Ådalen -31 - Marxistarkiv

41
uppröjning i detta fascistiska näste. Den beväpnade privatarmén kallades munckska kåren efter sin
ledare, en avdankad general Bror Munck. Kåren räknade c:a 2.000 medlemmar och hade
förgreningar landet runt. Myndigheternas försök att förneka kännedom om kårens existens
strandade på det faktum att densamma stod under beskydd av förre polismästaren i Stockholm,
Gustav Hårleman, och att den varit känd redan 1928 av dåvarande socialministern. Enligt egen
uppgift hade denne gett order om kårens upplösning, men polismästaren i Stockholm hade
naturligtvis struntat i att slå sönder sitt eget verk.
Munckska kåren var väl beväpnad med från Tyskland insmugglade vapen. Organisatörer av
smugglingen var tre officerare och en bankir. Officerarna var kapten Gyllencreutz och löjtnant
Hedengren i den svenska armén samt en tysk kapten Pflugk-Harttungl. Bankiren var den i senare
nazistiska sammanhang ökände A. W. Högman.
Munckska kårens relationer till de ledande kretsarna inom svensk storfinans och borgerlig politik
kom klart till uttryck i den solidaritetsförklaring med kåren som levererades i högerpressen och av
högerledaren, amiral Arvid Lindman.
Av de tre olika slags väpnade styrkor, som kunde sättas in till strejkbrytarnas skydd, prövades polis
och militär i första hand, den privata kåren hölls i reserv. Polisen visade sig icke i stånd att uppträda
på ett sätt som tillfredsställde herrarna i arbetsgivarföreningen och regeringen. Polisstyrkorna stod
under de lokala myndigheternas befäl och dessa var inte alltid hågade att effektuera de beställningar
de mottog från högsta ort. Detta visade sig både i Halmstad och i Ådalen.
Militären däremot stod friare gentemot de lokala myndigheterna. Fick man bara tag i för uppgiften
lämpliga officerare och utvalt manskap fanns det möjligheter att åstadkomma den läxa, som man
ansåg lämplig ge arbetarna.
1 Kapten Pflugk-Harttung hade deltagit i mordet på de tyska arbetarledarna Rosa Luxemburg och
Karl Liebknecht 1918 samt därefter erhållit asyl i Sverige. Efter Munckska kårens upplösning
försvann han. Nästa gång han dök upp var då han häktades i Danmark 1938 som ledare för det tyska
nazispionaget i detta land.
Redan under Halmstadshändelserna hade de centraldirigerande instanserna uppenbarligen beslutat
sig för att utdela läxan. På annat sätt kan följande uttalande av arbetsgivarföreningens verkställande
direktör, Ivar O. Larsson, till Dagens Nyheter angående Halmstadshändelserna inte förklaras. Han
sade:
»På ett av de många stadsfullmäktigemötena (i Halmstad) vädjade man till mig att jag skulle låta
föra ut lumplenan på redden första maj. Men jag sade nej. Visserligen hade de lokala företagarna en
gång fallit till föga, när jag icke var närvarande. Och logementsfartyget bogserades ut. Vad hände?
Jo, kommunisterna ställde till med allvarliga kravaller inne i staden. Nej, enda riktiga lösningen var
utkommendering av militären med vapen – bajonetterna på – kulsprutor, tårgas och strålkastare. Då
först blev det lugnt.»
Klarare kunde det knappast sägas av en av de högsta spetsarna inom arbetsgivarlägret, att avsikten
var att få till stånd ett regelrätt militärt överfall på arbetarna. 1 dessa kretsar visste man mycket väl
att en lumplena i Halmstads hamn på arbetarnas traditionella demonstrationsdag och efter vad som
de närmast föregående dagarna hade försiggått i staden skulle verka oerhört provocerande. Vägran
att ens bogsera ut logementsfartyget på redden avslöjade klart och tydligt vad man hade i sinnet. Att
provokationen inte lyckades i Halmstad betydde emellertid inte att hr Larsson och hans
uppdragsgivare avstod från sin plan. Vid nästa framstöt, två veckor senare i Ådalen, hade man