Lo Presti Lynn Tidsbestämning av livstidsstraff. Omvandlingslagen i ...

UMEÅ UNIVERSITET Höstterminen 2008 

Juridiska institutionen 

Juristprogrammet 

Examensarbete 30 hp. 

Handledare: Görel Granström 

Tidsbestämning av livstidsstraff 

Omvandlingslagen i rättstillämpningen 

Lynn LoPresti

Innehållsförteckning 

1. INTRODUKTION…………………………………………………………………2 

1.1. Inledning………………………………………………………………………...2 

1.2. Syfte……………………………………………………………………………..2 

1.3. Avgränsningar…………………………………………………………………...3 

1.4. Metod och material ....…………………………………………………………..3 

1.5. Disposition………………………………………………………………………5 

2. BAKGRUND TILL LIVSTIDSSTRAFFET……………………………………..5 

3. NÅD………………………………………………………………………………….8 

3.1. Bakgrund………………………………………………………………………8 

3.2. Handläggningen………………………………………………………………10 

3.3. Bedömningsskäl för tidsbestämning av livstidsstraff…………………………11 

4. OMVANDLINGSLAGEN…………………………………………………………11 

4.1. Syftet med lagen……………………………………………………………….11 

4.2. Omvandlingslagens innehåll....………………………………………………...13 

4.3. Handläggningen………………………………………………………………..15 

4.4. Kriterier för tidsbestämning av livstidsstraff…………………………………..16 

4.5. Regler kring straffets längd…………………………………………………….20 

5. OMVANDLINGSLAGEN I RÄTTSTILLÄMPNINGEN……………………….21 

5.1. Bakgrund………………………………………………………………………21 

5.2. Ett bifall och ett avslag som exempel på omvandlingsprövningen…………….23 

5.2.1. Kommentar……………………………………………………………….28 

5.3. Analys av de tio senaste avslagen och tio senaste bifallen…………………….28 

5.3.1. Bedömningen av de lagstadgade kriterierna ……………………………..28 

5.3.2. Omständigheter utöver de lagstadgade som domstolen väger in i 

bedömningen……………………………………………………………..44 

5.3.3. Hur omständigheterna vägs mot varandra………………………………..47 

5.3.4. Bedömningen av det omvandlade straffets längd………………………...49 

6. ANALYS……………………………………………………………………………..51 

6.1. En ökad rättssäkerhet för de livstidsdömda?.......................................................51 

6.2. Omvandlingsprövningen och möjligheterna att påverka sin frigivning………..54 

6.3. Avslutande kommentar………………………………………………………...56 

7. KÄLLFÖRTECKNING…………………………………………………………....58 

1

1. Introduktion 

1.1. Inledning 

Livstidsstraffet är lagens strängaste straff och innebär att en person kan komma att spendera 

resten av sitt liv i fängelse. Fram till år 2006 har tidsbestämning av livstidsstraff uteslutande 

skett genom institutet nåd och nåd har under lång tid varit en livstidsdömds enda möjlighet att 

bli frigiven. I november 2006 kompletterades emellertid detta institut med Lag (2006:45) om 

omvandling av fängelse på livstid (OmvL), vilken tillkom med syfte att förbättra 

förutsebarheten och rättssäkerheten för den dömde samt att ge denne tydligare möjligheter att 

påverka sin frigivning. 1 Detta nya institut innebär bl.a. att en livstidsdömd kan ansöka om att 

få sitt straff tidsbestämt hos allmän domstol och att det, till skillnad från nåd, finns 

lagstadgade kriterier för vad som särskilt ska beaktas vid prövningen. Regeringens rätt att 

besluta om nåd står dock alltjämt kvar, vilket innebär att de båda instituten existerar parallellt 

med varandra. 

Sedan den nya lagen infördes har fram till december 2008 sammanlagt 36 beslut 2 fattats av 

Örebro tingsrätt, vilken enligt 1 § OmvL är första instans i omvandlingsärenden. Ett av de 

senaste besluten gäller det uppmärksammade fallet om Mattias Flink som 1994 dömdes till 

livstids fängelse efter att ha begått sju mord respektive tre försök till mord. 3 Av domstolens 

beslut framgår att Flink skött sig exemplariskt under verkställighetstiden, att låg risk för 

återfall i allvarlig brottslighet föreligger samt att han medverkat till att främja sin anpassning i 

samhället. Trots detta anser domstolen att det inte är möjligt att tidsbestämma Flinks utdömda 

livstidsstraff. Domstolen menar att mannens begångna brottslighet har ett så högt straffvärde 

att den tid som Flink avtjänat inte är tillräcklig i förhållande till detta straffvärde och hans 

ansökan avslås därför. Frågor som därmed infinner sig är hur domstolen tillämpar den nya 

lagen och om den dömde har möjlighet att påverka sin frigivning? 

1.2. Syfte 

Huvudsyftet med uppsatsen är att undersöka hur OmvL har tillämpats i första instans. En 

sådan studie är intressant eftersom det finns lagstadgade kriterier som domstolen särskilt ska 

beakta vid omvandlingsprövningen, men där det dels kan tillkomma ytterligare kriterier och 

1 

Se avsnitt 4.1. 

2 

Information från registrator på Örebro tingsrätt via e-mail den 1 december 2008. 

3 Örebro tingsrätt, mål B 300-08. 

2

där dels kriteriernas vikt i förhållande till varandra enligt förarbetena ska avgöras i det 

enskilda fallet. Detta gör att det blir extra intressant att studera hur domstolen rent faktiskt har 

gått tillväga vid omvandlingsprövningen. Två delsyften med uppsatsen är dessutom att 

diskutera om den dömde har möjlighet att påverka sin frigivning och om de livstidsdömdas 

rättssäkerhet har ökat genom införandet av OmvL. 

1.3. Avgränsningar 

I denna uppsats kommer endast den form av nåd som innebär att ett utdömt livstidsstraff 

omvandlas till ett tidsbestämt straff att behandlas eftersom nåd för en livstidsdömd i regel 

innebär att livstidsstraffet tidsbestäms. 4 Andra former av nåd är således inte av intresse här. 

För information om nåds tillämpningsområde se avsnitt 3.1. 

1.4. Metod och material 

För att kunna genomföra de i uppsatsen angivna syftena har jag använt en rättsvetenskaplig 

metod, vilket innebär att jag dels har fastställt gällande rätt och dels har gjort en studie av 

underrättspraxis. Genom att studera lagtext, förarbeten, praxis och kompletterande uppgifter 

från regeringens hemsida samt tryckta faktablad, har jag således utrett vilka regler som styr 

det nya omvandlingsinstitutet respektive nådeinstitutet och vad dessa regler innebär. En 

redogörelse över hur det nya omvandlingsinstitutet är uppbyggt är nödvändig både för att det 

ska finnas en bakgrund till vilka regler som domstolen har att tillämpa, men också för att en 

diskussion ska kunna föras kring om den dömde har möjlighet att påverka sin frigivning. 

Eftersom det är bristerna i nådeinstitutet som ligger till grund för införandet av det nya 

institutet och nåd dessutom existerar parallellt med detta nya institut, är även en redogörelse 

över nådeinstitutet nödvändig. En sådan bakgrund behövs vidare för att det ska vara möjligt 

att föra en diskussion kring om de dömdas rättssäkerhet har förbättrats genom införandet av 

OmvL. Här ska nämnas att eftersom det, som kommer att framgå under avsnittet om nåd 

nedan, i princip inte finns några regler som styr nådeinstitutet, finns det i princip inte heller 

några förarbetsutlåtanden som kan ge information om nådeinstitutets utformning. Detta har 

inneburit att jag för detta avsnitt har fått vända mig till regeringens hemsida respektive tryckta 

faktablad när information inte har funnits att hämta i lagtext eller förarbeten. Någon praxis är 

det inte möjligt att tala om för nådeärenden och därför har detta inte varit en aktuell 

4 Prop. 2005/06:35 s. 16. 

3

studiekälla. 5 Vidare ska tilläggas att den enda praxis som finns på OmvL:s område är tre 

beslut som Högsta Domstolen (HD) fattade på en och samma dag i maj 2008 och som i stora 

delar därför har samma innehåll. Vägledande praxis är således begränsad på OmvL:s område. 

Eftersom huvudsyftet med uppsatsen är att undersöka hur OmvL har tillämpats i första instans 

har jag även gjort en studie av underrättspraxis. I denna del har jag således begränsat mig till 

att endast granska beslut av första instans, vilket som framgick i avsnitt 1.1. är Örebro 

tingsrätt. Jag har valt att göra denna begränsning eftersom det finns flest avgöranden från 

första instans och det därför finns ett större material att arbeta med. Detta innebär också att de 

beslut jag har valt att granska kan ha kommit att överklagas och att dessa därför kan ha fått ett 

ändrat innehåll i slutskedet. Vidare har jag även gjort ett urval gällande vilka av Örebro 

tingsrätts beslut som har granskats i uppsatsen. En utgångspunkt vid bestämmandet av hur 

många beslut som skulle genomgås var att tillräckligt många behövdes för att det skulle gå att 

få en uppfattning om hur domstolen tillämpat lagen. Mot denna bakgrund har jag därför valt 

att granska de tio senaste avslagen och de tio senaste bifallen, vilket representerar mer än 

hälften av de 36 beslut som Örebro tingsrätt hittills fattat. Besluten är tagna under perioden 

juni 2007 och september 2008 och hur analysen av dessa har gått till förklaras i avsnitt 5.1. 

För diskussionen kring om det nya omvandlingsinstitutet innebär en ökad rättssäkerhet för 

den dömde har jag, som nämndes ovan, utrett hur de livstidsdömdas situation såg ut före 

införandet av OmvL. Detta har jag gjort genom att studera hur nådeinstitutet är utformat samt 

vad som var det bakomliggande syftet med OmvL. Syftet bakom OmvL har jag utrett genom 

att läsa förarbetena till lagen och dessa är således det material som har använts i denna del. 

Med denna information har jag sedan jämfört de livstidsdömdas situation idag med hur den 

såg ut före OmvL:s tillkomst. För att kunna föra en diskussion utifrån begreppet rättssäkerhet 

har jag även behövt definiera detta begrepp. Detta har jag gjort genom att studera olika 

definitioner i litteraturen och därefter urskilja vilka gemensamma nämnare som funnits för 

några av dessa definitioner. Definitionen framgår i avsnitt 4.1. 

5 Se mer om detta i avsnitt 3. 

4

1.5. Disposition 

Uppsatsen inleds med en bakgrund till livstidsstraffet. Därefter följer två avsnitt, där det första 

behandlar institutet nåd och det andra institutet enligt OmvL. I dessa avsnitt redogörs för hur 

respektive institut regleras och vad dessa regler innebär. För nådeinstitutet saknas dock i 

princip regler, varför information om detta instituts uppbyggnad till stor del har inhämtats från 

regeringens hemsida och tryckta faktablad. I avsnittet därefter görs en analys över hur OmvL 

har tillämpats i första instans genom en granskning av Örebro tingsrätts tio senaste bifall och 

tio senaste avslag. Uppsatsen avslutas med en diskussion om de i syftet angivna frågorna samt 

med en avslutande kommentar. 

2. Bakgrund till livstidsstraffet 

Livstids fängelse har funnits i svensk strafflag sedan 1734 års lag infördes. 6 Frihetsstraff hade 

förekommit redan under 1500- och 1600-talen, men detta straff var inte lagstadgat utan 

förekom endast genom institutet nåd, där kungen kunde omvandla dödsstraff till livstids 

fängelse, och genom domstolars leuteration, där dödsstraff omvandlades till kroppsstraff samt 

frihetsstraff bestående av arbete på fästning vilket kunde bestämmas på livstid. Det var 

således inte förrän 1734 års lag infördes som frihetsstraffet blev en egen brottspåföljd. 7 I 

denna lag bestod frihetsstraffet av fängelse eller straffarbete, där den tid som skulle avtjänas i 

regel beslutades av domaren. De gånger straffets längd fanns angivet i lag handlade det om en 

tid från ett år till livstid. 8 1864 ersattes missgärningsbalken i 1734 års lag med en ny strafflag, 

vilken i sin tur ersattes 1965 av den idag gällande brottsbalken (BrB). I BrB avskaffades 

straffarbete och fängelse infördes som det enhetliga frihetsstraffet. Här kan nämnas att 

dödsstraffet, vilket som framgått kunde bli omvandlat till frihetsstraff, avskaffades 1921. 9 

Det finns få uppgifter om vilket syfte som har legat och som fortfarande ligger bakom 

livstidsstraffet som sådant. Vad som däremot finns gott om är teorier om straffs funktion i 

allmänhet och dessa teorier har skiftat mellan tiderna. De straffteoretiska tankegångarna som 

exempelvis låg bakom 1734 års lag var att straff skulle ha en avskräckande respektive en 

vedergällande funktion, något som bl.a. kom till uttryck när det i missgärningsbalken 

6 

Prop. 2005/06:35 s. 19. 

7 

SOU 2007:90 s. 41-42. 

8 

Anners, 1972, s. 35-36. 

9 

SOU 2007:90 s. 42. 

5

föreskrevs att liv skulle ges med liv. Genom hårda straff var straffrätten således utformad för 

att avskräcka och styra människors beteende. 10 I början av 1900-talet var Johan C.W. Thyrén 

framträdande med sina idéer om straffsystemet och fick under denna tid i uppdrag av 

regeringen att ge förslag på en förändrad strafflag. Enligt Thyrén motiverade brottets 

samhällsfara straff och straffets syfte var att bekämpa denna samhällsfarlighet. Brottslingarna 

delades in i tre kategorier; de akuta, de kroniska och de socialt depraverade. Detta ska inte gås 

in på något djupt, men Thyréns tanke var att straffet hade en preventiv funktion och att olika 

typer av brottslingar krävde olika typer av straff. De kroniska brottslingarna exempelvis var 

sådana som inte kunde förbättras eller avskräckas, varför dessa enligt Thyrén borde 

oskadliggöras genom att omhändertas på obestämd tid. Han menade att frihetsstraff skulle 

användas för de medelsvåra och svåra brottslingarna som bl.a. behövde fostran samt även de 

kroniska brottslingarna. Thyrén var senare ledamot i Strafflagskommissionen som hade till 

uppgift att ge förslag på en ny strafflag, och även om förslaget inte ledde till lagstiftning visar 

detta vilken framträdande roll Thyrén hade och vilka tankegångar som fanns under denna tid. 

Kommissionens förslag var märkbart påverkat av Thyréns idéer. 11 I den proposition 12 som 

ligger bakom BrB diskuteras inte livstidsstraffet i sig, men detta görs däremot kort i en av 

utredningarna som propositionen bygger på. Beredningen föreslog att livstids frihetsstraff 

skulle finnas kvar som straff och menade att något annat inte vore lämpligt. Enligt 

beredningen kunde det finnas brottslingar som inte kan oskadliggöras på annat sätt och ansåg 

att det vore lämpligare med ett tidsobestämt straff jämfört med ett långt tidsbestämt straff. 13 

Tankegångarna som låg bakom BrB:s införande har benämnts allmänpreventiva och 

individualpreventiva, bl.a. med anledning av att det i BrB föreskrevs att domstolen vid sitt 

påföljdsval skulle lägga särskild vikt vid att påföljden skulle främja den dömdes anpassning i 

samhället, och att hänsyn även skulle tas till vad som bedömdes krävas för att medborgarna 

skulle fortsätta följa lagarna. 14 I propositionen uttalas exempelvis att allmänprevention borde 

få stor betydelse och att straff ska vara utformade så att allmänheten förstår att samhället 

reagerar allvarligt mot brott. Hänsyn ska även tas till brottslingen så att vård och behandling 

kan bli aktuellt, men om påföljden i ett sådant fall skulle gå emot vad som ur allmänpreventiv 

10 

Anners, 1972, s. 34 och 36 

11 

Thyrén, 1910, s. 1, 9,17 och 130-135 och Aspelin, 1999, s. 120-121. 

12 

Prop. 1962:10. 

13 

SOU 1953:17 s. 79. 

14 

Aspelin, 1999, s. 122. 

6

synvinkel bedöms vara en lämplig påföljd, måste behandlingstanken ge vika. 15 Hur 

tankegångarna kring straffs funktion har utvecklats ska inte närmare utredas här, utan det 

räcker att konstatera att livstidsstraffets funktion inte är helt enkelt att redogöra för och att den 

har skiftat under olika tider. 

Av 26 kap. 1 § BrB framgår att fängelse antingen utdöms på viss tid eller livstid, beroende på 

vad som stadgas för det specifika brottet. Livstids fängelse finns föreskrivet för ett trettiotal 

brott, exempelvis mord, grov mordbrand samt människorov, och är lagens strängaste straff. 16 

Vad som skiljer livstidsstraffet från andra straff är dess tidsobestämda karaktär. Den som 

döms till livstids fängelse vet inte om, eller när, han/hon kommer att friges. De enda sätten att 

få sitt straff tidsbestämt på är antingen om den dömde beviljas nåd av regeringen eller om 

denne får bifall på sin omvandlingsansökan hos allmän domstol. Dessa förfaranden redogörs 

för i avsnitten 3 och 4 nedan. 

Antalet personer som i början av oktober 2008 avtjänade ett livstidsstraff var 156 och av 

dessa var fyra kvinnor. Samtliga livstidsdömda avtjänar straff för mord, dit även medhjälp, 

försök och anstiftan till mord inräknas. 17 Faktum är att alla utom en som har dömts till livstids 

fängelse sedan BrB:s tillkomst 1965 har gjort sig skyldiga till mord eller försök till mord. 18 

Vilket brott utöver mord som gav livstidsstraff framgår inte, men tydligt är att det är brottet 

mord som livstidsstraffet i praktiken har kommit att bli aktuellt för. I detta sammanhang kan 

nämnas att HD i mars 2007 uttalade att livstids fängelse för mord endast bör utdömas för de 

allvarligaste fallen, vilket därmed innebär att det tidsbestämda straffet 10 års fängelse som är 

det enda alternativet i straffskalan anses utgöra normalpåföljden. 19 Ett resultat av detta har 

blivit att livstids fängelse numera utdöms i mindre utsträckning än tidigare. 20 

15 

Prop. 1962:10, del C, s. 52 

16 

Prop. 2005/06:35 s. 13. 

17 

Kriminalvårdens hemsida, www.kriminalvarden.se/templates/KVV_InfopageGeneral____5019.aspx. 

18 

SOU 2007:90 s. 13. 

19 

NJA 2007 s. 194. 

20 

SOU 2007:90 s. 14. 

7

3. Nåd 

3.1. Bakgrund 

Att bli beviljad nåd har under lång tid varit en livstidsdömds enda sätt att bli frigiven. Faktum 

är att nåd har varit en livstidsdömds enda väg ut sedan livstids fängelse infördes 1734. Idag är 

det regeringen som har rätten att bevilja nåd och att det förhåller sig på detta vis förklaras i 

förarbeten både av historiska skäl och av att regeringen är den instans som kan hantera 

ärendet snabbt och formlöst. 21 Vilka de historiska skälen är framgår inte, men det kan 

konstateras att benådningsrätten alltid har tillkommit den regerande makten. Under 

förarbetena till 1734 års lag fanns ett förslag enligt vilket kungen skulle ha makt i 

justitieärenden innebärande en rätt för kungen att bl.a. både skärpa och lindra utdömda straff. 

