Motsättningar i Kampucheas kommunistiska rörelse - Marxistarkiv

principer. Regeringen förlitade sig mer på de väpnade styrkorna än på den civila kadern när det
gällde administration. Och det genomfördes knappast någon politisk skolning, inte heller försökte
man förklara de administrativa beslut som drabbade befolkningen.
Godtyckliga arresteringar och avrättningar av oorganiserade civila, motsträviga personer ökade i
antal från 1975-78. Många civilpersoner dog också av svält och undernäring. En stor del av byarnas
risskördar samlades in av regeringen, en del exporterades och en del magasinerades. Det var
troligtvis inte färre som dog av svält under åren 1977-78 när man fick stora skördar än det var under
1975 när landsbygden ännu inte hunnit återhämta sig från de förödande effekterna av USAs B-52bombningar.(28)
Vad är i denna version av att bygga nationen bandet mellan nationen och folket? Uppenbarligen
anses alla möjliga sorters bördor på folket acceptabla, under ansträngningarna att skapa ”ett
utvecklat industriland med stor förmåga till nationellt försvar”. Det framgår klart av Pol Pots
uttalande 1975:
Vi förde kriget och vann en snabb seger. Vi måste således även bygga landet snabbt...(29)
Ett mindre välkänt element i Pol Pots program, och ett som påverkar Kampucheas tre grannar, är en
på rasism grundad expansionspolitik. 5 januari 1979 beskrev Pol Pot det vietnamesiska folket som
Kampucheas ”arvsfiende”. Det Demokratiska Kampucheas ledare hänvisade från och med april
1978 ofta offentligt till ”den kampucheanska rasen” och dess överlevnad. Men det var ingen
reaktion på Vietnams militära tryck efter december 1977: flyktingar från östra Kampuchea
rapporterade till Francois Ponchaud att från början av 1977 beskrev regeringskadrer vietnameserna
som ”den historiske fienden”. 1978 anklagade Pol Pots Kampuchea Vietnam för att genomföra
gränsräder först efter juni 1977. Kadrernas beskrivning av Vietnam var uppenbarligen ett
komplement till Kampucheas egna gränsräder från och med april 1977.
Prins Sihanouks nya bok ger en del bakgrund till detta:
I september 1975 blev jag verkligen överraskad över att höra Khieu Samphan, Son Sen med flera säga,
leende och mycket nöjda med sig själva, att deras soldater var ”missnöjda” med ”partiet”, eftersom det
inte gav dem grönt ljus att ta tillbaka ”Kampuchea Krom” (södra vietnam) liksom gränsdistrikten i
Thailand som tillhörde Kampuchea förr i världen (Aranya, Surin, etc).
Enligt Son Sen, ställföreträdande premiärminister med ansvar för nationens försvar, ansåg sig hans
ärorika ”Kampucheas revolutionära armé” förmögen att med enkelhet ta itu med Giaps (vietnamesiska)
armé, och med Kukrit Pramojs och Kriangsak Chamanonds mycket mindre (thailändska) armé!
Så från och med 1977:
... försökte Röda khmererna erövra delar av Kampuchea Krom, och de begick fruktansvärda illdåd mot ett
stort antal vietnamesiska civila män och kvinnor (inklusive åldringar, kvinnor och barn).
Pol Pot-regeringen avvisade alla förslag till fredlig lösning som presenterades vid flera tillfällen (i
synnerhet 5 februari 1978) av regeringen i Hanoi...
1978 anförtrodde Khieu Samphan mig, angående kriget mellan Kampuchea och Vietnam, att hans
soldater (Röda khmererna) var ”omöjliga att stoppa”: när de såg sockerpalmer på Kampuchea Kroms
territorium, kunde dessa patriotiska soldater inte låta bli att gå över gränsen och rycka fram ”tills de nått
den sista Khmer-sockerpalmen”.(30)
Det blev också vanligt med incidenter längs gränsen mellan nordöstra Thailand och Kampuchea i
början av 1977. Dessa angrepp från Pol Pots Röda khmerer eller från gemensamma Röda khmerer
och thailändska kommunistiska förband kännetecknades av en brutal militarism, som skilde sig
avsevärt från hur kommunister i övriga delar av Thailand arbetade, som brukar använda politisk
övertalning hellre än tvång för att vinna befolkningens stöd.
10