter som hon 

tycker är roliga. Hon uppfattar att det är en förutsättning för att hon skall klara av att 

arbeta. 

I samband med att Karolina blir utförsäkrad försöker man från arbetsförmedlingens 

sida se om hon kan utöka arbetstiden och klara av att arbeta mer än halvtid. Karolina 

känner sig pressad och hon upplever att arbetskapaciteten minskar. Resultatet blir att 

hon inte klarar av att arbeta som förut, trots att det inte skett någon förändring av 

arbetsmängden. Hon känner att hon mår psykiskt dåligt av det som händer och att 

situationen gör att hon inte kan arbeta trots att hon så gärna vill. Karolina reagerar och 

förmedlar hur hon upplever det till arbetsförmedlingens representant. Vid ett 

samverkansmöte beslutas det så småningom att Karolina återigen ska beviljas 

sjukskrivning och att hon således fortsätter att enbart arbeta halvtid. 

Under intervjun säger Karolina att hon förstår arbetsförmedlarens påtryckningar och 

försök att få henne att arbeta mer utifrån att det är i linje med dennes uppdrag, men att 

det för henne själv personligen fick långtgående negativa konsekvenser och skapade 

behov av återhämtning. 

20

Lena 

Lena berättar under intervjun att hon kände stark motvilja mot att hon skulle vara 

hemma från arbetet och sjukskriven. Denna motvilja har flera bottnar och orsaker. Den 

tar sig uttryck i att Lena är tillbaka på arbetet så snabbt hon kan och motsätter sig 

läkarens bedömning att hon ska vara hemma på heltid. Förutom depressionssymtom och 

ångest har Lena problem med magen. Hon har svårt att äta och hennes läkare uppfattar 

att besvären förvärras av att hon arbetar i den omfattning hon gör. Innan Lena har en 

sammanhängande åttamånaders period av heltidssjukskrivning så har hon under ett års 

tid varit hemma på deltid eller haft korta, återkommande sjukskrivningsperioder. 

Lena var som hon själv säger ”livrädd” för att bli sjuk och sjukskriven. Hon lever med 

föreställningen att hon ska förlora förmågan att arbeta om hon lämnar arbetet. En annan 

föreställning är att arbetsgivaren kommer tappa förtroendet för henne om hon är hemma 

för att hon är sjukskriven och inte arbetsför. Ytterligare anledning till att hon motsatte 

sig sjukskrivning var att hon hade som ideal att arbeta och göra rätt för sig. Hon 

påverkas också av samhällsdebatten och de strömningar som ifrågasätter sjukskrivning. 

Här formulerar Lena något annat som också låg bakom rädslan inför att vara 

sjukskriven: 

”Varför ville du jobba?” 

Lena: ”Jag började förstå det då att jag mådde psykiskt dåligt och det ville 

jag inte acceptera. Det blev för mycket tankar när jag var hemma, ännu mer 

katastroftankar och så.” 

Lena reflekterar över varför hon inte kunde arbeta och att hon var sjukskriven den här 

perioden i sitt liv. Hon anger att det bland annat sammanhängde med den livsfas hon 

befann sig i. Till exempel att hennes barn var på väg att flytta hemifrån och att hon själv 

var i klimakteriet. Lena anger flera skäl till att hon var sjukskriven. En krävande 

arbetssituation i kombination med upplevelsen av att vara sjuk och inte kunna fungera, 

bidrog också. 

I början av den längre sjukskrivningsperioden får Lena avslag på sitt sjukintyg från 

försäkringskassan. I citatet nedan utvecklar hon hur hon påverkades av avslaget. 

”Du reagerade liksom stark på avslaget?” 

Lena: ”Jättestarkt! Det satte sig och det levde jag faktiskt med under hela 

min sjukskrivningsperiod: Att jag skulle bli satt utanför systemet. Att jag 

skulle bli utan pengar. /.../ Jag kan säga att det förvärrade mitt 

sjukdomstillstånd eller ... ja det försvårade mitt tillfrisknande. Det påverkade 

mig jättemycket, den ekonomiska situationen. Jättemycket påverkade den 

och jag kunde inte heller se ... Det var det som var så jobbigt också, jag 

kunde ju inte se något slut på det.” 

”Hur menar du?” 

Lena: ”Jag kunde inte tro att jag skulle bli frisk och börja jobba heltid igen. 

Så jag satte upp för mig själv ... alltså vad jag skulle prioritera bort i mitt liv 

för att överleva på ingenting.” 

Upplevelsen att inte själv längre ha kontroll över den framtida ekonomin, får till följd 

21

att Lena aktivt börjar skära ned på sina utgifter. 

Efter en tid etablerar Lena kontakt med en läkare som hon får förtroende för. Hon får 

också förklarat för sig hur regelverket kring sjukskrivning ser ut. En 

försäkringskassehandläggare klargör vad som är Lenas ansvar och vad som inte är det. 

Detta minskar Lenas oro. Vid samverkansmöten görs det upp en gemensam plan där 

Lenas önskemål att arbeta bromsas. I samband med att det så att säga har säkerställts att 

Lena ska få stöd och hjälp, så inleds också hennes längre sjukskrivningsperiod. Den 

längre sjukskrivningsperioden får innebörden att Lena inte längre kan bortse från det 

som är psykologiskt svårt för henne. Hon säger att detta är inledningen till att hon kan 

börja förändra något. 

Inledningsvis går Lena på regelbundna samtal hos sin läkare. Lite längre fram deltar 

hon i en rehabiliteringskurs där hon och andra i liknande situation möts en gång i 

veckan. Kursen innehåller bland annat andningsövningar och stresshantering. Så 

småningom börjar hon i psykoterapi. Lena har även veckovis kontakt med sin chef. Det 

är av betydelse för Lena att få tala med någon som vet hur svårt hennes arbete är. 

Chefen frågar hur hon mår och berättar allmänt om arbetet. Här beskriver Lena något av 

detta: 

”Hur var det för dig att höra henne [chefen] prata om jobbet?” 

Lena: ”Det kändes väldigt bra för mig. Att på något vis ... att jobbet finns 

kvar. Jag vet inte riktigt hur jag skall beskriva det ... hon var en länk tillbaka 

till verkligheten! Alltså för mig var det ju ... jag var ju i en bubbla av kaos!” 

”Vad var det hon [chefen] förstod som fick betydelse för dig?” 

Lena: ”Hon förstod hur dåligt man kan må och hon svarade på mina frågor. 

Hon gav mig de svaren jag ville ha. Hon säkerställde ju ... det var väldigt 

mycket frågor kring: 'Men A [chefen] du kommer ju aldrig kunna lita på mig 

som socialsekreterare mer nu när jag är så här dålig.' Jag hade mycket 

sådana frågor.” 

Lena är drivande och vill gärna börja arbeta igen. Hon är ofta på sin arbetsplats. När 

det blir aktuellt att hon ska börja arbeta deltid uppstår följande resonemang inom henne: 

”I vilket skede kom det på tal att du skulle tillbaka till arbetet och vem 

väckte den tanken?” 

Lena: ”Det var ju ... Först var jag ju 'på'; att jag skulle tillbaka till jobbet 

hela tiden. När jag fattade att det inte går, då skulle jag tillbaka till ett annat 

jobb. Jag skulle inte jobba med det där mer [som socialsekreterare] ... för det 

skulle jag inte kunna klara mer, var jag övertygad om. Men jag skulle ju inte 

kunna vara hemma, så jag måste ju jobba med något annat. Så höll jag på ... 

och [jag] tjatade mig till att de skulle hitta ett annat jobb åt mig på 

kommunen. Då skulle jag [istället] jobba i ett arkiv, för jag skulle ju tjäna 

mina pengar!” 

Den typ av arbete Lena efterfrågar kan inte arbetsgivaren erbjuda. Istället blir hon 

erbjuden ett arbete hon inte tycker är lämplig, vilket får till följd att det framstår som ett 

alternativ för henne att gå tillbaka till sitt ordinarie arbete. Hon möter både med- och 

motgångar när hon väl kommer igång på arbetet. Hon återfår känslan av arbetsglädje, 

men ställs också inför problem. 

22

Lena berättar att hon under sjukskrivningsperioden arbetade med sig själv på olika 

sätt. Hon har en upplevelse av att hon förändrats av det hon gått igenom. Samtidigt som 

hon värdesätter sin erfarenhet och kan känna sig tillfreds med den förändring som skett, 

så uttrycker hon också att det är något hon gärna skulle ha sluppit ifrån. 

Sammanfattande analys 

I den gemensamma analysen av de fyra intervjuerna framträdde en rad relevanta 

teman och rubriker. Av dessa skapades fem övergripande för hela datamaterialet 

gemensamma kluster (se tabell 1). Klustren har fått följande beteckningar: ”Den egna 

förmågan blir ifrågasatt”, ”Olust inför arbetet”, ”Upplevelse av kontrollförlust”, ”Att 

förhålla sig till ett ideal” och ”Att återfå självförtroende och självkänsla”. 

