Sista konserten - fritenkaren.se

han flitigt övat Bach och Händel, Waldstein och Appassionatan, Schumann och
Chopin, men nu är vänstra armen hopplöst och fullständigt kraftlös.
När konserten skall börja uppträder han vid pianot med armen i band och håller
ett patetiskt anförande. Lyckligtvis har det dåliga vädret gjort att inte fler än ett 40-tal
mänskor har kommit. Några har dock kommit så långa vägar som från Helsingfors,
Pernå och Sverige. Även guldsmeden är där med sin familj, och det råkar vara
dennes födelsedag, vilket pianisten inte kände till. På ett egendomligt sätt blir ödet
genomföraren av en underlig solidaritetsdemonstration genom denne nu enarmade
pianists olyckas eko av guldsmedens födelsedagsbarnets 30-åriga fasor som invalid
efter en långtradarchauffördrummels smitning. Även det dåliga vädret är ironiskt i
sitt tillbakahållande av regnet.
En i publiken åtar sig genast att köra invaliden till närmaste jourhavande. Han
gör så. Under tiden ombedes publiken patetiskt göra sig hemmastadda och dricka öl
och äta popcorn och umgås på gemytligaste tänkbara sätt. Pianisten lovar att åter
visa sig efter en timme.
Jag stannar kvar på platsen och ser honom åka iväg med en man vars egen fru är
invalidiserad för livet efter en bäckensprängning vid den senaste nedkomsten. De är
borta i en timme. De meddelar från sjukhuset att de väntar på röntgen. Tiden går.
Allt fler av den avslagna publiken börjar skingras medan de mulna molnen blir allt
dystrare och mörkare. Konserten som uteblev har i gengäld kvarlämnat en
mollstämning utan like.
Han kommer tillbaka. Han får inte röra armen på en månad. Nyckelbenet är
brutet. Frakturen kanske måste opereras. Läkarna har grälat på honom för att han
väntat i fem timmar med att komma och uppvisa sin skada. Han har fått
värktabletter som han har vägrat använda sig av.
Kvar på pianot ligger 50 exemplar av konsertprogrammet som omfattar Chopins
fyra pianoballader samt Fantasin opus 49 och dessutom Polonäs-Fantasin opus 61.
De får ligga där orörda, katastrofen blir ett faktum, att täcka kostnaderna blir dyrt,
publiken har fått gå hem arg, och pianisten gråter – när ingen ser honom.
Och, som han själv säger om bilolyckan, det var ingens fel.
12.
Följande dag var det en artikel om honom i dagspressen. Den berättade om hur
gästpianisten blev körd i diket av en smitande rattfyllerist, hur destruktiv Morello
ansåg att all modern musik var utan urskiljning, hur han som organist tog avstånd
från allt församlingsarbete på grund av det våldsamma intrigerandet i alla
protestantiska, katolska och judiska församlingar, och att han kort sagt var en ganska
dogmatisk och människofientlig person. Jag träffade honom själv samma
eftermiddag när han satt inne hos goda vänner i Borgå med sin lamslagna vänstra
arm i fjättrande band. Jag tyckte att hans vänstra axel såg förkrympt ut och sade det
till honom.
"Det var läkarnas första kommentar," svarade han. "De skrev till och med i sin
röntgenremiss att jag var deformerad. Jag har blivit lika vanskapt som drottning
Christina och Kaiser Wilhelm. Du ser alldeles rätt. Axeln är krökt framåt och inte alls
rak längre, precis som om min byst var av våt lera och någon hade gett den ett slag
bakifrån. Nu har jag torkat och kan aldrig bli riktigt formad igen."
Vi talade om tidningsartikeln. "Jag hade sympati för journalisten och sade allt
vad jag tänkte och kände, men han har skött sitt jobb som reporter och överdrivit allt.
31