Detta förslag återspeglade det svenska enväldets kungabild på den tiden och benådningsrätten 

uppfattades tillkomma just kungen. Redan före 1734 och så långt tillbaka man kan gå i 

rättskällorna har kungen haft möjlighet att slutligt avgöra justitieärenden, även om det råder 

viss osäkerhet om var gränsen har gått för när kungen gjort detta som rikets högsta domare 

eller rikets överhuvud. Som framgick ovan var det dock först 1734 som livstidsstraffet 

infördes, varför det är benådningsrätten från och med denna tid som är av intresse. Här kan 

nämnas att i 1772 års regeringsform stadgades att benådningsrätten tillkom kungen ensam. 22 

Hur benådningsrätten har utvecklats därefter ska inte närmare utredas här, utan det räcker att 

konstatera att benådningsrätten alltid har legat hos den regerande makten och notera att 

kungens politiska makt avskaffades genom 1974 års regeringsform då parlamentarismen 

infördes. 23 I samband med denna förändring infördes också den bestämmelse som fortfarande 

är gällande och som föreskriver att det är regeringen som har rätt att bevilja nåd. 

Av 11 kap. 3 § 1 st. Regeringsformen (RF) framgår att regeringen genom nåd får efterge eller 

mildra brottspåföljd eller annan rättsverkan av brott samt annat liknande beslut som 

myndighet tagit vilket inneburit ett ingrepp mot person eller egendom. Regeringens rätt att 

besluta om nåd är således grundlagsstadgad och bestämmelsen som reglerar denna rätt är 

allmänt hållen, vilket innebär att bestämmelsen inte endast är tillämplig för livstidsdömda. 

Vidare framgår av bestämmelsen att denna inte är begränsad till brottspåföljder. 

21 

Prop. 2005/06:35 s. 16 och 19. 

22 

Nelson, 1953, s. 8-9. 

23 

Häthén, 2004, s. 234. 

8

I förarbetena till bestämmelsen anges att nåd utgör ett kompletterande institut till 

straffrättskipningen och att nåd är en särskild statsakt för att förmildra eller helt befria någon 

från ett straff som utdömts. Ett fall som nämns som exempel på när detta kan bli aktuellt är då 

omständigheter inträffat efter att straffet utdömts vilka gör att straffet kan anses som 

orimligt. 24 Vid regeringens prövning har därför omständigheter som inträffat efter att straffet 

utdömts särskild betydelse, även om hänsyn tas till samtliga omständigheter som föreligger i 

fallet. Nåd är dock ingenting man har rätt till, utan det är tänkt att gälla i undantagsfall där 

regeringen i varje enskilt fall bedömer om omständigheterna är sådana att nåd bör beviljas. 

Faktum är att det varken finns någon rätt till nåd eller någon rätt att få veta motiveringen till 

de beslut regeringen tar och regeringen motiverar aldrig sina beslut. Vad som krävs för att 

regeringen ska besluta om nåd finns inte lagstadgat. Dessa omständigheter, d v s att det inte 

finns någon rätt till nåd, att regeringen gör en bedömning i varje enskilt fall samt att besluten 

inte motiveras, innebär att praxis är något som egentligen inte finns för dessa ärenden. Det är 

således inte möjligt att säga att nåd ska beviljas när vissa omständigheter föreligger. 25 När det 

däremot gäller vilken tid livstidsstraffen omvandlas till i de fall nåd beviljats går det att tala 

om praxis. Detta är möjligt eftersom ett beslut om nåd för en livstidsdömd innebär att 

livstidsstraffet ersätts med ett tidsbestämt straff och varje bifall därför anger den tid som den 

dömde ska avtjäna. Under senare år har regeringen i fråga om tidsbestämningen valt att 

utdöma tidsbestämda straff på 18-25 år, men det finns också fall där livstidsdömda avtjänat 

längre tid. När regeringen bestämmer längden på fängelsestraffet beaktas normalt hur lång 

utslussningstid Kriminalvården behöver för att den dömde ska bli tillräckligt förberedd inför 

frigivningen. Den dömde friges därför något eller några år efter att regeringen beslutat att 

tidsbestämma straffet. 26 

När det gäller själva ansökan om nåd är det inte bara den dömde som kan göra en sådan, utan 

vem som helst har möjlighet till detta. Det normala är dock att den dömde själv ansöker om 

nåd i sitt fall. Regeringen har även möjlighet att självmant ta upp frågan om nåd utan att en 

ansökan görs, men detta är ovanligt. Det finns inga formföreskrifter över hur ansökan om nåd 

ska se ut, men den bör vara skriftlig och bl.a. innehålla de skäl som ligger bakom varför man 

anser att nåd kan komma ifråga och vilket beslut man anser att regeringen bör ta. Får den 

24 

Prop. 1973:90 s. 412. 

25 

Regeringens hemsida, www.regeringen.se/sb/d/2296/a/76820, Regeringskansliets faktablad, Ju 07.03, mars 

2007 och prop. 2005/06:35 s. 16. 

26 

SOU 2002:26 s. 46 och prop. 2005/06:35 s. 16. 

9

dömde avslag på sin ansökan måste nya eller starkare skäl redovisas i nästa ansökan för att det 

inte ska bli ett avslag igen. Det är således möjligt att skicka in en ny ansökan till regeringen, 

men regeringens beslut i sig går inte att överklaga. Vidare är det sökanden som bestämmer 

vilken utredning den vill skicka in som stöd för sin ansökan och det är även dennes ansvar att 

se till att sådan utredning inkommer. 27 Vilken utredning som regeringen i övrigt kan beakta 

framgår i avsnitt 3.2. om ärendenas handläggning. 

3.2. Handläggningen 

Det finns få regler som styr förfarandet vid handläggningen av nådeärenden och nådeinstitutet 

betraktas därför bl.a. som formlöst och enkelt. 28 I Lag (1974:579) om handläggning av 

nådeärenden finns endast två bestämmelser om handläggningen och dessa föreskriver att det 

är regeringen som prövar nådeärenden samt att regeringen när särskild anledning föreligger 

ska inhämta yttrande från HD, alternativt regeringsrätten i några angivna fall. Vidare reglerar 

Lag (1991:2041) om särskild utredning i brottmål m.m. att justitiedepartementet och HD har 

möjlighet att inhämta vissa uppgifter utifrån, nämligen yttrande från Kriminalvården, 

uppgifter från socialtjänsten samt, när skäl föreligger, förordna att läkarintyg ska utfärdas. För 

HD:s del kan detta bli aktuellt i de fall domstolen i enlighet med ovan har som uppgift att 

lämna yttrande till regeringen. I princip saknas således krav på vilken utredning regeringen 

ska inhämta. 

Ärendena handläggs huvudsakligen skriftligen och detta sker i justitiedepartementet. Först 

bereds ärendet av den handläggare som får ärendet på sin rotel och därefter ska det föredras 

för enhetschefen, vilken sedan föredrar ärendet för justitieministern. Slutligen föredrar 

justitieministern ärendet för regeringen och beslut i nådefrågan tas av regeringen vid ickeoffentliga 

regeringssammanträden. Beslutet skickas sedan till den som ansökt om nåd, men 

skälen för beslutet redovisas inte. 29 

27 

Regeringens hemsida, www.regeringen.se/sb/d/2296/a/76819. 

28 

Se prop. 2005/06:35 s. 20. 

29 

Regeringens hemsida, www.regeringen.se/sb/d/2296/a/76819, Regeringskansliets faktablad, Ju 07.03, mars 

2007 och SOU 2002:26 s. 47. 

10

3.3. Bedömningsskäl för tidsbestämning av livstidsstraff 

Som framgick i avsnitt 3.1. saknas lagstadgade kriterier över vad som krävs för att regeringen 

ska besluta om nåd och inte heller existerar någon praxis i den mening att nåd ska bli aktuellt 

när vissa omständigheter föreligger. Däremot är det möjligt att utreda vilka skäl regeringen 

har kommit att beakta. De skäl som oftast beaktas i nådeärenden är medicinska skäl, hänsyn 

till anhöriga, sociala skäl eller rehabiliteringsskäl. Dessa typer av skäl brukar betraktas som 

humanitära skäl, men det är viktigt att påpeka att en helhetsbedömning sker i varje enskilt fall. 

Bedömningen som avser tidsbestämning av livstidsstraff ser dock annorlunda ut än för 

nådeärenden i övrigt. I ärenden om tidsbestämning av livstidsstraff får i regel andra 

omständigheter stor betydelse, även om humanitära skäl också skulle kunna bli aktuella. De 

skäl som har särskild betydelse är vilket brott den dömde har gjort sig skyldig till och hur 

omständigheterna sett ut avseende detta brott, hur lång tid som avtjänats, hur stor 

återfallsrisken är, fysisk och psykisk hälsa hos den dömde, skötsamhet och utveckling under 

verkställighetstiden samt frigivningsförhållanden. Därutöver kan andra omständigheter 

komma att få betydelse, t.ex. att den dömde ska utvisas när straffet har avtjänats. 30 Exempel 

på skäl som normalt inte leder till att ansökan bifalls är att den dömde hävdar att han/hon är 

oskyldigt dömd, att den dömde bara begått ett brott eller att den dömde är skötsam i övrigt. 31 

Här kan nämnas att det inte ingår i regeringens prövning att avgöra om den dömde faktiskt har 

begått det brott som föranlett straffet, utan prövningen begränsas till att avse påföljden. 32 

4. Omvandlingslagen 

4.1. Syftet med lagen 

Enligt förarbetena till OmvL är syftet med den nya lagen att förbättra förutsebarheten för den 

dömde och Kriminalvården, att öka rättssäkerheten för den dömde samt att ge den dömde 

tydligare möjligheter att påverka sin frigivning. 33 Det sistnämnda syftet anses främja 

ytterligare en målsättning vilken går ut på att motivera de dömda att främja sin frigivning och 

anpassning i samhället, exempelvis genom att de i större utsträckning blir engagerade i att 

planera sin straffverkställighet och frigivningsprocess. Enligt förarbetena förelåg flera 

nackdelar med nådeinstitutet och som motiverade en ny ordning. Det som framför allt 

30 

Prop. 2005/06:35 s. 16. 

31 

Regeringens hemsida, www.regeringen.se/sb/d/2296/a/76820. 

32 

Regeringskansliets faktablad, Ju 07.03, mars 2007. 

33 Prop. 2005/06:35 s. 1 och 22. 

11

framhölls som problematiskt med nådeinstitutets utformning var att skälen bakom regeringens 

beslut inte framgick, vilket både gjorde det svårt att förutse hur länge den dömde skulle vara 

intagen samt vilka krav som ställdes för att denne skulle kunna bli benådad. Den osäkerhet 

som rådde kring hur länge den dömde skulle vara intagen försvårade Kriminalvårdens arbete 

att planera en meningsfull verkställighet för den dömde. Den huvudsakliga tanken med att 

förbättra förutsebarheten var därför enligt förarbetena att verkställighetstiden skulle kunna 

användas på ett bättre sätt än tidigare samt att frigivningsförberedande åtgärder skulle kunna 

vidtas i ett tidigare skede. Därutöver nämns att svårigheten att förutse vilka krav som ställs för 

en benådning kan innebära en osäkerhet även för den dömde. 34 Vad detta mer exakt innebär 

framgår inte mer än att det i direktivet till utredningen anges att osäkerheten som troligen 

följer av nådeinstitutets i princip oreglerade förfarande medför mänskligt lidande hos den 

dömde samt även sannolikt bidrar till en bristande motivation hos denne. Dessa 

omständigheter, i kombination med att osäkerheten även försvårar Kriminalvårdens arbete 

med de intagna, anses påverka straffverkställigheten negativt. 35 En ökad förutsebarhet tycks 

därmed främst handla om att minska osäkerheten kring hur länge en livstidsdömd faktiskt ska 

vara intagen genom att införa tydliga förutsättningar för vad som krävs för att den dömde ska 

friges, både för att förbättra den livstidsdömdes situation men framför allt för att underlätta 

Kriminalvårdens arbete. Följaktligen handlar en ökad förutsebarhet om att det i lagen 

uppställs kriterier för vad som ska gälla för att en livstidsdömd ska kunna få sitt straff ersatt 

med ett tidsbestämt straff, så att det ska gå att förutse vad som krävs för att en livstidsdömd 

ska friges. 

När det gäller syftet att öka rättssäkerheten för den dömde handlar det enligt förarbetena om 

själva införandet av en reglerad prövning och om detta systems utformning, men mer än så 

säger inte motiven till lagen. OmvL tillkom dock mot bakgrund av att det ansågs föreligga ett 

behov av en förändrad ordning för frigivningen av livstidsdömda och det uttalande som görs i 

motiven om att öka rättssäkerheten genom införandet av en reglerad prövning får rimligen 

antas ha att göra med att nåd inte är en rättighet för en livstidsdömd. 36 Till skillnad från vad 

som ska gälla för det nya institutet, går det inte, som framgick i avsnitt 3.1., att säga att nåd 

ska bli aktuellt om vissa omständigheter föreligger. Det nya institutet däremot innebär att en 

34 

Prop. 2005/06:35 s. 18, 20 och 22. 

35 

Dir. 2000:85. 

36 

Prop. 2005/06:35 s. 19-22. 

12

livstidsdömd kommer att ha rätt att få sitt straff omvandlat om förutsättningarna enligt lagen 

är uppfyllda. En ökad rättssäkerhet får därför i detta sammanhang anses kopplat till att den 

livstidsdömde med det nya institutet ges en rättighet till att få sitt straff tidsbestämt när 

förutsättningar för detta föreligger. Vad själva begreppet rättssäkerhet har för innebörd här är 

dock inte en självklar sak eftersom detta inte definieras i motiven till lagen och är ett begrepp 

som inte tycks ha någon allmänt vedertagen innebörd. Detta följer av att rättssäkerhet sällan 

definieras på samma sätt bland olika författare och det således inte finns en given definition. 37 

Däremot kan konstateras att det i många definitioner åtminstone finns ett ord som återkommer 

och som anses kopplat till rättssäkerhet, nämligen ordet förutsebarhet. I dessa sammanhang 

hänvisas exempelvis till förutsebarhet i rättstillämpningen och i rättsliga beslut, och här 

nämns ofta också att det i rättssäkerhet ligger ett skydd mot rättsordningen samt mot missbruk 

av statens legala maktutövning mot den enskilde individen. 38 Det är med andra ord inte helt 

enkelt att separera begreppen rättssäkerhet och förutsebarhet, eftersom det sistnämnda tycks 

vara en del av rättssäkerheten. Detta måste bl.a. innebära att när förutsebarheten för den 

dömde förbättras, exempelvis genom införandet av tydliga förutsättningar för vad som krävs 

för frigivningen av denne, ökar även den dömdes rättssäkerhet. Vad som i förarbetena uttalas 

om en förbättrad förutsebarhet för den dömde får därför även betydelse för den dennes 

rättssäkerhet. Ett exempel på denna koppling är det som uttalas i förarbetena om att en ökad 

rättsäkerhet ska uppnås genom det nya systemets utformning. Som tidigare konstaterats 

handlar en förbättrad förutsebarhet för den dömde om att minska osäkerheten kring hur länge 

en livstidsdömd faktiskt ska vara intagen genom att införa tydliga förutsättningar för vad som 

krävs för att denne ska friges. Även förutsebarheten handlar således om systemets utformning. 

Utöver detta kan konstateras att av vad som har framkommit om begreppet rättssäkerhet ovan 

får rättssäkerhet även antas ha att göra med den livstidsdömdes skydd mot statligt 

maktmissbruk och att det finns förutsebarhet i rättstillämpningen. 

4.2. Omvandlingslagens innehåll 

OmvL infördes den 1 november 2006 och fungerar som ett komplement till institutet nåd, 

vilket innebär att nåd och det nya omvandlingsinstitutet existerar parallellt med varandra. 39 

Lagen ger domstol möjlighet att efter ansökan omvandla ett livstidsstraff till ett tidsbestämt 

37 

Jämför exempelvis Leijonhuvud, Jareborg och vad som anges i nationalencyklopedin. 

38 

Se exempelvis Leijonhufvud m.fl., 2005, s. 29 och Jareborg, 1992, s. 81. 

39 Prop. 2005/06:35 s. 23. 

13

straff och detta är också vad resultatet blir om en ansökan bifalls. 40 Det första som ska göras 

vid prövningen av om livstidsstraffet ska omvandlas är att undersöka om det finns 

förutsättningar för att frångå det straff som utdömts. En viktig utgångspunkt som nämns i 

propositionen är nämligen att den dömde faktiskt har dömts till livstids fängelse och att 

prövningen därför ska vara inriktad på att avgöra om det finns skäl att frångå det straff som 

utdömts. Först därefter bestäms straffets längd. 41 Vilka förutsättningar som måste vara 

uppfyllda för att en omvandling ska bli aktuell och vilka regler som styr det omvandlade 

straffets längd redogörs för i avsnitten 4.4. och 4.5. 

En ansökan om omvandling ska enligt 6 § OmvL vara skriftlig och prövas av Örebro tingsrätt. 

Några andra formkrav avseende ansökans utseende finns inte lagstadgade. Däremot föreskrivs 

i 2 § OmvL att ansökan som huvudregel ska göras av den dömde själv. Endast om särskilda 

skäl föreligger får Kriminalvården på eget initiativ inkomma med en ansökan. En rad fördelar 

anses nämligen följa av att den dömde själv initierar prövningen, exempelvis att ett sådant 

ansvar skulle kunna motivera den dömde att bli mer involverad i sin frigivningsprocess. 

Samtidigt kan det finnas tillfällen då den dömde, trots att förutsättningar föreligger, inte 

verkar för sin frigivning och det därför vore motiverat att någon utomstående hade möjlighet 

att ingripa. Det är här Kriminalvården kommer in. Exempel på när särskilda skäl kan föreligga 

är därför om den dömde institutionaliserats och inte vill eller kan göra en ansökan om 

omvandling. Beslutar Kriminalvården att göra en ansökan om omvandling kan detta beslut 

inte överklagas. 42 3 § OmvL stadgar vidare att en ansökan om omvandling får göras först när 

den dömde har avtjänat tio år och denna regel tillkom mot bakgrund av de överväganden som 

redogörs för i avsnitt 4.5. angående kortast möjliga tid en livstidsdömd kan få sitt straff 

omvandlat till. Reglerna om villkorlig frigivning möjliggör nämligen en frigivning redan efter 

att två tredjedelar av det tidsbestämda straffet avtjänats, vilket innebär att ett straff på 18 år i 

praktiken motsvarar en verkställighetstid på 12 år. För att en livstidsdömd inte ska kunna 

avtjäna mindre tid än det längsta tidsbestämda straffet, d v s 18 år, beslutades därför att 

ansökan om tidsbestämning inte skulle kunna ske förrän tio år avtjänats. 43 

40 

Se 1 § och 4 § 2 st. OmvL. 

