Jag ser mig

Möjligheternas tidsepok – eller alla kan ”lyckas”
98
”Det är en stor möjlighet att Idol finns”.
aNNa 15 År
Anna tycker mycket om Idol. Hon har följt tidigare säsonger samt
denna och säger att programmet är ”jättebra”. Hon tycker även att
”det är kul att personer från lägre samhällsklasser får visa vad de går
för, att de får en chans”. Annars är det svårare att bli känd. Anna är
inte ensam om den här uppfattningen – den är snarare ganska vanligt
förekommande hos alla barn och ungdomar i den här studien.
Signaturen JS skriver i en diskussionstråd på ett nätforum att ”om
jag hade en sångröst skulle jag söka”. Attityden hos JS är inte ovanlig
bland ungdomar. Tanken att faktiskt medverka själv är inte främmande.
Vi lever i en kändiskultur och idag är det en självklarhet att kunna
vara med i tv och bli känd och framgångsrik. Så upplevs verkligheten,
i alla fall av de unga som konsumerar program som Idol och andra
reality-format. Även föräldrar idag har stora ambitioner, barn uppmuntras
intensivt i sitt sång-, dans- och/eller sportutövande. Idag är
barn ”ett projekt”, barnen ska inte bara vara, de ska bli något (Lagercrantz
2009). Hos dagens föräldrar finns stort fokus på att de måste
stimulera sina barns förmågor och talanger. Bengt Sandin, professor
vid Tema Barn vid Linköpings universitet, säger att livet för föräldrar
idag går ut på att ”maxa och exploatera talanger i barnets liv” (ibid).
Detta var något vi såg i en del familjer där vi genomförde etnografiskt
fältarbete. Där fanns flera föräldrar som medvetet eller omedvetet
bekräftade och/eller styrde sina barns ”talanger” – ett exempel
är Gustavs mamma, som avslutade samtalet mellan Gustav och hans
lillebror så här:
Gustav: Jag kanske måste börja spela något instrument om jag ska kunna
bli med i nåt av programmen …