pdf 3,6 MB - Naturvårdsverket

ska utredas. Återhämtning och återhämtningsprocesser beskrivs närmare i
Warfvinge & Bertills (2000). Dynamiska modeller har ännu inte använts som
underlag för optimeringar inom konventionsarbetet.
Ett sätt att illustrera skillnaden mellan dynamiska och steady-statemodeller
är att studera hur försurning av en sjö inklusive dess återhämtning
går till. Rent hypotetiskt kan fem faser urskiljas från det att sjön försuras till
att den har återställts till sin ursprungliga status, figur 4.2. Observera att det
som följer är mycket översiktligt; i verkligheten råder sällan steady-state. Det
senare är givetvis en fråga om vilken tidsrymd som betraktas och hur strikt
man definierar steady-state.
Till en början är sjön i sitt naturliga eller förindustriella tillstånd, då antropogena
aktiviteter ännu inte förmått ändra sjökemin nämnvärt. Detta är det tillstånd
som många modeller för försurning avser att återskapa, dvs hur det såg
ut i sjöarna i förindustriell tid.
I I mitten av 1800-talet börjar industrialiseringen ge upphov till ett ökat
utsläpp och nedfall av försurande svavel. Marken försuras eftersom jonbytesreaktioner
och sulfatadsorption neutraliserar den ökande tillförseln av
vätejoner. Notera att sjövattnets buffertkapacitet (uttryckt som ANC) är
oförändrad eftersom koncentrationen av baskatjoner ökar i samma takt
som sulfat. För detaljer om buffertkapacitet se faktaruta.
II Förr eller senare börjar förrådet av baskatjoner i marken att tömmas varvid
ANC i avrinningsvattnet sjunker drastiskt med en sjöförsurning som
följd. Här kan också direktdeposition till sjön ha en stor betydelse om
sjöarean utgör en betydande del av avrinningsområdet.
III Svaveldepositionen ligger på en hög och stabil nivå. Med tiden ställer
sjön också in sig på ett nytt stationärt kemiskt tillstånd där både marken
och sjön är försurade.
IV Här har åtgärder vidtagits som lett till en minskning av svavelnedfallet.
Jonbytesförrådet i marken börjar åter fyllas på med baskatjoner och det
svavel som fastlades i försurningsfasen kan lösas ut igen. Denna fas är
motsatsen till fas I; här återhämtas marken vilket fördröjer återhämtningen
i sjön.
V Slutligen har mark- och sjökemin återställts och ett nytt stationärt tillstånd
infinner sig.
[44]