41 

Prop. 2005/06:35 s. 38 och 41. 

42 

Prop. 2005/06:35 s. 33 och 59. 

43 

Prop. 2005/06:35 s. 17 och 35. 

14

4.3. Handläggningen 

Ärendena handläggs enligt reglerna i Rättegångsbalken (RB) samt kompletterande regler som 

införts i OmvL. Enligt förarbetena bör omvandlingsärenden, när de handläggs enligt reglerna i 

RB, handläggas på liknande sätt som sker för andra ärenden vilka enligt RB:s mening inte 

utgör mål, d v s sådana ärenden där talan inte har initierats genom stämningsansökan. Vad 

detta närmare innebär framgår dock inte. 44 

Som framgick i avsnitt 1.1. är Örebro tingsrätt första instans vid omvandlingsprövningen 

enligt OmvL. Det är således endast en underrättsinstans som prövar dessa ärenden och enligt 

förarbetena var tanken med detta att det skulle skapa en enhetlig tillämpning av OmvL. 

Förfarandet vid handläggningen är till största delen skriftlig och det föreligger en allmän 

skyldighet för domstolen att se till att ärendet blir tillräckligt utrett. 45 I två bestämmelser har 

dessutom specificerats vilken utredning domstolen är skyldig att inhämta. Den första av dessa 

är 9 § OmvL vilken föreskriver att domstolen måste inhämta yttrande från Kriminalvården 

såvida detta inte är uppenbart obehövligt. I förarbetena uttalas att domstolen i varje enskilt fall 

måste bestämma vilket material som ska utgöra underlag för dess prövning, men att det 

material som kan tillhandahållas av Kriminalvården anses bäst lämpat för denna typ av 

prövning. Kriminalvården för nämligen journal över de intagna och dessa innehåller bl.a. 

myndighetens upprättade handlingar och till myndigheten inkommande handlingar i de 

intagnas ärenden. I journalerna finns därför sådant material som bör få betydelse för 

prövningen, exempelvis personutredningar och rättspsykiatriska undersökningar, vilket 

motiverar att Kriminalvårdens yttrande måste vara uppenbart obehövligt för att domstolen 

inte ska behöva inhämta ett sådant. 46 Ytterligare utredning som domstolen är skyldig att 

inhämta är enligt 10 § OmvL ett utlåtande om den dömdes återfallsrisk. Att domstolen åläggs 

en skyldighet framgår av bestämmelsens andra stycke vilken stadgar att ansökan inte får 

bifallas om sådan utredning inte inhämtats. Undantag medges dock om utredningen är 

uppenbart obehövlig, vilket t.ex. är fallet om det finns annat material och tidigare 

riskbedömningar som anses tillräckliga för att bedöma återfallsrisken. Att det ställs ett krav på 

domstolen att, förutom i undantagssituationer, inhämta en utredning om återfallsrisken har att 

göra med att det anses finnas ett behov av samhällsskydd. När det gäller utredningsunderlaget 

44 

Prop. 2005/06:35 s. 49-50. 

45 

Prop. 2005/06:35 s. 27 och 50. 

46 

Prop. 2005/06:35 s. 62. 

15

i denna fråga står det dock domstolen fritt att även ta hänsyn till annat material för att utreda 

kriteriet om återfallsrisk, exempelvis underlag som visar att den dömde allvarligt misskött 

sig. 47 

Om den dömde vill bli hörd muntligen ska detta enligt 12 § OmvL möjliggöras såvida det inte 

anses uppenbart obehövligt, vilket exempelvis är fallet om det handlar om en omprövning och 

den nya ansökan inte innehåller några nya omständigheter till stöd för denna. Att det ska 

finnas en möjlighet för den dömde att höras motiveras i förarbetena med att 

omvandlingsfrågan har stor betydelse för den dömde, samt att detta kan ge domstolen ett 

bättre underlag. 48 

När domstolen avgör om en omvandlingsansökan ska bifallas eller inte ska detta göras genom 

beslut. Vidare ska skälen för beslutet redovisas. Detta kan få betydelse för både den dömde 

och Kriminalvården exempelvis genom att det då står klart vad som föranlett ett eventuellt 

avslag och dessa därigenom har chans att förbättra brister till nästa gång en 

omvandlingsprövning sker. Om domstolen beslutar att avslå ansökan har den dömde 

möjlighet att begära omprövning av detta beslut tidigast ett år efter att beslutet vunnit laga 

kraft. Tingsrättens beslut kan också överklagas och detta görs till hovrätten utan att 

prövningstillstånd behövs, däremot krävs prövningstillstånd för att kunna överklaga 

hovrättens beslut till HD som är tredje och sista instans i dessa ärenden. 49 

4.4. Kriterier för tidsbestämning av livstidsstraff 

Vid prövningen av om en omvandling av livstidsstraffet kan ske ska domstolen särskilt beakta 

fem kriterier som är uppställda i lagen. Dessa kriterier stadgas i 4 § 1 st. OmvL och är som 

följer: ”den tid som den dömde har avtjänat, vad som av domen framgår om de 

omständigheter som legat till grund för straffmätningen, om det finns risk för att den dömde 

återfaller i brottslighet av allvarligt slag, om den dömde har åsidosatt vad som gäller för 

verkställigheten och om den dömde har medverkat till att främja sin anpassning i samhället.” 

Att dessa kriterier särskilt ska beaktas får tolkas som att dessa kriterier utgör det huvudsakliga 

47 

Prop. 2005/06:35 s. 38-40 och 63. 

48 

Prop. 2005/06:35 s. 52-53 och 64. 

49 

Prop. 2005/06:35 s. 54. 

16

underlaget för prövningen men att även andra omständigheter kan komma att få betydelse vid 

prövningen. En sådan tolkning har även HD gjort beträffande denna fråga. 50 Vilka 

omständigheter utöver de lagstadgade som skulle kunna vägas in i prövningen framgår dock 

inte av propositionen till OmvL. Där uttalas endast att domstolen i sin prövning ska utgå från 

de lagstadgade kriterierna, men att omständigheter som normalt tas hänsyn till i nådeärenden 

också i många fall bör kunna beaktas. Däremot bör inte omständigheter som sjukdom eller 

tredjemansskäl få någon självständig betydelse. 51 I utredningen som OmvL bygger på uttalas 

bl.a. att omständigheter som finns uppräknade i 29 kap. 5 § BrB i viss mån bör kunna vägas in 

i bedömningen, exempelvis att den dömde ska utvisas. 52 Andra omständigheter som finns 

uppräknade i denna bestämmelse är exempelvis om den tilltalade allvarligt skadats till följd 

av brottet, om denne försökt förebygga, avhjälpa eller mildra skador som brottet orsakat, eller 

om den tilltalade frivilligt angett sig. HD menar dock att omständigheterna i denna 

bestämmelse, samt även sjukdom eller tredjemansskäl som tidigare nämnts, i första hand 

borde beaktas via nådeinstitutet om de ska ha någon större inverkan på den tid som 

omvandlingen sker till. Vidare uttalar HD att omständigheter utöver de lagstadgade endast i 

undantagsfall bör kunna beaktas vid prövningen. 53 

Det första och det andra lagstadgade kriteriet, tiden som den dömde har avtjänat samt 

omständigheterna som legat till grund för straffmätningen, uttrycks i propositionen som en 

naturlig utgångspunkt vid prövningen. Vad som avses med omständigheterna bakom 

straffmätningen är den brottslighet som omfattas av den ursprungliga domen samt eventuell 

senare brottslighet som inkluderats i livstidsstraffet. Domstolen ska inte vid sin prövning göra 

en ny straffmätning, utan den ska utgå från de omständigheter som legat till grund för 

straffmätningen i den ursprungliga domen. En omvandlingsprövning handlar således inte om 

att domstolen ska ompröva omständigheterna i fallet. I förarbetena uttalas att de två första 

kriterierna måste kunna beaktas även om prövningen i första hand ska avse omständigheter 

som inträffat efter domen eftersom livstidsstraffet kan ha följt på olika brottstyper och 

svårighetsgrader. Huvudregeln ska därför vara att domstolen i sin prövning tar hänsyn till att 

50 

Högsta domstolen, mål Ö 2182-07, Ö 2993-07 och Ö 3016-07. 

51 

Prop. 2005/06:35 s. 28. 

52 

SOU 2002:26 s. 140-141 och 177. 

53 

Högsta Domstolen, mål Ö 2182-07 s. 5-6. 

17

livstidsstraffen kan avse brott av olika svårhet och att de svårare brotten ska föranleda att en 

längre tid måste avtjänas jämfört med mindre svåra brott. 54 

Tanken bakom det tredje kriteriet, risk för återfall i allvarlig brottslighet, är att 

samhällsskyddet inte får efterges och är samtidigt ett strävande efter att minska risken för att 

den livstidsdömde ska begå nya brott. Det är domstolen som har till uppgift att göra 

bedömningen av återfallsrisken, men för att ansökan ska kunna bifallas måste domstolen 

inhämta utredning i frågan vilken sedan ska utgöra underlag för domstolens prövning. 

Undantaget är om ett inhämtande av utredning anses uppenbart obehövligt. 55 Av den 

inhämtade utredningen ska framgå hur stor återfallsrisken är, vilka riskfaktorer som föreligger 

samt hur dessa kan förebyggas. Utredningen är således inte tänkt att endast utgöra en 

beskrivning av återfallsrisken utan kan även fungera som ett underlag för den dömdes 

rehabiliteringsarbete. I enlighet med målet att minska risken för att den dömde återfaller i 

brott anses därför förslag angående förebyggande arbete utgöra en viktig del av 

riskbedömningen. Domstolen kan dock även beakta andra faktorer än de som framgår av 

utredningen, t.ex. att den dömde begått nya brott eller i övrigt allvarligt misskött sig. 

Hur stor betydelse återfallsrisken ska ha i varje enskilt fall bör enligt propositionen 

sammanhänga med frågan om hur säkra bedömningar som kan göras i just det specifika fallet. 

Bedömningen kommer således att variera från fall till fall. För att återfallsrisken ska ha 

betydelse krävs dock att det är frågan om återfall i allvarlig brottslighet. Det finns emellertid 

ingen definition i förarbetena över vad som är allvarlig brottslighet och vad som inte är det. 

Om risken bedöms vara konkret och beaktansvärd anses detta utgöra skäl för att avslå 

ansökan och är således ett absolut hinder mot ett bifall av ansökan. Vad som närmare avses 

med en konkret och beaktansvärd risk framgår inte heller i förarbetena mer än att det är en 

lägre grad av risk än en ”påtaglig” sådan. 56 

Det fjärde och femte kriteriet handlar om den dömdes skötsamhet under verkställighetstiden 

samt om dennes ansträngningar till att främja sin anpassning i samhället. Genom att skapa 

förutsättningar för den dömde anses motivationen hos denne kunna främjas till att bl.a. verka 

54 

Prop. 2005/06:35 s. 38 och 60. 

55 

Se mer om denna skyldighet under avsnitt 4.3. 

56 

Prop. 2005/06:35 s. 38-40 och 60. 

18

för en positiv utveckling. I propositionen anges att skötsamhet i sig dock inte särskilt ska 

beaktas, utan vad som har betydelse är om den dömde åsidosatt vad som gäller för 

verkställigheten. Vidare ska det inte handla om enstaka regelbrott. Detta förklaras av att 

verkställighetssituationen för en livstidsdömd och en person som sitter i fängelse på bestämd 

tid skiljer sig åt samt att den livstidsdömde avtjänat lång tid när omvandlingsprövningen sker. 

Exempel på misskötsamhet som kan ha betydelse är rymningar, rymningsförsök, våld eller 

hot mot tjänsteman eller medintagen vilka inte lett till åtal, misskötta permissioner samt 

missbruk. Av betydelse är också när under verkställighetstiden överträdelsen skett. Har 

överträdelsen skett tidigt har domstolen större möjlighet att bortse från detta. I propositionen 

uttalas t.o.m. att huvudregeln ska vara att tidiga överträdelser inte tillmäts betydelse. Likaså är 

huvudregeln att enstaka regelbrott som varit mindre allvarliga inte ska ha betydelse för 

utgången. Har den dömde allvarligt misskött sig kan detta däremot leda till att ansökan avslås. 

När det sedan gäller kriteriet om den dömde medverkat till att främja sin anpassning i 

samhället uttalas i propositionen att detta kriterium bör ges en vid tillämpning och att 

bedömningen ska ta hänsyn till den dömdes personliga förutsättningar. Faktorer som vägs in 

här är den dömdes agerande för att positivt påverka sin situation genom exempelvis 

deltagande i något program, men även medverkande i kriminalvårdens utslussningsarbete är 

något som ska tas med i bedömningen. 57 Vilka typer av program som förarbetena syftar på 

framgår dock inte. 

Hur dessa kriterier förhåller sig till varandra och vilken tyngd som enskilda kriterier har ska 

enligt propositionen avgöras i de enskilda fallen. En helhetsbedömning ska göras för att kunna 

besvara frågan om det finns skäl att frångå det straff som ursprungligen utdömts. 58 

Utredningen som propositionen bygger på uttalade att en helhetsbedömning visserligen bör 

göras, men att det begångna brottet, omständigheterna kring detta samt den tid som den 

dömde har avtjänat bör väga tyngst. Utredningen menade att en jämförelse mellan brottets 

svårhet samt den tid som avtjänats gör livstidsstraffet bättre anpassat till det övriga 

straffsystemet. 59 Att dessa kriterier generellt skulle ha tyngre vikt än övriga kriterier tycks 

dock inte, i enlighet med vad som ovan anförts om regeringens syn på kriteriernas inbördes 

förhållanden, vinna stöd i propositionen. En helhetsbedömning för varje enskilt fall tycks 

57 

Prop. 2005/06:35 s. 40-41 och 60. 

58 

Prop. 2005/06:35 s. 60. 

59 

SOU 2002:26 s. 140-141 och 176. 

19

snarare vara vad regeringen förespråkar. Däremot ger regeringen vissa riktlinjer i de 

uttalanden som görs om de olika kriterierna. Exempelvis går det att utläsa att en huvudregel 

ska vara att svårare brott ges längre verkställighetstid än mindre svåra brott, samt att 

förekomsten av en konkret och beaktansvärd återfallsrisk ska leda till avslag av ansökan. 

Vidare kan allvarlig misskötsamhet leda till att ansökan avslås. Vilket kriterium som får störst 

betydelse kommer således att bero på hur omständigheterna i varje enskilt fall ser ut. Dock 

kan noteras att det bara finns ett kriterium som är ett absolut hinder mot bifall för det fall det 

bedöms negativt och det är det kriterium som handlar om återfallsrisken. 

4.5. Regler kring straffets längd 

När domstolen har kommit fram till att det föreligger förutsättningar för att omvandla 

livstidsstraffet till ett tidsbestämt straff är nästa steg att bestämma hur långt detta straff ska bli. 

Vilken tid livstidsstraffet ska omvandlas till ska avgöras efter en bedömning av vissa i lagen 

stadgade kriterier. Vad som ska beaktas är enligt 4 § 3 st. OmvL hur lång tid den dömde har 

avtjänat, reglerna för villkorlig frigivning samt den dömdes behov av underlättande åtgärder 

för övergången till ett liv i frihet. Tanken med denna regel är bl.a. att den dömde genom 

samarbete med Kriminalvården ska hinna få goda frigivningsförberedande åtgärder innan 

frigivningen. Enligt regeringens mening bör det normala vara att livstidsdömda behöver en 

relativt lång utslussningstid. Denna tid ska dock beräknas utifrån den dömdes behov av 

stödåtgärder och måste således avgöras från fall till fall. Om exempelvis ett beslut om 

utvisning föreligger kan detta innebära att utslussningstiden bör bli kortare. 60 I samma 

bestämmelse föreskrivs också en begränsning som innebär att det omvandlade livstidsstraffet 

inte får understiga det antal år som en person kan få som längsta tidsbestämda straff, vilket 

enligt nuvarande ordning är 18 år. 61 Att det finns en nedre gräns på det antal år ett 

livstidsstraff kan omvandlas till motiverades i propositionen med att livstidsdömda inte bör 

kunna friges före de som sitter i fängelse på längsta tidsbestämda tid, samt att livstidsstraffen i 

nådeärenden har kommit att omvandlas till tidsbestämda straff på minst 18 år. Regeringen 

framhåller i propositionen att den nya ordningen inte är tänkt att innebära någon ändring i den 

tid som livstidsdömda har kommit att avtjäna genom nådeinstitutet, vilket den senaste tiden i 

regel har inneburit tidsbestämda straff på 18-25 år. Samtidigt påpekar regeringen att det dock 

60 

Prop. 2005/06:35 s. 41 och 61. 

61 

Det längsta tidsbestämda straffet blir 18 år om i enlighet med 26 kap. 2-3 §§ BrB både maxsituationen för 

flerfaldig brottslighet föreligger samt även vissa återfallssituationer . 

20

finns flera fall där livstidsdömda avtjänar mer än 25 år. 62 Här kan nämnas att HD i beslut 

fattade den 21 maj 2008 har tolkat regeringens utgångspunkt i denna fråga som att 

omständigheterna bakom straffmätningen ska utgöra grunden för vart inom detta intervall det 

tidsbestämda straffet slutar, men att dessa endast kan leda till en grov kategorisering inom 

intervallet. HD menar att 21 års fängelse kan väljas de gånger brottstypen och 

svårighetsgraden i fallet gör att 18 års fängelse inte anses som en tillräcklig påföljd. 24 års 

fängelse anses bara komma i fråga när särskilt försvårande omständigheter föreligger. 63 

5. Omvandlingslagen i rättstillämpningen 

5.1. Bakgrund 

Sedan OmvL trädde i kraft i november 2006 hade Örebro tingsrätt i början av december 2008 

fattat 36 beslut angående tidsbestämning av livstidsstraff. Av dessa är 15 bifall och 21 avslag. 

Samtliga avslag utom två har överklagats och av bifallen har åklagaren överklagat två. 64 

I denna del av uppsatsen ska Örebro tingsrätts tio senaste bifall och tio senaste avslag 

analyseras utifrån några utvalda frågor. Ett urval har således gjorts angående antalet beslut 

som använts i uppsatsen och förklaringen till detta har lämnats under avsnitt 1.4. ovan. 

Analysen i detta avsnitt görs för att det ska vara möjligt att utreda hur Örebro tingsrätt har 

tillämpat OmvL. En sådan studie är intressant eftersom det, som framgick av uppsatsens 

introduktionsavsnitt, finns lagstadgade kriterier som domstolen särskilt ska beakta vid 

omvandlingsprövningen, men där det dels kan tillkomma ytterligare kriterier och där dels 

kriteriernas vikt i förhållande till varandra enligt förarbetena ska avgöras i det enskilda fallet. 

