U2002:08 Riskavfall: från källa till behandling - Avfall Sverige
U2002:08 Riskavfall: från källa till behandling - Avfall Sverige
U2002:08 Riskavfall: från källa till behandling - Avfall Sverige
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
<strong>Riskavfall</strong>: <strong>från</strong> <strong>källa</strong><br />
<strong>till</strong> <strong>behandling</strong><br />
RVF Utveckling 2002:<strong>08</strong><br />
ISSN 1103-4092<br />
RVF Utveckling
RVF Utveckling 2002:<strong>08</strong><br />
ISSN 1103-4092<br />
© RVF Service AB<br />
Tryck: Daleke Grafiska 2002<br />
Upplaga: 1000 ex
Förord<br />
RVF:s arbetsgrupp <strong>Avfall</strong>sförbränning har initierat ett projekt med syftet att belysa hela<br />
hanteringskedjan för det så kallade riskavfallet. Arbetet ska utgöra underlag för RVF:s<br />
fortsatta ställningstagande och arbete med frågor inom området. En första delrapport har<br />
getts ut som RVF-rapport 2000:11, ”<strong>Riskavfall</strong>: klassning och lagstiftning” i vilken beskrivs<br />
risker, källor och mängder, klassning samt lagstiftning. I denna andra del beskrivs<br />
själva hanteringen av olika strömmar av riskavfall. Rapporten är sammanställd av Jenny<br />
Åström, Sycon Energikonsult AB.<br />
Malmö i april 2002<br />
Anders Assarsson Weine Wiqvist<br />
Ordf. RVF:s Utvecklingskommitté VD RVF
Innehållsförteckning<br />
Sammanfattning.......................................................................................... 3<br />
1. Bakgrund och syfte ..................................................................................... 5<br />
2. Omfattning och informationsinsamling ..................................................... 5<br />
3. Uppdatering av lagstiftning........................................................................ 6<br />
3.1 Socialstyrelsens Allmänna råd om försiktighetsmått vid hantering och märkning<br />
av sådant biologiskt avfall som kan medföra olägenhet för människors<br />
hälsa enligt Miljöbalken (SOFS 2001:8)................................................... 6<br />
3.2 <strong>Avfall</strong>sförordningen (2001:1063) ............................................................. 6<br />
3.3 Cytostatika och andra läkemedel<br />
med bestående toxisk effekt (AFS 1999:11).............................................. 7<br />
3.4 Förordning om deponering av avfall (SFS 2001:512)................................ 7<br />
3.5 Direktivet om förbränning av avfall (2000/76/EG).................................... 8<br />
4. Begreppet riskavfall.................................................................................... 8<br />
5. Hantering av riskavfall <strong>från</strong> sjukhus ......................................................... 9<br />
5.1 Malmö...................................................................................................... 9<br />
5.1.1 Insamling och transporter internt inom MAS ..................................... 9<br />
5.1.2 Insamling och transport externt........................................................ 11<br />
5.1.3 Behandling ...................................................................................... 12<br />
5.2 Örebro.................................................................................................... 13<br />
5.2.1 Insamling......................................................................................... 14<br />
5.2.2 Behandling och transport ................................................................. 15<br />
5.2.3 Slutdeponering................................................................................. 17<br />
5.2.4 Ansvarsförhållanden och avtal......................................................... 18<br />
5.3 Östersunds sjukhus ................................................................................. 18<br />
5.4 Länssjukhuset Gävle-Sandviken ............................................................. 18<br />
5.5 Blekingesjukhuset (Karlskrona-Karlshamn)............................................ 19<br />
5.6 Länssjukhuset i Kalmar .......................................................................... 19<br />
6. Särskilda aktörer på marknaden ............................................................. 20<br />
6.1 Stena Miljö............................................................................................. 20<br />
6.2 Apoteket................................................................................................. 20<br />
7. Diffusa flöden av riskavfall....................................................................... 21<br />
7.1 Vårdcentraler.......................................................................................... 22<br />
7.2 Kommunala sjukhem.............................................................................. 23<br />
7.3 Hemvård................................................................................................. 24<br />
7.4 Egenvård ................................................................................................ 24<br />
7.5 Veterinärer ............................................................................................. 25<br />
7.6 Tandvård ................................................................................................ 25<br />
8. Problemsammanställning ......................................................................... 26<br />
8.1 <strong>Avfall</strong> som uppkommer inom egenvårdsverksamhet............................... 26<br />
8.2 Diffusa flöden <strong>från</strong> mindre vårdinrättningar............................................ 27<br />
8.3 Övriga diffusa flöden.............................................................................. 28<br />
8.4 <strong>Avfall</strong> <strong>från</strong> sjukhus ................................................................................. 29<br />
8.5 Behandling ............................................................................................. 29<br />
9. Slutsats....................................................................................................... 31<br />
10. Referenser ................................................................................................. 31<br />
2
Sammanfattning<br />
Denna rapport beskriver hur hanteringen av olika strömmar av riskavfall <strong>från</strong> sjukvården<br />
i <strong>Sverige</strong> går <strong>till</strong>, och identifierar olika problem som är sammankopplade med hanteringen.<br />
Beskrivningen sker utgående <strong>från</strong> några utvalda studieobjekt som fungerat<br />
som typfall, och rör i huvudsak de koncentrerade strömmar av riskavfall som uppkommer<br />
på sjukhus. Även mer diffusa strömmar <strong>från</strong> mindre vårdinrättningar och liknande<br />
samt hem- och egenvård berörs. Rapporten är en fortsättning på RVF-rapport 00:11,<br />
”<strong>Riskavfall</strong>: klassning och lagstiftning”, som omfattar beskrivning av risker och riskgrupper<br />
förenade med riskavfallshantering, källor och mängder, klassning och lagstiftning.<br />
Begreppet ”riskavfall” som används i rapporten, är dock ett begrepp som håller på att<br />
försvinna. Begreppet existerar inte i vare sig Miljöbalken eller <strong>Avfall</strong>sförordningen, och<br />
inte heller Socialstyrelsen använder längre begreppet i nya regelverk. Inom Arbetsmiljöverkets<br />
föreskrifter används dock fortfarande begreppet. I denna rapport används begreppet<br />
alltjämt, då det är ett vedertaget begrepp, som täcker upp alla typer av riskavfall<br />
som utredningen omfattar.<br />
En betydelsefull nyligen genomförd förändring av lagstiftning som har fått konsekvenser<br />
för hanteringen av riskavfall i landet är Socialstyrelsens nya regelverk om dels hantering<br />
av smittförande avfall <strong>från</strong> hälso- och sjukvården (SOFS 1999:27), dels hantering<br />
av biologiskt avfall (SOFS 2001:8). Enligt dessa räknas som smittförande avfall även<br />
sådant avfall som är skärande och stickande och som har varit i kontakt med kroppsvätskor.<br />
Allt smittförande klassas som farligt avfall och skall hanteras som farligt gods<br />
vid transporter. Detta medför att en betydligt större del av riskavfallet klassas som farligt<br />
avfall. Detta får konsekvenser framför allt för mindre vårdinrättningar och andra<br />
diffusa källor av riskavfall, då det är skärande/stickande/smittförande riskavfall som<br />
framför allt uppkommer där.<br />
Kartläggningen i rapporten visar några huvudalternativ för hur hanteringen är uppbyggd<br />
på sjukhusen:<br />
• Leverans <strong>till</strong> någon av de förbränningsanläggningar i landet (Malmö, Göteborg,<br />
Uppsala och Umeå) som kan ta emot riskavfall via en separat inmatning direkt<br />
<strong>till</strong> ugnen. Dessa har byggt upp egna system för behållare, märkning och transport<br />
av avfallet som sjukhuset då använder sig av.<br />
• Egen autoklavering (sterilisering) eller värme<strong>behandling</strong> (avsmittning), följt av<br />
deponering av avfallet.<br />
• Samarbete med Stena Miljö som <strong>till</strong>handahåller en paketlösning med behållare,<br />
märkning, hämtning, <strong>behandling</strong>, osv av avfallet.<br />
I många fall är det system som sjukhuset använder sig av en kombination av ett par av<br />
ovan nämnda alternativ, där olika strömmar går <strong>till</strong> olika ställen.<br />
Undersökningen visar att hanteringen verkar fungera väl på de sjukhus som har studerats.<br />
Sortering, märkning, förpackning, mellanlagring, transport, rengöring, osv, följer<br />
de regelverk som finns uppsatta. Flera sjukhus har nyligen arbetat om sina system, som<br />
en följd av den nya lagstiftningen. Några områden med möjlighet <strong>till</strong> förbättringar har<br />
identifierats. Troligtvis sorteras på många håll för mycket ut som riskavfall, och kostnadsbesparingar<br />
kunde göras med ytterligare information så att alla känner väl <strong>till</strong> vad<br />
3
som skall läggas i de olika behållarna. Vidare har man på en del håll problem med läckande<br />
och dåligt <strong>till</strong>slutna förpackningar, vilket också kan åtgärdas med mer information.<br />
Kraven har skärpts för mindre vårdinrättningar, i och med att skärande/stickande avfall<br />
räknas som smittförande. Vårdinrättningar som <strong>till</strong>hör landstingen ansluter sig ofta <strong>till</strong><br />
det system som länet har byggt upp centralt kring det egna sjukhuset. En sådan samordning<br />
inom regionen håller kostnaderna nere och underlättar transporterna. Kommunalägda<br />
vårdinrättningar tenderar också att följa den vägen, men genomslagskraften verkar<br />
enligt undersökningen inte ha varit lika stor, och det förekommer kommunala sjukhem<br />
som inte har löst frågan ännu. Privatägda vårdinrättningar som har omfattats av undersökningen<br />
tar sitt ansvar enligt Miljöbalken och ser <strong>till</strong> att det riskavfall som uppkommer<br />
tas omhand på ett riktigt sätt. Dock krävs en noggrannare undersökning för att fastställa<br />
vilka vägar det riskavfall som uppkommer <strong>från</strong> olika mindre vårdinrättningar tar.<br />
