Ådalen -31 - Marxistarkiv

23
orosanledningen, strejkbrytarna, var på hemväg. Det föreföll önskvärt att icke öka den kvarstående
oroskällan, militärens närvaro i Ådalen, genom att dit föra förstärkningar, vilka uppgavs icke vara
nödvändiga. Kunde slutligen de redan anlända trupperna dras bort från Ådalen, så hade därmed det
enda återstående angreppsobjektet försvunnit. Man borde sålunda söka hemsända dessa trupper i
den utsträckning, som kunde anses försvarligt.» (Ådalskommissionens rapport, sid. 108.)
På middagen fredagen den 15 maj samlades en stor demonstration utanför länsstyrelsen i
Härnösand. En deputation fick företräde hos landshövdingen och krävde därvid att de
stockholmspoliser, som uppehållit sig i staden, omedelbart skulle sändas hem.
Arbetarorganisationerna åtog sig att svara för ordningens upprätthållande om så skedde.
Landshövdingen förklarade sig genast beredd att skicka hem poliserna och på anmodan av
deputationen meddelade han också detta till demonstranterna utanför. Han tillade att de från Gävle
rekvirerade trupperna fått order att vända om.
Efter några timmar fick landshövdingen mottaga en ny deputation, som meddelade att fem beridna
stockholmspoliser kvarhölls i staden. Deputationen anklagade landshövdingen för att ha svikit sitt
några timmar tidigare givna löfte. Deputationen åtföljdes av en stor demonstration som med fanor
samlats utanför byggnaden. Demonstrationen krävde nu inte endast att landshövdingen skulle se till
att de återstående stockholmspoliserna omedelbart sändes iväg utan också att han skulle telegrafiskt
kräva av regeringen att den evakuerade trupperna från Ådalen. Detta vägrade landshövdingen men
lovade att meddela demonstranternas krav till regeringen.
På kvällen fick landshövdingen ytterligare en uppvaktning av ombud för de fackliga
organisationerna i Ådalen. Han 'sammankallade då en del av ämbetsmännen i länsstyrelsen till ett
gemensamt sammanträde med deputationen. Efter en stunds överläggningar fattade landshövdingen
beslutet att sända bort militären utan att invänta regeringens besked. Fackföreningsmännen från
Ådalen åtog sig att garantera för att ordningen upprätthölls under förutsättning att militären
försvann. Beslutet om militärens bortsändande meddelades de utanför länsstyrelsen demonstrerande
massorna, som efter beskedet skingrades.
Ådalens arbetare hade slagit tillbaka regeringens och arbetsgivarföreningens angrepp.
Strejkbrytarna var borta. Militären lämnade Ådalen natten mellan den 15 och 16 maj. Lugnet och
ordningen hade återställts.
Men alla hjul stod stilla. Och i Ådalen hade arbetarna makten.
Folkets vrede
Det brutala militäröverfallet på arbetardemonstrationen i Lunde den 14 maj 1931 framkallade en
folkvrede utan motstycke i hela landet. Sveriges arbetare hade slagits hårt under gångna år för sina
ekonomiska och politiska krav. Under de närmast föregående 30 åren hade arbetarna utkämpat de
stora rösträttsstriderna med omfattande politiska strejker kring 1902, de väldiga demonstrationerna
mot krigsgalna aristokrater och kapitalister som ville driva folk i krig mot Norge 1905, kampen mot
strejkbryteriet och storstrejken 1909, de väldiga massdemonstrationerna under första världskrigets
svältår och för 8-timmarsdagen och allmänna rösträtten, nappatagen med oresonliga arbetsköpare
under 1920-talet – allt detta utgör ärofulla blad i de svenska arbetarnas kamphistoria.
Många gånger hade det gått hett till. Sammanstötningar med polisen hade det varit. Både
arbetsköparna och statsmakterna hade gått fram brutalt och hänsynslöst. Vräkningar och
svartlistningar hade använts som påbröd på svältvapnet mot arbetarna. Men aldrig tidigare hade
militär kommenderats att beskjuta en fredlig arbetardemonstration. Det hände 1931, då »den andra
svenska stormaktstiden» – som det hette i lovsångerna till Ivar Kreuger – stod som högst.