En högskolevärld i ständig förändring – Högskoleverket 1995–2012

konstant medan gruppen ”rätt utbildade” har minskat. Han hävdar att
högre utbildade konkurrerar ut lägre utbildade från jobb som kan utföras
med lägre kompetens. Från andra undersökningar vet vi att den person
som har ett jobb som inte motsvarar vederbörandes kompetens drabbas
av lägre arbetstillfredsställelse. En stor andel högskoleutbildade gör också
att arbetsgivare kan ställa högre krav än vad som är nödvändigt. Det finns
en risk att akademisk examen används som ett första sorteringsinstrument
för att överhuvudtaget komma ifråga för anställning.
Mats Alvesson, professor i företagsekonomi vid Lunds universitet, har
i flera sammanhang ifrågasatt om det finns behov av så många högskoleutbildade.
Han menar också att högskolan blivit alltför bred och omfattar
utbildningar som hellre borde bedrivas utanför högskola och universitet.
Per Sonnerby, nationalekonom och utbildningsdebattör, har i en rapport
till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (Lärda för livet? En
ESO-rapport om effektivitet i svensk högskoleutbildning 2012) ifrågasatt
om studenter behöver så lång utbildning. Han menar att effektiviteten i
utbildningen bör och kan ökas betydligt genom högre krav och högre intensitet
i studierna.
Ovanstående är symptom på en kritisk diskussion om värdet av högskoleutbildning
och om hur högskolan genomför sitt utbildningsuppdrag.
I länder där den individuella insatsen i högre studier i form av avgifter är
betydande, framför allt USA, förs en livaktig debatt om lönsamhet och
effektivitet. Ett uppmärksammat inslag kommer från Richard Arum och
Josipa Roksa (Academically Adrift. Limited Learning on College Campuses,
University of Chicago Press 2011) som undersökt hur studier under två år
påverkat collegestudenters förmåga till kritiskt tänkande, komplext resonemang
och skrivfärdigheter och visat att dessa förmågor inte förbättras
under utbildningen. Tesen är att studenter helt enkelt inte lär sig något av
högre utbildning! Och när studenter lär sig är studentkamraterna viktigare
än lärarna; därför är det viktigare att utveckla studentmiljön än studiemiljön,
menar författarna. Även om slutsatsen bygger på den specifikt
amerikanska collegemiljön finns det liknande svenska undersökningar som
också visar undervisningens begränsade påverkan och att kamratdiskussionerna
är viktigare än lärarnas undervisning även i Sverige. Arum och
Roksa menar att hela idén med ”College for all” är förfelad.
Den kritiska diskussion om den högre utbildningens värde som är etablerad
i USA bör också den svenska högskolan förbereda sig för.
13