Tabell 1 

Beskrivning av de fem klustren 

Klusterbeteckning Teman och rubriker 

Den egna förmågan blir ifrågasatt Att möta begränsningar i sin förmåga 

Att inte känna igen sig själv 

Arbetsförmågan är inte längre självklar 

Att inte klara av att arbeta 

Olust inför arbetet Svår arbetssituation 

Stress och obehag 

En känsla av att inte leva upp till krav 

Arbetet leder till ifrågasättande av kompetensen 

Utan stöd / Upplevelse av ensamhet 

Att inte vilja vara på arbetet 

Upplevelse av kontrollförlust En känsla av att behöva sjukskrivning 

Sjukdomsupplevelse 

Bristande kontroll över ekonomi / framtid 

Uppleva ett behov av hjälp 

Att möta begränsningar 

Behov av trygghet och försäkringar 

Tappa hoppet 

Att bli tvingad 

Vara utelämnad åt systemet 

Att förhålla sig till ett ideal Acceptera sjukskrivning och sjukdom 

23

Att återfå självkänsla och självförtroende 

24 

Att behöva förändra självbilden 

Självkritik 

Att förvänta sig kritik 

Skam och skuld 

Att uppleva att man behöver förändras 

Att klara mer och mer 

Arbetsglädje 

Förstå sig själv 

Att återta sin plats och position på arbetet 

Känsla av att ha utvecklats

Den egna förmågan blir ifrågasatt 

Att möta begränsningar i sin förmåga 

Att inte känna igen sig själv 

Arbetsförmågan är inte längre självklar 

Att inte klara av att arbeta 

I samband med att informanterna berättar om sjukskrivningen och om vägen tillbaka 

till arbetet så beskriver de en upplevelse av försämrad arbetsförmåga. Det är inte alltid 

som denna upplevelse är uttalad eller central innan sjukskrivningen. Erika och Carl 

berättar till exempel om att de på det stora hela uppträtt som vanligt på arbetet medan de 

på fritiden varit i känslomässig obalans. Vid någon tidpunkt infann sig sedan en 

upplevelse av att inte kunna arbeta. 

Informanterna beskriver sin bristande förmåga på skilda sätt. Erika förbinder en 

upplevelse av trötthet, att inte orka möta andra människor och att hon vill vara i fred 

med svårigheter att arbeta. Carl blir osäker på sin förmåga och kompetens när det börjar 

komma nya tekniska hjälpmedel i arbetet som han inte är lika bekant med som de yngre 

kollegorna. Han förväntar sig att möta ifrågasättande, vilket han vill undvika. Carl 

upplever så småningom att det blir för mycket för honom och att han inte orkar mer. 

Detta förlopp knyter han till att han inte kunde arbeta. 

Lena börjar stegvis tänka att hon inte klarar av att arbeta när hon känner att hon tappar 

koncentrationen och orken. Hon är också, som tidigare redovisats, tyngd av frågor av 

mer privat karaktär. 

Lena beskriver att en svår arbetssituation där hon utan stöttning själv har hand om 

komplicerade ärenden, var en del i att hon blev sjukskriven. Här talar Lena om orsaken 

till att hon blev sjukskriven eller snarare varför hon inte kunde arbeta. 

”Man kan säga att det var svårt att vara på ditt arbete?” 

Lena: ”Mmm ... Och jag kunde ju inte eftersom jag slutade att fungera ... så 

kunde jag inte vara. Jag hade så tunga arbetsuppgifter. Jag hade 

myndighetsutövning [och] utöva det när man är sjuk, det fungerar inte.” 

Lena upplever alltså att hennes psykiska tillstånd gör det olämpligt att ha det ansvar 

som hennes arbete som socialsekreterare innehöll. Med andra ord att arbetet krävde mer 

än vad hon just då förmådde. 

För Karolina som under många år haft stödåtgärder i arbetslivet, till exempel 

lönebidragsanställningar, så är frågan om och under vilka förutsättningar hon kan arbeta 

omgärdat med en upplevelse av osäkerhet. Hennes upplevelse är att vissa 

omständigheter i arbetslivet nämnvärt försvårar för henne och gör att hennes förmåga att 

arbeta sätts på spel. Till exempel att hon skulle behöva ha ingående samarbete med 

andra, att hon skulle utföra arbeten som inte är lustfyllda, eller att hon inte möts av 

förståelse när hon känner att hon inte riktigt orkar. 

Karolina blir under sjukskrivningen på ett bestämt sätt uppmuntrad av 

arbetsförmedlaren att söka arbeten och hon går också kurser på arbetsförmedlingen. Här 

25

eskriver hon sina upplevelser i samband med detta: 

Karolina: /.../ ”Men det här var väldigt bra på det sättet att jag kände att jag 

fick chansen. Jag tyckte inte att jag kunde någonting längre. Jag hade inte 

gått någon utbildning ... kunde ingenting. Jag hade ingen jobbidentitet kvar 

liksom. Jag klarade ändå inte av någonting; så fort det blev motvind så 

ramlade jag omkull.” 

”Det var den upplevelsen du hade?” 

Karolina: ”Ja, javisst! Jag kunde vara trevlig och glad människa när det var 

medvind liksom ... men så fort det började blåsa tvärtom, då kollapsade jag 

på något sätt. Jag orkade inte med det riktigt. /.../” 

Karolina upplever, som tidigare nämnts att hon i samband med sjukskrivningen tappar 

bort förmågan att avgöra vad som var normalt i förhållande till arbetslivet. Minnet av att 

hon tidigare arbetat mycket, pressat sig och att det inte blivit bra, följer henne. Den 

första tiden när hon börjar på det nuvarande arbetet går hon i psykoterapi. Hon talar 

också med vänner för att få hjälp att avgöra hur mycket arbete hon ska acceptera att ta 

på sig. Karolina säger att hon har varit hjälpt av att få vägledning i vad som var rimliga 

krav på henne i arbetet. 

Lena, Carl och Erika berättar om att de i samband med att de ska gå tillbaka till arbetet 

upplever en period av osäkerhet i förhållande till vad de kan klara av. Att inte ha samma 

kapacitet som tidigare, väcker frågor. 

Följande skulle Erika vilja förmedla till andra som har varit sjukskrivna och som är på 

väg tillbaka till arbetet: 

Erika: ”Hm, vad jag skulle vilja förmedla? (...) 'Var beredd på att det är 

jättetufft i början!' Att man är urtrött och försöka att inte bli så rädd för det. 

Utan försöka att [tänka]: 'Det är fullkomligt normalt, jag har varit 

sjukskriven och börjar jobba.' Alltså, att våga stå still och känna att det är 

helt okej att gå hem och lägga sig varje kväll och att det kommer gå över. 

'Jag kommer inte vara så hela livet.' 'Det kommer vara en period.'” 

Informanterna hade olika strategier för att bemästra denna osäkerhet. För Erika var det 

av vikt att så att säga behålla tålamodet trots att arbetet i början skapar trötthet och 

osäkerhet. Carl kontaktar sin behandlare i svåra stunder och får på så vis hjälp med att 

finna sätt att möta upplevelsen av att bli överväldigad av krav. Lena använder sig av 

övningar hon lärt sig på rehabiliteringskursen. Hon förmedlar att hon aktivt behövde 

tänka på att hon skulle acceptera det faktum att hon blev trött av bara några timmars 

arbete. 

Tidigare har Lenas tvivel i förhållande till om hon skulle klara av att arbeta som 

socialsekreterare tagits upp. Denna sorts tvivel i förhållande till förmågan att kunna 

utföra sitt arbete eller yrke hyste alla informanter om än på olika sätt och i olika 

omfattning under sjukskrivningsförloppet. 

Olust inför arbetet 

26

Svår arbetssituation 

Stress och obehag 

En känsla av att inte leva upp till krav 

Arbetet leder till ifrågasättande av kompetensen 

Utan stöd / Upplevelse av ensamhet 

Att inte vilja vara på arbetet 

I informanternas berättelser återfinns erfarenheten av att känna obehag inför olika 

aspekter av arbetet. Hur man upplever arbetssituationen finns med och påverkar under 

de olika faserna, det vill säga innan och under sjukskrivningen och vid återgången till 

arbetet. Att känna olust inför arbetet sätts i samband med att man blev sjukskriven. I till 

exempel i Erikas och Carls fall blir tankarna på arbetet och de problem som finns där 

överväldigande och bidragande till att de upplever sig vara i behov av hjälp. De verkar 

också ha undvikit att ta upp det som känns svårt med någon annan på arbetsplatsen. 

”Vill du berätta vad det var för negativa tankar du hade?” 

Carl: ”Det var mycket: 'Jag klarar nog inte detta'. I och med att det byttes 

jobb och det ställdes ganska höga krav så känner man att det blir för mycket. 

Nej, men det kommer inte … det är ingen som accepterar ... man kan inte 

säga: 'Kan inte!' Vill inte!' Eller ... 'lär mig då!” ... eller någonting. Det var 

lite sådana saker också ... när man är 25- 30 år då skall man kunna allt med 

de nya hjälpmedlen. Jag [däremot] vet ju vad en PC är för något och jobbar 

med det [men känner mindre till det nya]. Man får inte visa att man inte kan 

någonting, för då är man inte riktigt bra.” 

