Sista konserten - fritenkaren.se

Min bror hade upptäckt mig liggande i vattnet på mage med ansiktet under
vattnet och genast gallskrikit på hjälp. Min mor hade hört det inne i huset och genast
rusat ut med tungan i kinden. Hon brukade alltid bita sig i tungan för att känna hur
ont det gjorde när något av hennes barn led av något. Skyddsstaketet runt bassängen
var två meter högt, enkom uppriggat för att hålla mig borta från vattnet, och i stället
för att klättra över det eller ta sig genom grinden hoppade hon direkt över och dök
på huvudet i bassängen. Hon torde ha slagit alla världsrekord i det kombinerade
hoppet och praktdykningen. Hon kunde naturligtvis aldrig göra om det sedan jag
blivit räddad.
Sedan torde jag ha givit upp alla vidare försök att dränka mig, ty därefter var jag
aldrig mera intresserad av vatten i någon form. Ett nödvändigt ont som man ibland
måste dricka utan att det ens hade någon smak, var väl ungefär min slutledning efter
mina första besvikelsefulla erfarenheter av detta förrädiska element.
Vi bodde då i Argentina var min far arbetade i Buenos Aires som agent för
Finska Pappersbruksföreningen. Tidigare hade vi bott i Finland, var jag och alla mina
syskon kunnat födas, och vi talade alla svenska. Mina äldsta syskon hade även
hunnit lära sig finska i skolan i Finland och lärde sig dessutom tala väl spanska och
engelska i Argentina. Min närmaste bror och jag kom däremot aldrig så långt.
Jag var fyra år när vi bosatte oss i Göteborg som då, 1955 stod på höjden av sin
expansion som sjöfartsstad med den största hamnen i Skandinavien. Sedan dess har
det i stort sett oavbrutet gått utför med den stadens position som hamnmetropol i
världen. Men det var en mänsklig och trivsam stad på 50-talet, och i viss mån har
dess mänsklighet och trivsamhet bestått genom alla kriser hur självdestruktiv
stadens kommunalpolitik än för det mesta har varit. På 50-talet visste jag ännu
ingenting om politik, och således var jag lyckligt okunnig om den socialdemokratiska
socialism som genom ett visst parti tyvärr hade ett seglivat monopol på Sverige. När
jag väl blev bekant med detta politiska system började jag genast längta tillbaka till
det gyllene 50-talet, under vilket jag hade varit så lycklig i min totala okunnighet om
herrar Erlanders och Palmes förehavanden, och i stort sett har jag längtat tillbaka till
50-talet ända sedan dess.
Det var dock inte bara politiker som tog min barnaoskuld ifrån mig. Min
närmaste bror visade sig vara en outhärdlig översittare. Han var mycket kraftig, och
med sina muskler av järn kunde han i princip företaga sig vad som helst med mig
utan att jag hade någon möjlighet att försvara min integritet. Han var dessutom tre år
äldre än jag, men därmed ändade hans fördelar. Han hade kort tålamod och var föga
betänksam, varför han var lätt att få till att spåra ur, och den konsten blev mitt enda
försvar mot honom.
Emellertid tyckte jag mycket om honom, och i viss mån delade vi samma sinne
och fascination för det oerhörda, det dramatiska, det fantastiska och det djupt
mänskliga. Just för att vi ändå hade så mycket gemensamt blev min besvikelse på
honom vid ett tillfälle desto bittrare. Han hade i religionsundervisningen tilltalats av
Jesu mycket mänskliga personlighet, och han hade fastnat för hederlighetens
budskap, att "ja är ja och nej är nej," vilket, om man helt enkelt följer detta bud,
onödiggör allt svärande av eder. Han föresatte sig att aldrig mera ljuga eller ändra
mening. Efter en vecka tog han tillbaka ett löfte som han lovat mig i god tro. Jag
påminde då om hans föresats att leva efter budet "ja är ja och nej är nej," men det
budet existerade inte längre för honom. "Vad Jesus sade struntar väl jag i," menade
han en vecka efter att han hade framhållit Jesu ord som det högsta föredöme. Jag
kom aldrig någonsin över den besvikelsen, som med tiden skulle upprepa sig i stort
sett med de flesta människor jag någonsin lärde känna.
49