Ådalen -31 - Marxistarkiv

47
tydligen Landssekretariatet, visste att Ådalens alla arbetare – utan att fråga om lov – då strejkat
sedan den 15 maj och med denna sin strejk kastat tillbaka den offensiv som arbetsgivarföreningen
och den borgerliga regeringen
riktat mot fackföreningsrörelsen.
Parollen om 5 minuters strejk då begravningen i Ådalen tog sin början följdes över hela landet.
Ovanpå den totala arbetsnedläggelse som ett par hundra tusen arbetare genomförde den 21 maj och
den halvdagars strejk som ytterligare tiotusentals arbetare genomförde, blev 5-minutersstrejken en
manifestation av största kraft.
Arbetarnas mäktiga aktion gjorde djupt intryck hos hela folket. Ett gott uttryck därför är följande
strofer som Bo Bergman skrev i Dagens Nyheter den 23 maj:
»Klockan slog tolv. Det blev tyst.
De fem minuternas sorg
lade sin tunga hand
över gator och torg.
Allt stannade, bil och buss
och buller och spring och tjut
Blott tankarna rörde sig
i hjärnan som förut
ty den trafiken kan
ej hejdas av någon arm
eller något bud
om sorg och hat och harm.»
Med sin kraftfulla aktion, som drog med sig hela den svenska arbetarklassen, slog Ådalens arbetare
tillbaka den offensiv, som storfinansen igångsatt mot den svenska arbetarrörelsen. Visserligen
försökte reaktionen med hämndeaktioner. Dessa hade dock endast den effekten att de stegrade
arbetarnas kampvilja och beslutsamhet. De dussintals arbetare som fängslades och spärrades in på
årslånga straffarbeten bad aldrig om nåd. Deras kampvilja och kraft bröts inte. Tvärtom. Friska och
manande kom parollerna från de inspärrade att inte ge upp utan föra kampen vidare. Till seger.
Året efteråt prövade storfinansen än en gång att med strejkbryteri i stor skala kväsa arbetarna. Det
kom till sammanstötningar i Söderhamnsdistriktet och i Västerbotten. Ortsnamnen Sandarne i
Hälsingland och Clemensnäs i Västerbotten är rubrikerna över hårda strider sommaren 1932 mellan
storfinansens lejda ligor och arbetarnas ordnade kampformationer. De är också rubriker över
berättelser, i vilka de svenska arbetarna vann nya segrar. Dessa segrar var lättare att vinna. Ädalens
arbetare hade slagit tillbaka det stora angreppet. I Sandarne och Clemensnäs vågade regeringen inte
sätta in militär. Visst fick ytterligare en hel del arbetare vandra till årslånga straffarbeten efter
sammanstötningar mellan arbetare och polis i Sandarne och Clemensnäs. Men kraften och
beslutsamheten hade minskat hos storfinans och regering och ökat i arbetarleden.
Inte någon gång efter den 14 maj 1931 har militär kommenderats ut i en svensk arbetskonflikt.
Försöken att hindra fackföreningsrörelsens utveckling lades också efter andra linjer i fortsättningen.
Nya lagar genomdrevs som begränsade och försvårade för fackföreningarna att utveckla sin hela
och fulla kraft. Den värsta av dessa lagar – lagen om tredje mans rätt, dvs. rätten för strejkbrytare att
under lagens skydd få utföra sin judasgärning – slogs tillbaka genom arbetarnas vaksamhet och den
väldiga massrörelsen 1935. Lagförslaget, som framlagts för riksdagen, drogs tillbaka på grund av
arbetarnas aktiva insats mot detsamma.