För Carl framstår denna upplevelse av att inte kunna leva upp till de krav arbetet 

ställer som central. Han beskriver också att han inte alltid blev väl bemött av vissa 

arbetskamrater, vilket påverkade honom negativt. Upplevelsen av att bli utsatt för höga 

krav eller att arbetsplatsen är rörig och intolerant bidrar till att Karolina känner att det är 

svårt att arbeta och i förlängningen till att hon blir sjukskriven. I alla informanters 

berättelser framträder föreställningen att det är viktigt att mäkta med trots att 

arbetssituationen är påfrestande och innebär en stor prövning. Både Carl och Erika 

förmedlar att de inte ville gå till arbetet i samband med att de blev sjukskrivna eller 

under sjukskrivningens gång. 

En upplevelse av bristande stöd och att man möts av oförstående på arbetet finns med 

som inslag i alla informanters berättelser. Så här beskriver Lena sin arbetssituation 

innan hon blev sjukskriven: 

”Hur kommer det sig tror du att du inte kunde arbeta under den här 

perioden i ditt liv?” 

Lena: ”/---/ Och jag hade en outhärdlig arbetssituation. Det var en jättestor 

del. Dels hur mycket jag jobbade och dels vad jag jobbade med. Jag hade 

två oerhört svåra ärenden. Ett utav de ärendena var av den karaktären … 

/…/ Det slog slint överallt, och jag hade yttersta ansvaret. /…/ Jag blev 

väldigt hårt ansatt av andra professionella. Det tog oerhört mycket på mig.” 

Stämningen på arbetsplatsen eller med andra ord, den psykosociala arbetsmiljön 

förbinds med vilken känsla man har inför att gå tillbaka till arbetet. Att något lades 

27

tillrätta innan arbetsåtergången och att kraven från början var lägre ställda 

underlättande. 

Upplevelse av kontrollförlust 

En känsla av att behöva sjukskrivning 

Sjukdomsupplevelse 

Bristande kontroll över ekonomi / framtid 

Att uppleva ett behov av hjälp 

Att möta begränsningar 

Behov av trygghet och försäkringar 

Tappa hoppet 

Att bli tvingad 

Vara utelämnad åt systemet 

Informanterna beskriver vid intervjuerna agerande, tankar och känslor som går att 

tolka som uttryck för en upplevelse av att förlora kontrollen. 

Att känna sig sjuk och att vara i psykisk obalans är ett exempel. Informanterna 

beskriver att de inte har kunnat fungera som vanligt och att de drabbats av sjukdom. De 

uttrycker att de behövde vara sjukskrivna. 

Karolina till exempel känner frustration inför sin sjukdom och sjukskrivning. Hon 

upplever att hon inte kan styra sitt arbetsliv i den riktning hon själv önskar. Hon 

förmedlar upplevelsen av att hon utan att själv kunna påverka vad som sker, kan mötas 

av en känsla av att inte kunna klara av arbetet och att känna sig sjuk. Förutsättningarna 

för sjukskrivningen kan också plötsligt komma att förändras. När Karolina frågar om sin 

sjukdomsprognos så får hon från olika håll höra att hon så småningom kommer att bli 

frisk. Innan nedanstående dialogväxling så har Karolina förklarat att hon själv inte 

uppfattar sig som frisk. 

”Vad tror du försäkringskassan och dina läkare menar med att du skall bli 

frisk?” 

Karolina: ”Ja, att jag skall ha förmågan att jobba heltid antar jag.” 

”Det tror du att de lägger i det?” 

Karolina: ”Ja, är man inte frisk när man jobbar heltid? Så känns det som i 

vårat system i alla fall. Orkar man inte det så är man inte frisk.” 

”Det har du mött?” 

Karolina: ”Ja, det känns så.” 

Karolina berättar att hon periodvis känner sig trött och deprimerad, det vill säga att 

hon har en upplevelse av att vara sjuk. I tillägg verkar hon utifrån ovanstående citat hysa 

en föreställning om att hon är frisk först när hon arbetar heltid. Med andra ord är hon 

också ur den bemärkelsen sjuk fortfarande. Kanske som en konsekvens uttrycker 

Karolina oro och frustration inför att hon inte har kunnat tillfriskna i högre grad efter 

åren som gått; hon undrar hur länge hon skall behöva vänta. Ibland väcks det tvivel på 

att hon har fått rätt diagnos. 

28

För Lena är sjukskrivningen förbunden med katastroftankar och tankar på att hon ska 

bli tvungen att förändra sitt liv på ett sätt som hon själv inte har valt. Bland annat blev 

ekonomin oförutsägbar och hon upplevde sig vara utlämnad åt att ta emot det samhället 

och sjukvården ville erbjuda henne. I nedanstående citat får vi en inblick i vad Lena 

upplever strax innan hon blir sjukskriven. Hon har en tid försökt fortsätta arbeta och hon 

har sökt hjälp för att hon inte mår bra vare sig psykiskt eller fysiskt. Inledningsvis 

tycker hon inte att hon får hjälp som förändrar något till det bättre. 

Lena: ”På våren 2008 när jag var på akutbesök, då fick jag ett långt samtal 

med en psykiatriker som förklarade mediciner för mig och förklarade olika 

tillstånd och mediciner och allting sådant där, och då fick jag ju rätt 

mediciner. Så de [medicinerna] började väl också verka, så att min ångest 

sänktes. Och då kunde jag tänka igen, för det kunde jag inte när jag hade så 

hög ångestnivå och om det var så djup depression. Jag kunde inte fatta 

några vettiga beslut då. Du vet, jag bara snurrade runt ... liksom försökte 

hitta ...” 

Lena har som hon själv beskriver här ovan svårt att tänka och söker någon som kan 

tolka vad som sker med henne. Det är av betydelse för henne när hon till slut får hjälp 

att förstå sitt tillstånd. Carl säger att det blev för mycket för honom och att han varken 

kunde eller ville längre. Han förmedlar en upplevelse av att inte kunna fungera i 

arbetslivet och av att behöva vägledning. 

I nedanstående avsnitt beskriver Erika hur det beslutades att hon inte skulle klara av 

att arbeta och studera samtidigt. Det beslutades att hon enbart skulle studera och istället 

vara sjukskriven på den resterande tiden. 

Erika: /.../ ”Jag kände de där symtomen komma tillbaka som jag känt som 

värst i februari, mars, april. Jag hade mått bra några månader och så i 

september så började liksom ångestattackerna på nätterna ... och då fick jag 

tillbaka allt det ... och så hade jag någon läkartid bestämd sedan tidigare. 

Kanske hade jag hållit på och pluggat och jobbat i två veckor ... då brast det 

för mig när han [läkaren] frågade: 'Hur går det för dig?' (...) När han 

frågade hur det gick, så blev jag bara jätteledsen och grät och grät och grät. 

'Det är lite jobbigt, men jag skall fixa det.' Då var [jag] återigen där ... och 

då tyckte han inte att jag bara skall bita ihop och fixa det, för då kan det bli 

värre. Han stod på sig: 'Jag sjukskriver dig på halvtid, så skall du bara 

plugga den här terminen ... du skall bara!' Så det var lite han som bestämde 

det” 

Erika uttrycker att hon kände lättnad efteråt och att det kändes bra att enbart fokusera 

på studierna. Hon låter läkarens omdöme råda. Om än på olika sätt så finns detta 

överlämnande av kontrollen och styrningen som inslag även i Karolinas, Carls och 

Lenas berättelse. Informanterna framhåller alla värdet av tydlighet och att samordningen 

mellan olika myndigheter fungerar i förhållande till deras rehabilitering. Det är positivt 

att få stöd från professionella till exempel inom sjukvården och försäkringskassan. Även 

arbetsgivarens delaktighet framhålls. Informanterna berättar om värdet av att få tillgång 

till någon som lyssnar, förstår och kan ge vägledning. 

29

Att förhålla sig till ett ideal 

Acceptera sjukskrivning och sjukdom 

Att behöva förändra självbilden 

Självkritik 

Att förvänta sig kritik 

Skam och skuld 

Informanterna tycks alla uppleva att de genom att vara sjukskrivna gör avsteg från hur 

de uppfattar sig själva, det vill säga hur de vill vara och hur de vill agera. De förhåller 

sig också till hur de framstår inför andra, till exempel arbetskamrater, chefer, grannar, 

vänner och familj. Så här beskriver Erika sina känslor inför att hon hade en 

sjukskrivningsperiod där hon inte arbetade: 

Erika: /.../ ”Jag kunde se att det var ganska normalt det som hände. 

Samtidigt så såg jag ju ... men hon [en person i bekantskapskretsen] klarar 

det ... hon har också familj, barn och renoverar och har en man som reser 

mycket. Så jag brottades lite med det här att ... 'Fasen att jag inte klarade 

det, att jag inte kunde vara så duktig som jag ville vara, det blev lite en ... 

Jag var inte bekväm med ... Jag var så van med att vara duktig på jobbet och 

allt det där ... så att rektorn kunde be om hjälp. Jag var alltid bollplank. Jag 

var alltid den som skulle lyfta alla andra liksom. Jag hade svårt med den 

situationen ... 'Är det jag som inte orkar?' Jag hade svårt att finna mig i den 

rollen, att det var okej. Det var jobbigt.” 

I informanternas berättelser framkommer skuld- och skamkänslor. Det förekom att de 

kände sig kritiserade och de kritiserade sig själva. Karolina skäms över att hennes 

sjukdom är psykisk. Här får vi en glimt av hur hon resonerar över sin egen roll: 

Karolina: /…/ ”Jag har haft jättesvårt att förlåta mig själv för att jag kunde 

vara så dum att jag kunde springa i väggen, men samtidigt kan jag förstå 

den där mekanismen när man är trött och när man blir utsugen eller vad 

man skall säga.” 

