Motsättningar i Kampucheas kommunistiska rörelse - Marxistarkiv

till provinserna om att avrättningar av personer som hade något samband med den besegrade Lon
Nol-regimen skulle upphöra.(159) I en del områden förekom sådana avrättningar i stor omfattning.
Vem var ansvarig för dessa order, som i en del områden inte följdes av de lokala enheterna och som
senare återtogs från Phnom Penh? Och vad tänke den gamle kadern Khek Penn på när han bad om
ursäkt till 600 bönder och evakuerade stadsbor i distriktet Anlong Vil i Battambang, för att de måste
klara sig på risgröt, och lovade att stadsborna skulle kunna återvända till sina hem inom åtta
månader, och att skolor och valuta skulle återinföras?(160) (Detta var i augusti 1975. Khek Penn
hade ansvar för ekonomin i nordvästra zonen, men försvann inte långt därefter, och dödades av Pol
Pot-styrkor 1977.)
I juli 1975 ”då Kampucheas Revolutionära Armé bildats i hela landet ägde en ceremoni rum där de
olika zonerna överlämnade sina väpnade styrkor till Centralkommittén” (min kursivering) Vid
denna märkliga ceremoni hade enligt Svartboken ”[fienden] planerat att... låta mörda ledarna för
Kampucheas Kommunistiska Parti”[sid 44]. Tyder detta på att Pol Pot-gruppen hade full kontroll
över landet? Uppenbarligen inte. Enligt ett uttalande av Ieng Sary 17 mars 1978 gjordes ett nytt
kuppförsök i Phnom Penh i september 1975. I Svartboken sägs, att i september 1975 (i svenska
utgåvan anges juli 1975, i samband med ceremonin ovan – ö.a.) planerade fienden att ”låta mörda
ledarna för Kampucheas kommunistparti och organiserade 3-4 man ur en enhet från Kampucheas
östzon för att utföra planen. Men de här soldaterna kände inte ledarna och visste därför inte vem de
skulle skjuta.”[sid 44] Om detta var allt som hände vid detta tillfälle, varför upphörde då
radiosändningarna från Phnom Penh i två dagar den 16 september?(161)
Utgången av dessa strider är okänd, men även om Pol Pot-gruppens ställning var stark, verkar det
som om den långt ifrån hade fullständig kontroll över landet 1975. Under 1976 skulle dess kontroll i
viss utsträckning minska ytterligare, men denna utveckling vände under 1977 och gruppen
framträdde som allenarådande. Senare beskrev Ieng Sary dessa händelser som ytterligare fyra
kuppförsök under 1976 och 1977.(162) Fastän det inte är känt vad som verkligen inträffade vid
dessa tillfällen kommer vi senare att se, att de datum Ieng Sary angav markerar en rad vändpunkter.
Den internationella utvecklingen
Men först är det nödvändigt att placera Kampuchea efter 1975 i sitt internationella sammanhang.
Drog Pol Pots politiska motståndare någon egentlig fördel av stöd utifrån? Detta är inte särskilt
troligt. I motsats till vad många tror drog sig de vietnamesiska trupperna tillbaka från sina
tillflyktsorter i gränstrakterna efter segern i april 1975. Den kinesiska utrikesministern Huang Hua
påpekade detta 1978 i ett tal till kadrer i utrikesdepartementet. Rapporter från den amerikanska
underrättelsetjänsten bekräftar i stora drag samma sak(163), men tillägger att en del vietnamesiska
styrkor kan ha blivit kvar under en tid i nordöstra delen av Kampuchea. Svartboken ger detaljer i
denna fråga:
Men vietnameserna drog sig inte tillbaka helt och hållet. I provinsen Ratanakiri uppehöll sig den största
kontingenten av dem som stannade kvar på kampucheanskt territorium. Deras styrkor uppgick till över 1
000 man, utspridda här och var i grupper som varierade från 10 till 100 man... ungefär 20 kilometer från
gränsen.[sid 42]
Ingen särskilt stor styrka. Och detta i ett avlägset och oländigt område där gränsen är mycket
svårare att peka ut än någon annanstans. En tid senare, heter det i Svartboken, tvingades de skicka
trupper för att ”driva bort dem” från området.[sid 42]
Men maktkampen i Kina påverkade med säkerhet förhållandet mellan Kampuchea och Vietnam
under Pol Pot-tiden. Det fanns märkbara skillnader mellan kulturrevolutionens radikala ledare i
Kina (och deras anhängare i Kampuchea) å den ena sidan, och Vietnams politik å den andra. Dessa
var dock till större delen av ett slag som rymdes inom ramen för solidaritet. Men de radikalas
42