Tanken är därför att frågorna som analysen utgår från ska klargöra vilka omständigheter 

domstolen beaktar i sin prövning, hur domstolen gör när den bedömer enskilda kriterier och 

hur dessa förhåller sig till varandra. Vidare är det intressant att utreda hur domstolen gör när 

den bestämmer tiden för det omvandlade straffet. 

De frågor som analysen utgår från är till en början hur domstolen gör när den bedömer de 

lagstadgade kriterierna. Här är det intressant att utreda hur domstolen går tillväga när den 

62 

Prop. 2005/06:35 s. 35 och 42. 

63 

Högsta domstolen, mål Ö 2182-07, Ö 2993-07 och Ö 3016-07. 

64 

Information från registrator på Örebro tingsrätt via e-mail den 1-2 december 2008. 

21

estämmer om ett enskilt kriterium är uppfyllt eller inte, vilka faktorer som beaktas och hur 

domstolen förhåller sig till sitt beslutsunderlag. I denna del kan tänkas att domstolen för vissa 

kriterier har kommit att ge särskild vikt åt några utvalda faktorer vid bedömningen av 

kriterierna och tanken är i så fall att dessa ska redovisas. En annan fråga är om domstolen i 

omvandlingsprövningen väger in andra omständigheter än de lagstadgade och vilka 

omständigheter dessa i så fall är. Ytterligare en fråga är hur domstolen har vägt de olika 

lagstadgade kriterierna samt andra eventuella omständigheter mot varandra. Av intresse här är 

därför bl.a. att undersöka om det finns någon eller några omständigheter som kommit att få 

mer tyngd i jämförelse med andra, och vad utfallen har kommit att bli vid olika kombinationer 

av dessa. En sista fråga är hur domstolen, för det fall den har beslutat att bifalla en ansökan, 

har gjort när den har bestämt vilken tid som livstidsstraffet ska omvandlas till. 

Som en bakgrund till analysen i avsnitt 5.3. kan nämnas att samtliga beslut som granskats 

avser manliga sökanden. Detta är i och för sig inte särskilt anmärkningsvärt med tanke på att 

det antal livstidsdömda som är kvinnor är marginella jämfört med hur många som är män, 

men som ändå är en omständighet som bör beröras då kvinnliga livstidsdömda faktiskt finns. 

Vidare kan nämnas att samtliga sökanden har dömts för brottet mord, dit även bl.a. försök och 

medhjälp till mord inräknas, men att livstidsdomen i flera fall även omfattar annan 

brottslighet. 65 Antalet mord som livstidsdomarna omfattar varierar, men det vanligaste är att 

sökanden har begått ett mord, antingen som enda brott eller i kombination med annan 

brottslighet. I fyra fall har sökanden begått två mord. 66 I materialet ingår dessutom två fall 

som får betraktas som avvikande från övriga fall eftersom dessa antingen präglas av ett stort 

antal mord och/eller försök till mord samt i ett av fallen även annan omfattande grov 

brottslighet. Det ena fallet 67 avser sju mord och tre mordförsök och det andra fallet 68 bl.a. ett 

mord, åtta mordförsök och åtta grova rån. Båda dessa har fått stor medial uppmärksamhet och 

har i dessa sammanhang betecknats ”Flink-fallet” och fallet om ”lasermannen”. Dessa fall har 

inte handplockats för att ha med i uppsatsen, utan de ingår i mitt material eftersom de tillhör 

de senaste besluten. Ingen särskild fokus har lagts på dessa fall, och detta speciellt eftersom 

de på grund av sina sällsynta omständigheter inte är representativa i jämförelse med 

65 

Exempel på andra brott än mord som livstidsdomarna omfattar är mordbrand, grov misshandel och olaga hot. 

Se exempelvis Örebro tingsrätts mål B 1211-07, B 1900-07 och B 2049-07. 

66 

Örebro tingsrätt, mål B 1211-07, B 3839-06, B 2255-07 och B 387-07. 

67 

Örebro tingsrätt, mål B 300-08. 

68 


22

livstidsdomarna i övrigt. Samtidigt är fallen intressanta att analysera bl.a. eftersom det kan 

tänkas att domstolens bedömning ställs på sin spets i fall som dessa. Utöver nyss nämnda fall 

bör även nämnas att det finns två andra fall i materialet som får betraktas som något 

avvikande från övriga då dessa avser terroristbrott. 69 Männen i dessa fall är kopplade till 

varandra och det handlar om bombattentat i Köpenhamn och Amsterdam. Som övrig 

information kan även nämnas att det i materialet ingår fyra fall där det i samband med 

livstidsdomen har förordnats om utvisning. 70 

För att ge läsaren en uppfattning om hur omvandlingsprövningen går till har jag valt att i 

avsnitt 5.2. ingående redogöra för två av de granskade besluten. Först i avsnittet därefter 

kommer den analys som talats om ovan. Jag har för den ingående redogörelsen valt ut ett 

bifall och ett avslag för att visa hur respektive ärende kan se ut. Tanken med dessa 

redogörelser är att ge exempel på hur domstolen gör när den prövar omvandlingsärenden, 

exempelvis genom att visa hur den resonerar kring de lagstadgade kriterierna samt vad som 

framgår av det beslutsunderlag domstolen har till sitt förfogande. Vid genomgången av 

avgörandena har jag därför valt att ha med en kort redogörelse över den brottslighet som 

livstidsdomen omfattar, den utredning som domstolen haft som underlag för sin prövning och 

i stora drag vad som framkommit av denna samt domstolens resonemang kring varför ett 

ärende ska bifallas eller avslås. De två fall som jag har valt att redogöra för har valts eftersom 

de är representativa i förhållande till övriga beslut i så mån att fallen avser sökanden som gjort 

sig skyldiga till ett eller två mord och domstolen utförligt redovisar skälen för sina beslut. 

5.2. Ett bifall och ett avslag som exempel på omvandlingsprövningen 

Bifallet – beslut fattat den 16 januari 2008 

Den sökande mannen dömdes i augusti 1989 för ett mord och ett olaga hot. Det mord som 

mannen hade gjort sig skyldig till hade begåtts genom att han hade stuckit en kniv i hjärtat på 

en person utanför en restaurang, och det olaga hotet handlade om att mannen framfört hot till 

en kvinna om att döda hennes sambo. Mannen hade före livstidsdomen dömts 1983 och 1987 

69 

Örebro tingsrätt, mål B 3950-07 och B 4577-06. 

70 


23

för bl.a. misshandel, olaga hot och narkotikabrott. Vidare beslutades 1999 om besöksförbud 

för honom mot en kvinna. 71 

Utredningen i ärendet bestod av livstidsdomen, yttranden från Kriminalvården respektive 

Rättsmedicinalverket, sökandens åberopade handlingar samt ett muntligt förhör med denne. 

Av Kriminalvårdens utlåtande framgår bl.a. att mannen är beroende av alkohol och narkotika, 

att han under verkställigheten varit sysselsatt med arbete, att han deltar i en datakurs samt att 

han har deltagit i ett tolvstegsprogram och i en samtalsgrupp för livstidsdömda. Mannen har 

fått goda omdömen för sina arbetsprestationer, sitt deltagande i programverksamheterna och 

för hur han har uppfört sig mot personal och medintagna. Han har till och från haft 

psykologkontakt och har haft ett stort antal permissioner, både på egen hand samt sådana som 

varit förenade med villkor om bevakning. Permissionerna förenades med villkor om 

bevakning efter att mannen, som vid tillfället var berusad, misstänkts för grov stöld alternativt 

inbrottsförsök under en permission 1997 och därför gripits av polis. Sedan år 2000 har 

mannen dock haft permissioner på egen hand och i samband med dessa endast blivit 

rapporterad vid ett tillfälle, år 2007, då denne försummade att ringa upp anstalten inom 

föreskriven tid. När det gäller misskötsamhet i övrigt framgår att mannen rapporterats vid ett 

flertal tillfällen, bl.a. för att han har rökt cannabis, haft positiva urinprov avseende THC, 

amfetamin och opiater samt att han vid ett tillfälle deltagit i slagsmål. Flera 

psykologutlåtanden har gjorts under verkställighetstiden vilka har bedömt att mannen har viss 

psykiatrisk problematik samt även bedömningar avseende hans återfallsrisk där 

bedömningarna varierat från låg till medelhög sådan. Rättsmedicinalverket gjorde i sitt 

utlåtande bedömningen att återfallsrisken för våldsbrottslighet är medelhög. Den av sökanden 

åberopade handlingen är ett utlåtande från den verksamhetschef och psykolog som har avtal 

med Kriminalvården och som driver den gård och det arbetskollektiv där mannen sedan en tid 

har spenderat sina permissioner. I utlåtandet beskrivs mannen som välfungerande under 

vistelserna. 72 

Domstolen inledde sin prövning med att bedöma de i 4 § 1 st. OmvL lagstadgade kriterierna 

och behandlade först det kriterium som handlar om huruvida sökanden åsidosatt vad som 

gäller för verkställigheten. Domstolen poängterar här att stor hänsyn måste tas till att mannen 

71 

Örebro tingsrätt, mål B 2049-07, s. 2-3. 

72 

Örebro tingsrätt, mål B 2049-07, s. 5-11 och 13-14. 

24

har en verkställighetstid på drygt 19 år och att det är osannolikt att ingen form av 

misskötsamhet skulle ha skett under denna tid. I mannens fall handlar det om ett tjugotal 

rapporter varav flertalet av dessa avser intag av narkotika. Enligt domstolen måste dock 

beaktas att faktiskt narkotikaintag endast kunnat fastslås i ett relativt begränsat antal fall, att 

flera av dessa åsidosättanden begåtts för många år sedan samt att det gått nästan tre år sedan 

mannens senaste narkotikaintag. Vidare måste hänsyn tas till de goda omdömen som mannen 

fått för sitt uppträdande samt att han nästintill undantagsfritt skött de ca 200 permissioner han 

haft. Domstolens helhetsbedömning blir därför att mannen inte åsidosatt vad som gäller för 

verkställigheten. Därefter övergår domstolen till att bedöma det kriterium som handlar om 

huruvida sökanden medverkat till att främja sin anpassning i samhället och fann att så var 

fallet. Detta anses bl.a. följa av mannens deltagande i programverksamhet, hans 

arbetsprestationer samt att han haft psykologkontakt. Domstolen tillägger dock att mannen 

möjligen kunnat arbeta mer med att utöka sitt sociala nätverk. När det sedan gäller kriterierna 

som handlar om den tid som mannen avtjänat samt omständigheterna bakom straffmätningen 

bedömer domstolen att mordet som mannen gjort sig skyldig till präglas av ett mycket 

betydande straffvärde, men att mannen i jämförelse med detta straffvärde har avtjänat 

tillräcklig tid. Slutligen gör domstolen en bedömning av det kriterium som handlar om 

huruvida en konkret och beaktansvärd risk för återfall i allvarlig brottslighet föreligger. 

Domstolen uttalar inledningsvis att även om prövningen ska utgå från de förhållanden som 

föreligger vid tidpunkten för denna prövning, kan även de äldre gjorda riskbedömningarna få 

viss betydelse. Av de riskbedömningar som gjorts under verkställigheten har framkommit att 

mannen lider av viss psykisk problematik och att han har ett alkohol- och narkotikaberoende. 

Någon större behandling för den psykiska problematiken tycks inte ha förekommit, men 

domstolen menar att mannens psykiska tillstånd ändå inte ska ha någon stor betydelse vid 

prövningen eftersom han inte under hela verkställigheten, förutom vid ett tillfälle 1991, 

uppvisat något aggressivt beteende. Vidare anser domstolen att det inte är visat att mannen 

lider av ett alkohol- eller narkotikaberoende. Detta bl.a. eftersom mannen druckit alkohol 

endast en gång under verkställigheten och inte efter det att han deltagit i tolvstegsprogrammet, 

samt att hans narkotikaintag endast kunnat fastslås i ett relativt begränsat antal fall och inte 

efter år 2005. Ytterligare en omständighet som vägs in är att mannen i och med att han valt att 

ha sina permissioner på ett arbetskollektiv anses förbereda sig för ett liv i frihet. Vid en 

helhetsbedömning av vad som framkommit av utredningen finner domstolen att detta 

kriterium får ett positivt utfall, d v s att återfallsrisken inte är konkret och beaktansvärd. 

Domstolen uttalar därefter att det i detta fall inte finns några andra omständigheter utöver de 

25

lagstadgade som bör vägas in i omvandlingsprövningen. Den samlade bedömningen av de 

genomgångna kriterierna blir att mannens ansökan ska bifallas och livstidsstraffet omvandlas 

till ett tidsbestämt straff på 33 år. Utslussningstiden blir därmed ca 3 år. 73 

Avslaget – beslut fattat den 23 maj 2008 

Den sökande mannen dömdes i november 1982 för två mord, grovt hemfridsbrott och grov 

mordbrand. Tillsammans med några andra personer hade mannen nattetid begett sig till det 

ena offrets bostad, brutit sig in i denna och sedan på egen hand mördat de två offren genom 

grov misshandel med kofot samt kniv. Efter morden anlade mannen brand i bostaden, vilket 

bl.a. resulterade i stora egendomsskador samt fara för boende personer i fastigheten. Utöver 

dessa begångna brott omfattar livstidsstraffet även senare brottslighet som mannen dömts för. 

I oktober 1996 dömdes han för olaga hot, i maj 1998 för grov skadegörelse och narkotikabrott 

samt i september 2007 för bestickning. 74 

Utredningen i ärendet bestod av livstidsdomen, yttranden från Kriminalvården, 

Rättsmedicinalverket och Socialstyrelsen, sökandens åberopade handlingar, muntligt förhör 

av denne samt övriga inkomna upplysningar. Av Kriminalvårdens utlåtanden framgår att 

mannen före brottstillfället dömts för ett flertal andra brott, främst vålds- och egendomsbrott, 

att han förnekar missbruksproblematik men att behandling i denna riktning borde bli aktuell 

samt att han bl.a. lider av psykopati. Mannen deltar sedan september 2007 i ett kognitivt 

beteendeorienterat behandlingsprogram och har tidigare genomgått programmet ART 

(Aggression Replacement Training). Eftersom mannen numera är pensionär arbetar han inte. 

Han har aldrig haft permission på egen hand då de få permissioner som genomförts alltid 

åtföljts av personal. Vidare har mannen gjort sig skyldig till flertalet fall av misskötsamhet. 

Denna misskötsamhet har bl.a. bestått i den brottslighet som han begått under verkställigheten 

och dömts för, flera fall av olämpligt uppträdande mot personal åren 2004 och 2007, vägran 

att lämna urinprov för droganalys samt permissionsmissbruk år 2006 i form av att han druckit 

öl. Rättsmedicinalverket gjorde bedömningen att medelhög risk för återfall i våldsbrott 

förelåg. Denna bedömning anges dock vara något osäker eftersom mannen tillbringat sällsynt 

lång tid i anstalt utan att på egen hand ha vistats i frihet. 75 I det av domstolen inhämtade 

73 

Örebro tingsrätt, mål B 2049-07, s. 19-24. 

74 

Örebro tingsrätt, mål B 3839-06, s. 2-6 

75 

Örebro tingsrätt, mål B 3839-06, s. 7-11 och 13. 

26

yttrandet från Socialstyrelsen framgår att styrelsen liksom Rättsmedicinalverket bedömer 

återfallsrisken som medelhög. De av sökanden åberopade handlingarna består av ett intyg från 

KRIS om dess kontakt med mannen och deras villighet att samarbeta med honom i framtiden, 

samt brev från brodern om mannens utveckling. I övrigt framkommer att Kriminalvården 

kontaktat domstolen i mars 2008 angående att mannen misstänks för ny brottslighet och att 

förundersökning inletts avseende vissa av dessa brott. 76 

Domstolen började sin prövning med att bedöma de i 4 § 1 st. OmvL lagstadgade kriterierna 

som handlar om den tid som mannen avtjänat samt omständigheterna bakom straffmätningen. 

Enligt domstolen präglas den begångna brottsligheten av ett högt straffvärde och 

omständigheterna kring denna är särskilt försvårande. Domstolen nämner bl.a. mannens 

hänsynslösa tillvägagångssätt vid mordens utförande samt att även stor del av övrig 

brottslighet som omfattas av livstidsdomen har ett högt straffvärde. Därefter konstaterar 

domstolen att mannen som har avtjänat nästan 26 år har avtjänat mer tid än vad som, enligt 

HD, generellt ska anses gälla för brottslighet med särskilt försvårande omständigheter, 

nämligen 24 år. För nästa kriterium bedömde domstolen att mannen bl.a. genom deltagande i 

programverksamhet medverkat till att främja sin anpassning i samhället, även om han anses 

ha kunnat göra mer. Däremot finner domstolen att mannen åsidosatt vad som gäller för 

verkställigheten. Det gäller inte bara den allvarliga brottslighet som mannen gjort sig skyldig 

till under verkställigheten, utan också övrig allvarlig misskötsamhet som framkommit av 

utredningen. Flera av dessa, exempelvis flera fall av hot mot personal, har utförts bara några 

år före prövningen. Dessutom bedömer domstolen att en konkret och beaktansvärd risk för 

återfall i allvarlig brottslighet föreligger. Det som domstolen trycker på är att återfallsrisken i 

detta specifika fall inte tillförlitligt går att bedöma annat än för en mycket nära framtid och att 

risk för återfall då faktiskt föreligger. Domstolen stödjer sig här på ett yttrande som 

Socialstyrelsen inhämtat av sitt vetenskapliga råd i rättspsykiatri och lagt som grund för sin 

bedömning, av vilken det framgår att det inte är möjligt att bedöma återfallsrisken i ett längre 

perspektiv när personen i fråga inte har kunnat visa en längre tids socialt stabilt beteende, 

något som inte ansågs vara fallet med sökanden. Enligt domstolen bör en riskbedömning 

normalt avse en längre tidsperiod än som är möjligt i detta fall och att denna omständighet gör 

att detta kriterium ska bedömas försiktigt. Omständigheter som leder till att domstolen 

bedömer att kriteriet får ett negativt utfall är bl.a. att mannen är tungt kriminellt belastad och 

76 Örebro tingsrätt, mål B 3839-06, s. 15-17. 

27

har en kriminell livsstil vilket gör att hans möjlighet att bryta detta mönster kan ifrågasättas, 

samt det som framgått av Rättsmedicinalverkets och Socialstyrelsens utlåtande om övriga 

riskfaktorer, exempelvis hans personlighetsdrag. Däremot får den inledda förundersökningen 

mot sökanden ingen betydelse för prövningen. Domstolen finner att ansökan ska avslås mot 

beaktande av den allvarliga misskötsamhet som begåtts samt att risk för återfall föreligger. 77 

5.2.1. Kommentar 

Dessa två fall visar hur en omvandlingsprövning går till. Det enda som skiljer ett bifall från 

ett avslag är utfallen av kriterierna, men själva prövningen går till på likadant sätt. Vilket 

material som ingår i domstolens beslutsunderlag kan i någon mån skilja sig åt mellan olika 

fall, men oftast består det av livstidsdomen, yttrande från Kriminalvården angående 

sökandens verkställighetstid och annan information som Kriminalvården har, yttrande från 

Rättsmedicinalverket med bedömning av sökandens återfallsrisk, handlingar åberopade av 

sökanden samt ett muntligt förhör av sökanden. Vid omvandlingsprövningen börjar 

domstolen oftast med att gå igenom de lagstadgade kriterierna, och undersöker därefter om 

det finns andra omständigheter att beakta. De beslut som domstolen tar är alltid motiverade. 