Carl har under sjukskrivningsperioden en förväntan om att han ska möta kritik, 

framförallt från arbetskamrater men också att han ska bli ifrågasatt på andra platser. Så 

här tänkte han när han nyss blivit sjukskriven: 

Carl: /…/ ”Så man funderar hela tiden: Hur skall det här sluta? Hur skall 

det gå? Vad skall folk säga? Varför går du hemma? 

”Det funderade du över?” 

Carl: ”Vem kan man berätta det för? Vem skall man inte berätta det för? 

”Var det tankar som blev viktiga för dig, som var i fokus?” 

Carl: ”Ja, definitivt! Vågar man gå utanför dörren ... och få frågor: 'Jaha 

vad gör du hemma?' Det syns ju inte att man mår dåligt då va. Vad skall man 

svara när folk frågar?” 

30

För Lena och Erika påverkas inställningen till frånvaron från arbetet på ett explicit sätt 

av ett samhällsideal där arbetsamhet och god arbetsförmåga värderas positivt. Karolina 

å sin sida beskriver kanske på ett mer implicit sätt att hon förhåller sig till liknande 

tankegångar. Hon känner sig kluven när hon möter ifrågasättande av sjukskrivning. Å 

ena sidan vill hon försvara att hon är sjukskriven och kan också motivera varför, men å 

andra sidan håller hon med om kritiken att ”hon inte gör rätt för sig”. 

Att återfå självkänsla och självförtroende 

Att uppleva att man behöver förändras 

Att klara mer och mer 

Arbetsglädje 

Förstå sig själv 

Att återta sin plats och position på arbetet 

Känsla av att ha utvecklats 

I vissa intervjuer har reflektioner kring självförtroende i förhållande till sjukskrivning 

och återgång i arbete varit explicit, så som hos Erika. Annars kan temat angående att 

återfå självkänsla och självförtroende ses som en abstraktion gjord utifrån olika aspekter 

av upplevelsen av att under och efter sjukskrivningsperioden behöva återfinna inre 

styrka och säkerhet. Informanterna beskriver en upplevelse av att de behövde förändras. 

Sjukskrivningen och den professionella hjälp de erhöll blev till ett led i förändringen. 

Informanterna värderar att få tala om vad de upplever och att få hjälp att förstå sig 

själva. För Lena har sjukskrivningen en psykologisk betydelse på det sättet att den blir 

till en startpunkt och öppning att börja tänka runt sig själv och sin situation på ett nytt 

sätt. 

”Jag vill bara checka av om det är så här du tänker, att en förändringsprocess 

kunde starta då?” 

Lena: ”Det var då det kunde börja, innan då var jag bara... 'Tillbaka på 

jobbet och så sjuk igen' 'Tillbaka på jobbet och så sjuk igen'. Jag var 'på' och 

kämpade emot; jag tog inte tag i någonting. Precis förändringsprocess var 

rätta ordet. Det kunde inte komma förrän jag slutade kämpa emot.” 

Carl tyckte inte att han kunde tänka klart i samband med sjukskrivningen och att han 

behövde hjälp med att förändra sitt tänkesätt. Vid tiden för sjukskrivningen tänker han 

till exempel inte längre på det han uppskattar med sitt arbete, det vill säga den sociala 

gemenskapen. Inte heller tänker han på vilken betydelse lång arbetslivserfarenhet har. I 

samtalen med sin behandlare förändrar han inställningen till sin arbetsinsats, vilket han 

upplever var nödvändigt för att han skulle kunna gå tillbaka till arbetet. Han berättar 

också att han har haft god nytta av att förändra sitt sätt hantera stunder när han känner 

sig överhopad av arbete. Tidigare hade han blivit fångad i självkritik vid sådana 

tillfällen. I dessa stunder tänker han idag istället på vad behandlaren sa till honom. 

Karolina upplever att sådant som hon tidigare kunnat bära på egen hand fick en 

31

förnyad aktualitet i samband med sjukskrivningen och när hon skulle börja arbeta. Hon 

såg vikten av att få tala med någon regelbundet om det hon ställdes inför. Här resonerar 

hon runt vilka problem som uppstod och vilken hjälp hon behövde: 

Karolina: /.../ ”Sedan att man får hjälp att bena ut saker och ting. Förr i 

tiden orkade jag bära på ... Alla människor går ju och bär på ... och för det 

mesta orkar man bära det, om man inte blir pushad för mycket liksom. Alla 

går och bär [på till exempel att] ... någon har varit taskig [eller att] farsan 

slog mig och så där. Jag tror att när man råkar ut för en sådan här situation 

så är det viktigt att man rensar lite grann när det gäller det psykiska.” 

”På vilket sätt?” 

Karolina: ”Eftersom jag inte orkar bära något längre så blir minsta lilla 

konflikt ... [den] kan bli så stor, så att det rinner över. Men om man får 

bearbeta det under tiden så kan man hålla det på en sansad nivå.” 

Erika svarar på följande sätt när hon tillfrågas om hon uppfattar att något förändrades 

för henne när hon blev sjukskriven: 

Erika: ”Alltså det som förändrades var att jag förstod att jag inte var 

oersättlig. Jag började förstå vissa saker. Jobbet kändes efter ett tag ganska 

oviktigt; det som kändes livsviktigt kändes ganska oviktigt. Den stora 

förändringen var att jag blev väldigt mån om min familj. Att jag fick det här 

... 'De är ju det viktigaste av allt i hela världen!' Både barnen och min man 

(då framförallt) och att det fungerade, var det viktigaste. Alltså jag tänkte ju 

väldigt mycket. Jag tycker att jag blev ganska klok. Jag gick stärkt ur det, det 

säger jag många gånger. Det känner jag faktiskt, att jag gick stärkt ur det 

liksom. Jag började ta tag i mina sömnproblem [och] började inse att jag 

inte kan köra på så som jag gjort. Jag kan inte ha det tempot, eller de kraven 

på mig själv. Så det förändrades ju.” 

Återgången till arbetet var för informanterna förbundet med osäkerhet och en 

upplevelse av att behöva gå stegvis fram. I följande stycke får vi ta del av Lenas tankar 

och förhållningssätt och hur hennes självförtroendet successivt stärktes. 

”Var det då, när du började jobba 25% som du kände att det flöt på?” 

Lena: /.../ Naturligtvis tänkte jag att jag längtade tillbaka och att det här 

kommer fungera och så, fast det var samtidigt oroligt. 'Tänkt om det inte 

går!' 'Nej men om det inte går så går det inte!' 'Prova nu!' Varje dag liksom 

som jag var där och som det gick bra, så fick jag ju [än] mer känslan att det 

här kommer ju fungera!” 

Att känna arbetsglädje och att kunna längta tillbaka till arbetet var något som 

upplevdes som viktigt inte minst som drivkraft i att förändra sig själv och så att säga 

genomgå rehabiliteringen och tillfriskna. Informanterna refererar till att de haft en inre 

drivkraft och vilja att återgå till arbetet och vardagen. 

Att gå tillbaka till arbetet innefattade för informanterna en upplevelse av att de 

behövde återta sin plats och position på arbetet. I Karolinas berättelse framstår detta 

som centralt det vill säga att hon behöver finna sig en ”arbetsidentitet” och inta sin plats 

32

i arbetslivet på nytt. Informanterna förmedlar en upplevelse av att så att säga ha tagit ett 

steg tillbaka och att det är en ansträngning att träda fram igen. Här berättar Carl om 

värdet av att ha en plats i en arbetsgrupp över lång tid: 

”Har det varit viktigt för dig det här med sammanhållningen?” 

Carl: ”Ja ,det tycker jag är väldigt viktigt.” 

”Har det varit viktigt här i rehabiliteringen?” 

Carl: ”Ja, absolut!” 

”Vad är det där som har hjälp dig?” 

Carl: ”De [arbetskamraterna] vet lite bakgrund ... Ja dels hur man mådde 

[och ] hur man är som person ... Att man grejar det jättebra och kan ganska 

bra ändå . Fastän man inte kan allt det som de här ungtupparna kan, så var 

man ganska bra ändå. Det har man fått 'credit' på många gånger sedan sist 

och det stärker naturligtvis.” 

När Carl kommit i gång på arbetet så blir han alltså uppmärksam på att de andra 

tycker att han passar in, vilket hjälper honom att se att han har arbetskapacitet: 

När Lena ska börja arbeta med sina ordinarie arbetsuppgifter så möts hon av misstro 

från arbetsledningen och arbetskamraterna. De ifrågasätter om hon verkligen är riktigt 

redo för att börja arbeta igen. Lena berättar att hon fick hjälp av sin behandlare att 

bemöta denna misstro. Hon får också hjälp att förstå ifrågasättandet utifrån de 

arbetsmiljömässiga brister som finns på arbetsplatsen och att det inte enbart beror på 

henne själv hur hon blir bemött. Inledningsvis arbetar Lena med att assistera sin vikarie. 

Här beskriver hon hur det blev när hon själv plötsligt fick mer ansvar då vikarien 

slutade. 

