Sista konserten - fritenkaren.se

den musik jag brukade höra från Morellos lägenhet. Först trodde jag att han spelade
grammofon, men så småningom förstod jag att han faktiskt spelade piano själv.
Ganska snart började det komma små oförskämda lappar i min brevlåda. Det var
grannen under mig som bad mig att inte spela musik på nätterna, och ändå hade jag
bara brukat spela till klockan ett ibland. Men lapparna började dugga tätare, och en
dag fick jag ett brev från husvärden i brevlådan. Då hade den idioten Morello klagat
på mig inför husvärden i stället för att komma till mig personligen och diskutera
saken. Och jag hade bara haft fest kanske en gång i månaden och bara spelat mina
skivor för allra lägsta volym på nätterna ibland. Men Morellos känslighet visade sig
vara närmast psykopatologisk.
Och det var bara början. Sedan kunde jag inte mer spela någonting för den allra
lägsta volym efter klockan elva på kvällen utan att jag två dagar senare fick ett
förargelseväckande brev från värden. Min frihet kringskars mer och mer. En dag var
det det att jag markerade takten i golvet med foten när jag spelade gitarr som ådrog
mig Morellos och värdens oförbehållsamma vrede, och till slut kunde jag inte längre
gå i min lägenhet utan att Morello inför värden påstod att jag avsiktligt klampade
bara för att jävlas. Och samtidigt så satt den där Morello timmar i sträck vid sin flygel
och bara spelade samma skalövningar hela tiden och hamrade sina enfaldiga Bachoch
Beethovenövningar utan att någonsin variera sig. Han spelade aldrig efter
klockan elva, men hans musik var säkert en värre psykisk tortyr för hans omgivning
genom övningarnas monotoni än vad mina kortare låtar kunde vara. Det var bara
han som stördes av mig, men hans flygel dånade över hela huset. Ändå var det ingen
som kunde med att klaga på honom.
Plötsligt en dag var det alldeles tyst i hans bostad, och jag undrade om någonting
kanske hade hänt. Det var tyst i veckor, och jag började tro att han rest bort. Men så
en dag hörde jag en försiktig skalövning där nerifrån igen. Men det var inte längre
min granne. Morello brukade alltid spela med kraft och beslutsamhet, men dessa nya
övningar var trevande försiktiga och nästan försagda. Ändå var det samma övningar
som Morello brukat spela.
En dag fick jag se honom. Då förstod jag genast mysteriet, men det kom som
något av en chock. Morello gick med ena armen i band, som om han hade brutit den.
Hela hans uppenbarelse hade fått något ömkligt över sig. Han hade blivit invalid och
var narraktig nog att ändå försöka fortsätta spela fastän han inte kunde längre.
"Taskigt, grabben," tänkte jag och ställde honom inga frågor.
Så var det med den pianisten. Han hade kanske fallit i någon trappa eller fått
handen i kläm i någon dörr, vad visste jag, men genom någon förarglig bagatell hade
han helt plötsligt blivit värdelös som musiker. "Ingen Bach eller Beethoven mer,"
tänkte jag med jublande skadeglädje i mitt bröst och kände mig växa som musiker, ty
nu var jag överlägsen honom. Jag kunde alltjämt spela gitarr med båda händerna och
därmed excellera så att han hörde det, och jag skulle minsann pina honom. Aldrig att
jag skulle ge honom anledning till klagomål mer, aldrig att jag skulle spela efter
klockan elva, aldrig att jag skulle stampa takten mer, men min musik skulle han få
höra, alla dånande långhåriga skrikhalsiga drogpropagerande rockmusiker skulle
han få njuta av alla dagar mellan sju på morgonen och elva på kvällen, ty det var de
tider som kontraktet tillät musik under, och själv skulle han aldrig mer få kunna
spela ordentligt mer. Hans tråkiga romantiska klassiska musik var död, jag visste det
och han visste det, och jag skrattade nästan på mig. Antagligen skulle han flytta
snart, men jag hade vunnit över honom, min musik hade vunnit över hans, han var
slagen och värdelös som musiker, och jag var etablerad i huset högst upp och skulle
37