5.3. Analys av de tio senaste bifallen och tio senaste avslagen 

5.3.1. Bedömningen av de lagstadgade kriterierna 

Den dömdes avtjänandetid och omständigheterna till grund för straffmätningen 

I detta avsnitt ska analyseras hur domstolen gör när den bedömer kriterierna som finns 

lagstadgade i 4 § 1 st. OmvL. När det först gäller de kriterier som handlar om den tid som den 

dömde har avtjänat samt omständigheterna som legat till grund för straffmätningen, gör 

domstolen i samtliga fall en jämförelse mellan brottslighetens straffvärde och den tid som den 

dömde avtjänat för att bestämma om dessa kriterier talar för eller mot ett bifall av ansökan. 

Dessa två kriterier har enligt domstolen ett nära samband och det är därför de prövas i 

förhållande till varandra. Vad detta samband beror på är vad som uttrycks i förarbetena om att 

livstidsdömda kan ha dömts för olika typer av brott och svårighetsgrader, och att svårare brott 

ska ge ett längre straff än mindre svåra brott. En bedömning av brottslighetens straffvärde 

måste därför göras som sedan jämförs med den dömdes avtjänandetid och med tidigare 

prövade omvandlingsärenden. Om den dömde inte anses ha avtjänat tillräcklig tid är detta en 

77 Örebro tingsrätt, mål B 3839-06, s. 22-27. 

28

omständighet som i så fall talar mot ett bifall av ansökan, medan det motsatta förhållandet 

talar för ett bifall. 78 

Av de 20 granskade besluten har domstolen bedömt att sökanden, i förhållande till 

brottslighetens straffvärde och tidigare avgjorda omvandlingsärenden, avtjänat tillräcklig tid i 

tio fall. 79 Nio av dessa är bifallsbeslut. I det tionde bifallsbeslutet bedömde domstolen dock 

att det fanns viss grund för att sökanden hade avtjänat tillräcklig tid varför utfallet av dessa 

kriterier inte var klart negativa i detta fall. 80 Av avslagsbesluten har domstolen således i nio 

av tio fall bedömt att sökanden inte har avtjänat tillräcklig tid. 81 

Hur lång tid som de olika sökandena har avtjänat när de ansöker om omvandling varierar. I de 

tio beslut där sökandena bedömdes ha avtjänat tillräcklig tid har dessa avtjänat ett straff på 

mellan ca 13 - 26 år vid domstolsprövningen. Sex av tio av dessa har en avtjänandetid på mer 

än 18 år. Övriga har en avtjänandetid på ca 13 år, 13.5 år, 14 år och 15 år. I det beslut där 

domstolen ansåg att det fanns viss grund för att sökanden hade avtjänat tillräcklig tid hade 

sökanden avtjänat knappt 18 år och 11 månader. När det sedan gäller de nio fall där sökanden 

inte anses ha avtjänat tillräcklig tid har dessa avtjänat ett straff på mellan ca 11 – 16 år. Fem 

av dessa har en avtjänandetid som ligger på kortare tid än 12.5 år. Av dessa uppgifter kan 

konstateras att de som anses ha avtjänat tillräcklig tid i snitt har en högre avtjänandetid än de 

som inte anses ha gjort det. Samtidigt finns det flera fall där avtjänandetiden för de som anses 

ha avtjänat tillräcklig tid befinner sig inom samma tidsspann som de som inte har det. Fyra av 

tio som har avtjänat tillräcklig tid har som visats en avtjänandetid som understiger 16 år, 

vilket är där samtliga fall med otillräcklig avtjänandetid ligger. Vad som bestämmer om en 

sökande anses ha avtjänat tillräcklig tid måste därför förstås som att det är mer än bara hur 

lång tid som avtjänats. Som framgått tidigare måste avtjänandetiden jämföras med 

brottslighetens straffvärde och tidigare avgjorda fall. 

78 

Se exempelvis Örebro tingsrätt, mål B 2048-07 s. 20-21 och B 387-07 s. 20. 

79 

Örebro tingsrätt, mål B 4883-07, B 4132-07, B 2049-07, B 1211-07, B 1900-07, B 4577-06, B 3829-06, 

B 3890-06, B 4459-06 och B 3839-06. 

80 


81 


B 4055-07 och B 3530-07. 

29

När det gäller bedömningen av straffvärdet har domstolen, i de fall den specificerat detta, 

bedömt att samtliga fall utom ett har präglats av ett straffvärde som är mycket betydande eller 

synnerligen högt. 82 Det enda fall där straffvärdet bedöms annorlunda är ett av de fall som i 

avsnitt 5.1. beskrevs innehålla särskilda omständigheter i och med det höga antal 

mord/mordförsök sökanden gjort sig skyldig till. I detta fall, där sökanden bl.a. dömdes för ett 

mord och åtta mordförsök, bedömer domstolen straffvärdet som mer än synnerligen högt. 83 

När det sedan gäller det andra fallet som präglas av särskilda omständigheter, där sju mord 

och tre mordförsök begicks, specificerar domstolen inte straffvärdet utan nöjer sig med att 

förklara att fallet präglas av mer än särskilt försvårande omständigheter. 84 I ytterligare fyra 

fall har domstolen inte närmare specificerat straffvärdet utan istället bestämt det antal år som 

straffvärdet motsvarar, konstaterat att sökanden avtjänat mer tid än som motsvaras av 

straffvärdet eller uttalat att bara straffvärdet för brottsligheten exklusive mordet är betydande, 

varför det samlade straffvärdet är ännu högre. 85 Det handlar således om fem fall där 

domstolen inte närmare har specificerat brottslighetens straffvärde och fyra 86 av dessa avser 

de beslut som har tagits efter HD:s uttalanden i maj 2008 om hur omständigheterna bakom 

straffmätningen ska utgöra grunden för det tidsintervall som, enligt förarbetena, 

omvandlingsärendena normalt ska hålla sig inom. 87 Domstolen har i dessa fall hänvisat till 

HD:s uttalanden och utgått från dessa när den har bestämt hur omständigheterna i fallen ska 

bedömas. Straffvärdena preciseras inte, men istället utreder domstolen hur brottslighetens 

svårighetsgrad och karaktär i de olika fallen förhåller sig till den grova kategorisering som 

HD lagt fram avseende den tid som normalt ska gälla beroende på hur svåra omständigheterna 

i fallet är. I ett fall uttalar domstolen exempelvis att brottslighetens straffvärde motsvaras av 

21 års fängelse, vilket innebär att domstolen utifrån HD:s terminologi har bedömt att 

omständigheterna i fallet inte har varit särskilt försvårande men att omständigheterna 

samtidigt varit svåra nog för att 18 års fängelse inte skulle vara ett tillräckligt straff. 88 I ett 

annat fall bedömer domstolen att omständigheterna är särskilt försvårande, varför de 26 år 

82 


B 4459-06, B 2978-07, B 2255-07, B 2048-07, B 387-07, B 1233-07 och B 4244-06. 

83 

Örebro tingsrätt, mål B 3530-07 s. 26. 

84 


85 

Örebro tingsrätt, mål B 4883-07 s. 16, B 4132-07 s. 19, B 3839-06 s. 22-23 och B 4055-07 s. 9. 

86 


87 

Dessa uttalanden har redogjorts för i avsnitt 4.5. 

88 


30

som sökanden har avtjänat bedöms vara mer än tillräckligt. 89 I ytterligare ett beslut uttalar 

domstolen att mer än särskilt försvårande omständigheter föreligger, varför ett tidsbestämt 

straff måste överstiga den gräns på 24 år som HD satt för fall som präglas av särskilt 

försvårande omständigheter. Omständigheterna bedöms vara mer än särskilt försvårande efter 

en jämförelse av det aktuella fallet med ett fall som HD bedömt präglas av särskilt 

försvårande omständigheter, varvid Örebro tingsrätt anser att mannens brottslighet i form av 

sju mord och tre mordförsök inte kan falla in under samma kategori som det fall HD prövat. 90 

Det kan således konstateras att sedan HD gjorde sina uttalanden i maj 2008 tycks Örebro 

tingsrätt ha övergått till att inte närmare specificera straffvärdet. Vad domstolen tycks göra är 

istället en bedömning av straffvärdet utan att specificera detta straffvärde, och sedan utifrån 

omständigheternas svårighetsgrad bedöma vilken tid som straffvärdet motsvaras av. När det 

gäller det beslut som togs innan HD:s uttalanden säger domstolen att straffvärdet för 

brottsligheten exklusive mordet är betydande, vilket innebär att även om domstolen inte 

närmare preciserar brottslighetens sammanlagda straffvärde är det tydligt att den använder 

den terminologi som användes innan HD:s uttalanden och åtminstone en del av straffvärdet 

preciseras. 91 

Det tycks finnas ett samband mellan de fall där straffvärdet bedöms vara mycket betydande 

respektive synnerligen högt. I samtliga fall där domstolen har bedömt att straffvärdet är 

mycket betydande har sökanden begått ett mord, antingen som enda brott eller i kombination 

med annan brottslighet. 92 När domstolen däremot har bedömt att straffvärdet är synnerligen 

högt har fallen innefattat sökanden som antingen har begått två mord, som enda brottslighet 

eller i kombination med annan, eller terrorismbrott. 93 Antalet mord som har begåtts och 

vilken typ av brottslighet sökanden har gjort sig skyldig till, exempelvis terrorismbrott, har 

därför betydelse för domstolens bedömning av hur högt straffvärdet är. Att dessa 

omständigheter har betydelse för bedömningen av straffvärdet betyder inte att de är helt 

avgörande. Det går dock inte att komma ifrån att det finns ett mönster mellan nyss nämnda 

beslut. Härutöver kan nämnas att domstolen vid bedömningen av straffvärdet har nämnt vissa 

89 

Örebro tingsrätt, mål B 3839-06 s. 22-23. 

90 


91 


92 


B 1233-07 och B 4244-06. 

93 

Örebro tingsrätt, mål B 3950-07, B 1211-07, B 4577-06, B 2255-07 och B 387-07. 

31

omständigheter som får betydelse, nämligen bl.a. att mordet varit planlagt, att det utförts på 

ett rått eller grymt sätt, att offret av olika anledningar har varit försvarslöst samt att offret 

måste ha upplevt dödsångest och lidande. 94 Hur dessa omständigheter får betydelse framgår 

inte mer än att de bidrar till att brottets svårighetsgrad blir högre. Det kan dock konstateras att 

dessa omständigheter inte tycks ha haft någon avgörande betydelse för bedömningen av 

straffvärdet. Detta blir tydligt eftersom de fall som bedömts ha ett mycket betydande eller 

synnerligen högt straffvärde undantagslöst har haft antal mord eller terrorismbrottet 

gemensamt, oavsett nyss nämnda omständigheter. Det förekommer således grymma mord 

både bland de fall som bedöms ha ett mycket betydande straffvärde och ett synnerligen högt 

sådant, utan att detta har påverkat straffvärdets svårighetsgrad. Vidare är variationerna mellan 

vilka omständigheter som föreligger i de olika fallen stora, utan att det har påverkat 

straffvärdets svårighetsgrad. Här kan nämnas att bland de fall som präglas av ett mycket 

betydande straffvärde finns mord av alla dess slag, där endast antalet mord är den 

gemensamma nämnaren. I dessa fall handlar det om offer som har blivit överkörda, 

ihjälslagna, knivhuggna eller skjutna, och där det även förekommer kombinationer av dessa 

tillvägagångssätt. I vissa av dessa fall, men inte alla, anges att mordet har varit rått, grymt 

eller synnerligen grymt. Samtliga fall, d v s även där domstolen inte har angett att någon 

grymhet har förelegat, bedöms ha ett mycket betydande straffvärde. På liknande sätt 

förekommer det bland dessa fall offer som anses ha varit försvarslösa och offer som anses ha 

utsatts för dödsångest, men även fall där dessa omständigheter inte är för handen. Det finns 

således inget mönster mellan de fall som bedöms präglas av ett mycket betydande straffvärde, 

lika lite som det finns ett mönster gentemot övriga fall där straffvärdet har bedömts på annat 

sätt. Den enda gemensamma nämnaren är antalet mord/mordförsök och typ av brottslighet 

sökanden har gjort sig skyldig till, exempelvis terrorismbrott. Detta innebär dock inte att 

omständigheterna som domstolen har lyft fram inte har någon betydelse alls. 

När domstolen sedan ska avgöra om tillräcklig tid har avtjänats har, som framgått ovan, 

brottslighetens straffvärde betydelse. Domstolens bedömning av straffvärdet, där detta oftast 

har bedömts vara antingen mycket betydande eller synnerligen högt, har därför visat sig ha 

betydelse för avtjänandetiden. I de fall där ett mycket betydande straffvärde har förelegat och 

där sökanden har avtjänat omkring 12 år eller lägre har domstolen ansett att avtjänandetiden 

94 Se exempelvis Örebro tingsrätt, mål B 3829-06 s. 18, B 2978-07 s. 19, B 2048-07 s. 21 och B 387-07 s. 20. 

32

varit otillräcklig. 95 De sökandena som har avtjänat omkring 13 år och uppåt har alla bedömts 

ha avtjänat tillräcklig tid. 96 När det däremot gäller de fall där ett synnerligen högt straffvärde 

har förelegat har avtjänandetider omkring 16 år och under inte ansetts tillräckliga, medan det 

omvända i åtminstone två av tre fall har gällt för avtjänandetider överstigande 18 år. 97 För det 

tredje fallet som översteg 18 år menade domstolen att det fanns viss grund för att tillräcklig 

tid hade avtjänats. Utfallet av kriteriet i det fallet är därför inte helt tydligt. 98 Vidare kan 

påpekas att det endast finns två fall i materialet där ett synnerligen högt straffvärde föreligger 

och där sökanden har avtjänat kortare tid än 16 år, varför slutsatserna kring hur domstolen 

bedömer dessa fall får tas med viss försiktighet. Det som kan sägas efter genomgången ovan 

är att beroende på om straffvärdet har bedömts som mycket betydande eller synnerligen högt 

tycks domstolen ha bedömt avtjänandetiden något olika. Eftersom tröskeln för när tillräcklig 

tid anses ha avtjänats verkar vara något högre för de fall ett synnerligen högt straffvärde 

föreligger, kan detta tolkas som att ett synnerligt högt straffvärde är ett högre straffvärde än 

ett mycket betydande sådant. Detta ska som sagt dock ta med viss försiktighet, men att så vore 

fallet rimmar dessutom väl med det som ovan anförts om att det synnerligen höga 

straffvärdet, till skillnad från det mycket betydande, har kommit att omfatta de fall då 

sökanden begått mer än ett mord och allvarligare brottslighet. Det torde vara en rimlig slutsats 

att det straffvärde som har kommit att omfatta grövre brottslighet och ett större antal mord är 

det straffvärde som är högre. Vilken avtjänandetid som ska anses tillräcklig för respektive typ 

av straffvärde kan dock inte besvaras mer än att, utifrån vad som har framkommit av de 

genomgångna besluten, en högre grad av straffvärde kräver en längre avtjänandetid. Här kan 

tilläggas att det bland de granskade besluten endast finns ett exempel på den typ av 

straffvärde som har betecknats som mer än synnerligen högt, varför det inte är möjligt att säga 

mycket om hur domstolen resonerat kring detta. I detta fall, där ett mord och åtta mordförsök 

bl.a. begicks, ansåg domstolen att 15 år och 11 mån var en otillräcklig avtjänandetid i 

förhållande till brottslighetens straffvärde. 99 

De övriga fallen i materialet som ännu inte behandlats är de fem fall där domstolen inte 

närmare specificerat brottslighetens straffvärde. I dessa fall har sökandena avtjänat 13.5 år, 14 

95 


96 


97 

Örebro tingsrätt, mål B 2255-07 och B 387-07 jämfört med B 1211-07, B 4577-06 och B 3950-07. 

98 


99 


33

år, 15 år, 24.5 år eller 26 år, och tillräcklig tid bedömdes föreligga för de som hade avtjänat 

13.5 år, 24.5 år eller 26 år. 100 Av dessa fem fall har domstolen, som tidigare nämnts, i fyra fall 

haft de uttalanden som HD gjorde i maj 2008 som ytterligare vägledning vid bedömningen av 

om tillräcklig tid har avtjänats eller inte. I ett av de fyra besluten uttalas exempelvis att 

brottsligheten i fallet präglas av särskilt försvårande omständigheter och att mannens 

avtjänandetid på nästan 26 år därför klart överstiger den gräns på 24 år som enligt HD ska 

gälla för sådana fall. 101 På liknande sätt menar domstolen i ett annat beslut att sökandens 24,5 

år avtjänade tid är betydligt längre än vad straffvärdet motsvarar. Domstolen anger inte 

huruvida fallet präglas av särskilt försvårande omständigheter eller inte, men hänvisar till 

HD:s uttalande och eftersom inget annat sägs tycks domstolen mena att mannen avtjänat 

tillräcklig tid då hans avtjänandetid överstiger det tak som HD satt för det tidsintervall som 

omvandlingsärenden normalt ska hålla sig inom, nämligen 18-24 år. 102 I ett tredje beslut 

uttalar domstolen att vad HD anfört om tidsintervallet inte kan tolkas som att 24 år är den 

längsta tid ett livstidsstraff skulle kunna omvandlas till. Enligt domstolen bör det vara möjligt 

att överstiga 24 år om omständigheterna i ärendet är mer än särskilt försvårande. Domstolen 

anser att omständigheterna i mannens fall är exceptionellt försvårande och att mannens 

avtjänandetid därför måste vida överstiga 24 år. Anledningen till att omständigheterna 

bedöms vara exceptionellt försvårande har angivits längre upp i detta avsnitt. Domstolen 

bedömer mot denna bakgrund att mannens avtjänandetid på 14 år inte är tillräcklig. 103 I det 

fjärde och sista fallet som Örebro tingsrätt har tagit efter HD:s uttalanden konstaterar 

domstolen att straffvärdet motsvaras av 21 års fängelse. Domstolen hänvisar till HD:s 

uttalanden och eftersom inget annat sägs får detta tolkas som att domstolen anser att fallet inte 

präglas av särskilt försvårande omständigheter, men att brottets karaktär och svårighetsgrad 

gör att ett lägre tidsbestämt straff än 21 år inte är motiverat. Mot denna bakgrund bedöms 

mannens 13,5 år avtjänande tid tillräcklig. 104 Det är således tydligt att domstolen utgår från 

HD:s indelning när den relaterar omständigheterna i fallen med sökandenas avtjänandetider. 

