Ådalen -31 - Marxistarkiv

37
De maktägande tar hämnd
Historien lär, att i klasstrider där de undertryckta vunnit delsegrar och temporära framgångar över
förtryckarna, men inte lyckats förinta förtryckarväldet och göra sig själva till härskare, följer en
period av repressalier och hämndaktioner mot dem som, vågat trotsa förtryckarna. Den svenska
överklassen handlade efter samma mönster.
Efter tio dagars strejk återgick arbetarna i Ådalen till fabrikerna och sågverken dagen efter
pingsthelgen, den 26 maj. Efter ytterligare ett par veckor löstes också primärkonflikten vid
Marmaverken.
Så snart arbetarna återgått till arbetet började repressalierna. Dessa riktade sig i första hand mot
arbetarna och då givetvis mot dem som stått i ledningen för aktionen, gett parollerna och visat
vägen. Men borgarklassen glömde inte bort att vissa av deras egna ämbetsmän visat prov på större
mänsklighet och en mindre brutalitet än vad arbetsgivarföreningen och regeringens ledande män
krävt.
I Ådalen trädde den så kallade rättvisan i funktion i början av juni. Då företogs en: del anhållanden.
Dessa följdes av häktningar och åtal samt stränga frihetsstraff. Först och främst riktade sig repressalierna
mot Axel Nordström, som under själva händelserna spelade den mest framträdande rollen.
Axel Nordström var en ung arbetare, sysselsatt inom massaindustrin i Ådalen, dit han kommit från
Gävleborgs län. Nordström var, trots sin ungdom, väl känd inom arbetarrörelsen i Ådalen. Han hade
redan från unga år deltagit i det fackliga och politiska arbetet och var i början av 1930-talet ledamot
av kommunistiska partidistriktets styrelse och innehade även andra uppdrag inom arbetarrörelsen.
Under själva stridsaktionerna kring den 14 maj spelade Nordström en framträdande roll. Han var
med i demonstrationen till Sandviken den 13 maj och det var bland annat genom hans rådiga och
bestämda ingripande som några strejkbrytare slapp helskinnade undan sedan de förbittrade
demonstranterna hittat dem i deras gömställe ombord på ångaren »Milos». Nordström förhindrade
misshandel av de fasttagna strejkbrytarna. Det var Nordström som den 14 maj talade på det väldiga
massmötet i Frånö Folkets Park, och från vilket demonstrationen till. Lunde utgick. Däremot var
Nordström inte med i själva demonstrationen. Han deltog i den konferens med fackföreningsstyrelsen,
vilken hölls samtidigt som demonstrationen pågick.
Repressalierna riktade sig i första hand: mot Nordström. Han dömdes efter en parodi på rättegång
till två och ett halvt års straffarbete för sitt deltagande i Ådalsarbetarnas kamp. Den formella
anklagelsen var deltagande i demonstrationen den 13 maj till Sandviken, vilket betecknades som
»upplopp» och misshandel.
Samtidigt med Nordström dömdes också tre andra Ådalsarbetare till sammanlagt 14 månaders
straffarbete.
Det andra föremålet för borgarklassens och statsmakternas hämndeaktioner var Stockholms
arbetare. De s. k. Norra Bantorgskravallerna som provocerats av polismyndigheterna till den 19 maj
togs till intäkt för omfattande anhållanden, häktningar, rättegångar och domar. Efter utdragna
processer under sommaren dömdes vid Stockholms rådhusrätt kommunistiska partiets dåvarande
ordförande Sven Linderot till 8 månaders straffarbete och ytterligare nio arbetare till sammanlagt 47
månaders straffarbete. Bland dessa var två kvinnor.
Det tredje föremålet för hämndeaktionerna var arbetarpressen och tidningarnas ansvariga utgivare.
En serie åtal anställdes mot i första hand de kommunistiska tidningarna. Men också Social-