Ådalen -31 - Marxistarkiv

9
Fackföreningarnas aktivitet under 1920-talet yttrade sig inte endast i s. k. rent fackliga aktioner. De
slog vid några tillfällen över i också rent politiska aktioner, såsom aktionerna mot den borgerliga
riksdagsmajoritetens lagstiftningsåtgärder för att beskära arbetarnas strejkrätt (tvångslagen och
arbetsdomstolen) och kampen mot Stripadirektiven (regeringsdekret att arbetslösa som
kommenderades till strejkbryteri skulle avstängas från arbetslöshetsunderstöd därest de vägrade bli
strejkbrytare).
I samband med den ekonomiska krisen räknade kapitalisterna med att kunna tilldela arbetarrörelsen
ett förintande slag. De var självklart också påverkade av den allmänna reaktionära vind som blåste i
Europa, främst markerad av nazismens våldsamma frammarsch i Tyskland och lappofascismens
härjningar i Finland. Upplösningen av de finska fackföreningarna framkallade givetvis en söt lukt i
de svenska storkapitalisternas näsor. Fackföreningsrörelsens växande styrka, som mer och mer
manifesterade sig i framgångsrik kamp för att beskära arbetsgivarnas möjligheter att ensamma
avgöra löner och arbetsvillkor, väckte en stigande oro inom storfinansen.
Inom, de storfinansiella kretsarna och inom de borgerliga partierna hade man också iakttagit hur
socialdemokratiska ledare reagerat inför fascismens framryckning i såväl Tyskland som Finland.
Splittringen inom arbetarrörelsen verkade uppmuntrande på reaktionen. I Tyskland slutade
undfallenhetspolitiken inför nazismen med rena självuppgivelsen och i Finland satte sig de mest
reaktionära elementen tillrätta i statsledningen.
Det bör tilläggas att vissa, ganska omfattande åtgärder på sina håll vidtogs för att söka likvidera
också den borgerliga demokrati, som främst arbetarklassen genomdrivit ett tiotal år tidigare. Under
beskydd av dåvarande polismästaren i Stockholm, Hårleman, och dåvarande underståthållaren
Elmgren organiserade exempelvis general Munck en fascistisk frikår på ett par tusen man. Kåren
beväpnades med från utlandet importerade vapen. Fascistiska ligor och »partier» växte fram och
kunde gona sig i de makthavandes välvilja. Väpnade överfall på arbetarmöten började praktiseras
och man prövade också ett väpnat överfall på Ny Dags redaktion vintern 1931.
Den murbräcka som storfinansen tänkte använda i försöken att bryta fackföreningarnas växande
inflytande var det i riksomfattning organiserade och planmässigt insatta strejkbryteriet. Byråer
öppnades för värvning av strejkbrytare. Speciella strejkbrytarorganisationer såsom Nationella
skyddskåren och Arbetets frihet bildades eller förstärktes. Då man visste att strejkbrytare var hatade
och avskydda utrustades särskilda depåfartyg, s. k. lumplenor, på vilka de professionella
strejkbrytarna inlogerades och transporterades till de orter där arbetsgivarna ansåg det vara
ändamålsenligt att sätta in sina stötar. Dessa strejkbrytare beväpnades med myndigheternas goda
minne. Länsstyrelser och polismyndigheter var särskilt nitiska med att tillse att »arbetets frihet», d.
v. s. strejkbryteri, fritt kunde försiggå utan att störas av strejkandes eventuella uppvaktningar och
motåtgärder.
Då 1930-talet ingick skönjdes alltså tydligt en den svenska storfinansens uppladdning för att kväsa
svensk arbetarrörelse, pressa fackföreningsrörelsen tillbaka, bryta dess växande inflytande över
arbets- och löneförhållanden och – om möjligt – också rikta ett förödande slag mot de
medborgerliga friheter och rättigheter, som Sveriges arbetande folk tillkämpat sig i slutet av det
första världskrigets år.
Arbetarrörelsen var splittrad
Hur stod det då till inom arbetarrörelsen? Fackföreningsrörelsens styrka är redan omnämnd. Därtill
några ord om arbetarnas politiska organisation.