Ådalen -31 - Marxistarkiv

21
Under dagen den 14 maj var landshövdingen och myndighetspersonerna i febril verksamhet. Denna
verksamhet bestod i att hämta besked från regeringen i Stockholm om vad som skulle göras. Och
regeringen i sin tur rättade sig efter vad arbetsgivarföreningen menade. Vidare sysslade
landshövdingen med att rekvirera mera militär till Ådalen. En redogörelse för landshövdingens
arbete under den 14 maj 1931 avslöjar anledningen till att händelserna fick den tillspetsning och
utlösning som ledde till det grövsta och mest offerkrävande angrepp som myndigheterna någonsin
gjort mot fredliga svenska arbetares demonstrationer.
Redan på förmiddagen, innan något möte hunnit samlas i Frånö, telefonerade landshövdingen till
regeringen och bad denna att försöka utverka hos arbetsgivarföreningens chef att återkalla
strejkbrytarna från Ådalen. Landshövdingen hade uppenbarligen på känn att stämningen var sådan
bland befolkningen att en reträtt i strejkbrytarfrågan var den enda möjliga och rimliga lösningen på
konflikten. Hos arbetsgivarföreningen hyste man emellertid andra åsikter och planer. Det
omedelbara svaret till regeringen blev att den skulle lämna besked senare. Detta besked kom vid
samma tid som demonstrationen från Frånö satte sig i rörelse, vid tvåtiden på eftermiddagen, och
lydde att strejkbrytarna skulle vara kvar.
Landshövdingen gjorde då bruk av sina befogenheter och utfärdade förbud mot strejkbryteriarbete,
d. v. s. beordrade att strejkbrytarna skulle bort från. Ådalen. Detta besked meddelades omedelbart
till landsfogden, som befann sig hos militären och strejkbrytarna i baracken vid Lunde. Då
landsfogden fått detta besked hade demonstrationståget nätt och jämnt hunnit ställa upp till
avmarsch från Frånö Folkets Park. Landsfogden slog sig emellertid till ro. Han hade inte någon
tanke på att meddela till den just då församlade konferensen med fackföreningsstyrelserna att
länsstyrelsen gått med på deras huvudkrav att avlägsna strejkbrytarna. Inte heller ansåg han sig böra
upplysa demonstranterna, som var på väg, om denna sak eller meddela något om militärens
dispositioner för att skjuta sönder demonstrationen. Demonstranterna fick besked om länsstyrelsens
beslut genom en härnösandstidnings löpsedlar, då de återvände efter eldöverfallet.
Vilken människa som helst, utom landsfogden i Västernorrlands län, måste ha begripit att därest
fackföreningsstyrelserna och demonstranterna blivit upplysta om att 1 de segrat i den strid som
rådde, nämligen i huvudfrågan om strejkbrytarnas tillbakadragande, så skulle demonstrationen
inställts och striden i denna sak avblåsts. Eftersom det var strejkbrytarnas intåg i Ådalen, som kallat
massorna till aktion, skulle denna rörelse lagt sig i samma ögonblick som striden förts till seger.
Men om så skett skulle striden i Ådalen lika litet som i Halmstad ha lett till den »läxa» som
arbetsgivarföreningen och regeringen till varje pris då ville ge Sveriges arbetare. Landsfogdens
hemlighållande av länsstyrelsens beslut under två ödesdigra och dramatiska timmar möjliggjorde
insättandet av militärens eldgivning mot Ådalsarbetarnas demonstration.
Under tiden som landshövdingen väntade på arbetsgivarföreningens och regeringens avslag på
länsstyrelsens framställning att återkalla strejkbrytarna, sysslade han helt inkonsekvent med att dra
samman mer militär till Ådalen. Stora truppkontingenter rekvirerades från Östersund, Umeå,
Sollefteå och Gävle. Rekvisitionerna ställdes till arméfördelningschefen i Östersund. Denne var
tydligen underrättad om vad som skulle försiggå och hade träffat sina förberedelser, ty med
»anmärkningsvärd snabbhet» (Ådalskommissionens rapport) avsändes till konfliktområdet från
Östersund 94 man och 16 officerare och underofficerare, från Umeå 76 man med 9 officerare och
underofficerare samt från Sollefteå 26 man med 5 officerare och underofficerare. Hälften av dessa
styrkor var beridna. De första kontingenterna, från Östersund och Sollefteå, anlände redan vid
niotiden på kvällen till Kramfors och gick i stridsbivack på torget. Några timmar senare anlände
också truppen från. Umeå, och Kramfors, som är centrum i Ådalen, förvandlades till ett