Det femte beslut där domstolen inte närmare specificerar brottslighetens straffvärde och som 

togs innan HD:s uttalanden, är ett beslut där 15 år hade avtjänats men som av domstolen inte 

100 


101 


102 


103 


104 


34

ansågs tillräcklig. I detta fall hade sökanden gjort sig skyldig till ett mord, jämte annan 

brottslighet, och som därför enligt min utredning ovan vore en möjlig kandidat för ett mycket 

betydande straffvärde och där i så fall en avtjänandetid på 15 år vore tillräcklig. I fallet uttalar 

domstolen dock att brottsligheten, exklusive mordet, präglas av ett betydande straffvärde, och 

detta är det enda av de granskade fallen där domstolen har stannat vid att endast uttala sig om 

den brottslighet som inte berör mordet/morden. 105 Möjligen är det så att det begångna mordet 

i kombination med övrig brottslighet motiverar ett högre straffvärde än ett mycket betydande 

sådant, varför den otillräckliga avtjänandetiden på 15 år inte vore att anmärka på. Det finns 

visserligen andra beslut i materialet där sökanden har begått annan brottslighet jämte ett mord 

och där straffvärdet ändå bedömts vara mycket betydande, men det kan tänkas att den övriga 

brottsligheten i dessa fall inte bedömdes vara lika svåra som i nyss nämnda fall. I fallet hade 

den dömde, utöver ett mord, gjort sig skyldig till bl.a. våldtäkt, sexuellt umgänge med barn, 

misshandel och hot. För de övriga fallen där ett mord begåtts jämte annan brottslighet har 

denna bl.a. bestått i hot, misshandel, narkotikabrott och mordbrand. 106 Dessa brott har inte 

alla förelegat i ett och samma ärende utan förekommer i olika kombinationer i olika ärenden. 

Hur som helst påpekades ovan att även om antalet mord/mordförsök har visats ha betydelse 

för bedömningen av straffvärdet, innebär inte det att sådana omständigheter är helt avgörande. 

Kanske är det så att den sammanlagda brottsligheten i fallet trots allt präglas av ett mycket 

betydande straffvärde och den otillräckliga avtjänandetiden i så fall är ett undantag från vad 

som i andra fall framkommit om tillräckliga avtjänandetider för denna typ av straffvärde. 

Något säkert går det dock inte att uttala sig om eftersom domstolen inte närmare preciserar 

straffvärdet. 

Den dömdes återfallsrisk 

När det gäller bedömningen av det kriterium som handlar om huruvida det finns risk för att 

den dömde återfaller i brottslighet av allvarligt slag kan denna se väldigt olika ut beroende på 

vad som framkommer i varje enskilt fall. Det som är tydligt vid genomgången av besluten är 

att domstolen gör en egen bedömning över återfallsrisken och inte binder sig till vad som har 

framkommit av den eller de riskbedömningar som ingår i dess beslutsunderlag. I samtliga 

granskade fall har domstolen inhämtat ett särskilt yttrande om sökandens återfallsrisk från 

Rättsmedicinalverket, men i många fall ingår även tidigare gjorda riskbedömningar i 

105 


106 

Se exempelvis Örebro tingsrätt, mål B 2049-07, B 1900-07, B 1211-07 och B 3890-06. 

35

domstolens beslutsunderlag. Sådana kan exempelvis ha gjorts i Kriminalvårdens regi och 

framgår därför i det yttrande som i regel inhämtas av Kriminalvården vilken innehåller 

omfattande information om den dömde och dennes tid under verkställigheten. Domstolen har 

flera gånger uttalat att tidigare gjorda riskbedömningar kan få betydelse även om 

bedömningen av återfallsrisken ska fokusera på sökandens nuvarande förhållanden. 107 Dessa 

kan vara till hjälp exempelvis när Rättsmedicinalverkets bedömning anges vara något osäker 

och domstolen därför behöver jämföra med andra bedömningar som gjorts, eller när de ligger 

i linje med Rättsmedicinalverkets bedömning och därigenom stärker dess 

ställningstagande. 108 Viktigt att poängtera är dock att domstolen sällan enbart går på 

riskbedömningarna, oavsett om det finns mer än en riskbedömning som pekar i samma linje. 

Oftast går domstolen ett steg längre och lyfter fram vissa omständigheter som domstolen 

anser pekar på att en återfallsrisk föreligger eller inte föreligger. Av mina granskade beslut har 

domstolen endast i ett fall använt Rättsmedicinalverkets bedömning utan någon hänvisning 

till annat material. 109 I alla andra fall har verkets ställningstagande ställts mot andra 

riskbedömningar om sådana funnits och/eller vad som i övrigt framkommit i domstolens 

material. Det är dock förhållandevis få gånger som domstolen bedömer återfallsrisken på ett 

annat sätt än Rättsmedicinalverket gjort. I materialet finns fyra fall där verket har bedömt att 

en medelhög risk 110 föreligger, men där domstolen å sin sida bedömt att det inte föreligger 

någon konkret eller beaktansvärd risk. 111 Av de fyra fallen uttalar dock verket i två fall att 

dess bedömning präglas av viss osäkerhet eller av betydande osäkerhet. I de allra flesta fall 

bedömer domstolen således återfallsrisken på samma sätt som Rättsmedicinalverket gjort, 

även om domstolen samtidigt kan lyfta fram andra omständigheter än vad verket beaktat eller 

påpeka att verkets ställningstagande 

i viss hänsyn är bristfälligt. 

Vad domstolen gör när den ska avgöra om återfallsrisken är konkret och beaktansvärd är att 

se på den bedömning Rättsmedicinalverket gjort, undersöka vad som i övrigt framkommit i 

utredningen och väga eventuella riskfaktorer mot eventuella skyddsfaktorer. Omständigheter 

som domstolen särskilt har nämnt vid bedömningen av återfallsrisken vilka anges som 

107 

Se exempelvis Örebro tingsrätt, mål B 3890-06 s. 17. 

108 

Se exempelvis Örebro tingsrätt, mål B 3829-06 s. 16, B 4459-06 s. 18 och B 2978-07 s. 17. 

109 


110 

Verket bestämmer återfallsrisken utifrån skalan låg/medelhög/hög. När risken är medelhög eller högre är 

risken också konkret och beaktansvärd, se Örebro tingsrätt, mål B 4055-07 s. 6 och 9. 

111 


36

skyddsfaktorer är exempelvis att den dömde under sin verkställighetstid inte har betett sig 

aggressivt mot personal eller medintagna, att den dömde har insikt om sin tidigare 

missbruksproblematik och att den dömde har realistiska planer för sitt eventuella liv i frihet. 

Några ytterligare faktorer som nämnts är att den dömde vidtagit förberedande åtgärder inför 

ett liv i frihet och att den dömde inte har missbrukat under verkställigheten. Den sistnämnda 

faktorn kan exempelvis ha betydelse då sökandens brottslighet har haft ett samband med 

någon form av missbruk. 112 När det sedan gäller riskfaktorer som domstolen har nämnt är 

detta exempelvis att den dömde inte inser att han har ett gällande utvisningsförordnande 

gentemot sig, att den dömde hävdar att han är oskyldigt dömd samt att den dömde begått 

omfattande brottslighet och av hög svårighetsgrad. En kriminell livsstil och avvikande 

personlighetsdrag är också några omständigheter som benämns som riskfaktorer. 113 Dessa är 

bara exempel på faktorer som har nämnts och vilka som förekommer i ett enskilt fall beror 

helt på fallet. Att urskilja någon regel för hur dessa faktorer vägs mot varandra är inte möjligt. 

Däremot kan konstateras att det åtminstone är en faktor som tycks ha relativt stor betydelse 

och som nämns i flera av de granskade fallen, nämligen att den dömde under verkställigheten 

inte uppvisat ett aggressivt beteende mot personal eller medintagna. 114 I ett fall får denna 

faktor betydelse på så sätt att en äldre gjord riskbedömning, vilken uttalade att alla 

riskfaktorer för återfall i våld förelåg, helt bortses från. 115 I ett annat fall uttalar domstolen att 

den psykiatriska problematik som äldre riskbedömningar lyft fram inte ska ha någon större 

betydelse vid bedömningen av återfallsrisken eftersom mannen, förutom vid ett tillfälle, inte 

uppvisat något aggressivt beteende. 116 Hur denna faktor får betydelse avgörs således från fall 

till fall, och i slutändan gör domstolen alltid en sammanvägd bedömning av vad som 

framkommit av processmaterialet. 

Av de 20 granskade besluten har domstolen bedömt att återfallsrisken har varit konkret och 

beaktansvärd i tre fall. 117 I ett fjärde fall är domstolen osäker över hur hög återfallsrisken 

är. 118 Det är således i förhållandevis få fall domstolen har bedömt att detta kriterium har fått 

112 

Örebro tingsrätt, mål B 4883-07, B 4132-07, B 2049-07, B 1900-07, B 3829-06, B 2048-07 och B 387-07. 

113 

Örebro tingsrätt, mål B 300-08, B 3530-07, B 2978-07, B 387-07, B 3950-07 och B 3839-06. 

114 


115 

Örebro tingsrätt, mål B 4132-07 s. 6 och 21. 

116 


117 

Örebro tingsrätt, mål B 3839-06, B 4055-07 och B 3530-07. 

118 Örebro tingsrätt, mål B 2978-07. 

37

ett negativt utfall. I två av fallen där en konkret och beaktansvärd risk anses föreligga ger 

domstolen en utförlig motivering till varför den bedömer att så är fallet, men i det tredje nöjer 

sig domstolen med att konstatera att den gör samma bedömning som Rättsmedicinalverket. I 

båda de fall domstolen motiverar sin bedömning anger domstolen att en försiktighetsprincip 

är påkallad. I det ena fallet 119 anses detta bero på att återfallsrisken inte kan bedömas annat än 

för en mycket nära framtid och i det andra fallet 120 på att fallet präglas av speciella 

omständigheter, dit bl.a. brottslighetens omfattning och mycket höga svårighetsgrad inräknas. 

Enligt domstolen i det förstnämnda fallet bör en riskbedömning normalt avse en längre 

tidsperiod än som är möjligt i mannens fall. Domstolen menar att det inte är möjligt att 

bedöma återfallsrisken i ett längre perspektiv när personen i fråga inte har kunnat visa en 

längre tids socialt stabilt beteende under obevakade permissioner, vilket sökanden inte har 

bl.a. eftersom han inte haft några permissioner på egen hand. Omständigheter som leder till 

att domstolen bedömer att kriteriet får ett negativt utfall är bl.a. att mannen är tungt kriminellt 

belastad och har en kriminell livsstil vilket gör att hans möjlighet att bryta detta mönster 

ifrågasätts samt att han har avvikande personlighetsdrag. Enligt domstolen i det andra fallet 

föreligga vissa osäkerhetsmoment vad gäller bedömningen av mannens återfallsrisk, bl.a. att 

Rättsmedicinalverkets föreslagna psykologbehandling ännu inte påbörjats samt att mannen 

inte än haft permission på egen hand och därigenom kunnat visa hur han hanterar ett liv i 

frihet. Efter en helhetsbedömning av osäkerhetsmomenten samt övriga omständigheter som 

framkommit i fallet, däribland mannens stora skulder i kombination med hans tidigare 

oförmåga att hantera sin ekonomi, anser domstolen att risken är konkret och beaktansvärd. I 

det tredje fallet en konkret och beaktansvärd risk anses föreligga uttalar domstolen som 

tidigare nämnts att den gör samma bedömning som Rättsmedicinalverket. De riskfaktorer 

som Rättsmedicinalverket tryckte på är bl.a. mannens tidigare missbruk (som under lång tid 

också pågick under verkställigheten) och mannens bristande planering inför en eventuell 

frigivning till det land han skulle utvisas till. Några relevanta skyddsfaktorer ansågs inte 

föreligga. 121 

Vad som framgår efter granskningen av dessa tre fall är att vad som föranleder ett negativt 

utfall av återfallsrisken beror på hur omständigheterna i det enskilda fallet ser ut. Två av 

ärendena har en försiktighetsprincip gemensamt, men vad som motiverat denna försiktighet 

119 


120 


121 

Örebro tingsrätt, mål B 4055-07 s. 5-6 och 9. 

38

och vad som sedan resulterar i att återfallsrisken bedöms som konkret och beaktansvärd 

skiljer sig åt i fallen. Det som styr bedömningen är vilka riskfaktorer respektive 

skyddsfaktorer som föreligger, om det föreligger några osäkerhetsmoment och vilka 

osäkerhetsmomenten i så fall är. Riskfaktorerna som nämns i dessa fall är bl.a. att den dömde 

har en kriminell livsstil och är tungt kriminellt belastad, att avvikande personlighetsdrag 

föreligger, att föreslagen psykologbehandling inte än inletts och att inga permissioner skett på 

egen hand. Riskfaktorerna varierar således och det tycks inte finnas något samband mellan 

fallen. Här ska tilläggas att även de fall där domstolen bedömde att det inte förelåg en konkret 

och beaktansvärd risk varierar vad gäller vilka omständigheter som föreligger i respektive fall 

och att det inte är möjligt att urskilja något mönster för vad som gör att en återfallsrisk inte 

anses konkret och beaktansvärd. 

Åsidosättande av verkställigheten 

Det kriterium som handlar om huruvida den dömde har åsidosatt vad som gäller för 

verkställigheten bedöms huvudsakligen efter vad som har framkommit om den dömdes 

misskötsamhet under verkställigheten. Därutöver kan även vissa omständigheter vilka är till 

den dömdes fördel vägas in i bedömningen, exempelvis att den dömde skött sådan 

sysselsättning som varit aktuell för denne, att den dömde fått goda vitsord för sitt uppträdande 

och att permissioner skötts. 122 

Av de 20 granskade fallen har domstolen endast i två fall bedömt att sökanden har åsidosatt 

vad som gäller för verkställigheten. 123 Samtidigt finns det bara tre fall där sökanden inte en 

enda gång har rapporterats av Kriminalvården, vilket innebär att någon form av 

misskötsamhet har begåtts i de allra flesta ärendena. 124 Vilken misskötsamhet som domstolen 

väger in i prövningen respektive bortser från ser lite olika ut från fall till fall. Misskötsamhet 

som har begåtts långt tillbaka i tiden bortses i regel från, även i vissa fall där misskötsamheten 

har betraktats som allvarlig. I fem fall 125 anses sökanden ha gjort sig skyldig till allvarlig 

misskötsamhet och i två 126 av dessa uttalar domstolen att denna inte ska påverka 

122 

Se exempelvis Örebro tingsrätt, mål B 4883-07 s. 14, B 2049-07 s. 20 och B 1900-07 s. 21. 

123 


124 

Örebro tingsrätt, mål B 3829-06, B 300-08, och B 2255-07. 

125 


126 

Örebro tingsrätt, mål B 4132-07 s. 19 och B 3530-07 s. 25. 

39

edömningen eftersom misskötsamheten ligger långt tillbaka i tiden. För de tre andra fallen 

uttalar domstolen i ena fallet att den allvarliga misskötsamheten inte ska ha avgörande 

betydelse för prövningen, i det andra fallet framgår inte hur denna misskötsamhet påverkar 

bedömningen eftersom mannen även gjort sig skyldig till senare allvarlig misskötsamhet som 

leder till att mannen anses ha åsidosatt vad som gäller för verkställigheten, och i det tredje 

fallet handlar det om allvarlig misskötsamhet som har begåtts under lång tid men inte på 

senare år, varvid den allvarliga misskötsamheten inte anses kunna bortses från. 127 Vilken typ 

av misskötsamhet som domstolen har betraktat som allvarlig är bl.a. då sökanden i ett av 

fallen rymde och då sökanden i ett annat fall försökte rymma samt begick något fall av våld 

mot tjänsteman. 128 I ett tredje fall handlade den allvarliga misskötsamheten bl.a. om flera fall 

av hot eller våld mot personal och medintagen respektive några fall av befattning med 

narkotika, och i ett fjärde bl.a. om en kombination av flera hot mot personal och några 

olämpligt uppträdande mot personal, missbruk av narkotiskt läkemedel och 

alkoholkonsumtion under permission. 129 Huruvida en sökandes misskötsamhet är allvarlig 

eller inte avgörs således från fall till fall och detta beror på att det sällan är så att 

misskötsamheten i ett fall ser likadant ut som ett annat. Flera av de typer av misskötsamhet 

som nyss nämndes skulle därför i något annat fall kunna bedömas på ett annat sätt om 

kombinationen och antalet händelser såg annorlunda ut. 

Utöver viss misskötsamhet som har begåtts långt tillbaka i tiden bortser domstolen även från 

misskötsamhet som har begåtts på senare år om denna inte bedöms som allvarlig. 

Misskötsamhet som inte har betraktats som allvarlig varierar, men exempel på detta är då det 

föreligger många fall av urinprovsvägran i kombination med flera fall av innehav av otillåtet 

föremål, eller då sökanden gjort sig skyldig till några fall av kollektiva arbetsnedläggelser. 130 

I ett annat fall bedömdes misskötsamhet bl.a. i form av ett positivt utandningsprov, ett fall av 

hot eller våld mot personal, ett fall av kollektiv arbetsvägran samt innehav av pengar inte 

utgöra allvarlig misskötsamhet. 131 I ytterligare ett fall bedömdes misskötsamhet som bl.a. 

bestod i ett positivt urinprov, två fall av olämpligt uppträdande och fyra fall av våld eller hot 

127 

Örebro tingsrätt, mål B 4577-06 s. 21, B 3839-06 s. 23 och B 4055-07 s. 8. 

128 

Örebro tingsrätt, mål B 4577-06 s. 21 och B 3530-07 s. 9 och 25. 

129 

Örebro tingsrätt, mål B 4132-07 s. 4-5 och 19 och B 3839-06 s. 23-24. 

130 


131 


40

mot medintagen inte utgöra allvarlig misskötsamhet. 132 I vissa av dessa fall har det även 

förekommit omständigheter vilka har kunnat beaktas till den dömdes fördel, exempelvis väl 

skött sysselsättning. 

I de två fall där sökanden bedöms ha åsidosatt vad som gäller för verkställigheten har båda 

dessa gjort sig skyldiga till omfattande misskötsamhet. I det ena fallet har mannen både begått 

allvarlig brottslighet och annan allvarlig misskötsamhet under verkställigheten, där flera fall 

av den senare formen av misskötsamhet har begåtts bara något år före prövningen. Denna 

bestod bl.a. i flera fall av hot mot personal, några fall av olämpligt uppträdande mot personal, 

flera fall av urinprovsvägran samt missbruk av narkotiskt läkemedel. Den allvarliga 

brottsligheten begicks 1996 och 1998. 133 I det andra fallet har mannen, fram till på senare år, 

gjort sig skyldig till allvarlig misskötsamhet då denne av Kriminalvården rapporterats 80 

gånger för bl.a. våld eller hot mot tjänsteman, urinprovsvägran, positivt urinprov samt 

olämpligt uppträdande. Mannens verkställighetstid har under lång tid präglats av dennes 

drogmissbruk. Domstolen menar att mannen har åsidosatt vad som gäller för verkställigheten 

även om han på senare år skött sig och slutat använda droger. 134 I båda fallen har sökandena 

såldes bedömts ha åsidosatt vad som gäller för verkställigheten då de gjort sig skyldiga till 

allvarlig misskötsamhet under lång tid, i det ena fallet bara något år före prövningen och i det 

andra fallet har det inte hjälpt att mannen under senare år bättrat sig. 