Lena: /.../ ”Men det blev bra för mig i vilket fall som helst, men inte för 

gruppen. För P [vikarien] försvann ju och gruppen hade tyvärr inte tillit till 

mig. Så där fick jag kämpa väldigt, väldigt mycket, för de trodde inte att jag 

var mogen eller att jag skulle klara av att jobba.” 

”Hur var det för dig att möta det?” 

Lena: ”Det blev jobbigt, det blev jättejobbigt, blev det. Men jag hade 

någonstans fått med mig så mycket styrka i min rehabilitering, som jag hade 

gott utav när jag liksom kom tillbaka och 'fejsade' detta. Så jag lade det på 

bordet!”/---/ 

”Och det hjälpte dig i detta [skede]?” 

Lena: ”Ja det hjälpte mig ... det hjälpte mig jätte, jättemycket att ta tillbaka 

min plats och ta tillbaka mitt värde, för det hade jag tappat.” 

För Erika var perioden med studier något som lyfte henne. Att komma tillbaka till 

arbetet och ha nya kunskaper kändes tillfredsställande. Hon hade också aktivt tänkt 

igenom och fattat beslut om att hon inte ville vara kvar på arbetsplatsen. Effekten av att 

hon inför sig själv hade bearbetat denna fråga blev att när hennes chef ifrågasatte henne 

och hennes frånvaro, så kunde hon lägga kritiken åt sidan och parallellt ha ett annat 

perspektiv. Hon kunde nämligen tillsammans med det obehag hon kände i stunden, 

tänka kring situationen och inte minst känna att hon fattat rätt beslut. Det vill säga att 

det bästa var att så småningom söka sig ett nytt arbete. Erika fick så att säga kvitto på att 

hon hade fattat rätt beslut och kunde känna sig stärkt. 

33

Diskussion 

Studien behandlar några få personers berättelser. Informanternas upplevelser i 

förhållande till sjukskrivning och att gå tillbaka till arbetet är individuella och innebär 

unika erfarenheter. Efter att ha mött dessa berättelser och noggrant studerat 

intervjuutskrifterna så har det framstått som viktigt att försöka åskådliggöra 

informanternas erfarenheter individuellt. Tanken bakom att sammanfatta varje intervju 

var för sig och redogöra för till exempel händelseförlopp är att levandegöra och 

beskriva de omständigheter som omgärdar den sjukskrivnes upplevelsevärld. 

Informanternas individuella erfarenheter och utsagor uppfattades ur ett psykologiskt 

perspektiv vara talande och ge en ökad förståelse för att viktiga och psykologiskt 

avgörande frågor kan aktualiseras och vara förbundna med sjukskrivning och att återgå 

till arbetet efter en sjukskrivningsperiod. 

I den följande diskussionen kommer den föregående analysen fördjupas med hjälp av 

psykologiska begrepp. Detta är ett sätt att försöka åskådliggöra vad som tycks förändras 

i samband med sjukskrivning på ett psykologiskt plan och som sedan finns med och 

griper in i samband med att någon som är sjukskriven skall gå tillbaka till arbetet. 

Reflektioner i förhållande till informanternas upplevelsevärld 

Utifrån studiens syfte och i förhållande till intervjumaterial och resultatredovisning så 

är det meningsfullt att reflektera kring och lyfta fram vissa aspekter. För informanterna 

uppfattades sjukskrivningen vara förbunden med motstridiga känslor och tankar. De 

själva upplevde och fick signaler från omvärlden att det var nödvändigt med 

sjukskrivning samtidigt som de upplevde att detta gick emot självbilden och egna ideal. 

Informanterna verkade alla berörda av dessa svårförenliga önskningar och tankegångar. 

Hos var och en av dem tog sig detta uttryck i olika form beroende till exempel på 

personlighet, yttre omständigheter och sätt att tala och formulera sig. Den uppskattning 

som visas inför att ha fått tala med någon om de frågor som anknöt till detta tema skulle 

kunna ses i relation till vilken plats och påverkan de motstridiga känslorna hade. 

Sjukskrivningen var också förknippad med osäkerhet inför framtiden och 

föreställningar om att ha förlorat något för gott. För informanterna så var frågor i 

förhållande till om och hur det skulle vara möjligt att återfinna hälsan och 

arbetskapaciteten omgärdade med osäkerhet. En mer eller mindre uttalad upplevelse av 

utsatthet och otrygghet präglade sjukskrivningssituationen och återgången till arbetet. 

En tolkning är att dessa bakomliggande känslor speglas i betonandet av samordning hos 

myndigheter, arbetsgivare och vården. Också betonandet av upplevelsen av att bli 

bemött med förståelse och att få uppleva att något av det egna ansvaret lättar kan ses i 

ljuset av detta. Det vill säga att omgivningen skulle bekräfta informanternas upplevelser 

genom att visa omsorgstagande. Liknande upplevelser av bristande framtidstro och 

betydelsen av trygghet och stöd beskrivs i tidigare refererad forskning till exempel av 

Vidman (2007), Mellner m.fl. (2009). 

Samtidigt verkade sjukskrivningen för informanterna kunna fungera som en 

34

vändpunkt och en inledning till att tänka angående sig själv på ett nytt sätt. Anledningen 

till detta kan kanske sammanhänga med det som kortfattat nämns i inledningen: att vid 

psykisk ohälsa så är sjukdomstillståndet knutet till upplevelsevärlden. Orsakerna till 

sjukskrivningen står att finna i sådant som inte på ett absolut sätt behöver förknippas 

med sjukdom eller avvikelse från normalitet, så som sorg och oro, sömnsvårigheter eller 

att tänka på och försöka lösa personliga problem och dilemman. Sjukskrivningen 

verkade för informanterna kunna innebära en markering för när upplevelserna och det 

psykiska lidandet skall tolkas som sjukdom. Några av informanterna vittnar också om 

att när svårigheterna inte är synliga för dem själva eller omgivningen så kan 

sjukskrivningen bli till något mer tydligt och greppbart. I vissa fall verkade 

sjukskrivningen ha förbättrat kommunikationen med omgivningen. Sociala 

föreställningar och förväntningar i förhållande till den som är sjuk brukar benämnas 

sjukroll. Sjukrollen beskrevs initialt av sociologen Talcott Parsons 1 på 1950-talet. 

Begreppet har vidareutvecklats sedan dess. Trots att den ursprungliga beskrivningen av 

sjukrollen utsatts för kritik så används begreppet i nutida forskning. En uppfattning om 

sjukrollen är att den för den sjuke innefattar både det som kan betraktas som fördelar 

och det som kan uppfattas som nackdelar (Gerner, 2002). Här används begreppet 

sjukroll för att beskriva hur sociala förväntningar utövar en påverkan på individen och i 

en motsvarande rörelse att sjukrollen hos individen skapar speciella förväntningar i 

förhållande till omgivningen och sig själv. 

En tolkning är att informanterna identifierade sig med en sjukroll som möjliggjorde 

för informanten att börja uttrycka och formulera något som tidigare inte kommunicerats. 

Det att vara sjuk och sjukskriven blev för informanterna en förståelseram som 

underlättade kommunikationen med omgivningen, kanske framför allt med arbetsgivare 

och arbetskamrater. Sjukskrivningen ledde också till att informanterna agerade på ett 

nytt sätt: de stannade upp, sökte hjälp, kunde lämna över en del av ansvaret och började 

på olika sätt arbetat med att förändra sig själva och sin situation. För informanterna så 

verkar sjukskrivningen också ha inneburit en omvärdering av hur de uppfattar sig själva 

och i vissa fall ett möte med något smärtsamt. 

Intervjumaterialet tyder på att det är av betydelse om man står mitt i sjukskrivningen 

kontra att ha lämnat denna period bakom sig. Detta verkar vara av betydelse för vilka 

upplevelser som är knutna till sjukskrivningen och för uppfattningen om den egna 

förmågan och självbilden. Eventuellt går detta att anknyta till den beskrivning som 

Ockander och Timpka (2003) gör av psykologiska processer som följer sjukskrivningen 

och som är levande hos dem som inte har lämnat sjukskrivningen. Att vara sjukskriven 

under lång tid och samtidigt ha livsmål och föreställningar om framtiden som knyter an 

till en självbild av att vara någon som arbetar, skapar en situation som är påfrestande 

och förbunden med ambivalenta känslor. Forskningen tydde på att detta var en svårare 

situation än när någon lämnat tanken på ett framtida arbetsliv och funnit andra livsmål. 

Med andra ord en genomgången sorgeprocess där möjligheten att återvända till 

arbetslivet har setts som förlorad. 

De av informanterna, som kunnat gå tillbaka till arbetslivet och varken själva 

upplevde sig vara i behov av sjukskrivning eller av omgivningen uppfattades vara i 

behov av fortsatt sjukskrivning förmedlade på olika sätt att de i efterhand kände sig 

1 (1902-1979) 

35

stärkta och hade fått tillbaka självförtroendet. De kunde uppfatta sig som kapabla att 

arbeta. Med andra ord att sjukskrivningsperioden och de negativa upplevelser och 

förändring av självbild som förbands med den, framstod som något avgränsat och 

isolerat som de nu lämnat bakom sig. 

