Mångnatur Friluftsliv och natursyn i det ... - Naturvårdsverket

Jakt- och fiskerätt är knuten till ägande av
fast egendom, det är markägaren som innehar
rättigheterna. I den svenska markägarkulturen
är dessa rättigheter närmast att betrakta som
heliga och okränkbara. De är
en källa till många konflikter,
trots att de i dag betyder väldigt
lite för överlevnaden. Det
finns mängder av historier om
hur jaktlag öppnat eld mot
varandra när de bråkat om ett
fällt djur. Rådjur kan ju springa
ganska långt även om de är
svårt skadskjutna, och springer de då över en
ägogräns så tillfaller djuret den på vars mark
det avlider. Om någon försöker dra djurkroppen
över gränsen resulterar det ofta i kraftfulla gräl,
mera sällan handgemäng och ännu mera sällan
blodsutgjutelse. Sådana gräl kan prägla en bygd
under flera generationer.
Jakten i Sverige är också traditionellt omgärdad
av mängder av etiska regler som på något
sätt är tänkta att ge djuret en sportslig chans.
Man skjuter till exempel inte på sittande fågel,
får inte locka till sig djuren med så kallad åtel
(mat) utom i speciella fall, exempelvis vid vildsvinsjakt.
På något sätt spelar dessa regler in när
man tolkar Jaktlagen, som är ganska oprecis till
sitt innehåll även den. Det är med andra ord ett
komplicerat och mångfacetterat regelverk som
omger jakten.
Hur omfattande jaktintresset och jaktutövningen
är bland olika invandrargrupper vet
jag inte. Det har inte heller kommit till min
76
Allemansrätten är inget uttryck
för svensk generositet.
Den hänger nog snarare
samman med att vi är så få
på så stora land- och vattenområden.
kännedom att någon skulle anse att det finns
några problem på området. Däremot påstås det
ofta att välbärgade utlänningar på besök, främst
danskar och tyskar, varit involverade i många
konflikter. Dessa antas inte
bero att turistjägarna inte kan
lagstiftningen utan just att de
inte förstår meningen med de
outtalade etiska regler som omgärdar
jakten i Sverige. De påstås
skjuta från bilen, skjuta på
sittande fågel och fuska genom
olika oetiska lockmedel. Sanningshalten
i alla dessa berättelser är tvivelaktig.
Det handlar nog mer om att de inte är svenskar,
de betraktas som främlingar och märks mera,
och har ögonen mer på sig, än andra jägare.
Det har också höjts röster mot utlänningarnas
köpkraft. Priserna på jaktarrenden skjuter i
höjden menar man från lokalt håll. Man hör om
jägare som åkt norrut för att jaga älg vilket har
varit så dyrt att de varit tvungna att sälja köttet
för att få råd med jakten. Så mycket värt är det
att döda! Prisbilden lär nog hänga mer samman
med hobbyns ökande popularitet än med turistjägarnas
betalningsförmåga. Jakt legitimeras
genom hänvisning till viltvård, men i slutänden
gäller det att få kött för pengarna oavsett nationalitet
eller etniskt ursprung. Med hänsyn till
att jakt är en dyr hobby spelar det nog ingen
roll om det är en svensk eller utländsk jägare.
Frestelsen att fuska är nog lika stor för alla inblandade
och det finns inget som helst belägg
för att den ena gruppen skulle vara mer benägen