4 citizen schein 2a utgavan wallenberg a4 low

------
befinner sig i ett politiskt, socialt och kulturellt centrum:
han har alltid människor omkring sig – politiker,
skådespelare, regissörer, författare, beslutsfattare
och ganska ofta den egna frun Ingrid Thulin.
Bilderna tagna under 1980- och 1990-talen skiljer
sig mycket från de tidigare: på dessa bilder är han
ofta ensam, och flera bilder finns av honom isolerad
i den enorma villan. Han ser betydligt mindre,
kortare, tunnare – ömtåligare – ut.
Kläder, mode och stil är ”i grunden del av den axiologiska
ordningen”, skriver Barthes. Som ett system
med en struktur vars individuella element aldrig
kan ges eller inneha något värde, och vilka utgör
signifiers så länge de är kopplade till en grupp kollektiva
normer, framstår ”le système vestimentaire”
som ett statiskt och icke-tillåtande system med klara
gränser för enskilda individer. Detta system definieras
av ”de normativa länkar som berättigar, förbjuder,
tolererar, det vill säga kontrollerar själva arrangerandet
av kläder och plagg på en konkret bärare
som är identifierbar i sin sociala och historiska miljö”. 22
Kläder och mode, precis som genus, är alltså något
situationsbundet.
I en dagbok publicerad i Vi 1967 under det återkommande
inslaget ”i Veckan som varit”, reflekterar
Schein över kollegan och vännen Yngve Gamlins
omöjliga position. Han skriver: ”Yngve är både
clown och seriös artist, en omöjlighet i ett land där
folk skall veta sin plats, sin enda plats.” 23 Det är svårt
att i efterhand inte också se detta som ett uttalande
över den egna omöjliga positionen; accepterad och
inkluderad å ena sidan, besvärlig och utestängd å
den andra. Annorlundaheten kan förvisso vara attraktiv,
men den kan också vara förödande för den
som försöker att ta sig in.
I en kultur där lagom är alltings motto och tydlig
könsskillnad är eftersträvansvärt och där folk skall
veta sin plats satte Schein maskuliniteten i gungning.
Maskuliniteten, den svenska och andra, har förstås
alltid varit i kris (precis som femininiteten). Den är
under konstant konstruktion vilket också gör att den
alltid är sårbar. I relation till idén om könsskillnaden
som naturlig måste genuskonstruktionerna hela tiden
skapas och omskapas, repeteras in, inövas och
uppvisas – samtidigt som deras ideal är föga föränderliga
över tid. Konstruerandet av maskulinitet är
därför aldrig vattentätt, i kulturen finns det alltid
luckor och glapp inom vilka en avvikande manlighet
kan ta plats, en manlighet som är feminin och ickefallisk,
och som stör den ”ideala”, normativa maskuliniteten.
Det är när dess motsats framvisas som möjlig
och existerande (och kanske som attraktiv?) som
manligheten försätts i kris. Inom den västerländska
konsten har alltid två typer av ideal manlighet förekommit:
dels den normativa, hårda, falliska manligheten,
dels den mjuka, icke-falliska manligheten –
den som fått utgöra bilden av det eviga och det sköna.
Harry Schein, som offentlig person, förkroppsligade
denna kris genom att lyckas inkorporera båda
dessa ideal: han var falliskt maskulin i sin förmåga
att ta plats och köra över andra, i sin förmåga att få
igenom sin vilja och genom sin maktposition. Men
han var samtidigt icke-falliskt manlig genom att våga
vara elegant och perfektionist i sitt framförande, genom
att utmana gränserna för den accepterade mansbilden.
Harry Schein iscensatte således inte bara en
maskulinitet i kris: han verkade utgöra själva orsaken
till en större nationell manlighetskris.