Motsättningar i Kampucheas kommunistiska rörelse - Marxistarkiv

Förhandla med amerikanerna? Kampucheas revolution förhandlar inte med dem, för de är angripare mot
Kampuchea. Det är de som måste upphöra med sin aggression och dra sig tillbaka. För övrigt har
Kampucheas Kommunistiska Parti ingen förhandlingsledare.[sid 39](min kursivering)
Hade Kampucheas revolution någon förhandlingsledare? Tja, hursomhelst
...visste Kampucheas Kommunistiska Parti inte med vem det skulle förhandla eftersom Lon Nol redan
uttömt sina krafter.[sid 40]
Dessutom, fortsätter Svartboken kryptiskt,
...skulle ett eldupphör sprida förvirring hos Kampucheas folk och dess Revolutionära Armé som är fast
beslutna att kämpa.[sid 40]
Men det var inte allt.
Om Kampucheas revolution misslyckades skulle Vietnams också misslyckas. Och det skulle bli samma
sak med de andra revolutionerna i Sydostasien. Men om Kampucheas revolution fortsatte att kämpa och
vinna framgång, skulle den, hur läget än utvecklade sig, kunna bidra till utvecklingen av den
revolutionära situationen i Sydostasien.[sid 41]
Så millitant internationell solidaritet spelade en viss roll i Kampucheas vägran att samordna sin
strategi med revolutionen i grannlandet.
Kan vi anta att Pol Pot-gruppen om möjligt ville undvika USA:s bombningar? I så fall är logiken i
deras ståndpunkt (som den senare uttryckts i Svartboken), en ståndpunkt som härstammar ur deras
oförmåga att vid denna tidpunkt tvinga sig på revolutionen, sålunda: Vietnam borde inte ha
förhandlat fram ett avtal med USA, eftersom detta avtal skulle utsätta Kampuchea för
bombningarna ensamt om inte Kampuchea också förhandlade, vilket det inte är redo att göra. Men
det är inte den uppfattning som uttrycks i Svartboken:
När Kampucheas Kommunistiska Parti intog denna position av kompromisslös kamp och nej till eld
upphör, så handlade det så enbart för att försvara den kampucheanska revolutionens intressen. Det ville
inte blanda sig i Vietnams inre angelägenheter.[sid 41]
Oavsett vilken inställning Pol Pot-gruppen hade till USA:s bombningar är det uppenbart att folkens
intressen i Kampuchea och Vietnam var nära sammanbundna. Strävan efter ”självtillit” och ett
”förakt för omvärldens attityder” är inte den logiska slutsats som ska dras av Kampucheas
erfarenheter 1973 (eller vietnamesernas erfarenheter i december 1972). Om Vietnam och
Kampuchea hade samordnat en regional strategi, kunde man mycket väl ha undvikit en
samhällskatastrof. Otvivelaktigt har Pol Pot-gruppen och deras ambitioner en del av skulden,
tillsammans med USA-imperialismen, för Kampucheas ödeläggelse. Genom att utifrån egna hänsyn
medvetet utsätta Kampuchea för bomberna ensamt, gynnade Pol Pot-gruppen att det i Kampuchea
uppkom ett förakt för omvärlden som aldrig hade behövt utvecklas (ens med tanke på USA:s
aggressioner). Detta förakt skulle lägga den ideologiska och psykologiska grunden till ännu mer
ödeläggelse, i namn av att bygga en stat vars självständighet skulle bli ”fullständig, definitiv och
ren”.
En isolerad befrielsearmé
Under slutet av 1973 och under 1974 blev kriget i Kampuchea mer och mer konventionellt. Lon
Nol-regimen, som nu var omringad i de flesta av de provinshuvudstäder den kontrollerade, fanns
bara i några få landsbygdsområden och överlevde enbart med hjälp av det ekonomiska och militära
stödet från USA. Belägringar och skyttegravskrig blev vanliga i de flesta regioner. Medan gerillan
under 1970-73 hade rekryterat många bondesoldater som var ”bönder på dagtid” och ”soldater på
40