Motsättningar i Kampucheas kommunistiska rörelse - Marxistarkiv

Varför ”föreföll” det så? Enligt prins Sihanouk:
Under 1978 sa Khieu Samphan klart och tydligt till mig att kommunistpartiet och den revolutionära
armén i Kampuchea inte ens under kriget mot USA (1970-75) upphörde att betrakta Nordvietnam och
dess armé som den främsta fienden. Den amerikanska imperialismen kom bara på andra plats bland
Kampucheas fiender...
Förra året (1978)... tillkännagav Khieu Samphan till min hustru och mig att dessa kadrer och officerare
”varken hade hjärta eller sinne som en Khmer”, att de hade blivit spioner för ”Vietminh”, och följaktligen
(jag citerar) ”blev vi tvungna att göra oss av med dem”. Det betydde helt enkelt att denna Khmer-
Vietminh-”förstärkning” som Hanoi satte in 1970 för att stöda vår kamp mot USA hade blivit (fysiskt)
likviderad av Röda khmererna. Khieu Samphan bekräftade också de många blodiga slag (mellan Röda
khmererna och de vietnamesiska kommunistiska enheterna), som enligt min uppfattning försenade vår
gemensamma seger över vår gemensamma fiende med flera år.(82)
Bakom detta mottagande av mer än ettusen starkt politiserade, erfarna och tekniskt skickliga
revolutionärer låg säkerligen chauvinistisk förföljelsemani, rasism och den kvävande desperation
med vilken en annan tolererad minoritet tog ett björngrepp om makten.
Enligt välinformerade källor blev Hanoi-regeringen tillsagd att behandlingen av Son Ngoc Minh var
”inadekvat”, och man begärde att han skulle skickas till Peking. Denna begäran blev beviljad, och
1972 dog eller dödades Minh, ledare för den antifranska revolutionära rörelsen mellan 1946-54, i
Kina.
Från Hanoi direkt till fronten
De kampucheaner som återvände från Hanoi tilldelades, enligt en av dem, Ieng Lim,
”stridsuppgifter”, medan ”endast lokala medlemmar av de Röda khmererna tilldelades politiska
uppgifter i de lokala organisationerna”(83). I slutet av 1971 uppgav talesmän för partiet i Phnom
Penh att av 1 500 återvändande var hälften döda, men de var inte klara över vad som orsakat alla
dödsfallen. De uppgav också att partiledningen hade avvisat försök från de vietnamesiska trupperna
(deras viktigas vapenleverantör) att upprätta ett samarbete i form av ett gemensamt befäl.
Ieng Lim gick över till Lon Nol-regimen i slutet av 1971, därför att, som han sa ”det var uppenbart
att kriget var till fördel för Nordvietnam och inte för khmerernas revolution”. Han sade också att på
landsbygden ”är Sihanouk inte populär, och bara de khmerer som deltar i vietnamesiska styrkor bär
Sihanouk-märken”, och antydde därmed att han ansåg att vietnameserna gav alltför mycket stöd åt
Sihanouks grupp i fronten. Mycket intressant var den jämförelse han också gjorde mellan Lon Nolarmén
(FANK), de Röda khmerernas armé och deras lokala truppers förhållande till befolkningen:
Ieng Lim lade också märke till att FANK inte stod i ”nära relation till befolkningen”. Han sa att de Röda
khmererna lyckades vinna bybornas förtroende, (men att) khmerernas lokala styrkor godtyckligt hade
avrättat människor på landsbygden för mindre överträdelser, och att han själv hade stoppat avrättningen
av civila i Baray i Kompong Thom. (min kursivering)
I september 1971 öppnade de Röda khmererna eld mot vietnamesiska styrkor från ett bakhåll i
samband att vietnameserna anföll en Lon Nol-styrka i Kompong Thom.(84) Den fulla kraften i den
tveeggade, extremt nationalistiska politiska linje som Pol Pots grupp förde, för att stöpa om den
kampucheanska landsbygdsbefolkningen till ett effektivt vapen som skulle utkräva historiens
hämnd på sina grannar, märktes först i provinsen Kompong Thom. I denna provins i norra
Kampuchea, där det varit oroligt sedan 1967, orsakade Pol Pot-styrkornas avrättningar av
tredskande landsbygdsbor att 10 000-tals människor under 1973 drevs in i de områden som
kontrollerades av Lon Nol-styrkor.
I de provinser som kontrollerades av de snabbt framryckande revolutionära styrkorna utvecklades
händelserna mycket olika. I den sydvästra zonen fick rörelsen stöd från befolkningen under
28