Ett budskap om frid - Till Liv

nen högt: ”Mina barn och min fru! Nu
kommer jag aldrig mer att få se dem.”
Och så grät han i förtvivlan.
Då hände något oerhört. En man slet
sig ur ledet och gick fram till bödlarna
– bara den handlingen skulle ge ett hårt
straff. Bödeln frågade vad han ville och
vem han var. ”Jag är en katolsk präst,
därför ogift och har inga barn. Jag anhåller
om att få ta barnafaderns plats.”
En liten gnutta barmhärtighet fanns
kvar, anhållan beviljades och Maximilian
Kolbe föstes med de andra in i den
cell där fångarna skulle dö svältdöden.
Snart hördes bön och sång från de
dödsdömda. Fånge nr 16670 bad och
sjöng före och de andra fångarna svarade.
Cell nr 18 blev som en kyrka, där
bönen genljöd genom alla bunkerns
korridorer, berättar ett ögonvittne. Så
blev ljuden svagare och svagare och efter
knappt fjorton dagar var det bara
fyra fångar kvar i livet. När SS-männen
tittade in i cellen, mötte de ett par
varma ögon. De fick be Maximilian att
inte se så på dem, de stod inte ut.
Cellen behövdes nu för nya dödsdömda
och man kom med giftsprutan.
Under bön och fortfarande med varm
blick räckte Maximilian ut sin arm.
Och så slutade bönen och livet hos en
av de mest Kristuslika människorna på
1900-talet som jag har läst om.
FeL. HeLt FeL! Maximilian Kolbes liv slutade
inte. Enligt Guds löften fick martyren
det verkliga livet, livet i himlens
underbara glädje. Franciszek Gajowniczek,
mannen som Maximilian gav
sitt liv för, ägnade resten av sitt liv att
berätta om fader Kolbe och det offer
han gjorde. Det berättas att när de övriga
fångarna i Auschwitz fick reda på
att fader Kolbe var död, fick de nytt
hopp och ny kraft. Och runt om i världen
genljöd budskapet om kärlekens
liv och seger över död och hat.
Ett citat från de polska biskoparna
får avsluta denna berättelse: ”Denne
ende mans liv och död kan bevisa och
omvittna Guds makt att övervinna det
djupaste hat, den svåraste orättvisa, ja,
till och med själva döden.”
Stig ekeLund, präst, ramlösa
TILL LIV 12 • 2008 35
FOTO: Sxc