Alldeles säkert förekommer stora regionala skillnader, där glesbygdsproblematiken spelar<br />
in.<br />
<strong>Avfall</strong> som uppkommer inom hemvårdsverksamhet, en ökande sektor, skall omhändertas<br />
av den som utför vården, och föras <strong>till</strong> den ordinarie arbetsplatsen, t ex vårdcentralen.<br />
Enligt undersökningen fungerar inte alltid detta, då typ av fordon som vårdaren<br />
använder, närheten <strong>till</strong> den ordinarie arbetsplatsen och vårdarens vilja att ta med avfallet<br />
spelar in. Antagligen hamnar en del av detta avfall i det kommunal avfallet.<br />
I det kommunala avfallet hamnar också mycket av det avfall som uppkommer i egenvårdsverksamhet,<br />
dvs egen sjukvård utan inblandning av vårdare <strong>från</strong> organiserad sjukvård.<br />
<strong>Avfall</strong> som kan uppkomma här är t ex överblivna och kasserade mediciner och<br />
använda sprutor <strong>från</strong> t ex diabetiker. Detta avfall är ett kommunalt ansvar, men skall<br />
inte läggas med vanligt avfall. För medicinrester har Apoteket valt att organisera insamlingen,<br />
och föra det <strong>till</strong> förbränning. Detta är implementerat, men stora mängder mediciner<br />
hamnar ändå i det kommunal avfallet, eller spolas ned, hamnar i avloppssystemen,<br />
och sprids därmed i naturen. För övrigt avfall som uppkommer inom egenvård finns i<br />
dag ingen bra lösning. Särskilt framhålls skärande/stickande/smittförande avfall som ett<br />
problemområde, då den största risken för spridning av smitta är förenat med hantering<br />
av detta. Sådant avfall klassas som farligt avfall, men kan inte samlas in av kommunen<br />
på återvinningsstationer som annat farligt avfall pga risk för stöld av använda sprutor.<br />
Olika lösningar, som t ex samarbete med apoteken eller den organiserade sjukvården<br />
diskuteras som lösning.<br />
<strong>Riskavfall</strong>et behandlas antingen via förbränning på någon av de fyra förbränningsanläggningar<br />
som är utrustade att ta emot sådant avfall, eller autoklaveras/värmebehandlas<br />
för avsmittning, följt av deponering. Stena Miljö planerar återvinning av autoklaverat<br />
skärande/stickande/smittförande avfall. Hur deponiförbudet för brännbart avfall kommer<br />
att påverka den deponering av riskavfall som förekommer är i dag oklart.<br />
4
1. Bakgrund och syfte<br />
<strong>Avfall</strong> som uppkommer inom olika former av sjukvård (smittförande avfall, skärande/stickande/smittförande<br />
avfall, biologiskt avfall, osv) berörs liksom allt annat avfall<br />
som uppkommer i samhället av den pågående strukturomvandlingen för avfallshantering.<br />
Förutom de regelverk som ställer krav på avfallshantering generellt, omfattas denna<br />
typ av avfall även av andra regelverk, t ex <strong>från</strong> Socialstyrelsen och Arbetsmiljöverket,<br />
samt av regler <strong>från</strong> Räddningsverket om transport av farligt gods. Med syfte att skapa en<br />
helhetsbild av hur hanteringen av riskavfall ser ut i landet, initierade RVF under 1999<br />
ett kartläggningsarbete, att användas som utgångspunkt för att identifiera problemställningar<br />
och förbättringsåtgärder.<br />
En första etapp av arbetet, omfattande kartläggning av risker och riskgrupper, källor och<br />
mängder, klassning samt lagstiftning, utfördes under 1999 på uppdrag av RVFs arbetsgrupp<br />
avfallsförbränning. Detta har redovisats i rapport ”<strong>Riskavfall</strong>: klassning och lagstiftning”<br />
(RVF Rapport 00:11). På uppdrag av RVF Utveckling har en andra etapp av<br />
arbetet nu utförts, omfattande en belysning av hela hanteringskedjan, <strong>från</strong> <strong>källa</strong>n <strong>till</strong><br />
<strong>behandling</strong>, samt en problemsammanställning. Resultatet av detta redovisas i denna<br />
rapport.<br />
2. Omfattning och informationsinsamling<br />
Projektets omfattning har inte <strong>till</strong>åtit någon kvantifierad kartläggning. Några praktikexempel<br />
har i stället fått illustrera hanteringen, och slutsatser har dragits utgående <strong>från</strong><br />
dessa. Studien har i huvudsak omfattat det flöde av riskavfall som uppstår inom vård på<br />
sjukhus. I samråd med projektets referensgrupp valdes följande studieobjekt ut:<br />
• Systemet Malmö Allmänna Sjukhus (MAS) / SYSAV<br />
• Systemet Universitetssjukhuset i Örebro (USÖ) / Tekniska förvaltningen i Örebro.<br />
Dessa system valdes på grundval att det var väl kända system, men med olika sätt att<br />
lösa hanteringen på. Systemen studerades grundligt genom att förlägga studiebesök <strong>till</strong><br />
de aktuella städerna, där avfallet följdes <strong>från</strong> uppkomsten vid <strong>källa</strong>n <strong>till</strong> slut<strong>behandling</strong>.<br />
Som komplement <strong>till</strong> dessa studieobjekt valdes några mindre sjukhus i landet slumpvis<br />
ut som studieobjekt, vilka har kontaktats via telefon. Följande sjukhus har telefonintervjuats:<br />
- Östersunds sjukhus<br />
- Länssjukhuset Gävle-Sandviken<br />
- Blekingesjukhuset (Karlskrona-Karlshamn)<br />
- Länssjukhuset i Kalmar<br />
Flöden som uppstår inom annan typ av sjukvård än vård på sjukhus har inom detta projekt<br />
enbart kunnat belysas ytligt. Informationsinsamlingen <strong>till</strong> detta har skett via telefonintervjuer<br />
med landsting, kommuner, apotek, och andra berörda aktörer.<br />
Förutom telefonintervjuer har en del material inhämtats via internetsidor, olika typer av<br />
broschyrer och artiklar. Då dock den största delen av informationen har inhämtats via<br />
5
personliga kontakter, finns risk för att faktafel, som alltid kan uppstå vid den typen av<br />
informationsinsamling, kan förekomma i rapporten vid redovisning av de enskilda fallen.<br />
De områden som belystes i presentationen av den första etappen:<br />
- risker och riskgrupper,<br />
- källor och mängder.<br />
- klassning och<br />
- lagstiftning,<br />
förutsätts vara kända vid läsandet av denna rapport, och gås inte igenom här, med undantag<br />
av en uppdatering av den lagstiftning som gäller för området.<br />
3. Uppdatering av lagstiftning<br />
Sedan den förra rapporten inom ramen för detta projekt skrevs har några nya lagtexter<br />
utkommit som rör hantering av riskavfall.<br />
3.1 Socialstyrelsens allmänna råd om försiktighetsmått vid hantering och<br />
märkning av sådant biologiskt avfall som kan medföra olägenhet för<br />
människors hälsa enligt miljöbalken (SOSFS 2001:8).<br />
När Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om hantering av smittförande avfall<br />
<strong>från</strong> hälso- och sjukvården trädde i kraft 1 maj 2000 (SOSFS 1999:27) upphörde de gällande<br />
allmänna råden om hantering av riskavfall inom hälso- och sjukvården (SOSFS<br />
1987:7) att gälla i de delar som berör smittförande avfall.<br />
När nu ovan nämnda allmänna råd, gällande för biologiskt avfall, har trätt i kraft upphör<br />
förordningen <strong>från</strong> 1987 att gälla i sin helhet. Biologiskt avfall definieras i de nya allmänna<br />
råden som ”fast ämne eller fast substans <strong>från</strong> människa”.<br />
Skärande och stickande avfall, som fanns definierat i de tidigare allmänna råden upphör<br />
därmed att gälla som begrepp, och ersätts i stället av begreppet skärande/stickande/smittförande<br />
enligt den nya förordningen SOSFS 1999:27, i vilken allt<br />
avfall med skärande/stickande egenskaper som varit i kontakt med kroppsvätskor och<br />
inte behandlats så att de smittförande egenskaperna upphört, räknas som smittförande<br />
avfall.<br />
3.2 <strong>Avfall</strong>sförordningen (2001:1063)<br />
Från och med den 1 januari 2002 ersätts Renhållningsförordningen och Förordningen<br />
om farligt avfall av en ny <strong>Avfall</strong>sförordning. I huvudsak är innehållet detsamma som i<br />
de båda ersatta förordningarna. En ny avfallslista finns dock publicerad.<br />
”<strong>Avfall</strong> <strong>från</strong> sjukvård och veterinärverksamhet och/eller därmed förknippad forskning”<br />
<strong>till</strong>hör fortfarande grupp 18, som nu är utvidgad med cytotoxiska läkemedel och cytos-<br />
6
tatika, vilka klassas om farligt avfall. Kasserade kemikalier är uppdelade i två poster,<br />
dels sådana som innehåller farliga ämnen (farligt avfall), dels övriga. Läkemedel har fått<br />
en egen kod. Klassningen ser i den nya listan ut på följande vis (kod märkt med asterisk<br />
klassas som farligt avfall):<br />
18 <strong>Avfall</strong>s <strong>från</strong> sjukvård och veterinärverksamhet och/eller därmed förknippad forskning<br />
18 01 <strong>Avfall</strong>s <strong>från</strong> förlossningsavdelningar, diagnos, <strong>behandling</strong> eller förebyggande av<br />
sjukdomar hos människor<br />
18 01 01 Skärande och stickande avfall (utom 18 01 03)<br />
18 01 02 Kroppsdelar och organ (även blodpreparat) (utom 18 01 03)<br />
18 01 03* <strong>Avfall</strong> där det ställs särskilda krav på insamling och bortskaffande på grund av smittfara<br />
18 01 04 Annat avfall där det inte ställs särskilda krav på insamling och bortskaffande på grund av<br />
smittfara (t ex förband, gipsbandage, linne, engångskläder, blöjor)<br />
18 01 06* Kemikalier som består av eller innehåller farliga ämnen<br />
18 01 07 Andra kemikalier än de som anges i 18 01 06<br />
18 01 <strong>08</strong>* Cytotoxiska läkemedel och cytostatika<br />
18 01 09 Andra läkemedel än de som anges i 18 01 <strong>08</strong><br />
18 01 10* <strong>Avfall</strong> som utgörs av amalgam <strong>från</strong> tandvård<br />
18 02 <strong>Avfall</strong> <strong>från</strong> forskning, diagnos, <strong>behandling</strong> eller förebyggande av djursjukdomar<br />
18 02 01 Skärande och stickande avfall (utom 18 02 02)<br />
18 02 02* <strong>Avfall</strong> där det ställs särskilda krav på insamling och bortskaffande på grund av smittfara<br />
18 02 03 <strong>Avfall</strong> där det inte ställs särskilda krav på insamling och bortskaffande på grund av smittfara<br />
(t ex förband, gipsbandage, linne, engångskläder, blöjor)<br />
18 02 05* Kemikalier som består av eller innehåller farliga ämnen<br />
18 02 06 Andra kemikalier än de som anges i 18 02 05<br />
18 02 07* Cytotoxiska läkemedel och cytostatika<br />
18 02 <strong>08</strong> Andra läkemedel än de som anges i 18 02 07<br />
3.3 Cytostatika och andra läkemedel med bestående toxisk effekt (AFS<br />
1999:11)<br />
Arbetsmiljöverkets (tidigare Arbetarskyddsstyrelsen) föreskrift om Cytostatika (AFS<br />
1984:4) är utbytt mot ovan nämnda regelverk. Jämfört med tidigare föreskrifter omfattas<br />
fler läkemedel av de nya. Föreskrifterna gäller arbete där det finns risk för exponering<br />
av någon av dessa läkemedel, dvs även sådant avfall som är förorenat med något av<br />
dessa läkemedel omfattas. Resterna <strong>från</strong> hantering av de läkemedel som omfattas av<br />
föreskriften skall märkas med texten riskavfall. Liksom tidigare hänvisas <strong>till</strong> AFS<br />
1989:2, Hantering av riskavfall, vad gäller övriga hanteringsregler.<br />
3.4 Förordning om deponering av avfall (SFS 2001:512)<br />
