Motsättningar i Kampucheas kommunistiska rörelse - Marxistarkiv

tre timmars båtfärd från Sre Umbel. Vi blev fiskare där.
Thmar Sar var i händerna på de fria Röda khmererna – 1972 fanns det olika grupper av Röda khmerer.
Vi var tvungna att hitta oss ett eget ställe att bo på, men det fanns affärer, och vi kunde sälja räkorna vi
fångade, och folk åkte in och ut ur Vietnam och Thailand. Det var inte så svårt 1972. Vi var våra egna
herrar. Vi kunde resa, vi hade mat och pengar och vi kunde köpa vad vi ville och göra vad vi ville.
Röda khmererna där bad folk stöda dem och ge dem kycklingar, ankor, fisk, ris och pengar. Om vi hade
något så gav vi det till dem. De tvingade oss inte. De röjde och arbetade på sin egen jord, och på fritiden
hjälpte de folk på fälten. Om något arbete behövde göras gjorde de det.
Ledaren för Röda khmererna i Koh Kong var Ta (farfar) Prachha, som var en etnisk thailändare. Det
fanns ytterligare en ledare som kallades Prasith, och som också var etnisk thailändare och hade kämpat
sedan 60-talet. Prasith hade flyttat till Thmar Sar 1970. (Etniska thailändare utgjorde en avsevärd del av
befolkningen i provinsen Koh Kong, men uppenbarligen inte i Thmar Sar.)
1973 bodde det vietnamesiska trupper i Thmar Sar. De sa att de var där för att hjälpa Khmer att kämpa
mot Lon Nol. Röda khmererna och vietnameserna samarbetade med varandra. En del av de lokala
invånarna tyckte mycket om vietnameserna eftersom de gjorde så många bra saker i Thmar Sar. De
besökte de olika husen, och sammankallade ibland möten och lärde dem använda mediciner och hur man
gav sprutor. De dödade ingen. De tyckte om khmer-folket som sitt eget folk. De tyckte om etniska kineser
också.
1973 fanns det etniska vietnames-, khmer- och kinesiska styrkor i Thmar Sar. De kom och frågade alla
vilken nationalitet de var av. Vi svarade ”kinesisk” Vi kallades till olika möten med vietnameserna och
khmererna, och etniskt kinesiska kadrer talade med oss. Det var för att alla skulle förstå vad man sa vid
mötena. De olika styrkorna gjorde inte så mycket. De talade bara om kamp och kommunism, och om att
de fattiga skulle få det bättre när de blev befriade från de rikas förtryck. Det var lockande. De försökte
ändra vårt sätt att tänka. En del personer som kommit från Kina sprang iväg, eftersom de tyckte att det
kommunistiska systemet var hårt, men de flesta höll med revolutionärerna.
Men i Kompong Seila var de andra Röda khmererna mycket stränga. Livet var svårt för de som bodde
där. De fick inte köpa eller sälja eller byta, och måste be om tillåtelse från Röda khmererna för att resa
någonstans.
I slutet av 1973 blev vietnameserna i Thmar Sar tillsagda att återvända till sitt eget land, och vi såg
aldrig av dem igen. I oktober och november försvann även de etniskt kinesiska revolutionära kadrerna,
och de kinesiska styrkorna upplöstes. Bara Khmer-styrkorna blev kvar.
1974 började svåra tider. Väpnade styrkor från zonen och regionen från Kompong Seila kom till Koh
Kong. Det fanns många kvinnor bland dem. Ta Prachaa arresterades och fördes bort. De sa att han skulle
studera, men i själva verket dödade de honom. Alla i Koh kong var rädda, eftersom deras ledare hade
förts bort. Prasit försvann ungefär samtidigt. Många flydde till Kompong Som och många som vi ville fly
men kunde inte.
Från och med nu måste alla i byn arbeta samtidigt (krom pravat dai), och det blev svårare och svårare.
Röda khmererna började döda folk. De som gjorde något fel fördes bort och blev skjutna. 1974 värvade
de alla ungdomar över 16 år till armén. Om du inte gick med frågade de varför du inte älskade ditt land
och kämpade för det. En del av de som inte gick med blev dödade. De var grymma.
1975, när de hade segrat, kollektiviserade de allting: grytor, pannor, tomahawker, yxor...(113)
Det är viktigt att än en gång understryka att förlorarna i denna politiska kamp inte var ”Sihanoukanhängare”.
Prachaa hade varit rebelledare i Koh Kong sedan åtminstone 1968. Och Heng Samrinregeringens
redogörelse 1979 för Prasiths försvinnande ligger i linje med Haos beskrivning:
1973 likviderade (Pol Pots styrkor) många verkliga revolutionärer i provinsen Koh Kong, inklusive
kamrat Prasith, som var ställföreträdande sekreterare i partiets regionkommitté. De upplöste ett antal
enheter i motståndsarmén som de misstänkte inte var trogna deras politiska linje.(114)
I några områden i den sydvästra zonen lyckades befolkningen försvara sig mot Pol Pot-gruppens
övergrepp. Enligt Quinn rapporterades i slutet av januari 1974 att en större ”Sihanouk-vänlig”
styrka ”försökte få kontroll över hela väg 16 från Tani till Tuk Meas, och även över delar av väg
205 öster om Tani...”.(115) Två kampucheanska flyktingar som vistades i byar i Takeo-provinsen
1975 berättade vid två skilda intervjuer gjorda på två olika platser i Thailand under 1979 att det var
34