Ett budskap om frid - Till Liv

Så kom skattskrivningen. De måste ta sig till
Betlehem – en bekräftelse på det Gud har sagt i sitt
Ord, men också på det Maria sagt och det som han
fick veta genom ängeln. Fulla av förväntningar drog
de så iväg. Resan var visserligen jobbig för en höggravid
kvinna, men det som sedan hände var mer
än han kunde beskriva – som en stor glädjefest där
Herren var närvarande på ett påtagligt sätt. Änglarna,
människorna och deras berättelser och inte
minst Barnet, Guds egen Son. Halleluja!
– Hur är det för oss? Vi bär ju alla på förväntningar
inför julen, och i adventstiden påmindes vi
om Guds löfte om att en Frälsare skulle födas. Men
har vi sett att händelserna i Betlehem har uppfyllt
och bekräftat Guds löften till dig och mig?
Så HAr turen kOMMit tiLL MAriA. Hon sitter vid krubban
och ser på sitt barn. Hennes son? Ja, men
framför allt Guds Son, hennes och hela väldens
Frälsare. Hon minns den rädsla och osäkerhet som
fyllde henne den dag då hon av ängeln fick meddelandet
från Herren att hon skulle föda Guds Son.
Hon kunde inte tro det, det var ju omöjligt och helt
onaturligt att hon skulle bli med barn utan att vara
tillsammans med en man. Förvirrad och omskakad
ställer hon sig under Guds vilja och låter Herren
använda henne som han vill. Ängeln förstod henne
säkert, för hon fick några tröstande ord som blev
till stor hjälp för henne under graviditeten: för Gud
är ingenting omöjligt.
Hon minns också när hon träffade sin släkting
Elisabet som då var gravid i sjätte månaden.
Ängeln hade berättat för Maria att det var så –
fastän Maria alltid hört att Elisabet inte kunde få
barn och att hon nu var för gammal. Hon minns
hur glad Elisabet blev när hon hörde Marias hälsning,
och hur hon berättade att hennes barn också
sprattlade till av glädje; det var ju Johannes hon bar
på. Detta hade då blivit ett underbart budskap från
Gud till Maria och en bekräftelse på allt det som
ängeln sagt till henne. Hon minns också hur orden
bara kom till henne och att hon måste sjunga ut sin
glädje över allt som hon fick uppleva.
Det hade varit många tunga dagar sedan dess,
men Guds ord och löften hade varit hennes tröst.
Ängeln hade ju den första gången sagt att ”den
Högstes kraft skall vila över dig”, och detta hade
hon känt många gånger. Josef och hon hade haft
stor glädje och hjälp av varandra. Var för sig hade
de fått höra löften från Gud som de bar med sig,
och när de sedan kom in i svåra och tunga perioder
hade de påmint varandra om vad Gud lovat. Det
gav trygghet och tröst inför framtiden, både det
som Gud låtit hända med henne och att hon hade
Josef som hon kunde dela allt detta med.
– Maria gömde och begrundade allt detta i sitt
hjärta. Tar du och jag oss tid till detta när det lugnar
ner sig efter helgerna och blir vardag igen?
nu är det BArA JeSuS kvAr. Vad jag blir glad! Honom
vill jag inte ta bort – även om krubban om ett par
veckor ska packas ner. Tänk att han vill bo i mitt
hem, i mitt kök och i mitt hjärta. Det är min bön
att han ska bli kvar och att ingenting ska bli så
viktigt mitt liv att inte Jesus får vara den viktigaste
för mig. Jag önskar att vi likt herdarna berättar för
våra medmänniskor att också vi sett Jesus – och att
han får komma in i alla hem och i alla männi skors
hjärtan med sin kärlek, förlåtelse och frälsning.
Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade
Gud för allt som de hört och sett, alldeles som
det hade blivit sagt till dem.
Arne engStröM, skolpastor, Åstorp
28 TILL LIV 12 • 2008