Förordningen om deponering av avfall utfärdades under sommaren 2001. Till avfall som<br />
inte får deponeras räknas där ”sjukvårdsavfall och annat kliniskt avfall <strong>från</strong> mediciniska<br />
eller veterinärmedicinska verksamheter som är smittförand…”. Behandling av avfallet<br />
för att eliminera smittrisk är alltså nödvändig innan deponering kan <strong>till</strong>åtas.<br />
7
Till förordningen om deponering av avfall har förbudet mot deponering av utsorterat<br />
brännbart avfall flyttats <strong>från</strong> Renhållningsförordningen (<strong>Avfall</strong>sförordningen). Om riskavfallet<br />
omfattas av definitionen för brännbart avfall enligt <strong>Avfall</strong>sförordningen (”avfall<br />
som brinner utan energi<strong>till</strong>skott efter det att förbränningsprocessen startat”) skall sådant<br />
alltså sorteras ut enligt de sorteringsföreskrifter som gäller (Föreskrifter om brännbart<br />
avfall NFS 2001:17) och får således inte deponeras oavsett om de smittförande egenskaperna<br />
har eliminerats eller ej.<br />
3.5 Direktivet om förbränning av avfall (2000/76/EG)<br />
Det förslag <strong>till</strong> nytt direktiv för förbränning av avfall som omskrevs i etapp 1 av detta<br />
projekt, antogs i december 2000, och skall implementeras i svensk lagstiftning senast i<br />
december 2002. Liksom i förlagorna nämns smittförande avfall i artikel 6, villkor för<br />
driften: ”Smittförande kliniskt avfall bör placeras direkt i ugnen utan att först ha blandats<br />
med andra kategorier avfall och utan direkt hantering.” Separat inmatning av smittförande<br />
avfall är alltså nödvändig om inte avfallet först behandlats så att de smittförande<br />
egenskaperna eliminerats.<br />
I dagsläget finns inte de svenska föreskrifter som skall tolka direktivet framtagna.<br />
4. Begreppet riskavfall<br />
I etapp 1 av detta projekt diskuterades klassningen av olika ”riskavfall”. <strong>Riskavfall</strong> är ett<br />
begrepp som inte är helt entydigt, och lokalt förekommer olika definitioner på vad som<br />
inryms i begreppet. Delar av riskavfallet klassas som farligt avfall, andra inte, och olika<br />
regler finns för olika typer av riskavfall. I en artikel i RVF Nytt nr 2 / 2001 har detta<br />
uppmärksammats av Bertil Krakenberg på Apoteksbolaget, och man kan också se att<br />
begreppet håller på att försvinna. Begreppet existerar inte i vare sig Miljöbalken eller<br />
<strong>Avfall</strong>sförordningen och Socialstyrelsen använder i de två nya föreskrifter som har ersatt<br />
den gamla inte alls begreppet. Märkning skall ske med någon eller några av begreppen<br />
”smittförande avfall”, ”smittförande/skärande/stickande” eller ”biologiskt avfall”.<br />
I Arbetsmiljöverkets (tidigare Arbetarskyddsstyrelsen) föreskrifter om riskavfall (AFS<br />
1989:2) finns begreppet kvar, så också i lite nyare regelverk <strong>från</strong> Arbetsmiljöverket,<br />
som t ex regelverket om cytostatika <strong>från</strong> 1999. Arbetsmiljöverket definierar begreppet<br />
riskavfall som: ”<strong>Avfall</strong> av följande slag om det vid hantering kan medföra risk för ohälsa<br />
eller olycksfall: smittförande, biologiskt, skärande/stickande eller radioaktivt avfall<br />
samt läkemedelsavfall.” Med smittförande avfall jämställs avfall som misstänks vara<br />
smittförande.”<br />
I denna rapport används begreppet alltjämt, då det är ett vedertaget begrepp. I de flesta<br />
fall specificeras dock vilken typ av riskavfall som avses.<br />
8
5. Hantering av riskavfall <strong>från</strong> sjukhus<br />
Hanteringen av avfall på sjukhus har kartlagts via studiebesök i Malmö och Örebro,<br />
samt via telefonintervjuer med sjukhusen i Östersund, Gävle, Karlskrona och Kalmar.<br />
5.1 Malmö<br />
Malmö allmänna sjukhus, MAS, har ca 800 vårdplatser, som genererar omkring 70-75<br />
ton riskavfall per år, omfattande smittförande, skärande/stickande/smittförande och biologiskt<br />
riskavfall. Någon gång i veckan hämtar MAS interna trasportavdelning även<br />
avfall <strong>från</strong> vårdcentraler inom landstinget, <strong>till</strong> vilka i sin tur även vårdare <strong>från</strong> hemsjukvården<br />
lämnar sitt avfall. Det är <strong>till</strong> största delen skärande/stickande/smittfarligt avfall<br />
som förekommer i dessa verksamheter. Man tar också emot avfallet <strong>från</strong> Trelleborgs<br />
lasarett, som i sin tur tar emot avfall <strong>från</strong> vårdcentraler i regionen.<br />
Det smittförande och biologiska avfallet omhändertas av SYSAVs system Protector,<br />
medan skärande/stickande/smittförande omhändertas av Stena Miljö. Nedan beskrivs<br />
insamling av avfallet inklusive interna transporter och rutiner för transporter <strong>till</strong> SY-<br />
SAV. Vidare beskrivs SYSAVs system Protector samt hur <strong>behandling</strong>en går <strong>till</strong>.<br />
5.1.1 Insamling och transporter internt inom MAS<br />
Sortering<br />
Det avfall som är att betrakta som riskavfall sorteras på avdelningarna i tre fraktioner:<br />
- Smittförande riskavfall<br />
- Skärande/stickande/smittförande riskavfall<br />
- Biologiskt riskavfall<br />
Information <strong>från</strong> sjukhusets miljöansvariga sker kontinuerligt, och man anser sig sällan<br />
ha problem med källsorteringen. På varje avdelning finns en pärm med sjukhusets <strong>Avfall</strong>shandbok,<br />
som också finns på intranätet. Nyligen har också miljösektionen gett ut en<br />
ny översiktsbroschyr som enbart handlar om riskavfall, hur detta definieras, skall förpackas<br />
och märkas.<br />
Märkning och förpackningar<br />
Stickande/skärande/smittförande avfall har tidigare samlats in i plastbrukar <strong>till</strong>hörande<br />
Protector systemet, men man övergår nu <strong>till</strong> burkar av metall som hämtas av Stena, vilka<br />
håller på att upparbeta ett system för återvinning av metallerna efter autoklavering.<br />
Inom sjukhuset finns för närvarande båda typerna av behållare, beroende på att plastburkar<br />
finns kvar på avdelningarna. Dessa håller dock på att fasas ut. Plastburkarna<br />
läggs när de är fulla i kartonger <strong>till</strong>hörande Protector systemet.<br />
Plåtburkarna skall enligt instruktionerna fyllas <strong>till</strong> 80 %, samt skruvas åt och förseglas.<br />
Enligt den interna transportavdelningen förekommer dock ofta slarv med <strong>till</strong>slutningen,<br />
vilket medför att locket kan åka av i den fortsatta hanteringen.<br />
Övrigt avfall samlas in i plastpåse och läggs i någon av Protectorsystemets tre olika kartongstorlekar<br />
(25 l, 55 l eller 110 l), som är utformade så att de passar i den större transportkartongen<br />
om 770 l. Kartongerna är inplastade på insidan, men trots detta dubbla<br />
9
skydd, förekommer det enligt MAS att kartongerna läcker ibland, omkring en gång i<br />
veckan. Varje kartongstorlek har en maximal fyllnadsgrad i form av vikt som skall följas,<br />
vilket troligtvis inte har följts i de gånger kartongen läcker.<br />
Bild: Modulsystemet av kartonger på MAS.<br />
Kartongerna och burkarna är färdigmärkta med texten <strong>Riskavfall</strong> samt Smittförande-<br />
Skärande-Stickande. Om kartongen innehåller biologiskt avfall, märks den med en extra<br />
etikett med texten <strong>Riskavfall</strong> Biologiskt. Förutom detta skall samtliga förpackningar<br />
vara märkta med ursprungsavdelningens namn och enhet samt datum.<br />
Intern insamling och mellanlagring<br />
Respektive avdelning har ett eget riskavfallsrum, som töms en gång per dag, och förs <strong>till</strong><br />
mellanlagring i en central container alternativt kylrum om det är biologiskt avfall. Vid<br />
större behov kan extra hämtning beställas. <strong>Riskavfall</strong>srummen rengörs dagligen med<br />
normal städning. De interna transportbilarna spolas efter varje tömning och torkas med<br />
medicinsk sprit.<br />
Arbetsmiljö och avvikelserutiner<br />
De interna transportörerna på MAS har handskar och skyddsutrustning. Om något fel<br />
inträffar skrivs en avvikelserapport. Om problemet är akut eller av upprepande karaktär<br />
kontaktas hygiensköterskan. Problemen upplevs i dag vara färre än tidigare. Exempelvis<br />
kunde det förekomma att plastdunkar fulla med nålar som stack ut genom plasten samlades<br />
in, men i dag används enbart de avsedda förpackningarna.<br />
Avtal och ansvarförhållanden<br />
Respektive avdelning har avtal med den interna transportavdelningen, medan MAS<br />
centralt har avtal med SYSAV om hämtning.<br />
Ansvar och kontroll sker efter följande rutiner. Avdelningen ansvarar för att det är rätt<br />
packat, och chauffören som anlitas av SYSAV tar enbart emot avfallet om det är godkänt,<br />
t ex får inga öppna kartonger förekomma. Så fort lådan har förts på SYSAVs bil<br />
10
övergår ansvaret <strong>till</strong> SYSAV. Transportbolaget ansvarar för att transporten sker efter<br />
gällande regler.<br />
Sjukhuset har två egna säkerhetsrådgivare. För <strong>till</strong>fället håller hela systemet på att ses<br />
över, och en bred utbildning <strong>till</strong> hela sjukhuset vad gäller hanteringen enligt ADR planeras.<br />
5.1.2 Insamling och transport externt<br />
Mellanlagring av det smittförande avfallet sker centralt i en container på MAS område<br />
som är anpassad <strong>till</strong> hämtningsbilen <strong>från</strong> SYSAV. Hämtning häri<strong>från</strong> sker minst två<br />
gånger per vecka, vid behov kan extra hämtning ske ytterligare en gång. Lagringstiden<br />
blir alltså maximalt en vecka.<br />
Det biologiska avfallet mellanlagras i kylrum och hämtas av SYSAV i en mindre bil vid<br />
behov. Det skärade/stickande/smittförande avfallet i burkar av metall förs <strong>till</strong> en egen<br />
container, och hämtas av Stena Metall.<br />
Kartongerna lagras i kartongen på ett rullband som kan anslutas <strong>till</strong> hämtningsbilen.<br />
Därmed behövs inga lyft vid pålastningen. Kartongerna transporteras i två nivåer med<br />
två rader på varje nivå. Vid pålastning på den övre nivån hissas kartongerna upp via en<br />
lift som styrs av chauffören.<br />
Bild: Lastning av kartonger <strong>från</strong> MAS på SYSAVs bil. Chauffören styr och övervakar<br />
lastningen, men behöver sällan ingripa själv.<br />
SYSAV beställer transporttjänsten enligt ADRs regler <strong>från</strong> åkeriet. SYSAV äger självaste<br />
skåpet, medan bil och chaufför hyrs av åkeriet. Chauffören har instruktionen <strong>från</strong><br />
SYSAV att inte ta emot dåligt packat avfall. Enligt chaufförens vetskap finns ingen säkerhetsrådgivare<br />
inom åkeriet.<br />
11
Containern spolas efter tömning, och spolvattnet samlas upp och förs <strong>till</strong> särskild <strong>behandling</strong>.<br />
Ingen rutin för rengöring av transportbilen finns, enligt chauffören. Chauffören<br />
upplever heller inte att problem med läckage brukar förekomma.<br />
Ett transportdokument, utformat av SYSAV, fylls i av MAS vid varje hämtnings<strong>till</strong>fälle.<br />
Detta tar chauffören med sig och överlämnar <strong>till</strong> SYSAV efter transporten.<br />
Varje kartong är försedd med en streckkod, som läses av i samband med vägningen vid<br />