Vid en jämförelse av de granskade fallen kan generellt sägas att allvarlig misskötsamhet 

består i mycket grova regelbrott, såsom rymningar och rymningsförsök, eller i ett flertal grova 

regelbrott, exempelvis våldsamt beteende och någon form av missbruk. Flera fall av mindre 

grova regelbrott, såsom kollektiv arbetsvägran och innehav av otillåtet föremål, anses inte 

utgöra allvarlig misskötsamhet. Domstolen har här uttryckligen sagt att det inte ska vara 

möjligt att slå ihop flera mindre grova regelbrott och få detta till allvarlig misskötsamhet. 135 

Allvarlig misskötsamhet kan bortses från, men det beror på när denna begåtts och under hur 

lång tid. I de fall domstolen uttalade att den allvarliga misskötsamheten inte ska påverka 

bedömningen eller inte ska ha avgörande betydelse för bedömningen handlade det om 

132 

Örebro tingsrätt, mål B 4244-06 s. 5 och 16-17. 

133 


134 


135 

Se exempelvis Örebro tingsrätt, mål B 4132-07 s. 19. 

41

allvarlig misskötsamhet som enligt domstolen begåtts långt tillbaka i tiden. 136 I de två fall den 

allvarliga misskötsamheten fick betydelse har denna pågått under lång tid och i det ena av 

dessa fallen hjälpte det inte att mannen under senare år bättrat sin skötsamhet. 137 

Medverkan till att främja sin anpassning i samhället 

Slutligen ska kriteriet som handlar om den dömde har medverkat till att främja sin anpassning 

i samhället behandlas. Av de 20 granskade besluten har domstolen funnit att detta kriterium 

varit uppfyllt i 18 fall. Endast i två fall bedöms sökanden antingen ha varit passiv till att 

främja sin anpassning i samhället, eller troligen inte ha medverkat till att främja denna. 138 Vid 

bedömningen av kriteriet finns det några omständigheter som domstolen särskilt har lyft fram 

och som är vanligt förekommande bland besluten, nämligen att sökanden deltagit i någon 

form av programverksamhet, haft psykologkontakt, bedrivit studier och arbetat. Dessa 

omständigheter förekommer i olika kombinationer i olika fall, men det vanliga är att flera av 

dem föreligger i de fall domstolen ansett att sökanden uppfyllt kriteriet. De gånger domstolen 

uttryckligen nämner vilka omständigheter som särskilt har beaktats och domstolen har funnit 

att kriteriet varit uppfyllt har domstolen i sju fall lyft fram att sökanden haft någon form av 

psykiatrisk kontakt, psykologkontakt eller annan behandlingskontakt. 139 Vidare lyfter 

domstolen i 11 fall 140 fram att sökanden har deltagit i någon form av programverksamhet, i 

fem fall 141 att sökanden deltagit i anstaltsarbete eller självförvaltning och i fem fall 142 att 

sökanden bedrivit studier i någon form. Bland dessa fall har domstolen i vissa valt att endast 

lyfta fram någon av dessa omständigheter, trots att ytterligare sådana föreligger. 143 I fyra fall 

säger inte domstolen vilka omständigheter som gör att domstolen bedömer att kriteriet är 

uppfyllt, utan konstaterar bara att sökanden agerat på ett sådant sätt som har krävts. 144 Av 

utredningarna i dessa fall framgår dock att en eller flera av de omständigheter som nämnts 

ovan föreligger, oftast flera av dem. Utöver de omständigheter som nämnts har domstolen 

136 

Örebro tingsrätt, mål B 4132-07 s. 19, B 3530-07 s. 25 och B 4577-06 s. 21. 

137 

Örebro tingsrätt, mål B 3839-06 s. 23-24 och B 4055-07 s. 8. 

138 


139 


140 


B 3530-07, B 2255-07, B 387-07 och B 4244-06. 

141 


142 


143 

Se exempelvis Örebro tingsrätt, mål B 3530-07, B 4132-07 och B 3950-07. 

144 


42

även i något fall bl.a. tagit hänsyn till att den dömde har tagit kontakt med tilltänkt 

familjehem, tagit körkort och att denne har ett bra förhållande till personal och medintagna. 145 

Hur omständigheterna som nämndes ovan mer exakt ser ut i de olika fallen varierar. Vissa 

sökanden har exempelvis deltagit i flera programverksamheter, medan andra sökanden endast 

deltagit i en. Vilka typer av program som har genomgåtts ser också olika ut i fallen, det kan 

handla om allt från missbruksrelaterade program till föräldrautbildningar och olika former av 

samtalsserier. Det vanliga är dock att sökanden har genomgått något eller några program som 

är relaterade till missbruk eller våld. Även när det gäller vilka studier sökanden har bedrivit 

varierar detta. Exempel på ämnen som studierna avsett är språk, scenisk gestaltning, keramik, 

juridik, teologi och differential- och integralkalkyl, och det kan handla om enstaka kurser eller 

hela utbildningar. Likadana variationer förekommer även för de andra omständigheterna som 

domstolen har tagit hänsyn till, exempelvis har vissa sökanden haft psykologkontakt under 

lång tid, medan andra endast haft psykologkontakt periodvis. Dessa omständigheter har därför 

givits en vid tolkning av domstolen. 

I det fall sökanden bedöms ha varit passiv till att främja sin anpassning i samhället säger 

domstolen inte mer än att mannen inte har vidtagit några åtgärder för att förbereda sig inför en 

eventuell frigivning och att det hade varit möjligt att agera mer aktivt. Av utredningen i 

ärendet framkommer bl.a. att han inte har deltagit i någon programverksamhet och att han inte 

har velat delta i planeringen av sin verkställighet eller ha någon psykologkontakt, men att han 

har skött sådan sysselsättning som varit aktuell för honom. 146 I det andra fallet, där domstolen 

fann att sökanden troligen inte medverkat till att främja sin anpassning i samhället, menar 

domstolen att bedömningen av detta kriterium är förenad med svårigheter eftersom mannen 

inte har haft obevakade permissioner och ska utvisas. Domstolen säger dock att mannen 

troligen inte uppfyllt kriteriet då han endast deltagit i en programverksamhet under 

verkställigheten och att detta var 2008, samt att de planer han har för sin framtid i 

utvisningslandet Marocko inte har förankrats hos varken kontaktperson eller anstaltspersonal. 

Här ska tilläggas att det av utredningen i detta fall framgår att mannen haft psykologkontakt, 

att han deltar i både arbete och självförvaltning samt har bedrivit studier. Vidare anger 

Kriminalvården i sitt utlåtande att anledningen till att mannen endast deltagit i en 

145 

Se exempelvis Örebro tingsrätt, mål B 4132-07 och B 1900-07. 

146 


43

programverksamhet är eftersom mannen periodvis hållits avskild för sin egen säkerhet då 

andra intagna fått kännedom om den sexualbrottslighet han gjort sig skyldig till. 147 I detta fall 

tycks domstolen därför lägga störst vikt vid de faktorer som förarbetena nämner för detta 

kriterium, nämligen programdeltagande och medverkande i Kriminalvårdens 

utslussningsarbete, eftersom dessa omständigheter är de enda som domstolen hänvisar till. 

Samtidigt bör uppmärksammas att det i förarbetena även uttalas att bedömningen ska ta 

hänsyn till den dömdes personliga förutsättningar och att kriteriet ska ges en vid tillämpning. 

Visserligen säger inte domstolen att kriteriet i detta fall har ett klart negativt utfall, utan endast 

att osäkerhet föreligger. Enligt min mening förefaller dock domstolens bedömning något hård 

i detta fall. Det är nämligen stor skillnad på omständigheterna här jämfört med det fall som 

redogjordes för tidigare där kriteriet inte ansågs uppfyllt. Detta bl.a. eftersom flera av de 

omständigheter som domstolen i andra fall har uppräknat som bidragande till ett positivt utfall 

föreligger i detta fall. Dessa omständigheter borde inte kunna ignoreras när det är tydligt att 

de har fått betydelse i många andra fall. 

Den sammantagna bilden av vad som har framkommit om kriteriet är dock att domstolen, i 

enlighet med vad som angavs i förarbetena, har givit detta kriterium en vid tillämpning och 

har utgått från den dömdes personliga förutsättningar. Detta får anses visat genom det faktum 

att de allra flesta av sökandena bedöms ha uppfyllt kriteriet, trots att de omständigheter som 

föreligger i respektive fall och deras djup varierar. Det står även klart att det finns vissa 

omständigheter som domstolen särskilt har lyft fram vid sin bedömning, men att 

bedömningen av dessa är vid. 

5.3.2. Omständigheter utöver de lagstadgade som domstolen väger in i bedömningen 

Vid genomgången av de 20 utvalda besluten märks att domstolen i sin omvandlingsprövning 

nästan undantagslöst har kommit att hålla sig till lagens stadgade kriterier när den ska 

bestämma om förutsättningar föreligger för att frångå ett utdömt livstidsstraff. Endast två 

omständigheter utöver de som är stadgade i 4 § 1 st. OmvL har vägts in i prövningen, 

nämligen utvisningsförordnanden och sökandens hälsotillstånd. 

147 Örebro tingsrätt, mål B 4055-07 s. 4-5 och 9. 

44

I fyra fall 148 finns ett utvisningsförordnande gentemot sökanden och i två av dessa fall 149 

uttalar domstolen att utvisningen kan få betydelse genom att tidpunkten för omvandling 

tidigareläggs, men vad detta mer exakt innebär och hur denna bedömning görs framgår inte. I 

ett tredje fall 150 menar domstolen att ett utvisningsförordnande skulle kunna beaktas vid 

tidsbestämningen av livstidsstraffet, medan domstolen i ett fjärde fall 151 uttalar att utvisningen 

är något som talar för att en omvandling ska ske. Av de fyra fall där det finns ett 

utvisningsförordnande gentemot sökanden har domstolen i tre fall behandlat utvisningen som 

en omständighet jämte de lagstadgade kriterierna i 4 § 1 st. OmvL. 152 I dessa fall tar 

domstolen således upp utvisningen som en möjlig omständighet att beakta i samband med 

själva bedömningen av om ansökan ska avslås eller bifallas. I det fjärde fallet behandlar 

domstolen dock utvisningen först när domstolen redan har kommit fram till att ansökan ska 

bifallas och ska bestämma den tid som livstidsstraffet ska omvandlas till. 153 På vilket sätt ett 

utvisningsförordnande kan påverka omvandlingsprövningen enligt 4 § 1 st. framgår därför 

inte helt klart, men utifrån domstolens utlåtanden och det sätt på vilket domstolen har 

behandlat dessa tycks de kunna få betydelse på två sätt: antingen som en omständighet som 

talar för att ansökan bifalls eller som en omständighet som påverkar tidpunkten för 

omvandling. Den tredje varianten, d v s där utvisningen kan utgöra en omständighet som 

påverkar själva tidsbestämningen av livstidsstraffet, tycks däremot inte ha något att göra med 

omvandlingsprövningen enligt 4 § 1 st. OmvL utan om tidsbestämningen enligt 4 § 3 st. 

OmvL. Denna tredje variant är därför inte intressant att behandla i detta avsnitt. 

Förutsättningen för att en utvisning beaktas är enligt domstolen att denna bedöms förorsaka 

den dömde men. Domstolen hänvisar här till 29 kap. 5 § 4 p. BrB som gäller vid 

straffmätningen av tidsbestämda straff vilken stadgar att utvisning är en omständighet som 

kan tas i beaktande om verkställigheten av en sådan kan anses förorsaka men för den 

tilltalade, och menar att liknande hänsyn bör kunna tas vid en livstidsdömds 

omvandlingsprövning eftersom omständigheten inte har kunnat beaktas tidigare då sökanden 

148 


149 


150 


151 


152 

Örebro tingsrätt, mål B 3950-07, B 4055-07 och B 4244-06. 

153 


45

dömdes till livstids fängelse. 154 I de tre fall där det finns ett utvisningsförordnande gentemot 

sökanden och domstolen har behandlat utvisningen i samband med omvandlingsprövningen, 

gör domstolen därför en bedömning av om utvisningen utgör ett men för den dömde. Av 

dessa har domstolen i två fall 155 kommit fram till att utvisningen utgör ett men och därför 

tagit hänsyn till utvisningen vid omvandlingsprövningen, men på vilket sätt utvisningen utgör 

ett men redogör domstolen för endast i ett av fallen. Där uttalas att denna förutsättning är 

uppfylld eftersom mannen har både fru och barn i Sverige vilka är fast förankrade här. 156 

Några sådana omständigheter råder inte i det andra fallet dock och eftersom domstolen här 

nöjer sig med att konstatera att utvisningen utgör ett men utan att förklara varför så är fallet, 

kan inga säkra slutsatser dras kring vad det är som gör att hans utvisning bedöms som ett 

men. 157 I det tredje fallet bedömer domstolen att utvisningen inte skulle föranleda den dömde 

men och att denna därför inte ska beaktas vid prövningen. I motiveringen uttalar domstolen 

att mannens anknytning till Sverige är svag och att den var svag redan när brottet begicks. 

Domstolen tillägger att det inte gör någon skillnad att mannen har gift sig med en syrisk 

kvinna som bor i Sverige. 158 

Av vad som ovan anförts om utvisningsförordnanden kan konstateras att dessa i tre av fyra 

fall övervägts som en möjlig omständighet att beakta vid omvandlingsprövningen enligt 4 § 1 

st. OmvL. I två fall har dessa vägts in i bedömningen eftersom de har uppfyllt det krav som 

ställs på att utvisningen ska utgöra men för den dömde. Om detta krav inte är uppfyllt 

kommer utvisningen däremot inte att beaktas. Vidare tycks det finnas situationer då en 

utvisning inte diskuteras som en möjlig omständighet att beaktas vid omvandlingsprövningen, 

utan istället som en omständighet som får betydelse för tidsbestämningen enligt 4 § 3 st 

OmvL. Hur domstolen avgör om ett utvisningsförordnande ska beaktas vid 

omvandlingsprövningen och/eller vid tidsbestämningen av livstidsstraffet framgår inte. Inte 

heller framgår vad som skiljer de olika sätten på vilket ett utvisningsförordnande kan beaktas. 

Vad som däremot står klart är att domstolen i de flesta fall faktiskt har kommit att väga in 

utvisningsbeslut i sin omvandlingsprövning och att utvisningsbeslut därför är en 

omständighet, utöver de lagstadgade, som kan få betydelse. Vilken betydelse en utvisning kan 

154 

Se exempelvis Örebro tingsrätt, mål B 3950-07, s. 22. 

155 


156 


157 


158 


46

få för omvandlingsprövningen kan dock inte utredas mer än att en utvisning är en 

omständighet som tycks kunna medföra att tidpunkten för omvandling tidigareläggs eller tala 

för att ansökan ska bifallas. 

Sökandens dåliga hälsotillstånd är ytterligare en omständighet som domstolen i ett av de 

genomgångna fallen har vägt in i sin omvandlingsprövning. Av vad som framkommer i målet 

lider mannen bl.a. av en svår tarmsjukdom, har kraftigt nedsatt syn samt hjärtbesvär. Enligt 

domstolen utgör mannens dåliga hälsa i detta fall en omständighet som bör beaktas jämte de 

lagstadgade kriterierna. Domstolen påpekar att ett dåligt hälsotillstånd bör kunna beaktas även 

om detta närmast är att betrakta som ett nådeskäl. 159 

Utöver utvisningsförordnanden och sökandens hälsotillstånd har domstolen vid 

omvandlingsprövningen hållit sig till OmvL:s fem lagstadgade kriterier. Här kan dock 

tilläggas att eftersom domstolen har kommit att väga in andra omständigheter än de 

uttryckligen lagstadgade, är det tänkbart att även andra omständigheter än de två uppräknade 

skulle ha kunnat vägas in om fallen hade sett annorlunda ut. 

5.3.3. Hur omständigheterna vägs mot varandra 

I detta avsnitt ska analyseras hur de olika omständigheterna som domstolen har beaktat i 

omvandlingsprövningen har vägts mot varandra. Först utreder jag om det finns något mönster 

för enbart bifallsbesluten respektive avslagsbesluten, sedan jämför jag dem sinsemellan. 

Gemensamt för bifallsbesluten är att domstolen i dessa inte har bedömt att det föreligger en 

konkret och beaktansvärd risk för att den dömde återfaller i brottslighet av allvarligt slag, och 

att sökanden inte har bedömts ha åsidosatt vad som gäller för verkställigheten. 160 I samtliga 

fall utom ett bedöms sökanden dessutom ha avtjänat tillräcklig tid i förhållande till 

brottslighetens straffvärde, men samtidigt har inte det tionde fallet ett klart negativt utfall 

eftersom domstolen där säger att det föreligger viss grund för att sökanden avtjänat tillräcklig 

tid. 161 Vidare anses sökanden i ett annat fall ha varit passiv till att främja sin anpassning i 

159 


160 


B 3829-06, B 3890-06 och B 4459-06. 

161 


47

samhället. 162 I ett av de tio fallen vägs även ett utvisningsförordnande gentemot sökanden in 

och i ett annat fall vägs sökandens dåliga hälsotillstånd in, båda till fördel för sökandena. 163 

Den sammanlagda bilden av bifallsbesluten är därför att i de flesta fallen är samtliga 

lagstadgade kriterier uppfyllda när ansökan bifalls, och att det därutöver kan finnas andra 

omständigheter som vägs in. Hittills har några sådana andra omständigheter dock inte varit till 

den dömdes nackdel. Endast i två fall har det brustit i något lagstadgat kriterium, men bara 

fullt ut i det fall då sökanden ansågs ha varit passiv till att främja sin anpassning i samhället. 

Att sökanden inte har medverkat till att främja sin anpassning i samhället har således i detta 

fall inte utgjort ett absolut hinder mot bifall av ansökan. Inte heller har det faktum att det i ett 

annat fall endast förelegat viss grund för att avtjänandetiden varit tillräcklig utgjort ett absolut 

hinder mot bifall. 