Reflektioner i förhållande till de fem klustren 

I resultatdelen redovisas analysen av fyra informanters berättelser. En av de 

ursprungligen fem intervjuerna kunde inte transkriberas. I analysfasen framstod dock 

den intervju som inte kunnat transkriberas (Mattias), i stort kunna integreras i det 

mönster av teman och kluster som framträdde. Mattias upplevelser har alltså likheter 

med det Erika, Carl, Karolina och Lena berättat om. 

Vid analys av intervjumaterialet framträdde fem kluster som kan sägas ha olika 

abstraktionsgrad. De två klustren ”Att förhålla sig till ett ideal” och ”Att återfå 

självkänsla och självförtroende” är resultatet av att informanternas upplevelsevärld 

genom en tolkningsprocess i analysen förbinds med psykologiska begrepp. Denna 

översättning kan sägas vara tydligare knuten till psykologiska teorier än de övriga 

klustren. Under analysens gång framstod begreppet ”ideal” på ett fruktbart sätt kunna 

bidra till förståelsen av vad som utspelar sig på ett psykologiskt plan i samband med 

sjukskrivning och återgång till arbete. Begreppet ”ideal” är också möjligt att förknippa 

med begreppen ”självkänsla” och ”självförtroende”. 

I den genomgång som gjorts av tidigare forskning så återfinns begreppen självkänsla, 

självförtroende, självbild, skuldkänslor, skam, självkritik, misslyckande och 

moraluppfattningar upprepade gånger i förbindelse med att upplevelsen av 

sjukskrivning och upplevelsen av att återgå till arbetet undersöks. Se till exempel: 

Gerner (2004); Floderus mfl. (2003), Mellner mfl. (2009) och Vidman (2007) . Även 

om det utifrån de vetenskapliga texterna är svårt att uttyda vad som menas med dessa 

begrepp i någon entydig mening, så är det intressant att notera att dessa termer eller 

motsvarade begrepp förekommer i beskrivningar och redogörelser för den 

psykoanalytiska teorin om idealet. Kortfattat utgör idealet i den psykoanalytiska teorin 

en del av den i huvudsak omedvetna intrapsykiska struktur som Sigmund Freud 2 

benämnde ”överjaget” (Freud, 2003b). I föreliggande text utgör benämningen ”ideal” en 

sammanfattning och förenkling av det Freud med något växlande innebörd benämner 

jagideal, ideal, idealjag och idealbildning. Att förhålla sig till ett ideal kan ses som en 

strävan efter att uppnå något. Idealet är också förbundet med upplevelsen av vem man 

är, vem man strävar efter att vara och vem man är i förhållande till andra. Genom att 

uppleva att idealet är möjligt att identifiera sig med, det vill säga att det inte är allt för 

långt ifrån föreställningar om en själv och de förmågor och förutsättningar man äger och 

vad som är möjligt att prestera, så uppstår det man kan benämna som självkänsla. Även 

att söka sig ut och sträva efter att bli bekräftad (älskad) av andra ökar självkänslan. Den 

kritiska instans som Freud benämnde som samvetet, vilket också är förbundet med 

överjaget, mäter sedan hur den psykiska instansen ”jaget” framstår i förhållande till 

idealet. Vid de tillfällen då detta inre ideal upplevs vara avlägset och svårt för jaget att 

2 (1856-1939) 

36

kunna mäta sig med, uppstår skuldkänsla och självkritik. Med andra ord att jaget och 

den skepnad det framstår i, inte kan identifieras med de förväntningar och den bild det 

genom idealet har placerats i förhållande till (Freud, 2003a). 

Den egna förmågan blir ifrågasatt. Klustret ”Den egna förmågan blir ifrågasatt” 

beskriver det tvivel som för informanterna uppfattas omgärda den egna arbetsförmågan. 

Anmärkningsvärt är att informanterna i samband med sjukskrivningen hyste 

föreställningar om sig själva som så kraftigt avvek från vilken förmåga de tidigare 

uppvisat i förhållande till arbetslivet. Dessa föreställningar kunde till exempel vara: att 

inte kunna någonting, att inte längre anses vara lämplig att ge ansvarsfulla uppdrag eller 

att inte ha kvar förmågan att utöva sitt yrke. 

Det går att fundera över om detta fenomen, att så radikalt mista tron på den egna 

förmågan, är förstärkt när sjukskrivningsorsaken är psykisk ohälsa. Det vill säga att 

arbetshindret knyts till ett område som är förbundet med våra känslor, tankar och 

upplevelsevärld, med andra ord vår upplevelse av oss själva. Kanske kan en osäkerhet 

gällande förmågan att kontrollera och förstå dessa områden framkalla ett starkare tvivel 

angående den egna förmågan. I några informanters berättelser framstår det som centralt 

att de fick möjlighet att tala med någon som speglade dessa föreställningar förbundna 

med svårigheterna att arbeta. 

Olust inför arbetet. Informanterna knyter sjukskrivningen och anledningen till att de 

blev sjukskrivna på olika sätt till arbetet. Eller kanske snarare till vilka upplevelser som 

var förbundna med arbetet vid tiden för att sjukskrivning blev aktuellt. Det verkade som 

att brister i arbetsmiljön eller upplevda svårigheter att möta arbetslivets krav bidrog till 

att sjukskrivning så att säga blev mer aktuellt för informanterna. Arbetet verkade för 

informanterna vid den tidpunkten ur psykologisk synvinkel framstå som en plats, svår 

att vistas på. Även upplevelser av ensamhet och isolering förekom. 

En tolkning och reflektion i förhållande till informanternas utsagor är att de förhåller 

sig till tankegångar om hur stressen i arbetslivet kan leda till sjukskrivning. Det vill säga 

att de i linje med dessa tankegångar verkar fundera över arbetslivets villkor och på 

vilket sätt den egna arbetssituationen bidragit till att de blivit sjukskrivna. 

Upplevelse av kontrollförlust. I förhållande till intervjumaterialet går det att göra 

tolkningen att den medicinska bedömningen vid sjukskrivning och den markering för ett 

sjukdomstillstånd som detta innebär, skapar en upplevelse hos informanterna att de inte 

själva längre har överblick över eller inte längre kan påverka sin situation i samma 

utsträckning. Inte minst förmedlar informanterna att de uppfattade 

sjukskrivningsperioden som nödvändig och ofrånkomlig, det vill säga att de inte hade 

något annat val. Ur en viss synvinkel och tolkningshorisont går det att förstå 

informanternas upplevelser som här kommit att sammanfattas under rubriken 

”upplevelse av kontrollförlust”, som att de identifierar sig med en sjukroll där sjukdom 

är förbundet med att den som blir drabbad inte har ansvar för sitt tillstånd och att också 

tillfrisknandet i linje med detta förläggs bortanför den sjukes kontroll. En annan aspekt 

av sjukskrivning som kan tänkas bidra till upplevelsen av kontrollförlust och skapande 

av en sjukroll är att sjukskrivning gör det nödvändigt för individen att förhålla sig till 

vårdens normer, medicinska bedömningar och försäkringskassans regler. 

Sjukskrivningen förde med sig att informanterna fanns vara i behov av samhällets 

insatser. Inte minst förlorades autonomin i förhållande till den egna försörjningen. 

Att sjukrollen skapar en passiv inställning i förhållande till tillfrisknande kan ställas 

37

mot det Vidman (2009) diskuterar, nämligen att föreställningar och moraluppfattningar 

om att individen bär ett ansvar i förhållande till den egna hälsan och tillfrisknandet, 

påverkade långtidssjukskrivnas handlande och upplevelser. 

Informanterna verkar förhålla sig till båda dessa förhållningssätt. Inte minst kan de 

självanklagelser och upplevelser av att vara kritiserad av omgivningen som flera ger 

uttryck för, knytas till föreställningar och samhällsideal som i linje med Vidmans 

resonemang gör att den som blir sjuk skuldbeläggs. Dialogen med omgivningen 

uppfattades vara betydelsefull och bidra till att informanterna på ett mer konstruktivt 

sätt kunde förhålla sig till vilket ansvar de skulle ta. Utifrån informanternas erfarenheter 

så framstår bearbetning och reflektion kring dessa frågor i syfte att kunna förhålla sig 

till dessa två synsätt vara till hjälp. Med andra ord det fruktbara i att finna 

förhållningssätt där sjukskrivningen och sjukdomstillståndet å ena sidan är något som 

individen till fullo inte har möjlighet att kontrollera eller förstå och å andra sidan kunna 

reflektera över vilka möjligheter det finns att agera och förändra något. Att kunna se det 

egna ansvaret och aktivt delta i en förändringsprocess verkade stärka informanternas 

självkänsla. I den refererade forskningen finns liknande tankegångar, till exempel 

uppmärksammade Mellner m.fl. (2009) betydelsen för sjukskrivna att det i samband 

med att de skulle återvända till arbetslivet, fanns möjlighet att bearbeta frågor gällande 

vilket ansvar de haft i förhållande till att de hade blivit sjukskrivna. Detta underlättade 

när de sjukskrivna återigen skulle börja arbeta. Hansen Falkdal (2005) har i sin 

forskning funnit att svårtydbara sjukdomstillstånd och diagnoser bidrar till en 

avvaktande inställning och svårigheter att återvända till arbetet, vilket kan sägas anknyta 

till individens upplevelse av vilka möjligheter det finns att kunna påverka sin situation. 

