Motsättningar i Kampucheas kommunistiska rörelse - Marxistarkiv

... Störande av befolkningens arbete var strängt förbjudet. Att ta sig friheter eller våldföra sig mot
böndernas döttrar gav stränga straff. Enligt regelbundna rapporter respekterades och förstods dessa regler
helt och hållet. En annan viktig del av de Röda khmerernas beteende var att hjälpa befolkningen när de
hade problem. Röda khmerer gick ofta hem till sjuka bybor, både dag och natt, för att ge dem en spruta
eller medicin. Vid plöjnings-, planterings-, skörde- och tröskningstiderna var varje byrå tvingad att skicka
ut sina medlemmar för att hjälpa till. Detta var det samma som att ”leva med folket” för att ”kunna tjäna
det” och enligt de Röda khmerernas teorier ett sätt att skola Röda khmer-kadrer.
Detta beteende gav resultat och påverkade befolkningen mer än den teoretiska skolningen gjorde.
Bönderna i basområdena, som tidigare inte visste något om socialistiska revolutioner, började snart älska
och stödja organisationen på grund av dess öppenhjärtliga och vänliga sätt.(104)
Ith Sarin skrev detta efter att Lon Nol-regimen fallit.
Det är utan tvivel en stark kontrast mellan detta beteende och det i Pol Pots Demokratiska
Kampuchea, framförallt under 1977-78 och i de områden som kontrollerades av Pol Pot-gruppen
1970-76. Ith Sarin skriver också att kadern uppmanades att offra allt för befolkningen, men ”de
skulle inte krypa för den”. Enligt Timothy Carney, som översatte Ith Sarins bok från 1973, var detta
”en föraning om vad som komma skulle”.(105) Jag har svårt att se några likheter mellan Pol Potregimen
och en rörelse som anser det nödvändigt att påminna sina kadrer att inte låta befolkningen
hålla dem i sitt ledband. Betänk också skillnaden mellan Ith Sarins beskrivning av de relationer som
de revolutionära myndigheterna hade med befolkningen i den sydvästra zonen 1972, och följande
instruktion, som delades ut av myndigheterna i Demokratiska Kampuchea 1976-77 till Battambangs
befolkning:
1. Visa solidaritet och självständighet.
2. Ansluta sig till den utstakade politiska linjen.
3. Stödja den upprättade ordningen.
4. Följa organisationens regler och förhållningsorder.
5. Fullfölja organisationens planer.(106)
Denna förändring skedde till stor del från och med 1973, när Pol Pot-gruppen fick sitt första
synbara fotfäste i vissa zoner. Det är intressant att se vilken taktik de använde sig av. Quinn skriver
att Chou Chet, som var ordförande i den sydvästra zonen under 1974
fick minskade befogenheter och inflytande över khmer-kommunisterna i södra Kampot och Takeo på
grund av sitt ställningstagande för vietnameserna och Sihanouk och han skadades faktiskt också av
khmer-kommunisterna när han tillsammans med några nordvietnamesiska soldater råkade ut för ett
bakhåll på väg 16 i slutet av november det året.(107)
Enhetssträvanden
När Quinn sammanfattar stridigheterna mellan fraktionerna nämner han också att Ta Mok, som var
överbefälhavare i den sydvästra regionen hade
försökt ena de två fraktionerna och antytt att det fanns starkare stöd för enighet än splittring. Detta visar
att splittringen kanske bara var en lokal företeelse i gränsområde (de södra) och inte nationell. En
troligare tolkning är trots allt att det förutom ledningen för de förenade frontstyrkorna också fanns en
separat ledningsstruktur för khmer-kommunisterna som gav egna order... Detta innebär att medan fronten
kanske gav order om att ena organisationen kanske khmer-kommunisternas högkvarter beordrade sina
provinsordförande att inte ta hänsyn till de lokala frontorganisationerna. Detta kan förklara deras fortsatta
samarbete i attackerna mot Phnom Penh, medan de höll strupgrepp på varandra i provinserna på lokal
nivå.(108)
Maktkampen i sydväst
En trolig orsak till att partiledaren Pol Pot vägrade upprätta ett gemensamt befäl med de
vietnamesiska styrkorna är att det var lättare att påverka en separat kampucheansk ledning.
32