4 citizen schein 2a utgavan wallenberg a4 low

katalog) och håller i stolens ryggkarm med den ena
handen. I den andra handen, vilken han håller framför
sitt bröst, håller han en pipa – ett tecken på att
den unge mannen är man och ingen pojke. Schein
var i 20-årsåldern när bilden togs. I högsta grad
medveten om att han blir fotograferad, bilden är tagen
av en fotograf vid namn Ronald de Wolfe, framhåller
han sig själv på bästa vis: han poserar som
vore han en van modell, till och med som vore han
en filmstjärna. Vid första anblicken är det faktiskt
inte helt tydligt att det är Schein, snarare ser han ut
som en ung man som söker efterlikna 1920- och 30talens
mest fagra manliga filmstjärnor.
Ikonen Scheins främsta kännetecken skall ännu
vänta tjugo år innan de blir ett med honom, det vill
säga de tjocka och markanta glasögonen, det korta
stålgrå håret, den brunbrända huden, det breda leendet
och de synliga tandraderna. På fotografiet har
han bakåtkammat mörkt hår, vad som ser ut att ha
varit en tjock och lockig kalufs i naturligt tillstånd,
han är utan glasögon och genom att titta ut ur bild
med en ganska reserverad min, ger han ett allvarligt
men också något drömsk intryck. Han är ett ypperligt
exempel på vad Richard Dyer kallat för den
manliga pinuppan: den attraktive filmstjärnan eller
manlige modellen som utgör objekt för en kvinnlig
såväl som manlig åskådarblick, men som samtidigt
motverkar objektifieringen genom att inte se tillbaka
på betraktaren, men ut ur bilden. 21 På så vis
blir han onåbar för åskådaren – och framstår också
som kanske omedveten om att han blir betraktad.
Ändå är Schein, tveklöst, mycket medveten om
att han blir betraktad, och iscensätter sig själv i linje
med detta. Den tjusiga kostymen, det välkammade
håret, den bleka och rena huden, de putsade skorna
– allt är igenomtänkt för detta tillfälle. Vid första
anblicken liknar Harry Schein en ung Gösta Ekman,
även om det torde vara tre decennier som
skiljer den unge Ekman och den unge Schein åt. På
så vis är bilden på Schein tidlös. Han utgör, precis
som Ekman en gång gjorde, ett klassiskt manligt
skönhetsideal: det ideal som har sin förlaga i anti-
kens sköna unga män, de som hyllades av sin samtids
äldre manliga poeter och som också kommit
att utgöra ett evigt skönhetsideal inom den västerländska
konsten. Precis som Ekman framstår
Schein som en paradoxal mansbild: han är för skön
och för medveten i sitt framförande för att inte riskera
att få sin maskulinitet ifrågasatt. Han är helt
enkelt feminin, och som feminin man attraktiv. Att
välja att framställa sig som attraktiv man är inte
problemfritt, och den äldre Schein har på fotografiets
baksida med tydlig ironi och ett visst avståndstagande
i handsskrift kommenterat sitt yngre jag
med orden ”En spontan pose i Ronald de Wolfes
Atelje”.
Klädd i vad som ser ut att vara samma kostym,
men nu med en trenchcoat över, återfinns i privatalbumet
även ett fotografi som är taget vid ungefärligen
samma tid, men nu utomhus. Schein har här
en ljus hatt på sig och trenchcoaten är öppen, lite
nonchalant dragen åt sidan så att vänsterhanden ledigt
kan vila i byxfickan. Han står lutad mot en hög
med tunna timmerstockar och i bakgrunden inringas
han av ett grönskande träd. Återigen tittar
han ut ur bilden, denna gång snett till höger. Han
är ett objekt, men vägrar, precis som tidigare, att
renodla detta objektskap inför åskådarblicken. Han
är både inbjudande och avvisande: han blir gärna
sedd och uppmärksammad, men ser också själv –
det åskådare utesluts att se. Således har han en subjektsposition
i bilden – och det är tydligt att han är
fullt medveten om detta spel. På ett annat ungdomsfoto,
på vilket han poserar tillsammans med
en väninna på en klippa vid vattnet, iklädd ett par
vita korta badbyxor, lutar han den högra armbågen
i sin vänstra hand, stödjande sig på vänster ben med
det högra lätt framåtlutat – vilket ger vänsterhöften
en tydligt markerad position i bild. Det här är en
pose som för kvinnor genast konnoterar femininitet
– och för män, fjollighet. Under fotografiet har
den troligtvis äldre Schein återigen kommenterat
sitt yngre jag, denna gång med orden: ”Kan man
tänka sig va’ sött.”
------