ankomsten <strong>till</strong> SYSAV. Data dokumenteras sedan hos SYSAV, som skickar faktura <strong>till</strong><br />
MAS.<br />
5.1.3 Behandling<br />
Förutom det skärande/stickande/smittförande avfallet i plåtburkar som hämtas av Stena<br />
Metall, och förs <strong>till</strong> autoklavering följt av återvinning, hämtas allt riskavfall av SYSAV<br />
för förbränning, inom ramen för tjänsten SYSAV Protector.<br />
Protectorsystemet<br />
SYSAV har utvecklat ett eget system för insamling och förbränning av riskavfall, som<br />
täcker en stor del av regionen. Förutom avfallet <strong>från</strong> MAS, som också omfattar avfallet<br />
<strong>från</strong> Trelleborgs lasarett, och en del vårdcentraler, tar man emot avfall <strong>från</strong> Lunds sjukhus.<br />
Till Lund levererar även Helsingborgs sjukhus, samt en del vårdcentraler. En del<br />
vårdcentraler i regionen har avtal direkt med SYSAV, utan att gå via något av sjukhusen.<br />
Dessutom tar man emot riskavfall <strong>från</strong> andra källor som t ex läkemedelsavfall <strong>från</strong><br />
läkemedelindustrin och Apoteket.<br />
Sedan en tid <strong>till</strong>baka tar man också in sprutor <strong>från</strong> diabetiker som lämnas <strong>till</strong> apoteken i<br />
Trelleborg, Staffanstorp och Höör. Sprutorna samlas in i särskilda gula burkar.<br />
Förutom de gula burkarna är systemet uppbyggt av inplastade, märkta kartonger i storlekarna<br />
25, 55 eller 110 liter, samt ett ytteremballage om 770 liter. Dessa är utformade<br />
så att de går in i varandra, dvs en 110-litern kartong kan t ex fyllas med två 55-liters<br />
eller fyra 25-liters eller en 55-liters och två 25-liters. Det är den största kartongen (770<br />
liter) som bandsystemet <strong>till</strong> transportbil och förbränningsugn är anpassad <strong>till</strong>. Om avfallet<br />
levereras i någon av de mindre kartongerna måste det alltså omlastas innan förbränningen.<br />
SYSAV har avtal med <strong>källa</strong>n och med transportören. Man äger skåpet som avfallet<br />
transporteras i, men hyr chaufför och lastbil <strong>från</strong> ett åkeri. Man har också en egen mindre<br />
bil som hämtar avfallet direkt <strong>från</strong> de vårdinrättningar som har direktavtal med SY-<br />
SAV i stället för att gå via någon av sjukhusen.<br />
Behandling<br />
Vid ankomst <strong>till</strong> SYSAVs förbränningsanläggning lämnar chauffören över transportdokumentet<br />
varefter kartongerna förs via ett likadant utformat rullbandssystem som vid<br />
pålastningen <strong>till</strong> ett rullband, som är i kontakt med förbränningsugnen. Inga lyft eller<br />
mellanlagringar förekommer alltså. Kartongerna passerar en våg, varvid streckkoden<br />
avläses och data registreras.<br />
12
Ingen förekomst av spill eller läckage har noterats av driftpersonalen. Vid något enstaka<br />
<strong>till</strong>fälle har ett haveri förekommit, varefter området har sanerats. Skyddsutrustning finns<br />
<strong>till</strong>gänglig för driftspersonalen att användas vid behov. Eventuella avvikande händelser<br />
rapporteras i en avvikelserapport.<br />
Via en hiss transporteras kartongerna helt automatiskt fram <strong>till</strong> en port ovanför inmatningstratten<br />
vid en av ugnarna. Porten öppnas sedan med jämna mellanrum varvid kartongen<br />
faller rakt ned i ugnen, där den förbränns vid cirka 900 °C.<br />
Det kan förekomma att slangar av PVC plast samlas i stor koncentration vid en leverans,<br />
vilket kan ge problem med förbränningen. Med den nya pannan som just ny uppförs<br />
av SYSAV, och <strong>till</strong> vilken riskavfallsförbränningen kommer att förflyttas byggs<br />
detta problem bort, då den utrustas med modernare teknik som klarar större variationer i<br />
avfallets sammansättning.<br />
Slagget som finns kvar efter förbränningen, och som innehåller rester av de metaller<br />
som finns i det skärande/stickande avfallet går <strong>till</strong> skrotsortering. Den utsorterade metallen<br />
går <strong>till</strong> en skrotfirma för återvinning<br />
Totalt förbränns ca 1200 ton riskavfall per år. Mängd riskavfall som man kan ta emot<br />
begränsas i dag av att man enbart har ett skåp <strong>till</strong> lastbil som kan hämta avfallet.<br />
Det biologiska avfallet förs <strong>till</strong> SYSAVs kremeringsugn, och förbränns där vid temperaturen<br />
950-1000 °C. I landet finns enbart ett fåtal av dessa kremeringsugnar. Förutom på<br />
SYSAV finns det en på Ultuna, samt på sjukhusen i Örebro och Linköping.<br />
I <strong>till</strong>ståndbeslut för förbränningen <strong>från</strong> 1999, som även omfattar den nya pannan, medges<br />
<strong>till</strong>stånd för förbränning av avfallsslag med EWC-kod 18 01 03, samt 18 02 02, dvs<br />
smittförande avfall, som klassas som farligt avfall. I och med att de nya avfallslistorna<br />
träder i kraft 1 januari 2002 kommer komplettering av <strong>till</strong>stånden <strong>till</strong> att omfatta även<br />
cytotoxiska läkemedel och cytostatika, som övergår <strong>till</strong> att klassas som farligt avfall, att<br />
bli nödvändigt.<br />
5.2 Örebro<br />
Universitetssjukhuset i Örebro (USÖ) omfattar drygt 600 vårdplatser som genererar<br />
omkring 40 ton riskavfall per år. Man tar också emot ytterligare omkring 10 ton riskavfall<br />
<strong>från</strong> lasaretten i Karlskoga och Lindesberg, samt <strong>från</strong> vårdcentraler och tandvårdsinrättningar<br />
och några av länets kommuner.<br />
<strong>Avfall</strong>et autoklaveras, dvs steriliseras med ång<strong>behandling</strong>, i sjukhustes egen regi, och<br />
transporteras därefter <strong>till</strong> Örebro kommuns deponi Atleverket. Det biologiska avfallet<br />
(cirka 2,5 ton per år), bränns i egen panna, och överbliven medicin skickas <strong>till</strong>baka <strong>till</strong><br />
Apoteket. Även cytostatika rester skickas <strong>till</strong>baka <strong>till</strong> Apoteket, medan produkter som<br />
har varit i kontakt med cytostatika förbränns i den egna pannan.<br />
Nedan beskrivs hur insamling, <strong>behandling</strong> och slutdeponering går <strong>till</strong>.<br />
13
5.2.1 Insamling<br />
Sortering, märkning och förpackning<br />
Källsorteringen är långt utbyggd på hela sjukhuset och avfallet samlas in i en mängd<br />
olika fraktioner med hjälp av särskilt utformade vagnar som har arbetats fram i samråd<br />
med avdelningarna. Det smittförande avfallet på respektive avdelning samlas in i pappkartonger<br />
klädd i påse av nedbrytbart material och det skärande/stickande/smittförande i<br />
gula plastburkar eller plåtburkar. Större och blötare mängder riskavfall <strong>från</strong> operationsavdelningarna<br />
samlas in i latrinburkar. Samtliga förpackningar är av material som släpper<br />
igenom ångan vid den senare autoklaveringen. Märkning med ursprung och typ av<br />
avfall sker med s k termoetiketter som blir svarta efter autoklaveringen då avfallet inte<br />
längre är att betrakta som smittfarligt.<br />
Kasserade läkemedel som skall returneras <strong>till</strong> Apoteket läggs i särskilda gröna apotekslådor,<br />
med olika inneförpackningar beroende på typ av läkemedel, märkta med texten<br />
”Kasserade läkemedel”. Lådan plomberas och förses med avsändare, men får inte märkas<br />
med något som kan avslöja dess innehåll. Förvaring av lådan sker i låst rum <strong>till</strong> dess<br />
att den skickas <strong>till</strong>baka, vilket sker dagligen.<br />
Bild: Sortering av avfall på en avdelning på RSÖ. Längst ned <strong>till</strong> vänster står en låda<br />
med kasserade läkemedel att sända <strong>till</strong> Apoteket.<br />
Interntransport och mellanlagring<br />
<strong>Riskavfall</strong>et förs av vårdpersonalen i speciella vagnar <strong>till</strong> något av de kylda ”återvinningsrummen”,<br />
som finns i varje hus. Rummen som har temperaturen 12-15 °C är<br />
märkta med texten ”Smittförande avfall”. Här förvaras avfallet i maximalt ett dygn på<br />
vardagarna, och maximalt två dygn på helgerna, innan det förs <strong>till</strong> autoklavering. Rummet<br />
rengörs varje vecka.<br />
14
Bild: Mellanlagring av riskavfall i ett återvinningsrum på RSÖ.<br />
<strong>Riskavfall</strong>et <strong>från</strong> landstingets övriga vårdinrättningar skickas <strong>till</strong> sjukhuset med de turbilar<br />
som dagligen hämtar upp diagnostiska prover. Entreprenören har <strong>till</strong>stånd att köra<br />
farligt gods.<br />
Arbetsmiljö och avvikelserutiner<br />
Risk för stickskador har byggts bort i systemet, bl a genom upprepad information.<br />
Läckage <strong>från</strong> riskavfallskartongerna med sugpåsar <strong>från</strong> operationer var tidigare ett problem.<br />
Genom att absorbenter används och att man gått över <strong>till</strong> latrintunnor inom sjukhuset<br />
har problemet försvunnit. Här har också informationsinsatserna haft stor betydelse.<br />
5.2.2 Behandling och transport<br />
Biologiskt avfall genereras i mycket små mängder, och förbränns med cytostatika avfall<br />
i den egna kremeringsugnen omkring var fjortonde dag. Autoklaveringen körs däremot<br />
en gång per dag, varje gång med två vagnar, samt vid extra <strong>till</strong>fällen då avfall <strong>från</strong> Lindesberg<br />
och Karlskoga anländer. Totalt behandlas här 40 ton avfall per år. Man skulle<br />
kunna behandla större mängder avfall, då ugnen är överdimensionerad för den aktuella<br />
mängden. Kostnaden för en större ugn var lika stor varför man vid inköpet valde detta<br />
alternativ för att ha större marginaler.<br />
15
Vagnarna som hämtas <strong>från</strong> återvinningsrummen körs in i ugnen, där autoklaveringsprocessen<br />
sker vid 105 °C under 2,5 h inklusive tid för avsvalning. Etiketterna på lådorna<br />
visar ursprunget på avfallet. Efter ång<strong>behandling</strong>en är avfallets smittförande egenskaper<br />
borta.<br />
Bild: <strong>Riskavfall</strong> på väg in i autoklaven på RSÖ.<br />
Autoklaven är driftssäker och man har sällan problem som stör processen. Utgången av<br />
processen kan följas på en remsa. Ett larm startar om något processfel uppstår, t ex att<br />
det inte har bildats <strong>till</strong>räckligt med ånga. En extra kontroll innebär också de termoetiketter<br />
som kartongerna märks med för att markera att de innehåller smittförande avfall. Då<br />
de inte betraktas som smittförande längre, dvs efter autoklaveringen, skall dessa bli<br />
svarta, vilket enbart sker om processen har fungerat som den skall.<br />
Efter avslutad process transporteras det autoklaverade avfallet <strong>till</strong>sammans med sjukhusets<br />
övriga restavfall <strong>till</strong> kommunens deponi. Transporten som tar någon timme utförs<br />
av Ragns-Sells två gånger i veckan. Den helsvetsade container som transporten sker i<br />
ägs dock av sjukhuset. Det har aldrig förekommit problem med läckage. Minst en gång i<br />
månaden, eller vid behov rengörs containern av Ragns-Sells. Autoklaven rengörs varje<br />
vecka.<br />
16
5.2.3 Slutdeponering<br />
Deponering sker vid Atleverken några kilometer utanför staden. Hit anländer omkring 6<br />
