------
katalog) och håller i stolens ryggkarm med den ena handen. I den andra handen, vilken han håller framför sitt bröst, håller han en pipa – ett tecken på att den unge mannen är man och ingen pojke. Schein var i 20-årsåldern när bilden togs. I högsta grad medveten om att han blir fotograferad, bilden är tagen av en fotograf vid namn Ronald de Wolfe, framhåller han sig själv på bästa vis: han poserar som vore han en van modell, till och med som vore han en filmstjärna. Vid första anblicken är det faktiskt inte helt tydligt att det är Schein, snarare ser han ut som en ung man som söker efterlikna 1920- och 30talens mest fagra manliga filmstjärnor. Ikonen Scheins främsta kännetecken skall ännu vänta tjugo år innan de blir ett med honom, det vill säga de tjocka och markanta glasögonen, det korta stålgrå håret, den brunbrända huden, det breda leendet och de synliga tandraderna. På fotografiet har han bakåtkammat mörkt hår, vad som ser ut att ha varit en tjock och lockig kalufs i naturligt tillstånd, han är utan glasögon och genom att titta ut ur bild med en ganska reserverad min, ger han ett allvarligt men också något drömsk intryck. Han är ett ypperligt exempel på vad Richard Dyer kallat för den manliga pinuppan: den attraktive filmstjärnan eller manlige modellen som utgör objekt för en kvinnlig såväl som manlig åskådarblick, men som samtidigt motverkar objektifieringen genom att inte se tillbaka på betraktaren, men ut ur bilden. 21 På så vis blir han onåbar för åskådaren – och framstår också som kanske omedveten om att han blir betraktad. Ändå är Schein, tveklöst, mycket medveten om att han blir betraktad, och iscensätter sig själv i linje med detta. Den tjusiga kostymen, det välkammade håret, den bleka och rena huden, de putsade skorna – allt är igenomtänkt för detta tillfälle. Vid första anblicken liknar Harry Schein en ung Gösta Ekman, även om det torde vara tre decennier som skiljer den unge Ekman och den unge Schein åt. På så vis är bilden på Schein tidlös. Han utgör, precis som Ekman en gång gjorde, ett klassiskt manligt skönhetsideal: det ideal som har sin förlaga i anti- kens sköna unga män, de som hyllades av sin samtids äldre manliga poeter och som också kommit att utgöra ett evigt skönhetsideal inom den västerländska konsten. Precis som Ekman framstår Schein som en paradoxal mansbild: han är för skön och för medveten i sitt framförande för att inte riskera att få sin maskulinitet ifrågasatt. Han är helt enkelt feminin, och som feminin man attraktiv. Att välja att framställa sig som attraktiv man är inte problemfritt, och den äldre Schein har på fotografiets baksida med tydlig ironi och ett visst avståndstagande i handsskrift kommenterat sitt yngre jag med orden ”En spontan pose i Ronald de Wolfes Atelje”. Klädd i vad som ser ut att vara samma kostym, men nu med en trenchcoat över, återfinns i privatalbumet även ett fotografi som är taget vid ungefärligen samma tid, men nu utomhus. Schein har här en ljus hatt på sig och trenchcoaten är öppen, lite nonchalant dragen åt sidan så att vänsterhanden ledigt kan vila i byxfickan. Han står lutad mot en hög med tunna timmerstockar och i bakgrunden inringas han av ett grönskande träd. Återigen tittar han ut ur bilden, denna gång snett till höger. Han är ett objekt, men vägrar, precis som tidigare, att renodla detta objektskap inför åskådarblicken. Han är både inbjudande och avvisande: han blir gärna sedd och uppmärksammad, men ser också själv – det åskådare utesluts att se. Således har han en subjektsposition i bilden – och det är tydligt att han är fullt medveten om detta spel. På ett annat ungdomsfoto, på vilket han poserar tillsammans med en väninna på en klippa vid vattnet, iklädd ett par vita korta badbyxor, lutar han den högra armbågen i sin vänstra hand, stödjande sig på vänster ben med det högra lätt framåtlutat – vilket ger vänsterhöften en tydligt markerad position i bild. Det här är en pose som för kvinnor genast konnoterar femininitet – och för män, fjollighet. Under fotografiet har den troligtvis äldre Schein återigen kommenterat sitt yngre jag, denna gång med orden: ”Kan man tänka sig va’ sött.” ------