sou 1999 117 - Regeringen

EN PLATS FÖR KOMMERS ELLER EN PLATS FÖR OSS?
liga civilisationen och det mänskliga intellektet har varit beroende –
inte av information – utan av att kunna skapa mening av informationen,
av att omvandla information till kunskap och (vid sällsynta
tillfällen) av att kunna omvandla kunskap till visdom. Det är bara
den slutprodukten – visdom – som är till nytta för vår kultur, vår
utbildning och vår demokrati. Ändå har vi tillåtit oss att tro, att
dygden ligger i ett flöde av information och att vi, så länge vi har
tillräckligt med data, kan skapa ett utbildat samhälle och en livsduglig
demokrati. Problemet med vårt samhälle är inte att det råder brist
på information, eller att tillgången till information är för begränsad.
Problemet är att vi har för mycket information som vi kan skapa
alltför lite mening i. Vi dränks redan i information och ändå får vi nu
höra ”Vår nya nätteknik kan ge er ännu mer information!”
Välsignelse eller förbannelse?
Skolorna i USA håller på att viras in i kablar. Barn som inte ens
kan läsa en bok har nu tillgång till alla bibliotek i hela världen. Till
vilken hjälp kommer nu detta att vara för ungdomar som saknar
förmågan att söka, inte kan läsa och inte kan skilja mellan vad som
är relevant och inte? Inte kan skilja mellan sant och falskt? Det
skulle kanske vara en välsignelse för de barnen om man kapade alla
kablar och klippte av alla ledningar och bad dem läsa en bok, en enda
bok, och förstå den. Vi har övertygat oss själva om att tillgång och
kvantitet är viktigare än kvalitet, att information är detsamma som
kunskap och att kunskap är detsamma som visdom. Detta kan
absolut inte gynna en demokrati som är beroende av utbildade och
visa medborgare, snarare än av människor som simmar i ett hav av
ofiltrerad rå information.
Bristerna i våra skolor handlar inte om brist på information utan
om brist på kunskap, brist på kritiskt tänkande. Vi borde döpa om
vårt ämne, från informationsteknologi till kunskapsteknologi. Det
skulle finnas mycket mindre av det och det som finns skulle vara av
mycket större värde. Vi skulle ha mindre att tala om, men vi skulle
ha ett mer realistiskt ämne och ett ämne som är mer relevant för
demokratin och likaså för kulturen.
Slutligen, ett kännetecken på de nya teknikerna är att de tenderar
till segmentering och splittring. Det är inte längre frågan om utsändningar
till vida kretsar, vi ”snävsänder” och utvecklar speciella innehåll
och speciella kanaler för speciella åhörare. Med växande antal
ledningar, webbsidor och mediakanaler blir det mindre av allmän
och generell kommunikation till amerikaner eller svenskar eller
européer som samhällen, och mer av specialiserade och smalare utsändningar
till specifika grupper, som organiserats kring specifika
26