U2002:08 Riskavfall: från källa till behandling - Avfall Sverige

hus och vårdinrättningar skall tillgång till egen sådan process. Tidigare hade sjukhusen
ibland egna förbränningsugnar, men sedan mitten på 80-talet, då miljökraven vid förbränning
av avfall skärptes betydligt, är detta inte längre möjligt. I dag finns enbart fyra
förbränningsanläggningar i landet som kan ta emot riskavfall som inte är avsmittat.
Egen autoklav är enbart ekonomiskt möjligt för större sjukhusen, dessutom krävs någon
annan behandling efter autoklaveringen.
I de fall avfallet autoklaveras förs det efter behandling ofta till en deponi. Direkt deponering
utan eliminering av de smittförande egenskaperna är inte tillåtet enligt Deponeringsförordningen.
Dock säger Deponeringsförordningen också att brännbart avfall skall
sorteras ut och hållas och transporteras avskilt från övrigt avfall, samt att sådant inte får
deponeras. En stor del av det riskavfall som i dag deponeras består av behållare och
slangar, i brännbara material som papper och plast. Men en del är också flytande, vilket
sänker värmevärdet. Skärande och stickande avfall av metall är inte heller brännbart
enligt definitionen, dock klarar förbränningsanläggningen tekniskt av att ta emot detta,
och metallen kan separeras ut ur slagget efter förbränningen. Hur deponiförbudet kommer
att påverka möjligheten att deponera riskavfall är i dag oklart.
En ny metod för behandling av riskavfall, Sterifant/Steriplus, har nyligen demonstrerats
i Sverige. Avfallet mals ned efter steriliseringen och ett volymreducerat, avsmittat avfall
samt ett lakvatten bildas. Metoden skall enligt tillverkaren möjliggöra att avfallet avsmittas
direkt även på mindre vårdinrättningar och sjukhus, då det finns dels småskaliga,
dels mobila enheter. Metoden har testats på Nyköpings lasarett, och man väntar i dag på
provsvar om hur väl avfallet avsmittas med metoden, samt vilken kvalitet lakvattnet har.
Kritiker menar att metoden inte är ekonomiskt hållbar, samt att den innebär arbetsmiljöproblem
i form av tunga lyft.
Inget fall har framkommit i undersökningen där avfallet förbränns efter avsmittning,
men antagligen förekommer detta, och kommer att bli vanligare i takt med att deponiförbudet
införs. Här kan man dock tänka sig problem med att skärande/stickande avfall
sprids från avfallsbunkern dit avfallet tippas innan förbränningen, samt problem av
etiskt karaktär, då nedblodat, om dock avsmittat avfall exponeras för renhållningsarbetaren.
Förbränning av smittförande avfall kommer enbart att vara tillåtet då separat inmatning
sker av avfallet, direkt in i ugnen. Sådan inmatning finns i dag i Malmö, Göteborg och
Uppsala, samt tas under 2002 i drift på den nya förbränningsanläggningen i Umeå. Den
smittförande delen av avfallet (avfallsslag med EWC-kod 180103 samt 180202) klassas
som farligt avfall, vilket inte dessa anläggningar normalt har tillstånd att ta emot. Då
klassningen som farligt avfall i detta fall har att göra med smittorisken är det haneringen
innan som är viktigt. Om avfallet en gång har kommit ned i ugnen på ett säkert sätt innebär
det inga problem vid förbränningen. Av den anledningen har anläggningarna sökt
om och fått tillstånd för att ta emot detta avfall. Tolkningen är dock olika i landet. På
Tekniska verken i Linköping, som tillsammans med de övriga nämnda tillhör de större
anläggningarna i landet, har man valt att inte arrangera för att kunna ta emot den här
typen av avfall, då det till stor del klassas som farligt avfall.
I och med att den nya Avfallsförordningen infördes i Sverige 2002 ändrades klassningen
av vad som är farligt avfall. Detta innebär att cytostatika (avfallsslag 180108 samt
30