29.08.2013 Views

Motsättningar i Kampucheas kommunistiska rörelse - Marxistarkiv

Motsättningar i Kampucheas kommunistiska rörelse - Marxistarkiv

Motsättningar i Kampucheas kommunistiska rörelse - Marxistarkiv

SHOW MORE
SHOW LESS

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.

tre timmars båtfärd från Sre Umbel. Vi blev fiskare där.<br />

Thmar Sar var i händerna på de fria Röda khmererna – 1972 fanns det olika grupper av Röda khmerer.<br />

Vi var tvungna att hitta oss ett eget ställe att bo på, men det fanns affärer, och vi kunde sälja räkorna vi<br />

fångade, och folk åkte in och ut ur Vietnam och Thailand. Det var inte så svårt 1972. Vi var våra egna<br />

herrar. Vi kunde resa, vi hade mat och pengar och vi kunde köpa vad vi ville och göra vad vi ville.<br />

Röda khmererna där bad folk stöda dem och ge dem kycklingar, ankor, fisk, ris och pengar. Om vi hade<br />

något så gav vi det till dem. De tvingade oss inte. De röjde och arbetade på sin egen jord, och på fritiden<br />

hjälpte de folk på fälten. Om något arbete behövde göras gjorde de det.<br />

Ledaren för Röda khmererna i Koh Kong var Ta (farfar) Prachha, som var en etnisk thailändare. Det<br />

fanns ytterligare en ledare som kallades Prasith, och som också var etnisk thailändare och hade kämpat<br />

sedan 60-talet. Prasith hade flyttat till Thmar Sar 1970. (Etniska thailändare utgjorde en avsevärd del av<br />

befolkningen i provinsen Koh Kong, men uppenbarligen inte i Thmar Sar.)<br />

1973 bodde det vietnamesiska trupper i Thmar Sar. De sa att de var där för att hjälpa Khmer att kämpa<br />

mot Lon Nol. Röda khmererna och vietnameserna samarbetade med varandra. En del av de lokala<br />

invånarna tyckte mycket om vietnameserna eftersom de gjorde så många bra saker i Thmar Sar. De<br />

besökte de olika husen, och sammankallade ibland möten och lärde dem använda mediciner och hur man<br />

gav sprutor. De dödade ingen. De tyckte om khmer-folket som sitt eget folk. De tyckte om etniska kineser<br />

också.<br />

1973 fanns det etniska vietnames-, khmer- och kinesiska styrkor i Thmar Sar. De kom och frågade alla<br />

vilken nationalitet de var av. Vi svarade ”kinesisk” Vi kallades till olika möten med vietnameserna och<br />

khmererna, och etniskt kinesiska kadrer talade med oss. Det var för att alla skulle förstå vad man sa vid<br />

mötena. De olika styrkorna gjorde inte så mycket. De talade bara om kamp och kommunism, och om att<br />

de fattiga skulle få det bättre när de blev befriade från de rikas förtryck. Det var lockande. De försökte<br />

ändra vårt sätt att tänka. En del personer som kommit från Kina sprang iväg, eftersom de tyckte att det<br />

<strong>kommunistiska</strong> systemet var hårt, men de flesta höll med revolutionärerna.<br />

Men i Kompong Seila var de andra Röda khmererna mycket stränga. Livet var svårt för de som bodde<br />

där. De fick inte köpa eller sälja eller byta, och måste be om tillåtelse från Röda khmererna för att resa<br />

någonstans.<br />

I slutet av 1973 blev vietnameserna i Thmar Sar tillsagda att återvända till sitt eget land, och vi såg<br />

aldrig av dem igen. I oktober och november försvann även de etniskt kinesiska revolutionära kadrerna,<br />

och de kinesiska styrkorna upplöstes. Bara Khmer-styrkorna blev kvar.<br />

1974 började svåra tider. Väpnade styrkor från zonen och regionen från Kompong Seila kom till Koh<br />

Kong. Det fanns många kvinnor bland dem. Ta Prachaa arresterades och fördes bort. De sa att han skulle<br />

studera, men i själva verket dödade de honom. Alla i Koh kong var rädda, eftersom deras ledare hade<br />

förts bort. Prasit försvann ungefär samtidigt. Många flydde till Kompong Som och många som vi ville fly<br />

men kunde inte.<br />

Från och med nu måste alla i byn arbeta samtidigt (krom pravat dai), och det blev svårare och svårare.<br />

Röda khmererna började döda folk. De som gjorde något fel fördes bort och blev skjutna. 1974 värvade<br />

de alla ungdomar över 16 år till armén. Om du inte gick med frågade de varför du inte älskade ditt land<br />

och kämpade för det. En del av de som inte gick med blev dödade. De var grymma.<br />

1975, när de hade segrat, kollektiviserade de allting: grytor, pannor, tomahawker, yxor...(113)<br />

Det är viktigt att än en gång understryka att förlorarna i denna politiska kamp inte var ”Sihanoukanhängare”.<br />

Prachaa hade varit rebelledare i Koh Kong sedan åtminstone 1968. Och Heng Samrinregeringens<br />

redogörelse 1979 för Prasiths försvinnande ligger i linje med Haos beskrivning:<br />

1973 likviderade (Pol Pots styrkor) många verkliga revolutionärer i provinsen Koh Kong, inklusive<br />

kamrat Prasith, som var ställföreträdande sekreterare i partiets regionkommitté. De upplöste ett antal<br />

enheter i motståndsarmén som de misstänkte inte var trogna deras politiska linje.(114)<br />

I några områden i den sydvästra zonen lyckades befolkningen försvara sig mot Pol Pot-gruppens<br />

övergrepp. Enligt Quinn rapporterades i slutet av januari 1974 att en större ”Sihanouk-vänlig”<br />

styrka ”försökte få kontroll över hela väg 16 från Tani till Tuk Meas, och även över delar av väg<br />

205 öster om Tani...”.(115) Två kampucheanska flyktingar som vistades i byar i Takeo-provinsen<br />

1975 berättade vid två skilda intervjuer gjorda på två olika platser i Thailand under 1979 att det var<br />

34

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!