Motsättningar i Kampucheas kommunistiska rörelse - Marxistarkiv

ställen i den östra zonen.(134) Som ett resultat av det rensades hela den administrativa och militära
apparaten i zonen, ända ner på bynivå. (Svartboken beskriver hela ”armén i östra zonen” som
”element som fått sin utbildning i de vietnamesiska militärskolorna”.[sid 34]) Men ändå visade sig
befolkningen i zonen vara motvilliga att acceptera Pol Pot-styrkornas politiska kontroll. Enligt Heng
Samrins regering:
samlade de ihop 40.000 invånare från östra zonen i provinsen Pursat i västra zonen och avrättade dem i
tre omgångar från juni 1978.(135)
Tragiskt nog stöds denna anklagelse av vittnesmål från två tidigare invånare i olika byar i västra
Kampuchea. Båda rapporterar om att det 1978 anlände tusentals bybor från östra zonen (från Svay
Reng i ena fallet och Prey Veng i det andra) och att de så småningom valdes ut och tillintetgjordes
genom massavrättningar och svält.(136)
Motsättningar bland revolutionärerna
Kampucheanska flyktingar berättade för Wilfred Burchett i december 1978 att befolkningen i östra
Kampuchea inte kände sig hotad av den reguljära armén, men att de terroriserades av en ung,
skoningslös milisgrupp som var känd under namnet ”Svartskjortorna”. De berättade också att det
många gånger var den reguljära armén som i hemlighet hjälpte människor att fly till Vietnam.(137)
Den här situationen, med djupa motsättningar inom de revolutionära leden, och ett samhälle och en
revolutionär rörelse som tilltygades illa av en främmande ung milis, påminner om det som Quinn
beskrivit som ”en ung tuff militant kader som inte funnits tidigare” i några sydliga områden i den
sydvästra zonen under 1973.(138) Befolkningen drabbades främst genom att de tvingades flytta till
tidigare obebodda skogsområden där de skulle äga och bruka jorden gemensamt. Quinn säger:
Denna politik genomfördes i stora områden av Kampot, Takeo och Kandal-provinserna och började så
tidigt som 1972 i Kompong Trach-distriktet i Kampot. De första utflyttningarna var inte speciellt
omfattande, det var inte förrän i mitten av 1973 som de satte igång på allvar. De föregicks av utrensningar
av lägre kadrer. I delar av Takeo och Kampot genomfördes utflyttningarna med hjälp av nya kadrer som
Khmer-kommunisterna tog dit eftersom de inte längre litade på den gamla kadern, som antingen ansågs
stödja nordvietnameserna eller inte vara tuffa nog för uppgiften.
Denna mycket stora utflyttning, som höll på från juli till december 1973 och hade oerhört svåra
konsekvenser för de inblandade, genomfördes tvärt emot de flestas vilja och ledde till att många
kampucheaner flydde till Sydvietnam.(139)(Min kursivering)
Det kan vara värt att påpeka att utflyttningarna fortfarande under 1974 var begränsade till distrikt i
Kampot-provinsen som länge stått under inflytande av den revolutionära rörelsen. Quinn påstår att
20.000 människor hade flyttats i Kompong Trach och Banteay Meas vid den här tidpunkten, medan
han endast nämner ”några tusen” människor när det gäller Kandal-provinsen.(140) Dessa
utflyttningar kan knappast kallas ”omfattande”. Quinn berättar också om hur Pol Potgruppen
angrep religionen. Munkar kallades in till armén och tvingades lämna pagoderna för att i stället
arbeta på risfälten. Men hans undersökning visar att det ändå fanns många munkar kvar i de lokala
pagoderna i de delar av Kampot som nämnts ovan fram till juli 1973.(141)
Det framgår också att Pol Pot-gruppen trots sin starka ställning vid revolutionens mittpunkt, som i
Kompong Trach i Kampot 1972, hade svårt att utsträcka sin kontroll till landsbygdsområdena och
över de större revolutionära grupperna.
Syftet med tvångsflyttningarna
Vad var egentligen syftet med dessa utflyttningar, som ju senare skulle bli kända av de som
granskade Pol Pot-regimen när den kommit till makten?
36