ton avfall <strong>från</strong> sjukhuset två gånger i veckan. Detta omfattar också övrigt avfall <strong>från</strong><br />
sjukhuset.<br />
Väl framme vid deponin vägs avfallet in. Deponeringen sker i lång slänt med övertäckning<br />
efter att det har tömts, och besiktigats okulärt. Mottagningsavgiften för riskavfallet<br />
är densamma som för övrigt avfall på deponin.<br />
Bild: Deponering av riskavfall på Atle-verken. Bilden är tagen innan övertäckning skett.<br />
Man har hit<strong>till</strong>s inte haft några problem av arbetsmiljökaraktär på deponin vid mottagningen<br />
av riskavfallet. Övertäckning är viktig för att inte problem med skärande/stickande<br />
skall uppkomma.<br />
Det är i dag oklart hur avfallstransporterna <strong>från</strong> sjukhuset kommer att påverkas av de<br />
sorteringskrav och deponeringsförbud som införs år 2002. Örebro Kommun har sökt<br />
dispens om att deponera brännbart avfall fram <strong>till</strong> dess att SAKAB’s nya avfallsförbränningsanläggning<br />
i Kumla tas i drift 2003. I den dispensanökan som har lämnat in, särbehandlas<br />
inte riskavfallet, utan man kommer att föra det <strong>till</strong>sammans med övrigt brännbart<br />
avfall <strong>till</strong> den nya förbränningsanläggningen som håller på att uppföras. Dock har<br />
diskussioner startat om man t ex kan sortera ut det skärande/stickande/smittförande, som<br />
inte är brännbart enligt definitionen, och fortsätta deponera den delen av avfallet.<br />
17
5.2.4 Ansvarsförhållanden och avtal<br />
USÖ har avtal med Simonsen om transporter in <strong>till</strong> sjukhuset <strong>från</strong> andra vårdinrättningar<br />
inom landstinget, och med Ragn-Sells om transporterna <strong>till</strong> deponin. Det är dock sjukhuset<br />
som äger containern som transporten <strong>till</strong> deponin sker i. Entreprenörerna ansvarar<br />
för att respektive transport utförs korrekt enligt de lagar som gäller, och står för nödvändiga<br />
<strong>till</strong>stånd. Det är enbart transporterna uti<strong>från</strong> som räknas som transport av farligt<br />
gods. Efter autoklaveringen räcker det med vanliga <strong>till</strong>stånd.<br />
Respektive vårdinrättning skriver trasnsportsedel /godsdeklaration med avsändarintyg<br />
för transport av smittförande avfall <strong>till</strong> USÖ.<br />
5.3 Östersunds sjukhus<br />
Sjukhuset i Östersund har sedan Socialstyrelsens nya regelverk trädde i kraft, som säger<br />
att skärande/stickande avfall klassas som smittförande, slutit ett avtal med Stena Miljö<br />
och omfattas av dess Mediclean system vad gäller skärande/stickande/smittförande avfall<br />
samt rester <strong>från</strong> cytostatika <strong>behandling</strong>. Skärande/stickande/smittförande samlas upp<br />
<strong>från</strong> vårdinrättningar i hela länet, samt <strong>från</strong> en del kommunala vårdinrättningar. Vårdinrättningarna<br />
köper plåtburkar <strong>från</strong> Mediclean <strong>från</strong> sjukhuset, där även <strong>behandling</strong> ingår i<br />
priset. Sjukhuset tar enbart emot avfall i dessa burkar. Tidigare komprimerades burkar<br />
med sprutor och deponerades därefter.<br />
Det smittförande avfallet värmebehandlas i egen ugn vid 100 °C i 24 h, en process som<br />
är snarlik autoklavering, ång<strong>behandling</strong>. Skillnaden är att värme<strong>behandling</strong> avsmittar<br />
medan autoklavering steriliserar. Därefter deponeras det. Det smittförande värmebehandlade<br />
avfallet blandas inte med övrigt brännbart avfallet <strong>från</strong> sjukhuset, som <strong>från</strong><br />
den 1 januari 2002 förs <strong>till</strong> Umeå för förbränning.<br />
Man har inga problem med det system som har byggts upp och tycker att det fungerar<br />
bra.<br />
5.4 Länssjukhuset Gävle-Sandviken<br />
Länssjukhuset i Gävle-Sandviken står inför ett systembyte. Fram <strong>till</strong> i dag har riskavfallet<br />
på sjukhuset sorterats i sju fraktioner, där cytostatikarester och biologiskt avfall gått<br />
<strong>till</strong> Ultuna för förbränning, och resten har deponerats i Gävle efter <strong>behandling</strong> i värmeugn<br />
vid 112 °C. Även andra vårdinrättningar har lämnat skärande/stickande avfall <strong>till</strong><br />
sjukhuset. Sjukhuset har inte tagit betalt för detta.<br />
I och med att förbudet mot deponering av brännbart avfall nu träder i kraft, samt att<br />
värmeugnen är gammal har ett nytt system behövts. Egen autoklavering uteslöts på<br />
grund av för små mängder avfall. Från och med årsskiftet 2001/2002 körs allt riskavfall<br />
<strong>till</strong> Uppsalas avfallsförbränningsanläggning, som har en separat inmatning av riskavfall<br />
och alltså kan ta emot det trots att de smittförande egenskaperna finns kvar. Med undantag<br />
av cytostatika och biologiskt avfall, kommer allt riskavfall att sorteras i en enda<br />
fraktion på sjukhuset. Cytostatika och biologiskt avfall kommer att fortsätta köras <strong>till</strong><br />
18
Ultuna <strong>till</strong>s det nya systemet är implementerat, men på sikt avses även detta föras <strong>till</strong><br />
Uppsala med övrigt riskavfall.<br />
Tidigare använda blåa säckar byts i och med att det nya systemet implementeras ut mot<br />
burkar och tunnor av plast utformade enligt Uppsalas krav. Burkar samt tunnor om 25<br />
respektive 50 liter ställs ut på avdelningarna i storlekar anpassade <strong>till</strong> verksamheten för<br />
att undvika lång förvaring. Fylld burk går via vaktmästaren <strong>till</strong> en stor frys, som ca en<br />
gång varje månad körs <strong>till</strong> Uppsala. Hela länets riskavfall skall omfattas av det nya systemet,<br />
där övriga vårdinrättningar ”köper in sig” genom att köpa en burk där hanteringen<br />
ingår i priset. Även verksamheter som inte <strong>till</strong>hör landstinget skall kunna köpa in sig<br />
på samma sätt. Transporten <strong>till</strong> Uppsala köps <strong>från</strong> kommunen.<br />
Förbränningen i Uppsala är dyrare än dagens <strong>behandling</strong>, 3629 kronor per ton mot 750<br />
kr för deponering. I gengäld får man en enklare hantering på avdelningarna, med sortering<br />
i färre fraktioner, och ingen egen för<strong>behandling</strong> behövs. För att hålla nere kostnaderna<br />
kommer man dock att satsa mycket på information och utbildning i samband med<br />
att det nya systemet införs, då mycket som i dag sorteras som riskavfall, inte klassas<br />
som smittförande.<br />
5.5 Blekingesjukhuset (Karlskrona-Karlshamn)<br />
Även på Blekingessjukhuset har man sedan en kort tid (december 2000) ett nytt system.<br />
Tidigare har det smittförande avfallet bränts i egen ugn och skärande/stickande deponerats.<br />
I dag har man avtal med Stena miljös Mediclean system som hämtar avfallet i tre<br />
fraktioner: skärande/stickande, smittförande samt biologiskt. Stena förser sjukhuset med<br />
behållare, har hand om märkning och transporterar i väg avfallet. Vaktmästaren hämtar<br />
avfallet och för det <strong>till</strong> kylrum eller frys (biologiskt), vari<strong>från</strong> Stena hämtar.<br />
Man kan se en tendens <strong>till</strong> att det läggs en del i behållarna som inte behöver vara där,<br />
och att mer information kunde behövas på avdelningarna. I stort tycker man dock att det<br />
fungerar bra, mycket tack vare en vaktmästare som är <strong>till</strong> stor hjälp och ser <strong>till</strong> att inget<br />
blir felsorterat. Även läkemedelsrester läggs i dag i behållaren för det smittförande avfallet,<br />
men man har startat en diskussion med apoteket om alternativ <strong>behandling</strong>.<br />
Kommunala vårdhem inom Blekinge för just nu diskussioner med sjukhuset om att<br />
kunna sluta avtal om leverans av det riskavfall som uppkommer inom verksamheten <strong>till</strong><br />
sjukhuset.<br />
5.6 Länssjukhuset i Kalmar<br />
Liksom på övriga tre mindre sjukhus som har telefonintervjuats har man nyligen övergått<br />
<strong>till</strong> ett nytt system. Tidigare deponerades avfallet, men då man ville ha en miljöriktigare<br />
hantering, slöts avtal med Stena i början av 2001. Stena hämtar i fyra fraktioner:<br />
skärande/stickande/smittförande, smittförande, biologiskt samt cytostatika. Även vårdcentraler<br />
inom landstinget och vårdinrättningar inom länets kommuner hör <strong>till</strong> systemet.<br />
19
Systemet fungerar bra, och liksom på Blekingesjukhuset tycker man att mycket är att<br />
tacka en engagerad vaktmästare som håller systemet i gång. Kostnaderna är dock höga.<br />
Som en lösning på detta har man börja fundera på att låta avdelningarnas egna budgetar<br />
stå för inköpen av brukar med <strong>till</strong>hörande <strong>behandling</strong>, för att minska volymerna.<br />
6. Särskilda aktörer på marknaden<br />
Förutom förbränningsanläggningarna i Malmö, Göteborg, Uppsala och Umeå, som tar<br />
emot riskavfall med separat inmatning och har byggt upp egna organisationer för mottagning<br />
av riskavfall i sina respektive regioner, har ett par aktörer av betydelse för de<br />
strömmar av riskavfall som cirkulerar i samhället identifierats. Stena Miljö har byggt<br />
upp ett system för omhändertagande av riskavfall <strong>från</strong> olika källor. Apoteket tar emot<br />
läkemedelsavfall <strong>från</strong> samhället och på vissa håll även begagnade kanyler. Dessa aktörer<br />
beskrivs nedan.<br />
6.1 Stena Miljö<br />
Stena Miljö <strong>till</strong>handahåller ett heltäckande system för riskavfall <strong>från</strong> sjukhus och andra<br />
vårdinrättningar kallat Mediclean, som omfattar smittförande avfall, smittförande/skärande/stickande<br />
avfall, biologiskt avfall samt cytostatika rester. Man erbjuder<br />
också tandläkarmottagningar paketlösningar för avfallshanteringen där skärande/stickande/smittförande<br />
ingår. Enligt uppgifter <strong>från</strong> Stena fanns systemet på cirka 30<br />
av landets 90 sjukhus i slutet av 2001.<br />
Stena <strong>till</strong>handahåller ett paket med emballage, märkning, instruering av personal, statistik,<br />
osv. Det skärande/stickande/smittförande avfallet förbränns i dag, i väntan på <strong>till</strong>stånd<br />
för en ny central anläggning i Malmö där avfallet skall autoklaveras och metallerna<br />
därefter återvinnas. Biologiskt avfall förs <strong>till</strong> något av krematorierna i landet. Övrigt<br />
smittförande autoklaveras för att därefter förbrännas, enligt Stenas egen broschyr. Inget<br />
avfall deponeras.<br />
6.2 Apoteket<br />
Apoteken i landet tar årligen emot omkring 900 ton läkemedelsavfall <strong>från</strong> samhället,<br />
inklusive förpackningar. <strong>Avfall</strong>et samlas in i genomskinliga påsar som kan hämtas på<br />
Apoteket. Detta förs sedan <strong>till</strong> någon av de fyra för ändamålet godkända avfallsförbränningsanläggningarna<br />
i Umeå, Uppsala, Göteborg eller Malmö. Apoteket står för kostnaderna<br />
för detta trots att det egentligen är ett kommunalt ansvar. Diskussioner har förts<br />
med läkemedelsbolagen om att ta över kostnaden som ett slags frivilligt producentansvar.<br />
Man samlar också in en liten del farligt avfall i form av kvicksilvertermometrar<br />