Informanterna beskriver en upplevelse av att behöva finna strategier för att till 

exempel kunna möta sin egen trötthet eller oro i samband med att de skall återgå till 

arbetet. Osäkerheten inför dessa avgöranden skulle kunna förstås utifrån att symtom och 

upplevelser som tidigare stakade ut gränserna för sjukdomen och markerade 

sjukskrivningsbehovet, behöver ses i ett nytt ljus när ansträngningen vid omställningen 

att gå tillbaka till arbetet kanske bidrar till liknande upplevelser. 

De upplevelser som i analysen förbinds med den övergripande psykologiska 

kategorin, ”Upplevelse av kontrollförlust”, verkar för informanterna också kunna skapa 

en öppning mot att kunna lämna över och ge någon annan förtroendet att fatta 

avgöranden eller styra situationen. 

Att förhålla sig till ett ideal. En positiv värdering av delaktighet i arbetslivet, 

försörjningsförmåga, god kompetens i arbetslivet och förmåga att på egen hand kunna 

mäkta med svårigheter och krav, framstod som uttryck för de ideal som informanterna 

förhöll sig till. Några av informanterna säger att de upplevde sjukskrivningen som ett 

misslyckande. Också strömningar i samhället som ifrågasatte sjukskrivning påverkade 

och berörde på ett sätt som verkade öka självkritiken. 

En fråga som tas upp och som diskuteras i samband med tidigare forskning är i vilken 

mån och ur vilka aspekter det är möjligt att särskilja det sjukdomstillstånd som är 

anledning till sjukskrivningen från sjukskrivningen i sig. Till exempel diskuteras detta i 

samband med Floderus m.fl. (2003) forskning om positiv och negativ påverkan på 

livssituationen vid långtidssjukskrivning. Det vill säga om sjukskrivning är ett fenomen 

som går att avgränsas och som kan sägas knytas till specifika upplevelser skilda från 

dem som är förbundna med upplevelsen av sjukdomstillståndet. Efter att ha tagit del av 

38

informanternas berättelser och lyssnat till hur de talar om sjukskrivning så är 

reflektionen att en sådan åtskillnad är svårt att skapa. Sättet att tala om sjukskrivning 

tyder till exempel på att informanterna placerar sjukskrivningen i stort sett synonymt 

med sjukdom. Samtidigt går intervjumaterialet att tolka i riktning mot att något kan 

ringas in som är förbundet med just sjukskrivning. 

En bild framträder av att sjukskrivningen upplevs som ett avsteg från ideal som har 

med arbetsförmåga och att ha en plats i arbetslivet att göra. Att vilja vara någon som 

arbetar och hysa ett ideal att det är värdefullt att kunna arbeta framstår alltså som något 

som ur psykologisk synvinkel skiljer ut upplevelserna vid sjukskrivning från 

upplevelsen av sjukdomstillståndet. Genom sjukskrivningen så uppenbarades på ett 

tydligt sätt en bristfällighet i förhållande till den formen för ideal. Även om frånvaron 

från arbetet kunde motiveras av sjukdomen och läkarens bedömning så verkade avsteget 

från idealet väcka frågor och påverka hur informanterna såg på sig själva. 

Att återfå självkänsla och självförtroende. Informanterna förbinder negativa 

upplevelser med att de själva har varit sjukskrivna. Till exempel att framstå i negativ 

dager inför sig själv, uppleva att det är svårt att klara det som tidigare var självklart och 

känna att man förlorat kontrollen över sig själv och sin situation. Det går att se skam- 

och skuldkänslor, självkritik och en upplevelse av att vara kritiserad av omgivningen 

som en konsekvens av att informanten i samband med sjukskrivningen upplever sig ha 

gjort ett avsteg från det egna idealet, vilket kan sägas bidra till bristande självkänsla och 

minskat självförtroende hos informanterna. Dessa upplevelser var för några av 

informanterna behäftad med omfattande självkritik. En tolkning är att upplevelsen av 

bristfällighet och att självkänsla och självförtroendet stukats, på något plan framkallar 

en upplevelse av att behöva förändras. Även Floderus m.fl. (2003), Vidman (2007) och 

Mellner m.fl. (2009) har uppmärksammat sjukskrivningens förbindelse med upplevelser 

av att självkänslan och självförtroendet försämrats. 

Informanternas berättelser åskådliggör att det psykiska lidandet och den psykiska 

ohälsan grundade sig i att viktiga frågeställningar aktualiserades som behövde 

bearbetas. Dessa frågor kunde till exempel vara bundna till arbetslivet, åldersrelaterade 

frågor, kärleksliv eller den egna uppväxten. I samband med sjukskrivningen så verkade 

det för informanterna bli mer uppenbart att de behövde förstå sig själva bättre och också 

finna vägar att förändra sig själva. Informanterna kunde efter att ur olika aspekter lärt 

känna sig själv och fått en mer realistisk syn på sina begränsningar och tillgångar 

upprätta en upplevelse av ökad självkänsla och självförtroende. Denna ökade 

självkännedom verkade i samband med att arbetet återupptogs bidra till en känsla av att 

höra hemma och ha en plats i arbetslivet. Det tycks ha skett en ömsesidig påverkan där 

mötet med arbetslivet och att börja arbeta igen, hjälpte till att successivt stärka 

självförtroendet och möjliggöra en identifikation med att vara någon som arbetar. En del 

i detta var också att återfå arbetsglädjen och kunna längta tillbaka till arbetet. 

Slutreflektioner 

Informanterna vars utsagor legat till grund för denna studie har själva velat säga något 

och berätta om sina upplevelser angående sjukskrivning och att återgå till arbetet efter 

att de har varit sjukskrivna. Kanske valde de att delta just på grund av att de upplevt att 

39

de påverkats av att de varit sjukskrivna. 

Den analys som utförts är bunden till deras unika erfarenheter. Deras upplevelser är på 

ett oöverskådligt sätt påverkade av faktorer som inte i någon större omfattning 

undersöks i denna studie. Faktorer som kan tänkas vara relevanta i förhållande till 

studien är: familjeförhållanden, personlighet, arbetslivets villkor, uppväxtvillkor, 

medicinering, tidigare sjukdomshistoria och vilka behandlingar som genomgåtts. Inte 

heller har särskild vikt lagts vid sådant som kön eller ålder. Sjukskrivningshistorien är 

endast schematiskt undersökt och några samband mellan denna för studien viktiga 

faktor och upplevelserna hos informanterna har inte eftersökts på ett systematiskt sätt. 

Det begränsade urvalet bedöms göra det svårt att utifrån resultatet kunna hävda att 

upplevelserna och de teman som framkom är giltiga för sjukskrivna i allmänhet. 

Analysen i förhållande till informanternas utsagor har syftat till att fånga och försöka 

förstå de psykologiska skeenden som är förbundna med sjukskrivning och att återgå till 

arbetet. Andra viktiga aspekter av informanternas upplevelser i förhållande till det 

undersökta fenomenet kan ha missats. Analysen behöver också ses som en tolkning som 

i egenskap av teoretisk konstruktion riskerar att röra sig bort från informanternas 

självförståelse. Grunden till dessa abstrakta, teoretiska resonemang och slutsatser anses 

behöva prövas och förstärkas med ett gedignare empiriskt underlag. En fortsättning och 

fokus för ny forskning skulle kunna vara att undersöka idealets kvalitet och om 

antagandet om idealets betydelse för upplevelserna kan vara något allmängiltigt. Även 

om det är svårt att använda de resonemang som förekommer för att säga något om vad 

sjukskrivning i allmänhet har för effekter så skulle resultaten kunna utgöra en 

utgångspunkt för reflektion till exempel i kliniska sammanhang och belysa vilka 

svårigheter och frågor som kan vara aktuella för dem som blir sjukskrivna och sedan 

skall återgå till arbetet. 

På olika sätt lyfte alla informanter fram att det varit av stor betydelse för dem att i 

skilda sammanhang ha fått tala med någon om de frågor som aktualiserades för dem i 

samband med sjukskrivningen. Ibland har samtalen varit inom ramen för uttalade 

psykoterapeutiska kontakter, men i andra fall har det handlat om att tala med någon som 

visar förståelse och någon som upplevs vara är meningsfullt att lyssna på. Förutom de 

psykoterapeutiska kontakterna så återfinns samtalspartnern i verksamheter som 

arbetsförmedling, försäkringskassa eller i chefspositioner. Också läkare och behandlare 

utan psykoterapeutisk kompetens har haft denna roll. Ett annat område för fortsatt 

forskning skulle därför kunna vara psykoterapeutiska insatsers betydelse vid 

sjukskrivning. 

Referenser 

Axelsson, I., & Marnetoft, S. U. (2011). Experimentella studier av sjukskrivning, 

nödvändiga med extremt sällsynta [elektronisk version]. Läkartidningen, 108, 660. 

Floderus, B., Göransson, S., Alexanderson, K., & Aronsson, G. (2003). Positiv och 

negativ påverkan på livssituationen vid långtidssjukskrivning. (Arbete och Hälsa, 

2003:13). Stockholm: Arbetslivsinstitutet. 

Freud, S. (2003a). Introduktion till narcissismen. I S. Freud. Samlade skrifter band IX, 

Metapsykologi. (ss. 73-101). Stockholm: Natur och Kultur. 

