Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
24.<br />
Redan när jag avbröt min läsning av hans självbiografi efter de första sidorna<br />
hade jag full visshet i hur jag skulle agera i Madrid, och det blev precis som jag hade<br />
tänkt mig.<br />
Det oidentifierade liket hade påträffats i den gamla folktomma tunnelbane- och<br />
tågstationen "Ministerios" i centrala Madrid. Det hade bevarats väl efter påträffandet<br />
i väntan på definitivt identifiering. Det låg och väntade på mig på bårhu<strong>se</strong>t.<br />
Hal<strong>se</strong>n hade avskurits från det ena örat till det andra, och kniven hade i ett enda<br />
snitt öppnat både luftstrupe och pulsådror. Mördaren hade varit synnerligen<br />
effektiv.<br />
Jag betraktade noga det av kemikalier stinkande kritvita liket med dess döda<br />
fiskögon. Verkligheten bekräftade oryggligheten i min föresats.<br />
"Nå?" frågade läkaren, och poli<strong>se</strong>rna betraktade mig med förväntansfulla ögon.<br />
Jag fortsatte att uppmärksamt betrakta liket i någon minut.<br />
"Mina herrar," sade jag till slut, "jag är rädd att jag måste göra er besvikna. Detta<br />
är icke kon<strong>se</strong>rtpianisten Peter Morello."<br />
De var förbluffade. De tittade på varandra. "Vem är det då?" frågade de slutligen.<br />
"Det är det er sak att ta reda på. Jag kan bara försäkra er om att detta lik inte är<br />
Peter Morello."<br />
"Är ni säker?"<br />
"Fullkomligt säker."<br />
Saken var klar. De täckte över liket och såg ut som stora frågetecken.<br />
Detta vare min sista tribut till dig, Peter. Var du än finns och vad du än gör så vet<br />
du och jag om ingen annan att du alltjämt lever.<br />
Nachspiel.<br />
1.<br />
Det är med skakande hand som jag ånyo fattar pennan för att skildra de vidare<br />
förvecklingarna i detta ödesdigra kapitel av mitt liv. Nej, skratta inte, jag ber er,<br />
samtidigt som jag måste förstå att ni an<strong>se</strong>r er ha anledning att skratta åt en så<br />
formulerad inledning till ett nytt kapitel, men det är verkligen ingenting att skratta<br />
åt. Måhända kan man diskutera adjektivet "ödesdigra" och dess relevans i detta<br />
sammanhang, ty sanningen att säga så vet jag ännu inte hur ödesdigert detta kapitel<br />
egentligen är. Jag vet bara att det luktar ödesdigert, och emedan jag inte har en aning<br />
om hur det hela kommer att avlöpa måste jag frukta det värsta.<br />
En god vän till mig i Göteborg var sjuksköterska. Vi hade känt varandra i tio år<br />
och under dessa tio år ständigt diskuterat att jag någon gång skulle komma och hälsa<br />
på henne. Vi kände egentligen inte varandra alls närmare, hon var gift och hade två<br />
barn medan jag alltjämt var en mera inbiten ungkarl än någonsin, och hennes familj<br />
hade inga obehagligheter att frukta från min sida. Tvärtom var de mera angelägna<br />
om att jag skulle besöka dem än jag var.<br />
Till slut hade jag inget annat val än att göra slag i saken. Jag besökte dem, och det<br />
var mitt i den mulna regniga dimmiga månaden januari 1990. Till min häpnad erfor<br />
51
Change language