Järna (8 MB) - Södertälje kommun

Ytterjärna och Överjärna: Skyddade miljöer 83
Järna gruvor
Gruvorna skyddas av Kulturminneslagen.
Järna gruvor ligger i den västra delen av
socknen. Området utgör en del av den s.k.
Mälarmården, den sörmländska bergslagen
och domineras av barrskog och hällmarker.
Mälarmården, som är ren bergsplatå med ett
större opåverkat skogsområde, sträcker sig in i
socknen och in i Södermanlands län.
I gruvområdet finns åtta vattenfyllda större
gruvschakt, en mängd mindre gruvhål,
husgrunder, stenhögar samt ett kruthus i sten.
Vattgruvan är den största gruvan, över 100 m
djup men det äldsta gruvhålet är Bajors gruva.
Området som i övrigt består av en stor öppen
mosse med skog utgör naturreservat och Gruvhål
riksintresse för naturvården.
Äldsta skriftliga belägg för eventuell gruvverksamhet i Järnabygden är från år 1663. Malm har brutits i
mindre omfattning i området under 1600-talets andra hälft för att under 1700-talet utvecklas till en
större, mer industrialiserad brytning. År 1680 fick Jesper Eliesson privilegium för ett malmstreck i
Järna. Han adlades senare Ehrencreutz och var grundare av Lundholms samt Ehrendals bruk i Frustuna
socken. De äldsta gruvorna är förmodligen Vindgruvorna och därefter Stavberg- eller Oscarsgruvorna.
I området fanns Vattengruvan, Stavbergsgruvan, Löfbergsgruvan, Släthällsgruvan, Mossgruvan,
Ahlgruvan, Långgruvan, och Jungfrugruvan. Det finns dokumenterat att år 1680 exporterades malm
till Finland bl.a. från Järna. Vid Molstaberg i Vårdinge socken anlades en hammare för bearbetning av
malm från Järnagruvorna.
Under 1700- och 1800-talen pågick gruvdriften i stor omfattning med korta uppehåll. Man använde
tillmakningsmetoden, som innebar att man genom att elda på berget och sedan släcka med kallt vatten
orsakade sprickbildningar som underlättade brytningen av malmen. Arbetet krävde stora mängder
träkol, vilket medförde stor åverkan på skogen. Från år 1729 och fram till 1912 användes istället krut
som från år 1850 förvarades i ett särskilt kruthus. År 1829 inmutade kommissionslantmätare Carl Falk
gruvor i Järna och år 1831 köpte Finspångs bruk och Stafsjö bruk in ¼ del var av dessa. Malmen gav
tunga laster och fraktades därför oftast vintertid när marken var hård. En del av malmen fraktades till
Håknäs samt till Ulvsundets brygga för att skeppas vidare med båt. När järnvägen kom fraktades
malmen istället med oxar och släde till järnvägen för transport med tåg. Flera dåliga vintrar gjorde att
malmen inte kunde transporteras och gruvdriften lades ned år 1840 för att återupptas sex år senare av
gruvinspektören Svanbäck vid Mora gård som bildade Järna Nya Grufbolag år 1854, bl.a. vid
Mossgruvorna, Mellangruvan, Vindsgruvan och Dalgruvan m.fl. Nykvarns bruk hade en del
inmutningar och verksamheter i området från 1831 till 1840-talet. Vid 1800-talets mitt fanns
bostadshus, ladugård, svinhus samt odlingsmark i området för att till viss del kunna vara
självförsörjande. År 1854 upphörde gruvdriften i Vattgruvan medan gruvdriften pågick fram till år
1861.
Det fanns storslagna planer för utveckling av gruvorna under tidigt 1900-tal bl.a. med linbana till
Mölnbo och Järna stationer och planer på stickspår mellan Bankesta och gruvområdet med
anläggandet av en masugn vid Järna station, men inget av detta förverkligades. År 1912 bildades Järna
Grufaktiebolag som drev brytning under ett par år, främst i Hedvigs- och Carlsgruvorna. Bolaget
upphörde år 1923. Under 1940-talets två första år bröts malm i Storgruvan under Järna - Vårdinge