Ådalen -31 - Marxistarkiv

med hänsyn till den kännedom han ägde om stämningen bland arbetarbefolkningen i orten.»
(Ådalskommissionens rapport, sid. 15-16.)
43
Mot den lokale direktörens avrådan fattade emellertid kommittén ett »principbeslut» att man skulle
göra likadant i Ådalen som man gjort vid Marmaverken, d. v. s. använda strejkbrytare för lastning
av blockerad massa. Detta beslut meddelades längre fram som svar på en förfrågan från
Versteeghsbolagen om utlastning över huvud taget kunde ske. Efter diverse kontakter mellan de
centrala arbetsgivarorganen å ena sidan och den lokala stuveriföreningen och Versteeghsbolagen å
andra sidan, förklarade 'sig de »båda bolagen antaga erbjudandet» om strejkbryteri.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län och särskilt landshövdingen synes i det längsta ha hållits
ovetande om de planerade åtgärderna. Den första av länsstyrelsens ämbetsmän som kopplades in på
saken var – betecknande nog – landsfogden Sune Påhlman. Han fick vid månadsskiftet april/maj en
»underhandsförfrågan» av disponenten vid. Utansjö hur man skulle bära sig åt för att få ett område
fridlyst och fick då också reda på att det var fråga om att ta dit strejkbrytare. En vecka senare
uppvaktade disponenterna vid Utansjö och Sandviken t. f. landssekreteraren och diskuterade
formerna för att få områdena fridlysta.
Eftersom disponenterna inte visste när strejkbrytarna skulle anlända enades man om att
ansökningar om fridlysning skulle inlämnas till länsstyrelsen men tas upp av denna först efter
särskild framställning från disponenterna. Landshövdingen var bortrest under dessa dagar, och när
han återkom den 10 maj fick han besked om vad som planerades. Under tiden, förhandlade
landsfogden direkt med chefen för stuveribolaget om de praktiska åtgärder som borde vidtagas för
att ta emot strejkbrytarna, vilka ställts till förfogande av strejkbrytarkontor i Stockholm.
När strejkbrytarna den 12 maj kom till Ådalen tog landsfogden Påhlman emot dem i deras
förläggning i Lunde. Landsfogden befann sig i Kramforstrakten vid tiden för demonstrationen till
Sandviken. Efter denna demonstration »begärde landsfogden också hos länsstyrelsen rekvisition av
militär» samt fridlysning av strejkbrytarnästet i Lunde. Sedan dessa framställningar bifallits av
länsstyrelsen och expedierats slog sig landsfogden ner bland strejkbrytarna i deras förläggning och
stannade där tills överfallet på demonstrationen verkställts den 14 maj.
Landsfogdens, landshövdingens, arbetsgivarföreningens och regeringens uppträdande under de
kritiska timmarna den 14 maj är ett mycket intressant kapitel. Det kan inte ge något annat
slutintryck än att arbetsgivarföreningen och regeringens framhärdade i sina planer att ge arbetarna
en läxa samt att landshövdingen var ovillig därtill, eller i varje fall tveksam, medan landsfogden
helhjärtat ställde sig till förfogande för utförandet av planen.
Enligt Ådalskommissionens rapport begärde landshövdingen kl. 11 den 14 maj per telefon hos
statsministern att denne skulle utverka att arbetsgivarföreningen inställde strejkbryteriet åtminstone
till den 16 maj, då det var kallat till förhandlingar i konflikten. Denna framställning gjordes således
en timma innan mötet i Frånö var utlyst och tre timmar innan demonstrationen började. Först kl. 14
fick landshövdingen besked att arbetsgivarföreningen vägrat gå med på landshövdingens begäran.
Denne beslutade då omedelbart att förbjuda strejkbryteriarbete i Ådalen och detta besked
expedierades genast per telefon till landsfogden som befann sig hos strejkbrytarna och militären i
Lunde.
Landsfogden fick alltså beskedet vid samma tid som demonstrationen ställde upp för avmarsch i
Frånö, en timmes marschväg från Lunde. Han underlät emellertid att meddela demonstrationen
eller de till konferens samlade fackföreningsstyrelserna, om landshövdingens åtgärd. Hade
landsfogden gjort detta skulle givetvis demonstrationen inställts och möjligheterna att beskjuta
densamma bortfallit.