som kommunen tar hand om.<br />
På senare tid har diskussioner förts om Apoteket även skall ta emot använda kanyler<br />
<strong>från</strong> egenvårdspatienter som inte omfattas av någon organiserad hemvård, t ex <strong>från</strong> dibetespatienter.<br />
Detta är egentligen liksom läkemedelsavfallet ett kommunalt avfall, men<br />
20
kommunerna har svårt att hitta lösningar på detta. Centralt sätter sig apoteket emot detta,<br />
på grund av medförande problem med arbetsmiljö, hygien, legala förutsättningar<br />
(avfallet klassas som farligt avfall), ekonomi, osv. För hantering av använda sprutor i<br />
hemmen rekommenderar man i stället att man använder en s k Safe-Clip som kan köpas<br />
på apoteket, med vilken man kan knipsa av sprutspetsarna. Den är utformad som en<br />
dosa som behåller sprutspetsarna efter avknipsning. När den är full läggs den med det<br />
övriga kommunala avfallet.<br />
På några apotek i Skåne har man gått emot Apotekets centrala riktlinjer och valt att ta<br />
emot sprutspetsar. I Trelleborg, Staffanstorp och Höör har man i samråd med SYSAV<br />
utvecklat ett system för insamling av sprutor och kanyler <strong>från</strong> hemmen i gula burkar<br />
som kan hämtas på Apoteket. När burken är fylld lämnas den försluten <strong>till</strong> Apoteket<br />
vari<strong>från</strong> den hämtas av SYSAV. I samtliga tre fall står respektive kommun / renhållningsbolag<br />
för kostnaderna. På Apoteket i Höör hade man ursprungligen ett system med<br />
större burkar som förvarandes på Apoteket, vari kunden själv fick stoppa i de använda<br />
kanylerna. Fyllda burkar lämnades <strong>till</strong> SYSAV. Nyligen <strong>från</strong>gick man det systemet, då<br />
den hygieniska risken är större i ett sådant fall, än då kanylanvändaren lämnar in en försluten<br />
burk.<br />
7. Diffusa flöden av riskavfall<br />
Ovan beskrivna system för hantering av avfall <strong>från</strong> sjukvården, är beskrivna med utgångspunkt<br />
<strong>från</strong> sjukhuset, vari<strong>från</strong> det mest koncentrerade flödet av riskavfall går. Men<br />
utanför sjukhuset finns en mängd diffusa flöden av riskavfall. De kan uppkomma på<br />
mindre vårdinrättningar av olika slag, såsom vårdcentraler, tandläkarcentraler, veterinärpraktiker<br />
och sjukhem, drivna i kommunal regi, av landstinget eller privat. Utanför<br />
den organiserade sjukvården kan riskavfall också uppkomma i t ex hemvården, som<br />
ökar allt mer. <strong>Riskavfall</strong> uppkommer dessutom utanför sjukvårdssektorn, t ex på en<br />
akupunkturmottagning och inom fotvård och tatueringsverksamhet.<br />
Socialsstyrelsens regelverk gäller för avfall ”som uppkommer inom hälso- och sjukvården,<br />
tandvården och annan medicinsk verksamhet samt <strong>från</strong> undervisning och forskning<br />
som är förknippad med sådana verksamheter”. Om definitionen läses strikt omfattas<br />
alltså inte en del diffusa flöden, som t ex avfall <strong>från</strong> akupunktörer och tatuerare. <strong>Avfall</strong><br />
<strong>från</strong> veterinärpraktiker skall regleras i regelverk som kommer att tas fram av Statens<br />
Jordbruksverk. Olika regler gäller alltså för olika diffusa flöden. Samtliga verksamhetsutövare<br />
skall dock följa Miljöbalken.<br />
Enligt Miljöbalken är det verksamhetsutövaren själv som ansvarar för att det avfall som<br />
uppkommer då en verksamhet bedrivs hanteras och behandlas på ett miljöriktigt sätt<br />
enligt alla regelverk. Om kommunen har valt att ta ett utökat ansvar för farligt avfall<br />
som uppkommer inom kommunen är den delen av riskavfallet som klassas som farligt<br />
avfall ett kommunalt ansvar. Smittförande avfall, dit ju också skärande och stickande<br />
avfall som varit i kontakt med kroppsvätska hör, klassas som farligt avfall, men är enligt<br />
<strong>Avfall</strong>sförordningen undantaget <strong>från</strong> <strong>till</strong>ståndsplikt vid transporter. Dock krävs att<br />
transporten anmäls, och att den utförs enligt ADR-S bestämmelser. För mindre vårdinrättningar<br />
innebär detta en komplicerad hantering för de små flöden som uppkommer.<br />
För verksamhetsutövare som inte omfattas av Socialstyrelsens regelverk, är det inte<br />
21
självklart att det skärande/stickande avfallet, som är det vanligast förekommande, klassas<br />
som smittförande, och är därmed inte farligt avfall enligt EWC-listan. Därmed bör<br />
inte heller ADR-S regler för transport av farligt gods gälla för dessa.<br />
De vårdinrättningar som <strong>till</strong>hör landsting eller kommun kan ofta ansluta sig <strong>till</strong> det system<br />
för riskavfallshantering som man har valt centralt, och på så sätt förenkla hanteringen.<br />
På vissa håll tar det avfallet som uppkommer i kommunal regi en annan väg än<br />
det som uppkommer i landstingets regi. Det finns också exempel på kommuner där man<br />
har organiserat hämtning direkt hos olika aktörer där riskavfall uppkommer, privata<br />
såväl som kommunala, t ex i Helsingborg.<br />
Den undersökning som har utförts inom ramen för detta uppdrag syftade i huvudsak på<br />
att kartlägga den huvudström av riskavfall som uppkommer inom vård på sjukhus. Dock<br />
har även andra strömmar undersökts ytligt. Nedan följer en kort sammanställning av vad<br />
som framkommit med utgångspunkt <strong>från</strong> andra källor. Framför allt är det skärande/stickande/smittförande<br />
avfall som uppkommer inom dessa verksamheter.<br />
7.1 Vårdcentraler<br />
Landstingsförbundet går inte ut med några riktlinjer <strong>till</strong> de olika landstingen om hur<br />
riskavfallshanteringen skall organiseras inom länet utan det står dem fritt att välja den<br />
lösning som passar bäst. Vårdcentraler hör <strong>till</strong> primärvården inom ett landsting, och det<br />
vanligaste är att vårdcentralen ansluter sig <strong>till</strong> det system som landstinget har utarbetat<br />
för det egna sjukhuset. Ofta hämtas avfallet <strong>från</strong> sjukhuset inom organiserad transportverksamhet,<br />
eller förs <strong>till</strong> en uppsamlingsplats på sjukhuset av den egna vaktmästaren.<br />
22
”Sekretess? Men vi säger det ju inte <strong>till</strong> någon!” (Bild: Sylvie Pagnard, Léo Environnement)<br />
Det finns också exempel som har framkommit i rapporten där vårdcentralen levererar<br />
direkt <strong>till</strong> någon behandlare, t ex SYSAV, eller har direkt avtal med t ex Stena om att<br />
avfallet hämtas.<br />
7.2 Kommunala sjukhem<br />
Sjukvård i kommunal regi är liksom vårdcentraler ofta anslutna <strong>till</strong> det lokala sjukhusets<br />
system. I takt med att sjukhusen nu ofta omorganiserar och förbättrar sina system, blir<br />
det lättare att skapa avtal som löser ansvars- och betalningsfördelningen.<br />
Exempel har framkommit i utredningen på kommunala vårdhem som lämnar sitt<br />
skärande och stickande avfall <strong>till</strong> den egna kommunen, som deponerar det under särskilda<br />
förhållanden. Detta är dock inte <strong>till</strong>åtet sedan Socialstyrelsens regler trädde i kraft<br />
sommaren år 2000, då sådant avfall nu klassas som smittförande avfall, och inte får deponeras<br />
utan föregående avsmittning. Dessutom krävs att transporten utförs som farligt<br />
gods, transportdokument finns upprättade, osv. Kunskap om nya hanteringsregler går<br />
antagligen ut snabbare <strong>till</strong> sjukvård inom länsstyrelsens regi, där man ofta är knuten <strong>till</strong><br />
länets sjukhus, som har hygiensköterskor och miljöavdelningar som arbetar med frågorna.<br />
Dock borde kommunen som hämtar avfallet känna <strong>till</strong> att de inte kan ta emot det.<br />
23
7.3 Hemvård<br />
Det blir numera allt vanligare att vårdplatserna på sjukhus minskar och andel vård som<br />
utförs i hemmet, sk hemvård ökar. Enligt Socialstyrelsens föreskrifter skall den personal<br />
som utför vården i hemmet samla in det avfall som uppkommer, antingen genom att<br />
medföra en förpackning/behållare som används <strong>till</strong> flera patienter under samma dag,<br />
eller genom att placera en förpackning/behållare hos patienten och ta med den när den<br />
fyllts. Förpackningen/behållaren skall efter avslutad arbetsdag, alternativt när den är<br />
fylld, återföras <strong>till</strong> den ordinarie arbetsplatsen, dvs t ex vårdcentralen eller distriktsläkarmottagningen.<br />
Det finns alltså en utarbetad lösning för hur det avfall som uppkommer inom hemvård<br />
skall hanteras. I praktiken fungerar detta dock inte alltid. Undersökningen har visat att<br />
det t ex finns landsting där hemvårdarna cyklar, vilket medför svårigheter att ta med sig<br />
en burk. Det förekommer också en rädsla och olust <strong>från</strong> hemvårdaren för att åka omkring<br />
med den här typen av avfall. I glesbygd där det inte är självklart att hemvårdaren<br />
varje dag återvänder <strong>till</strong> sin ordinarie arbetsplats är detta också ett problem. Troligtvis<br />
hamnar en del av det avfall som enligt regelverken skall samlas upp av hemvårdaren i<br />
det kommunala avfallet.<br />
7.4 Egenvård<br />
Inom egenvården är personal <strong>från</strong> den organiserade sjukvården som kan ta med sig avfallet<br />
ej involverad, utan patienten utför sin egen vård. Det kan t ex handla om diabetiker<br />
eller patienter som utför dialys i hemmet. Även i dessa fall genereras dock riskavfall.<br />
En stor <strong>källa</strong> är just de sprutor som diabetiker använder då de injicerar insulin, men<br />
det finns även andra typer av avfall som uppkommer.<br />
Det avfall som genereras i hemmet är klart och tydligt ett kommunalt ansvar. Men det<br />
finns vissa svårigheter för kommunen att ta hand om detta <strong>till</strong>sammans med det övriga<br />
avfallet. Smittförande avfall, framför allt skärande/stickande sådant, som läggs i det<br />
kommunala avfallet innebär en risk för renhållningsarbetaren som kommer i kontakt<br />
med avfallet under de olika följande <strong>behandling</strong>sleden ur dels smittosynpunkt, dels<br />
skärsynpunkt. Det är inte heller möjligt att starta insamling av den här typen av avfall på<br />
miljöstationer <strong>till</strong>sammans annat farligt avfall. Dels bryter det mot den narkotikalagstiftning<br />
vi har i landet som omfattar läkemedelsavfall, dels finns en risk att t ex narkomaner<br />
bryter sig in och stjäl använda sprutor.<br />
En gammal instruktion som tidigare har gått ut <strong>från</strong> kommuner är att använda sprutspetsar<br />
skall förpackas i <strong>till</strong>slutna mjölkkartonger och läggas med övrigt avfall. Detta är<br />
dock en gammalmodig lösning, som inte lever upp <strong>till</strong> de krav som ställs vid hantering<br />
av detta avfall om det uppkommer i andra verksamheter.<br />
Eftersom denna typ av avfall är ett kommunalt ansvar skall instruktioner i kommunens<br />
renhållningsordning finnas om hur det skall hanteras. Stickprov bland några kommuner<br />
visar att det ofta är en ”vit fläck” som har glömts bort. På några håll förekommer fortfarande<br />
instruktionen att sprutspetsar skall förpackas i mjölkkartonger och läggas i det<br />
