4 citizen schein 2a utgavan wallenberg a4 low

------
Schein var också vassa talare vilket gjorde dem både
till farliga sanningssägare och till underhållande
estradörer.
I ett land som Sverige, med en långvarig socialdemokratisk
dominans över hur Folkhemmets män
och kvinnor skulle se ut och föra sig, alltid i kläder
som skulle vara funktionella, praktiska och neutrala,
har den manliga elegansen varit särskilt suspekt.
Här blir också den socialdemokratiska könspolitikens
paradoxer synliga: den mjuke familjefadern
framhålls tidigt som ett ideal, vilket tydligt bryter
bjärt mot det mer konventionella maskulinitetsideal
som borgerligheten närt, samtidigt som hans
antaget äkta och naturliga maskulinitet hela tiden
måste betonas för att könsskillnaden skall kunna
upprätthållas. Till denna den naturliga maskuliniteten
hör inte ett intresse för utseende, elegans och
förfinad välklädnad. Dels bryter ett sådant intresse
mot den gemensamma kampen för ett klasslöst
samhälle, då elegans förknippas med överklassens
laster, dels kan ett sådant intresse indikera en feminin
manlighet, vilken även den förknippas med
överklassens laster, något som sedan länge alltså
ofta bara kan tolkas som förtryckt – eller öppen –
homosexualitet. Schein blir dubbelt problematisk
för den svenska manligheten: som elegant bryter
han både med det socialdemokratiska klasslösa idealet
och med det säkra heterosexuella manlighetsidealet.
Han för sig, rör sig och framstår som tillhörande
överklassen; som miljonär boende i en lyxvilla
med pool – i pressen är det just poolen som
lyfts fram som det tydligaste tecknet på överklasstillhörighet
– blir också hans socialdemokratiska
identitet synnerligen dubiös.
Svensk socialdemokrati genomgår en föryngring
under det tidiga 1960-talet; yngre män skall komma
att få framträdande platser i partiet. Flera av dem är
välutbildade, inte sällan skolade utomlands under
sina universitetsår, och de har därmed också fått
med sig en större internationell medvetenhet än vad
som varit brukligt bland äldre socialdemokratiska
politiker. Dessa män omtalas ofta i pressen som
radikala, ofta med förringande epitet i vilka deras
unga ålder lyfts fram. Till denna grupp hör förutom
Olof Palme (som blir invald i riksdagen redan 1958)
bland andra Krister Wickman och Roland Pålsson.
Harry Schein kommer snart att bli lierad med denna
ensemble – och via sin handlingsförmåga och intelligens
kommer han att få uppdrag som gör honom
till en viktig spelare, trots att han egentligen inte har
en självskriven plats inom partiet. Han är behörig,
men samtidigt utanför. Han är med i beslut som tas,
ges olika positioner som ger honom viss makt att
handla och utveckla, och han umgås privat med de
unga radikalerna. Hans tennisspel med bland andra
Palme och Pålsson blir vida omtalat i media: det är
som om själva tennisspelet är det som ger honom en
särskild position, den inre cirkelns tillhörighet, och
inte de uppdrag han får politiskt eller de centrala
poster han tilldelas.
Att spela tennis, vilken länge varit en överklasssport,
med de unga radikalerna som politiskt bryter
med den traditionella socialdemokratin, gör inte
bara honom suspekt (hur kan en tennisspelande
miljonär vara sosse?): hans medspelare blir också
suspekta. Det är kanske i synnerhet Palme som inledningsvis
är ifrågasatt, både inom det egna partiet
av sina äldre kollegor och av andra partier samt
av pressen. Hans sociala bakgrund, hans ungdom,
hans förmåga att debattera, hans säkra och retoriska
talarbegåvning och hans breda världskännedom gör
honom till en annorlunda socialdemokrat, om än
en som partiet var i stort behov av för att kunna behålla
sin ledande politiska position. Men vad hade
han med en man som Schein att göra? Deras relation
styrkte bara den redan existerande skepsis som
rådde gentemot Palme: se där, klassränderna går
aldrig ur, lika pojkar leka bäst.
Som bekant hamnade Schein ofta i blåsväder under
1960- och 70-talen. Förutom att själv skriva