------ befinner sig i ett politiskt, socialt och kulturellt centrum: han har alltid människor omkring sig – politiker, skådespelare, regissörer, författare, beslutsfattare och ganska ofta den egna frun Ingrid Thulin. Bilderna tagna under 1980- och 1990-talen skiljer sig mycket från de tidigare: på dessa bilder är han ofta ensam, och flera bilder finns av honom isolerad i den enorma villan. Han ser betydligt mindre, kortare, tunnare – ömtåligare – ut. Kläder, mode och stil är ”i grunden del av den axiologiska ordningen”, skriver Barthes. Som ett system med en struktur vars individuella element aldrig kan ges eller inneha något värde, och vilka utgör signifiers så länge de är kopplade till en grupp kollektiva normer, framstår ”le système vestimentaire” som ett statiskt och icke-tillåtande system med klara gränser för enskilda individer. Detta system definieras av ”de normativa länkar som berättigar, förbjuder, tolererar, det vill säga kontrollerar själva arrangerandet av kläder och plagg på en konkret bärare som är identifierbar i sin sociala och historiska miljö”. 22 Kläder och mode, precis som genus, är alltså något situationsbundet. I en dagbok publicerad i Vi 1967 under det återkommande inslaget ”i Veckan som varit”, reflekterar Schein över kollegan och vännen Yngve Gamlins omöjliga position. Han skriver: ”Yngve är både c<strong>low</strong>n och seriös artist, en omöjlighet i ett land där folk skall veta sin plats, sin enda plats.” 23 Det är svårt att i efterhand inte också se detta som ett uttalande över den egna omöjliga positionen; accepterad och inkluderad å ena sidan, besvärlig och utestängd å den andra. Annorlundaheten kan förvisso vara attraktiv, men den kan också vara förödande för den som försöker att ta sig in. I en kultur där lagom är alltings motto och tydlig könsskillnad är eftersträvansvärt och där folk skall veta sin plats satte Schein maskuliniteten i gungning. Maskuliniteten, den svenska och andra, har förstås alltid varit i kris (precis som femininiteten). Den är under konstant konstruktion vilket också gör att den alltid är sårbar. I relation till idén om könsskillnaden som naturlig måste genuskonstruktionerna hela tiden skapas och omskapas, repeteras in, inövas och uppvisas – samtidigt som deras ideal är föga föränderliga över tid. Konstruerandet av maskulinitet är därför aldrig vattentätt, i kulturen finns det alltid luckor och glapp inom vilka en avvikande manlighet kan ta plats, en manlighet som är feminin och ickefallisk, och som stör den ”ideala”, normativa maskuliniteten. Det är när dess motsats framvisas som möjlig och existerande (och kanske som attraktiv?) som manligheten försätts i kris. Inom den västerländska konsten har alltid två typer av ideal manlighet förekommit: dels den normativa, hårda, falliska manligheten, dels den mjuka, icke-falliska manligheten – den som fått utgöra bilden av det eviga och det sköna. Harry Schein, som offentlig person, förkroppsligade denna kris genom att lyckas inkorporera båda dessa ideal: han var falliskt maskulin i sin förmåga att ta plats och köra över andra, i sin förmåga att få igenom sin vilja och genom sin maktposition. Men han var samtidigt icke-falliskt manlig genom att våga vara elegant och perfektionist i sitt framförande, genom att utmana gränserna för den accepterade mansbilden. Harry Schein iscensatte således inte bara en maskulinitet i kris: han verkade utgöra själva orsaken till en större nationell manlighetskris.
------