24
övrig avfallet. Någon kommun uppger att man diskuterar att få <strong>till</strong> en lösning med Apoteket,<br />
liksom i Höör, Staffanstorp och Trelleborg (se avsnitt 6.2 ovan).<br />
Något renhållningsbolag uppger att man hänvisar <strong>till</strong> vårdcentraler då frågan kommer<br />
<strong>från</strong> allmänheten om hur riskavfallet skall hanteras. Det förekommer också att sjukvården<br />
delar ut en burk <strong>till</strong> diabetespatienten som sedan kan lämnas in på sjukhuset. Detta<br />
är dock en lösning som enbart bygger på vårdcentralen/sjukhustes vilja att ta emot detta,<br />
då det inte är dess formella ansvar.<br />
En säker, hållbar lösning för hur det riskavfall som uppkommer inom egenvården skall<br />
hanteras saknas alltså i dag. Framför allt är det använda sprutor som framhålls som ett<br />
problem, då övrigt smittförande avfall som kan uppkomma inte lika lätt för smittan vidare.<br />
Många förespråkar att den naturligaste platsen att lämna använda kanyler är på Apoteket,<br />
där dessa köps, analogt med hur hanteringen av kasserade läkemedel går <strong>till</strong>. Centralt<br />
sätter sig dock Apoteket emot detta (se avsnitt 6.2 ovan), främst av hygieniska skäl.<br />
Man förespråkar i stället att en s k Safe-Clip skall användas. Lokalt förekommer det<br />
dock att Apoteken i samråd med kommun / renhållningsbolag kommer fram <strong>till</strong> en sådan<br />
lösning, där även betalningsfrågan lösts.<br />
7.5 Veterinärer<br />
Statens Jordbruksverk får enligt <strong>Avfall</strong>sförordningen meddela ytterligare föreskrifter om<br />
hantering av avfall inom dess ansvarsområde, dvs avfall <strong>till</strong>hörande grupp 18 02 i avfallskatalogen<br />
(analogt med Socialstyrelsen avseende avfall inom grupp 18 01). I dagsläget<br />
har inte dessa ännu inte tagits fram. Generellt gäller att veterinärpraktikerna tar sitt<br />
eget ansvar som verksamhetsutövare, och skall följa de hanteringsföreskrifter som finns<br />
i avfallsförordningen. <strong>Avfall</strong> som uppkommer vid hantering av stora djur som skall användas<br />
<strong>till</strong> livsmedelproduktion omfattas dock av annan lagstiftning.<br />
7.6 Tandvård<br />
Inom tandvård är det främst skärande/stickande/smittförande riskavfall som uppkommer.<br />
Några centrala instruktioner, <strong>från</strong> t ex <strong>Sverige</strong>s Tandläkarförbund om hur detta<br />
skall hanteras, verkar inte finnas. Tandläkarmottagningar i landstingets regi är liksom<br />
övrig primärvård ofta ansluten <strong>till</strong> den lösning landstinget har valt centralt. Privata mottagningar<br />
kan t ex ansluta sig <strong>till</strong> Stenas paketlösning för tandläkarmottagningar. Enligt<br />
uppgifter <strong>från</strong> tandläkarmottagningar som har <strong>till</strong>frågats göts tidigare det skärande/stickande<br />
avfall som uppkom in i gips, och lades i det kommunala avfallet.<br />
25
”Låt oss se, är detta brännbart?” (Bild: Sylvie Pagnard, Léo Environnement)<br />
I de kommuner som har utökat ansvar för farligt avfall förekommer att kommunen hämtar<br />
det skärande/stickande/smittförande avfallet på mottagningen.<br />
8. Problemsammanställning<br />
Utgående <strong>från</strong> vad som framkommit under undersökningen och som presenterats i rapporten<br />
kan ett antal problemområden vad gäller hanteringen av riskavfall identifieras.<br />
Här följer en sammanställning av de dessa:<br />
8.1 <strong>Avfall</strong> som uppkommer inom egenvårdverksamhet<br />
Vårdplatserna inom organiserad sjukvård minskas, och hemvård och egenvård ökar allt<br />
mer. De mängder riskavfall som uppkommer i egenvårdsverksamhet ökar därmed, hur<br />
stora mängder det rör sig om finns det dock inga uppgifter om. Samtidigt finns det ingen<br />
lösning för hur detta avfall, som är ett kommunalt ansvar, skall omhändertas.<br />
Hanteringen av överblivna och kasserade mediciner har lösts genom att Apoteket har<br />
tagit på sig ett frivilligt ansvar, och samlar in mediciner på egen bekostnad. Detta är väl<br />
implementerat i landet, men i tidningarna finns då och då artiklar som larmar om att<br />
26
mediciner har hamnat på ”fel ställe”. T ex har det förekommit fall där stora mängder<br />
överbliven medicin har återfunnits på deponier (Smålänningen 2001-09-26) och GP<br />
påstår i en artikel <strong>från</strong> 2000-11-13 att majoriteten av överblivna mediciner aldrig lämnas<br />
<strong>till</strong>baka <strong>till</strong> apoteken. Ett forskningsprojekt pågår på Umeå Universitet för att fastställa<br />
hur skadliga olika läkemedel som diffunderar ut i naturen är. Framför allt är det antibiotika,<br />
hormonpreparat och cytostatika som misstänks medföra den största skadan. Dock<br />
är det främst medicinrester som gått igenom kroppen och sprids genom avloppet som<br />
utgör den största <strong>källa</strong>n.<br />
Smittförande avfall, särskilt skärande/stickande sådant som uppkommer vid egenvård<br />
framhålls ofta som det största problemet. Från olika transport- och renhållningsbolag<br />
rapporteras det om att renhållningsarbetare har fått sprutspetsar i benet vid hantering av<br />
säckarna, och det kan också förekomma att sprutspetsar sprids i luften vid bearbetning<br />
av avfallet, t ex i en kvarn innan förbränning. Kommunen kan inte organisera insamling<br />
på miljöstationer, som annat farligt avfall, då det föreligger en risk att använda sprutor<br />
kan stjälas. Den tidigare vanligt rekommenderade metoden, dvs att lägga använda sprutspetsar<br />
i mjölkkartonger, är i dag omodern, men används på många håll fortfarande.<br />
För skärande/stickande/smittförande avfall som uppkommer i hemvården har några lösningar<br />
förespråkats:<br />
• Användandet av en Safe-Clip som finns att skaffa på Apoteket.<br />
• Att lämna in sprutor på Apoteket anses av många den naturligaste och mest <strong>till</strong>gängliga<br />
platsen.<br />
• Att lämna in avfallet <strong>till</strong> den organiserade sjukvården, t ex <strong>till</strong> sjukhuset eller<br />
närmsta vårdcentral.<br />
I de två sistnämnda fallen måste lösningar för säker insamling och förvaring tas fram,<br />
genom t ex designade burkar, samt betalningsfrågan lösas. Centralt ställer sig Apoteket<br />
emot att ta emot detta, främst på grund av hygieniska skäl.<br />
8.2 Diffusa flöden <strong>från</strong> mindre vårdinrättningar<br />
Inga stora problem i denna undersökning identifierats angående det avfall som uppkommer<br />
på mindre vårdinrättningar. Rutiner verkar finnas upparbetade på de flesta håll<br />
vad gäller hanteringen av avfall som uppkommer i verksamheten, och verksamhetsutövaren<br />
tycks ta sitt ansvar och se <strong>till</strong> att hantering sker på rätt sätt. Små flöden är alltid<br />
svårare att fånga upp, men genom att ansluta sig <strong>till</strong> det system som finns upparbetat<br />
regionalt, eller avtala om direkt hämtning <strong>från</strong> någon aktör, kan man få en effektiv hantering.<br />
Det förekommer också att kommunen organiserar insamling av farligt avfall direkt<br />
hos verksamhetsutövaren.<br />
Exempel har framkommit på kommunala vårdhem som lämnar avfallet <strong>till</strong> sin kommun,<br />
som deponerar det under säkra former, men ändå utanför regelverket. Detta bygger på<br />
gamla avtal som borde ha uppdaterats och anpassats <strong>till</strong> ny lagstiftning.<br />
För att kunna fastställa hur hanteringen går <strong>till</strong> och vart diffusa flöden egentligen tar<br />
vägen, krävs det dock en noggrannare undersökning. Särskilt i glesbygd, där det är långt<br />
<strong>till</strong> närmaste större vårdinrättning, och det är dyrbart med enskilda hämtningar, är det<br />
27
svårt att ta fram effektiva system för hanteringen. Med stor säkerhet förkommer att<br />
mycket avfall som borde hanteras särskilt, speciellt sådant som uppkommer i mindre<br />
kontrollerade verksamheter som akupunktörer, fotvårdare, osv, hamnar i det kommunala<br />
avfallet. Det förefaller också förekomma problem med att fånga upp allt avfall som<br />
uppkommer vid hemvård, och som enligt regelverken skall tas med av den som utför<br />
vården. Geografiska faktorer, dvs glesbygd eller tätort, spelar med stor säkerhet in i <strong>till</strong><br />
vilken grad de diffusa flödena samlas in.<br />
”Uppge vikten, räknat i ton, på fyra signerade exemplar”. (Bild: Sylvie Pagnard, Léo<br />
Environnement)<br />
8.3 Övriga diffusa flöden<br />
Det finns inget regelverk som säger att skärande/stickande avfall i diffusa flöden <strong>från</strong><br />
andra källor än de som omfattas av Socialstyrelsens regelverk, dvs grupp 18 01 i EWClistan,<br />
också skall anses vara smittförande. Därmed är det inte heller klassat som farligt<br />
avfall, och det är inte säkert att det omfattas av ADR-S regler för transport av farligt<br />
gods. Detta bör utredas mer ingående, och t ex bör det undersökas vilken praxis som har<br />
utvecklat sig gällande omfattningen av Socialstyrelsens regelverk, och hur ADR-S berörs.<br />
28
8.4 <strong>Avfall</strong> <strong>från</strong> sjukhus<br />
De sjukhus som har kontaktats eller besökts har samtliga utarbetat system för en miljöriktig<br />
hantering av riskavfallet som uppkommer. I flera fall har man nyligen övergått <strong>till</strong><br />
nya system, som en följd av framför allt den nya lagstiftningen <strong>från</strong> Socialstyrelsen.<br />
Inga stora problem har rapporterats <strong>från</strong> sjukhusen som omfattas av undersökningen.<br />
Märkning, förvaring, rengöring, transport, osv, fungerar bra, och följer i stort uppställda<br />
regelverk. Engagerade och effektiva hygiensköterskor, miljöpersonal och vaktmästare<br />
verkar vara nyckelfaktorer för framgångsrika system. Behållare och transportsystem<br />
skall vara lätthanterliga, praktiska och inte medföra onödiga och tunga lyft.<br />
En del problem förekommer dock fortfarande som sjukhusen arbetar vidare med:<br />
• En miljöriktig hantering kostar pengar. Därför är det viktigt att allt avfall hamnar<br />
på rätt ställe, så att inga onödiga mängder avfall genomgår en onödigt dyr hantering,<br />
som dess egenskaper inte motiverar. I en stressad situation, som det ofta<br />
är inom sjukvården, är det lätt att ta det säkra före det osäkra, och lägga för<br />
mycket avfall i de behållare som särskilt finns för olika typer av riskavfall. På<br />
många håll tror man att volymerna skulle kunna hållas nere mer, med större informationsinsatser.<br />
Alla skall veta vad som är riskavfall. Kontinuerlig och<br />
lät<strong>till</strong>gänglig information är viktig!<br />
• Problem med läckande behållare har rapporterats <strong>från</strong> flera håll. I de flesta fall<br />
härstammar problemen <strong>från</strong> felaktigt använda behållare, t ex för tungt packade<br />
kartonger, eller burkar som inte <strong>till</strong>sluts enligt de anvisningar som finns. Även<br />
här är information och utarbetade av användarvänliga system viktiga.<br />
• Det är viktigt att de rutiner som arbetas fram lätt kan användas även av icke ordinarie<br />
personal. Det förekommer att vikarier på avdelningen eller inom renhållningen<br />
