Kartläggning av hur mottagningar i Nationella ... - Göteborg

Sammanfattning
Denna rapport bygger på en kartläggning som gjorts bland mottagningar i Nationella Cannabisnätverket.
Syftet har varit att ta reda på hur man på dessa mottagningar arbetar med tidiga interventioner
vid cannabisanvändning med målgruppen ungdomar/unga vuxna som har rökt cannabis men inte
i den omfattningen att de bedöms vara i behov av HAP (Haschavvänjningsprogrammet) och/eller är
för unga för HAP. Kartläggningen kommer tillsammans med en kunskapsinventering av tidiga interventioner
vid cannabisanvändning (Turner, 2013) utgöra kunskapsunderlag för framtagande av ett
program för tidig intervention vid cannabisanvändning.
I rapporten presenteras mottagningarnas svar inom olika frågeområden. Den första delen handlar
hur man arbetar i olika former av samtal såsom; Enskilda samtal med ungdomen, Familjesamtal, Föräldrasamtal
och Samtal med annan viktig person – Nätverkssamtal. Därefter beskrivs om och hur
mottagningarna arbetar med provtagningar, tester och bedömningsinstrument/dokumentationssystem.
Hur vanligt det är att mottagningarna har ett speciellt utarbetat program för målgruppen
finns redovisat samt en sammanställning av dessa program.
Resultaten visar att majoriteten arbetar med en kombination av enskilda samtal med ungdomen och
familjesamtal. När det gäller metod/förhållningssätt så är MI, kognitiv och systemteoretisk metod/
förhållningssätt de mest vanliga, ofta kombineras två eller alla tre av dessa. Majoriteten erbjuder
alltid eller ofta föräldrarna egna samtal. En tredjedel av mottagningarna arbetar med föräldragrupper
för denna målgrupp. Samtal tillsammans med annan viktig person – nätverkssamtal visar sig inte lika
vanligt förekommande, ingen har svarat att de alltid gör det och endast 17 procent att de ofta gör
det. Över två tredjedelar av mottagningarna erbjuder alltid urinprov som en del av behandlingen,
endast en mottagning har svarat att de aldrig gör det. Bland mottagningarna har 76 procent angivit
att de använder ett eller flera psykologiska test eller andra test. Bland mottagningarna har också 56
procent angivit att de använder ett eller flera bedömningsinstrument/dokumentationssystem.
Bland mottagningarna som ingår i denna kartläggning visar det sig att över en tredjedel, 37 procent,
uppger att de har ett speciellt utarbetat program för denna målgrupp och där flertalet av dem har
detta program dokumenterat. En sammanställning av dessa program finns med i rapporten.
I den avslutande diskussionen görs ett försök till en jämförelse mellan resultaten i kunskapsinventeringen
(Turner, 2013) och resultaten i denna kartläggning. Direkta jämförelser har varit svåra att göra
då resultat från kunskapsinventeringen inte fanns när enkäten för denna kartläggning utformades.
Trots detta visar kartläggningen att många av de 48 mottagningar som deltagit arbetar på ett sätt
som i mångt och mycket stämmer väl överens med flera av de punkter som lyfts fram som verksamma
i forskningen.
2