Ådalen -31 - Marxistarkiv

10
Socialdemokratiska partiet var mycket starkt också i början av 1930-talet. Efter Hjalmar Brantings
död 1925 hade partiet en ledarkris. Vid 1928 års kongress var denna kris övervunnen. Per Albin
Hansson besegrade sin närmaste rival om partiordförandeposten, Rickard Sandler, och samlade
snart kring sig det ledargarde, som sedan länkade partiets öde fram till halvsekelskiftet.
Med Per Albin Hansson vid rodret vred det socialdemokratiska partiet kursen ytterligare några
streck åt höger. Den nya partiledningens strävan var att så fort som möjligt få tåga in i konseljsalen.
»Nu ville jag regera», skriver Ernst Wigforss, om denna tid.
Den hanssonska partiledningen såg möjligheten att få regera i framför allt kompromisser med
borgerliga partier. Som en följd härav kännetecknas också det socialdemokratiska partiets politik
vid denna tid av en strävan att i handling visa sig regeringsduglig för ett av storfinansen behärskat
Sverige.
Kommunistiska partiet var vid 1930-talets början ett numerärt sett svagt parti. Partiet hade bildats
1917 med en revolutionär kärna av arbetare och ett stort följe av mer eller mindre
konjunkturbetonade medlöpare. Kampen mot dessa opportunistiska medlöpare upptog en stor del av
partiets energi fram till 1929. Denna kamp karaktäriseras bl. a. av tre partisprängningar åren 1921,
1924 och 1929. Den sista drabbade partiet svårt. Tusentals hederliga revolutionära arbetare lurades
för en tid att följa och understödja en ledarklick, som några år senare skingrades för alla vindar. I
den sprängning som partiet fick vidkännas 1929 lyckades de av »prosperity»-teorin helt frälsta
Kilbom & Co. få med sig hela riksdagsgruppen, partiets huvudorgan, hela stadsfullmäktigegruppen
i Stockholm, praktiskt taget alla fackföreningsfunktionärer, som tillhörde partiet, och det mesta av
partiorganisationerna i södra och mellersta Sverige.
Under de första åren på 1930-talet fanns det två partier i vårt land som kallade sig Sveriges
Kommunistiska Parti. De från Kommunistiska partiet och Kommunistiska Internationalen år 1929
utstötta elementen hävdade envist att de, och endast de, var de verkliga kommunisterna och utgav
under lång tid partiets gamla huvudorgan Folkets Dagblad Politiken med beteckningen »organ för
Sveriges Kommunistiska Parti, sektion av Kommunistiska Internationalen». Detta till trots att de
var uteslutna ur Internationalen och att det enligt Internationalens statuter i varje land endast kunde
finnas ett parti, som var medlem av Internationalen.
Sveriges kommunistiska parti hade i början av år 1931 ännu inte övervunnit sviterna efter den inre
krisen och sprängningen 1929. I vissa delar av landet, framför allt i Norrbotten och en del andra
norrlandsdistrikt samt i Göteborg, stod emellertid partiet i vissa hänseenden starkare än 1929. I
andra delar av landet, speciellt i mellersta Sveriges industriområden och i Stockholm, var dess
inflytande däremot mycket svagt.
Trots sin organisatoriska svaghet och lilla medlemsnumerär utövade kommunistiska partiet ett
mycket starkt inflytande på arbetarnas kamp. Kommunistiska partiet hade redan långt före den
ekonomiska krisens utbrott energiskt varnat för och bekämpat »teorierna» om det eviga välståndet
och föreställningarna att kapitalismen var i stånd att upprätta en planmässig ekonomi. Kommunisterna
hade varnat arbetarna för att falla undan inför reaktionens anlopp och det var kommunisterna
som främst ställde sig i spetsen för de arbetslösas kamp för bröd och arbete. När sedan den
ekonomiska krisen kom som en bekräftelse på att kommunisterna bedömt utvecklingen riktigt drog
arbetarna även de riktiga slutsatserna och lyssnade på ett annat sätt än tidigare till kommunisternas
paroller och krav samt stödde dem.
Under den storstilade kamp som Sveriges arbetare förde under åren 1931-1934 spelade
Kommunistiska partiet en avgörande roll. 1 denna kamp slogs också den svenska storfinansens brett
anlagda offensiv mot de demokratiska fri- och rättigheterna och mot fackföreningsrörelsen tillbaka.