på sjukhuset slänger fel saker på fel ställe.<br />
• Det finns enbart ett fåtal kremeringsugnar i landet som kan ta emot det biologiska<br />
avfallet. Detta avfall är inte miljöfarligt i sig, men bör av etiska skäl behandlas<br />
med stor försiktighet och respekt, och kan inte följa övriga strömmar. I undersökningen<br />
har det inte rapporterats in några svårigheter att hitta någon som<br />
kan hantera detta, men detta kan vara ett potentiellt glesbygdsprobelm.<br />
• Samtliga sjukhus har inte löst frågan med hantering av överblivna och kasserade<br />
läkemedel. Den säkraste hanteringen för detta är förbränning, och det som samlas<br />
in via apoteken går också den vägen. I de fall läkemedel hamnar med övrigt<br />
riskavfall går det också ofta <strong>till</strong> förbränning eller ibland via autoklavering <strong>till</strong><br />
deponering. Enligt Miljökemi på Umeå Universitet som bedriver forskning kring<br />
spridning av läkemedel i naturen, är deponering antagligen att föredra framför<br />
spridning via avloppssystem, som ofta sker i hemmen. I takt med att förbudet<br />
mot deponering av brännbart avfall slår igenom, borde den mängd överblivna<br />
läkemedel som inte lämnas <strong>till</strong> apoteket, i allt högre grad nå förbränning.<br />
8.5 Behandling<br />
Enligt Socialstyrelsens regelverk skall smittförande avfall behandlas så att de smittförande<br />
egenskaperna försvinner så tidigt som möjligt i processen. Detta kan ske med autoklavering<br />
/ värme<strong>behandling</strong> eller förbränning. Det är dock inte möjligt att alla sjuk-<br />
29
hus och vårdinrättningar skall <strong>till</strong>gång <strong>till</strong> egen sådan process. Tidigare hade sjukhusen<br />
ibland egna förbränningsugnar, men sedan mitten på 80-talet, då miljökraven vid förbränning<br />
av avfall skärptes betydligt, är detta inte längre möjligt. I dag finns enbart fyra<br />
förbränningsanläggningar i landet som kan ta emot riskavfall som inte är avsmittat.<br />
Egen autoklav är enbart ekonomiskt möjligt för större sjukhusen, dessutom krävs någon<br />
annan <strong>behandling</strong> efter autoklaveringen.<br />
I de fall avfallet autoklaveras förs det efter <strong>behandling</strong> ofta <strong>till</strong> en deponi. Direkt deponering<br />
utan eliminering av de smittförande egenskaperna är inte <strong>till</strong>åtet enligt Deponeringsförordningen.<br />
Dock säger Deponeringsförordningen också att brännbart avfall skall<br />
sorteras ut och hållas och transporteras avskilt <strong>från</strong> övrigt avfall, samt att sådant inte får<br />
deponeras. En stor del av det riskavfall som i dag deponeras består av behållare och<br />
slangar, i brännbara material som papper och plast. Men en del är också flytande, vilket<br />
sänker värmevärdet. Skärande och stickande avfall av metall är inte heller brännbart<br />
enligt definitionen, dock klarar förbränningsanläggningen tekniskt av att ta emot detta,<br />
och metallen kan separeras ut ur slagget efter förbränningen. Hur deponiförbudet kommer<br />
att påverka möjligheten att deponera riskavfall är i dag oklart.<br />
En ny metod för <strong>behandling</strong> av riskavfall, Sterifant/Steriplus, har nyligen demonstrerats<br />
i <strong>Sverige</strong>. <strong>Avfall</strong>et mals ned efter steriliseringen och ett volymreducerat, avsmittat avfall<br />
samt ett lakvatten bildas. Metoden skall enligt <strong>till</strong>verkaren möjliggöra att avfallet avsmittas<br />
direkt även på mindre vårdinrättningar och sjukhus, då det finns dels småskaliga,<br />
dels mobila enheter. Metoden har testats på Nyköpings lasarett, och man väntar i dag på<br />
provsvar om hur väl avfallet avsmittas med metoden, samt vilken kvalitet lakvattnet har.<br />
Kritiker menar att metoden inte är ekonomiskt hållbar, samt att den innebär arbetsmiljöproblem<br />
i form av tunga lyft.<br />
Inget fall har framkommit i undersökningen där avfallet förbränns efter avsmittning,<br />
men antagligen förekommer detta, och kommer att bli vanligare i takt med att deponiförbudet<br />
införs. Här kan man dock tänka sig problem med att skärande/stickande avfall<br />
sprids <strong>från</strong> avfallsbunkern dit avfallet tippas innan förbränningen, samt problem av<br />
etiskt karaktär, då nedblodat, om dock avsmittat avfall exponeras för renhållningsarbetaren.<br />
Förbränning av smittförande avfall kommer enbart att vara <strong>till</strong>åtet då separat inmatning<br />
sker av avfallet, direkt in i ugnen. Sådan inmatning finns i dag i Malmö, Göteborg och<br />
Uppsala, samt tas under 2002 i drift på den nya förbränningsanläggningen i Umeå. Den<br />
smittförande delen av avfallet (avfallsslag med EWC-kod 180103 samt 180202) klassas<br />
som farligt avfall, vilket inte dessa anläggningar normalt har <strong>till</strong>stånd att ta emot. Då<br />
klassningen som farligt avfall i detta fall har att göra med smittorisken är det haneringen<br />
innan som är viktigt. Om avfallet en gång har kommit ned i ugnen på ett säkert sätt innebär<br />
det inga problem vid förbränningen. Av den anledningen har anläggningarna sökt<br />
om och fått <strong>till</strong>stånd för att ta emot detta avfall. Tolkningen är dock olika i landet. På<br />
Tekniska verken i Linköping, som <strong>till</strong>sammans med de övriga nämnda <strong>till</strong>hör de större<br />
anläggningarna i landet, har man valt att inte arrangera för att kunna ta emot den här<br />
typen av avfall, då det <strong>till</strong> stor del klassas som farligt avfall.<br />
I och med att den nya <strong>Avfall</strong>sförordningen infördes i <strong>Sverige</strong> 2002 ändrades klassningen<br />
av vad som är farligt avfall. Detta innebär att cytostatika (avfallsslag 1801<strong>08</strong> samt<br />
30
180207) numera klassas som farligt avfall (se avsnitt 3.2 ovan). Samtidigt blir definitionen<br />
för vad som räknas som cytostatika bredare, i och med Arbetsmiljöverkets nya föreskrift<br />
(avsnitt 3.3 ovan). Då en del av det avfall som anländer <strong>till</strong> anläggningen innehåller<br />
cytostatika, måste nu anläggningarna söka om sina <strong>till</strong>stånd, alternativt se <strong>till</strong> att inget<br />
cytostatika kommer in. Det första är mest trovärdigt, då alternativa <strong>behandling</strong>smetoder<br />
är få för detta.<br />
9. Slutsats<br />
Utredningen visar att Socialstyrelsen nya regelverk har satt fart på utvecklingen och<br />
många sjukhus har arbetat fram nya system under de senaste åren. Framför allt beror<br />
detta på grund av att särskilda krav nu också ställs på skärande/stickande avfall som har<br />
varit i kontakt med kroppsvätska, vilket utgör huvuddelen av det riskavfall som uppkommer<br />
inom sjukvården. Tre huvudlösningar har identifierats. Sjukhuset är antingen<br />
anslutet <strong>till</strong> det system som är uppbyggt kring någon av de fyra förbränningsanläggningar<br />
i landet som kan ta emot riskavfall, eller anlitar Stena Miljös paketlösning Mediclean.<br />
En del har egen autoklavering eller värme<strong>behandling</strong>, varefter avfallet tar samma<br />
väg som övrigt avfall.<br />
De fall som har studerats visar att systemen verkar fungera bra i stort, mycket kunskap<br />
finns och man följer de krav på hantering och <strong>behandling</strong> som finns. Dock innebär mer<br />
miljöanpassade system högre kostnader, och mycket finns antagligen att vinna på att<br />
kunskapen ökas ännu mer, så att allt avfall läggs på rätt ställe, och volymen av riskavfall,<br />
som utgör en särkilt dyrbar hantering minimeras.<br />
En tendens verkar vara att det mest fördelaktiga systemet för alla parter erhålls då samtliga<br />
verksamheter som genererar riskavfall i en region ansluter sig <strong>till</strong> samma system,<br />
oavsett ägare. Då undviks de dyra transportkostnader som annars är förenade med<br />
transport av små, diffusa flöden av avfallet.<br />
Problem med <strong>till</strong>stånd för hantering av cytostatika, som numera klassas som farlig avfall,<br />
måste nu lösas. Frågan om riskavfall räknas som brännbart avfall eller ej måste<br />
också utredas, för att aktörerna skall kunna veta vad som gäller i framtiden.<br />
En särskilt stor, och ökande, del av riskavfallshanteringen, som måste tittas vidare på, är<br />
det avfall som uppkommer inom t ex hemvård och egenvård och som ofta hamnar i det<br />
kommunala avfallet. Detta är ett kommunalt ansvar, men kommunerna har problem att<br />
hantera det på ett bra sätt. Ansvarsfördelningen är tydlig, vilket också underlättar att<br />
lösa betalningsfrågan, men samarbete med andra aktörer behövs, t ex apoteken eller<br />
sjukhusen.<br />
10. Referenser<br />
Ett stort antal personer har lämnat värdefull information <strong>till</strong> detta arbete. Alla kan inte<br />
tas upp här, men några som har lämnat betydelsefulla uppgifter nämns här:<br />
31
• Under studiebesöket på Malmö Allmäna Sjukhus var det framför allt Johanna<br />
Ekne, miljösamordnare och Berne Månsson <strong>från</strong> Transportavdelningen som<br />
lämnade uppgifter. Catarina Jönsson och flera av hennes kollegor lämnade uppgifter<br />
<strong>från</strong> verksamheten på SYSAV.<br />
• På Universitetssjukhuset i Örebro kom uppgifterna <strong>från</strong> Kerstin Johansson och<br />
Katrin Larsson, miljöavdelningarna, samt vaktmästare och avdelningssköterskor.<br />
Jan Andersson <strong>från</strong> Tekniska Förvaltningen i Örebro visade och berättade om<br />
deponiverksamheten.<br />
• På Apoteksbolaget har Bo Gunnarsson, miljöansvarig, samt Bertil Krakenberg<br />
på Kemi & Miljö kontaktats. Även artiklar i RVF nytt 2 / 2001 som beskriver<br />
apotekets verksamhet har använts som underlag.<br />
• Andra personer som har lämnat information är:<br />
Lena Asp, Länssjukhuset i Kalmar<br />
Gunnar Fackel, Östersunds sjukhus<br />
Lars Johansson, Umeå Energi<br />
Magnus Johansson, Umeå Universitet<br />
Lena Kranzberg, Blekingesjukhuset<br />
Marika Lindskog, Länssjukhuset Gävle-Sandviken<br />
Fredrik Löfgren, Ragnsells<br />
Thomas Rostock, Landstingsförbundet<br />
Thomas Söderberg, Stena Miljö<br />
M fl.<br />
32
Rapporter <strong>från</strong> RVF 2002<br />
2002:01 Hantering av rökgasreningsrest (RGR) <strong>från</strong> avfallsförbränning<br />
(RVF-rapport)<br />
2002:02 Kapacitet för att ta hand om brännbart och organiskt avfall<br />
(RVF-rapport)<br />
2002:03 Import av avfall (RVF-rapport<br />
2002:04 Emissioner över deponier. Etapp 1 - Litteraturstudie<br />
2002:05 Karbonatstabilisering av flygaska <strong>från</strong> avfallsförbränning<br />
2002:06 Jämförelser mellan system för insamling av biologiskt<br />
hushållsavfall<br />
2002:07 Överföringsformat mellan administrativa system,<br />
planeringssystem och uppföljningssystem inom renhållning<br />
2002:<strong>08</strong> <strong>Riskavfall</strong>: <strong>från</strong> <strong>källa</strong>n <strong>till</strong> <strong>behandling</strong><br />
RVF - Svenska Renhållningsverksföreningen och RVF Service AB.<br />
Prostgatan 2, 211 25 Malmö. Tel 040-35 66 00. Fax 040-35 66 26.<br />
Hemsida www.rvf.se E-post office@rvf.se
Change language