Ådalen -31 - Marxistarkiv

12
demonstrationens mening. Landshövdingen vägrade emellertid att tillmötesgå arbetarnas krav och
demonstrationerna fortsatte.
Tio dagar senare vidtog arbetsgivarna och myndigheterna nya åtgärder. Ytterligare en lumplena
sändes till Halmstad och strejkbrytarna började samtidigt att uppträda provocerande. Sålunda övade
de sig med skarpskjutning från sina revolvrar mot de arbetare sam demonstrerade utanför deras
tillhåll och mot strejkvakter. Sammanstötningar förekom också mellan demonstranter och den polis
som utkommenderats att vaka över strejkbrytarnas säkerhet.
Nästa skärpning av konflikten inträdde den 21 april då en uniformerad polisstyrka med bl. a. 5
beridna polismän anlände till Halmstad från Göteborg. Tillsammans med denna styrka kom också
ett antal civila polismän. Polisförstärkningarna medförde att stadens hela arbetarbefolkning började
ta aktiv del i demonstrationerna. Direkt provocerande åtgärder vidtogs från myndigheternas sida, t.
ex. avspärrning av bron över Nissan i stadens centrum, den enda förbindelsen mellan de östra och
västra stadsdelarna. Detta hade till resultat att arbetarnas förbittring mot strejkbryteriet och
myndigheternas ställningstagande grep omkring sig och började omfatta praktiskt taget hela
Halmstads befolkning.
Under de närmaste dagarna växte folkvreden i kapp med strejkbrytarnas och myndigheternas allt
fräckare uppträdande. Efter väldiga demonstrationer den 23 april, i vilka c:a 5.000 personer deltog,
och under vilka strejkbrytarna på nytt använde sina revolvrar mot demonstranterna, ställdes parollen
om lokal generalstrejk för att därigenom få bort orosstiftarna och återställa lugnet i Halmstad.
På detta svarade myndigheterna med att sätta. Hallands regemente, som har sina kaserner i
Halmstad, i alarmtillstånd. På vissa platser i staden uppsattes taggtrådshinder och anslag slogs upp
med texten:
Polisen meddelar att det är med livsfara förenat att i kväll uppehålla sig på stadens gator.
I verkligheten hade belägringstillstånd alltså proklamerats i Halmstad några dagar före den första
maj. För att ytterligare skärpa läget sändes den 27 april ännu ett par busslaster strejkbrytare till
staden och strejkområdet, och vid tillfartsvägar till Halmstad upprättades polisspärrar som
undersökte alla fordon på väg in mot staden.
Parollen om lokal generalstrejk för att få bort strejkbrytarna vann stark anklang bland arbetarna men
saboterades av fackliga centralorganisationens ledning. Dock framtvingades ett medgivande att
förhandlingar om ett biläggande av brädgårdskonflikten skulle upptas den 2 maj. Vid ett extra
stadsfullmäktigemöte den 25 april var stämningen mycket nervös. Jämsides med hotelser och
smädelser mot de kommunistiska ledamöterna, Artur Karlsson och Hilma Hovstedt, appellerade
man till dessa att begagna sitt inflytande över massorna för att avstyra ytterligare demonstrationer.
Svaret på dessa anmodanden blev helt naturligt att enda sättet att dämpa oron och återställa lugnet
var att uppfylla arbetarnas krav, transportera bort strejkbrytarna och polisen samt upphäva
fridlysningen av strejkområdet.
Första maj förflöt lugnt. En inte oväsentlig anledning därtill var att de lokala myndigheterna lät
förflytta strejkbrytarnas lumplenor från hamnen ut på redden. Den andra maj löstes konflikten.
Halmstads arbetare hade då inte endast slagit tillbaka kraven på lönesänkningar för brädgårdsarbetarna
utan även tillkämpat sig en, visserligen liten men dock löneförhöjning på 2,5 öre i
timmen.
När man betraktar arbetsgivarnas och myndigheternas samordnade åtgärder i Halmstad under
aprilveckorna 1931 så faller det i ögonen hur dessa hade en rent provokatorisk karaktär. Det är