40

Freud, S (2003b). Jaget och detet. I S. Freud, Samlade skrifter band IX, Metapsykologi. 

(ss. 307-350). Stockholm: Natur och Kultur. 

Frykman, J., & Hansen, K. (2009). I ohälsans tid. Stockholm: Carlssons bokförlag. 

Försäkringskassan. (2010). Socialförsäkringen i siffror 2010 [elektronisk version]. 

Stockholm: Försäkringskassan. 

Gerner, U. (2002). Åter i arbete – hinder och möjligheter. En studie av motivationens 

betydelse i rehabiliteringsprocessen för långvarigt sjukskrivna. (Rapport i socialt 

arbete nr 105-2002) Stockholms universitet, institutionen för socialt arbete. 

Gerner, U. (2004). Tillbaka till arbetslivet - trots allt. En intervjustudie om åtta kvinnors 

väg tillbaka till arbete efter sjukskrivning. Stockholm: Försäkringskassan. 

Hansen Falkdal, A. (2005). Sjukskrivnas resurser och hinder för återgång i arbete. 

Viktiga faktorer för tidig bedömning. Doktorsavhandling. Umeå universitet: 

Institutionen för Samhällsmedicin och Rehabilitering, Umeå. 

Johannisson, K. (2007). Hur skapas en diagnos? Ett historiskt perspektiv. I G. 

Hallerstedt (red.), Diagnosens makt (ss. 29-43). Göteborg: Bokförlaget Daidalos. 

Johnson, B. (2010). Kampen om sjukfrånvaron. Lund: Arkiv förlag. 

Johnson, G. E. (2009). Sjuk men inte sjukskriven - sjukskriven, men inte sjuk. I J. 

Sandvin, Arbete sjukdom och moral. Lund: Studentlitteratur. 

Jävholm, B., & Olofsson, C. (2006). Introduktion. I B. Jävholm & C. Olofsson (red:er), 

Försäkringsmedicin (ss.11-19) (2:a upplagan). Lund: Studentlitteratur. 

Ludvigsson, M., Svensson, T & Alexanderson, K. (2006). Begreppet arbetsförmåga - en 

litteraturgenomgång. Arbete och Hälsa, 2006:8, Arbetslivsinstitutet. 

Mellner, C., Astvik, W., & Aronsson, G. (2009). Vägar tillbaka – En uppföljningsstudie 

av psykologiska och förutsättningar för att återgå i arbete efter långtidssjukskrivning 

med stöd av en arbetsgivarring. (Arbete och Hälsa 2009:43) Göteborg: Göteborgs 

universitet, Institutionen för Arbete- och miljömedicin. 

Michailakis, D. (2008). Sjukdom och sjukskrivning. En sociologisk observation. 

Malmö: Gleerups Utbildning. 

Ockander, M. K., & Timpka, T. (2003). Women's exeperiences of long term sickness 

absence: implications for rehabilitation practice and theory [elektronisk version]. 

Scandinavian Journal of Public Health,31, 143-148. 

Sandvin, J. (2009). Arbete, sjukdom och moral. Lund: Studentlitteratur. 

Smith, J. A., & Osborn, M. (2008). Interpretative phenomenological analysis. I J. A. 

Smith (red.), Qualitative psychology. A practical guide to research methods (ss.53- 

81). London: SAGE Publications. 

Socialförsäkringsrapport (2010:16). Långtidssjukskrivna. Beskrivande statistik 1999- 

2009, kön, ålder, arbetsmarknadsstatus, sjukskrivningslängd och diagnospanorama 

[elektronisk version]. Stockholm: Försäkringskassan. Analys och prognos. 

SOU (2009:89). Gränslandet mellan sjukdom och arbete. Arbetsförmåga/medicinska 

förutsättningar för arbete/försörjningsförmåga. Slutbetänkande av 

arbetsförmågeutredningen [elektronisk version]. (SOU 2009:89). Stockholm: Fritzes. 

Vidman, Å. (2009). Långtidssjukskrivning som en fråga om att bete sig rätt. I J. 

Sandvin, Arbete sjukdom och moral. Lund: Studentlitteratur. 

Vidman, Å. (2007). Det är så mycket som kan spela in – en studie av vägar till, genom 

och från sjukskrivning baserad på intervjuer med långtidssjukskrivna [elektronisk 

version]. Doktorsavhandling. Luleå tekniska universitet – institutionen för 

41

hälsovetenskap, 2007:21. Luleå: Luleå universitet. 

Vingård, E,. Alexanderson, K., & Norlund, A. (2004). Chapter 9. Consequences of 

being on sick leave [elektronisk version]. Scandinavian Journal of Public Health, 32, 

207-217. 

42

INTERVJUGUIDE Bilaga 1 

Bakgrundsfakta: 

Sjukskrivningshistoria / diagnos? 

Flera perioder, en period, hur länge 

Vad man arbetar med/studerar? 

Ålder 

Minnen av vad man tänkte när man blev sjukskriven? 

Tankar om varför man själv blev sjukskriven just då. 

Förändrades något för dig när du blev sjukskriven? 

Varför kunde du inte arbeta under den tiden i ditt liv uppfattar du själv? 

Minns du vad omgivningen sa om att du var sjukskriven: familj, vänner, arbetsgivare, 

arbetskamrater, läkaren, andra? 

Hur reagerade du på vad som sades? Förändringar över tid? 

Tänkte du kring hur det skulle vara att gå tillbaka till arbetet när du var sjukskriven? 

Var du någon gång osäker på hur det skulle fungera för dig på arbetet när du det var dags att gå 

tillbaka? Tankar? Känslor? 

Var det någon som förde upp tanken på att du snart skulle gå tillbaka till arbetet innan du själv 

hade tänkt att det var dags att gå tillbaka? 

Hur reagerade du? 

Hur svarade du personen i fråga? 

Minns du hur första dagen på arbetet efter sjukskrivningen kändes? Vad hände? 

Blev det som du föreställt dig? 

Vad tänkte du kvällen innan? 

Förberedde du dig på något särskilt sätt? 

Minns du om det var något särskilt som fick dig att känna att det skulle gå bra för dig att börja 

jobba igen? 

Något du tänkte/kände? Något som hände? Eller något annat? 

Förhoppningar, farhågor? 

Hur såg det ut när du började arbeta igen? Initierande, deltidssjukskrivning, arbetssituation? 

Vad hände under de första månaderna efter att du var tillbaka på jobbet? 

Uppstod det problem under vägen? Hur löstes dessa? Vad var det, tror du själv som gjorde att du 

klarade av svårigheterna? Framgångar, bra upplevelser? 

Nu när du tänker på vad som hänt och dina egna erfarenheter, vad skulle du vilja förmedla till 

andra som är sjukskrivna och som är på väg tillbaka till arbetet? 

Många kan tycka att det är besvärligt att gå tillbaka till arbetet efter att ha varit sjukskrivna. 

Vad var det tror du som gjorde att det gick bra för dig? Egen roll? Andras roll? 

43

Hej! Bilaga 2 

Inom ramen för min psykoterapeututbildning skriver jag en examensuppsats. 

Många upplever skiftet från att ha varit sjukskriven till att gå tillbaka till arbetslivet igen 

som en ganska arbetsam period. Mitt mål är att kunna få reda på mer om vad personer 

tänker och upplever i en sådan omställningsprocess. 

Jag är till exempel intresserad av att få reda på: 

Vad tänker man om sjukskrivningsperioden? 

Hur uppfattade man sina möjligheter att komma tillbaka till arbetet? 

Vad var underlättande faktorer och vad försvårade arbetsåtergången? 

Hur såg förloppet ut; vilka upplevelser och tankar uppstod under vägen? 

Eventuella positiva eller negativa aspekter 

Jag söker efter intervjupersoner som har varit sjukskrivna, men som nu är tillbaka i 

arbete (alternativt studier). De är bra om man är tillbaka i arbete i ungefär motsvarade 

grad som innan sjukskrivningen och att man har en upplevelse av att någorlunda ha 

återhämtat sig. Sjukskrivningen skall ha varit på grund av psykisk ohälsa. Till exempel: 

mild till måttlig depression 

ångestproblematik 

utmattningssyndrom 

All information behandlas konfidentiellt. Intervjuerna kommer bandas. De kommer 

därefter bearbetas på ett sådant sätt att kännetecken som gör att det går att identifiera en 

enskild person kommer plockas bort. 

Om ni finner någon som skulle kunna tänka sig att delta, så kan de själva kontakta mig. 

Alternativt att ni får tillåtelse att förmedla deras namn och telefonnummer till mig och 

att jag ringer upp. 

Naturligtvis är allt deltagande frivilligt. 

Intervjuerna kommer företrädesvis ske på psykologiska institutionen (vid Linnéplatsen i 

Göteborg), alternativt på en plats som intervjupersonen själv väljer. Intervjun beräknas 

ta cirka en timma. 

Det går bra att ringa mig på telefon: 

07XX-XXXXXX 

Eller skicka ett mail: 

karinlidbaum@xxxxxx 

Med vänliga hälsningar, 

Karin Lidbaum 

44

den tid jag har för att tänka till Psykisk ohälsa sjukskrivning och ...

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?