För avslagsbesluten är det främst två kriterier som väger tungt, nämligen de som handlar om 

den dömdes avtjänandetid och om omständigheterna bakom straffmätningen. Huruvida den 

dömde anses ha avtjänat tillräcklig tid i förhållande till brottslighetens straffvärde och tidigare 

avgjorda fall är nämligen en omständighet som har visat sig ha avgörande betydelse i många 

fall. I sex av de tio avslagen har sökandens ansökan avslagits enbart på grund av att detta 

kriterium inte ansetts uppfyllt. 164 Att det är detta kriterium som har avgjort fallen framgår 

klart och tydligt eftersom resterande kriterier i dessa fall har haft ett positivt utfall. En för kort 

avtjänandetid har i ytterligare ett fall tydligt fått avgörande betydelse då det enda kriterium 

utöver detta som brustit var att återfallsrisken bedömdes som osäker, vilket således innebär att 

återfallsrisken varken hade ett positivt eller negativt utfall i detta ärende. 165 Vidare kan 

nämnas att domstolen i samtliga avslag utom ett har bedömt att sökanden inte har avtjänat 

tillräcklig tid. 166 I de fall där inte endast avtjänandetiden har ansetts otillräcklig har det även 

brustit i andra kriterier, bl.a. återfallsrisken och/eller att sökanden åsidosatt vad som gäller för 

verkställigheten. 167 När det gäller det fall där den dömde faktiskt bedömdes ha avtjänat 

tillräcklig tid föll ansökan på att denne hade åsidosatt vad som gäller för verkställigheten samt 

162 


163 


164 


165 


166 

Örebro tingsrätt, mål B 300-08, B 4055-07, B 3530-07, B 2978-07, B 2255-07, B 2048-07, B 387-07, B 1233- 

07 och B 4244-06 jämfört med B 3839-06. 

167 


48

att det förelåg en konkret och beaktansvärd återfallsrisk. 168 Detta är således det enda fall där 

det är möjligt att se vilken betydelse andra kriterier än avtjänandetiden har fått, men eftersom 

det handlar om två kriterier som fick negativa utfall i detta fall är det inte möjligt att utreda 

hur stor tyngd respektive kriterium hade. Kombinationen av dessa ledde dock till ett avslag. 

Domstolen har uttalat att enskilda kriteriers tyngd måste avgöras från fall till fall och att en 

helhetsbedömning ska göras. Enligt domstolen kan varje enskilt kriterium i sig eller några av 

dem tillsammans medföra att ansökan ska avslås. Domstolen menar att de två exempel som 

förarbetena ger på fall där ansökan bör avslås då det brister i dessa kriterier, nämligen då 

återfallsrisken är konkret och beaktansvärd eller då dömde har varit allvarligt misskötsam, 

inte är de enda gångerna en ansökan kan avslås enbart när det brister i ett enskilt kriterium. 169 

Av vad som ovan anförts kan följande slutsatser dras. Kriterierna som handlar om den 

dömdes avtjänandetid och om omständigheterna bakom straffmätningen har avgörande 

betydelse för det fall dessa inte anses uppfyllda. I samtliga fall en sökande inte anses ha 

avtjänat tillräcklig tid i förhållande till straffvärdet har detta inneburit ett avslag av ansökan, 

och detta gäller även de fall där detta kriterium ensamt har haft ett negativt utfall. En 

otillräcklig avtjänandetid har således kommit att innebära ett absolut hinder mot ett bifall av 

ansökan. När det gäller de andra kriterierna finns det få exempel på hur brister i dessa får 

betydelse för om ansökan ska bifallas eller avslås. Det kan konstateras att ett negativt utfall av 

det kriterium som handlar om huruvida sökanden medverkat till att främja sin anpassning i 

samhället inte har inneburit ett hinder mot bifall av ansökan. Mot bakgrund av domstolens 

inställning gällande kriteriernas tyngd ska dock tilläggas att det tycks finnas en möjlighet att 

detta kriterium, likt alla de andra lagstadgade kriterierna, skulle kunna få avgörande betydelse 

beroende på hur fallet ser ut. 

5.3.4. Bedömningen av det omvandlade straffets längd 

Här ska analyseras hur domstolen, för de fall en ansökan om omvandling har bifallits, har 

gjort när den har bestämt vilken tid som livstidsstraffet ska omvandlas till. Till en början kan 

konstateras att domstolen i de tio bifallsbesluten har omvandlat livstidsstraffet till ett 

tidsbestämt straff på mellan 21 och 40 år. 170 Fyra av livstidsstraffen omvandlades till ett straff 

168 


169 


170 


B 3829-06, B 3890-06 och B 4459-06. 

49

på 25 år eller under, medan resten av fallen ligger på 29 år och uppåt. I samtliga fall utgår 

domstolen från de i 4 § 3 st. OmvL stadgade förutsättningarna vid bestämmandet av straffets 

längd, d v s den tid som den dömde har avtjänat, reglerna om villkorlig frigivning, den 

dömdes behov av underlättande åtgärder för övergången till ett liv i frihet samt att straffet inte 

får understiga 18 år. Hur prövningen går till kan klargöras med ett exempel: om en sökande 

som får bifall på sin ansökan har avtjänat 13,5 år innebär detta att sökanden, exklusive hänsyn 

till utslussningstid, kommer att få ett omvandlat straff på ca 20,5 år. Detta beror på att den 

dömde, mot bakgrund av reglerna om villkorlig frigivning, endast behöver avtjäna två 

tredjedelar av sitt straff. Därutöver läggs sedan den tid som den dömde bedöms behöva i 

utslussningstid. 171 Den förutsättning som således kan variera mellan fallen och som är en 

bedömningsfråga är den som handlar om de livstidsdömdas utslussningstid. I de tio 

bifallsbesluten ligger utslussningstiden på sex månader till tre år och enligt domstolen 172 är 

det normala att utslussningstiden fastställs till en tid på mellan ett och två år, vilket också sker 

i sex 173 av de tio fallen. I två fall bedöms sökanden behöva en utslussningstid på tre år och 

detta motiveras med att omfattande och jämförelsevis genomgripande åtgärder behövs för att 

tillräckligt förbereda den dömde för ett liv i frihet. 174 En utslussningstid på lägre än ett år 

utdöms i två fall och i ena fallet uttalar domstolen att vissa utslussningsåtgärder är 

nödvändiga, även om sökandens sociala förhållanden vid frigivningen kommer att vara bra. 175 

Beroende på hur omfattande och ingripande insatser som bedöms nödvändiga kan 

utslussningstiden därför variera något från fall till fall. 

Förklaringen till att det finns sökanden som får ett tidsbestämt straff på 40 år medan andra får 

ett på 21 år är således huvudsakligen att det tidsbestämda straffets längd till stor del är 

beroende av den tid som sökanden har avtjänat när domstolen ska omvandla livstidsstraffet. 

Har sökanden avtjänat en längre tid kommer det tidsbestämda straffet att omvandlas till ett 

högre tidsbestämt straff än den som har avtjänat en kortare tid. Sedan kan tiden skilja något 

även för de som avtjänat lika lång tid beroende på hur lång utslussningstid som bedöms 

nödvändig. 

171 

Se exempelvis Örebro tingsrätt, mål B 4883-07. 

172 


173 


174 


175 


50

Slutligen kan nämnas att det i ett av de granskade fallen framkommer att ett 

utvisningsförordnande är något som skulle kunna påverka tidsbestämningen. Hur denna 

bedömning görs och under vilka omständigheter ett sådant beaktande blir aktuellt framgår 

dock inte. Domstolen uttalar endast att det i fallet inte finns utrymme att beakta utvisningen 

eftersom det tidsbestämda straffet inte kan omvandlas till ett lägre straff än 21 år, vilket 

straffet mot bakgrund av reglerna i 4 § 3 st. redan ligger på. 176 Detta tycks innebära att ett 

utvisningsförordnande skulle kunna påverka tidsbestämningen på så vis att det tidsbestämda 

straffet bestäms till en kortare tid än vad som annars skulle ha blivit fallet. Det finns dock 

inget exempel bland de granskade besluten där någon omständighet utöver de i 4 § 3 st. 

angivna har fått betydelse för tidsbestämningen av livstidsstraffet. 

6. Analys 

6.1. En ökad rättssäkerhet för de livstidsdömda? 

I detta avsnitt ska diskuteras om de livstidsdömdas rättssäkerhet har ökat i och med OmvL:s 

införande. Denna diskussion kommer att ta sin utgångspunkt i vad som har framkommit om 

utformningen av OmvL och hur omvandlingsprövningen enligt denna lag har kommit att gå 

till hos Örebro tingsrätt. I någon mån måste även nådeinstitutet beröras eftersom frågan som 

ska behandlas är relaterad till hur de livstidsdömdas situation såg ut före OmvL:s tillkomst. 

Som framgått tidigare var ett av OmvL:s bakomliggande syften att öka den livstidsdömdes 

rättsäkerhet. I begreppet rättssäkerhet ingår att det finns en förutsebarhet i lagen respektive 

rättstillämpningen, och att det finns ett skydd mot rättsordningen samt mot missbruk av 

statens legala maktutövning mot den enskilde individen. Eftersom förutsebarhet är en del av 

rättssäkerhet är därför dessa begrepp nära sammankopplade. 177 

Till en början kan konstateras att omvandlingsprövningen enligt OmvL är reglerad. De 

kriterier vilka domstolen särskilt ska beakta vid omvandlingsprövningen finns uppställda i 

lagen och detta gör att den dömde kan förutse vad domstolen kommer att ta hänsyn till i sin 

prövning. I och med nådeinstitutets i princip oreglerade karaktär är detta en stor skillnad från 

hur situationen för de dömda såg ut före OmvL:s tillkomst. För nådeinstitutet finns inga regler 

uppställda över vad som ska gälla för regeringens prövning, utan vad som ska beaktas vid 

176 Örebro tingsrätt, mål B 4883-07 s. 17. 

177 Se avsnitt 4.1. 

51

denna överlämnas helt åt regeringen att bestämma. Eftersom regeringen inte heller motiverar 

sina beslut har den dömde därför ingen möjlighet att förutse vad som kommer att beaktas vid 

prövningen av om nåd ska beviljas eller inte. När det däremot gäller omvandlingsprövningen 

enligt OmvL kan vidare konstateras att det sätt på vilket domstolen har tolkat OmvL har 

inneburit att domstolen i princip undantagslöst hållit sig till de kriterier som uttryckligen finns 

angivna i lagens 4 §. Endast några få omständigheter utöver de i lagen uppställda har kommit 

att beaktas av domstolen och domstolens prövning tar alltid utgångspunkt i de lagstadgade 

kriterierna, vilket innebär att de kriterier som framgår av lagen är de som huvudsakligen 

beaktas vid domstolsprövningen. Även om andra omständigheter i viss mån kan påverka 

domstolens bedömning, har de lagstadgade kriterierna visats ha störst betydelse för 

prövningen och några andra omständigheter har inte påverkat bedömningen till den dömdes 

nackdel. Vilka omständigheter som domstolen i huvudsak grundar sin prövning på framgår 

således av lagen. Detta innebär utan tvekan en förbättrad förutsebarhet för den dömde och 

följaktligen även en ökad rättssäkerhet för denne. 

Att det av lagen framgår vad som gäller för att en livstidsdömd ska friges ökar även den 

dömdes rättssäkerhet på så vis att det finns ett skydd mot statligt maktmissbruk. Det sätt på 

vilket nådeinstitutet är utformat, som genom sin oreglerade karaktär i det närmaste är raka 

motsatsen till det nya institutet, lämnar öppet för godtyckliga bedömningar och är något som 

förstärks ytterligare av det faktum att regeringen inte motiverar sina beslut. Eftersom det inte 

finns någon insyn i nådebesluten och regeringen är fri att avgöra varje fall efter egen 

bedömning kan en livstidsdömd inte via nådeinstitutet anses skyddad mot eventuellt 

maktmissbruk. Det är regeringen som i varje enskilt fall bestämmer vilka omständigheter som 

ska beaktas och regeringen behöver inte ens vara konsekvent i bedömningen av vilka 

omständigheter som från fall till fall ska ha betydelse för om nåd ska beviljas eller inte. Detta 

följer bl.a. av det inte föreligger någon rätt till nåd och att nåd är till för undantagssituationer, 

vilket innebär att det är helt upp till regeringen att avgöra om nåd ska bli aktuellt. För 

domstolen är situationen dock en annan eftersom denna är styrd av att det finns lagstadgade 

kriterier för vad som särskilt ska beaktas vid prövningen enligt OmvL och då domstolen 

dessutom måste motivera sina beslut. Även om det sällan går att garantera att makthavarna 

inte missbrukar sin makt är det nya institutets utformning därför en betydande förbättring mot 

hur de livstidsdömdas situation såg ut när endast nådeinstitutet fanns att tillgå. Här ingår inte 

52

minst att den livstidsdömde genom det nya institutet har en rättighet att få sitt livstidsstraff 

omvandlat till ett tidsbestämt straff om förutsättningarna enligt lagen är uppfyllda. 

Samtidigt måste viss kritik riktas mot några otydligheter som finns i OmvL och dess 

förarbeten vad gäller det kriterium som handlar om den dömdes återfallsrisk. Enligt 4 § 1 st. 

OmvL ska domstolen särskilt beakta om det finns risk för att den dömde återfaller i allvarlig 

brottslighet, men vad som avses med ”allvarlig” brottslighet definieras inte. Vidare framhålls i 

förarbetena att om risken är konkret och beaktansvärd ska detta leda till att ansökan avslås, 

men utan att förklara hur domstolen ska bedöma en risk som ”konkret och beaktansvärd”. När 

otydligheter som dessa förekommer lämnas utrymme för domstolens eventuella godtycklighet 

och detta äventyrar den dömdes rättssäkerhet. Att en lag och dess förarbeten är tydliga är 

därför viktigt för rättssäkerheten. Detta kan sägas bli extra viktigt för nyss nämnda kriterium 

eftersom kriteriet enligt förarbetena är ett absolut hinder mot bifall när det har ett negativt 

utfall. Å andra sidan kan konstateras att domstolsprövningen är förbehållen endast en 

underrättsinstans och att tanken med detta var att det skulle skapa en enhetlig tillämpning av 

OmvL. När domstolsprövningen koncentreras till en instans på detta sätt bildas således praxis 

avseende hur lagen ska tillämpas och detta innebär att det skapas förutsebarhet i 

rättstillämpningen, något som är ytterligare en aspekt av rättssäkerhet. I detta sammanhang 

kan konstateras att domstolen, som framgick ovan, har kommit att fokusera 

omvandlingsprövningen på de i lagen stadgade kriterierna. Domstolen har kommit att tolka de 

enskilda kriterierna i enlighet med förarbetenas vägledning, där exempelvis den dömdes 

medverkan till att främja sin anpassning i samhället har givits en vid tillämpning och 

domstolen har tagit utgångspunkt i den dömdes personliga förutsättningar. Framför allt vid 

bedömningen av om den dömde har avtjänat tillräcklig tid i förhållande till brottslighetens 

straffvärde framgår att domstolen försöker upprätthålla en balans mellan de olika fallen. 

Domstolen tycks här mycket mån om att lika fall behandlas lika då domstolen jämför nya fall 

med tidigare avgjorda fall. Även mellan de övriga kriterierna tycks det föreligga en balans 

genom att det för de olika fallen i stort krävs lika mycket för uppfyllandet av ett kriterium. 

Mot denna bakgrund är rättspraxis således enhetlig och det finns en förutsebarhet i 

rättstillämpningen. Detta kan jämföras med hur situationen för de livstidsdömda såg ut då 

endast nådeinstitutet existerade. Eftersom regeringen inte motiverar sina beslut är det inte 

möjligt att utreda vilka skäl som legat bakom beslutet och någon praxis har det därför inte 

varit tal om. Även här har situationen således förbättrats för den dömde. 

53

En annan faktor i OmvL som får anses bidra till att den livstidsdömde skyddas mot 

maktmissbruk är att det finns möjlighet att överklaga domstolsbesluten. Till skillnad från vad 

som gäller för nådeinstitutet har en livstidsdömd genom det nya institutet möjlighet att 

överklaga ett avslag på sin ansökan. En livstidsdömd som har ansökt om nåd och som har fått 

avslag på denna ansökan kan däremot inte få beslutet överprövat och den dömdes enda 

möjlighet att beviljas nåd är att ansöka på nytt. Detta innebär att en ny ansökan visserligen 

kan göras, men att det är samma institution som i så fall prövar denna. För 

omvandlingsärendena enligt OmvL har sökanden däremot möjlighet att både överklaga till 

hovrätten och till HD, även om prövningstillstånd krävs till sistnämnda instans. Att det enligt 

OmvL finns möjlighet att överklaga beslut måste anses bidra till att den dömde på ytterligare 

ett sätt skyddas mot eventuellt maktmissbruk och att rättssäkerheten för den dömde, jämfört 

med tidigare, har ökat. 

Sammanfattningsvis kan konstateras att införandet av det nya omvandlingsinstitutet innebär 

en ökad rättssäkerhet för den livstidsdömde. Detta följer huvudsakligen av att den dömde 

genom det nya institutet har förutsättningarna för omvandlingsprövningen reglerade i lag, en 

rätt till motiverade beslut och en möjlighet att få ursprungsbeslutet överklagat. 

6.2. Omvandlingsprövningen och möjligheterna att påverka sin frigivning 

I denna del ska diskuteras vad som framkommit om Örebro tingsrätts omvandlingsprövning 

och den dömdes möjligheter att påverka sin frigivning. När det gäller domstolens 

omvandlingsprövning är det mest framträdande efter granskningen av denna vilken tyngd som 

domstolen lägger vid att den dömde ska ha avtjänat tillräcklig tid i förhållande till 

brottslighetens straffvärde och tidigare avgjorda fall. I samtliga fall där detta kriterium har fått 

ett negativt utfall har ansökan avslagits, och i sex av dessa fall berodde avslaget enbart på att 

just avtjänandetiden bedömdes som otillräcklig. Kriterierna som handlar om den dömdes 

avtjänandetid och omständigheterna bakom straffmätningen har således, för de fall 

avtjänandetiden bedöms otillräcklig, i praktiken kommit att utgöra absoluta hinder mot bifall. 

I förarbetena uttrycks visserligen inte att dessa två kriterier ska utgöra absoluta hinder mot 

bifall, men samtidigt uttalas att huvudregeln ska vara att svårare brott ska föranleda att en 

längre tid måste avtjänas jämfört med mindre svåra brott. Domstolen får utan tvekan sägas ha 

54

anammat denna huvudregel då domstolen undantagslöst har följt dessa riktlinjer. Möjligen 

kan domstolen dock tänkas ha gått lite långt då den gjort dessa kriterier till absoluta hinder. 

Enligt domstolen kan varje enskilt lagstadgat kriterium i sig utgöra ett hinder mot bifall. I 

materialet finns, utöver när otillräcklig avtjänandetid har ansetts föreligga, endast ett exempel 

på när det bara har brustit i ett av de fem lagstadgade kriterierna, varför det inte är möjligt att 

närmare utreda hur domstolen har sett på enskilda kriteriers tyngd. Ett rimligt antagande 

borde dock kunna göras om att vissa kriterier kräver mer än andra för att ett negativt utfall ska 

leda till avslag av ansökan. I materialet finns således ett fall där sökanden bedömdes ha varit 

passiv till att främja sin anpassning i samhället utan att ansökan avslogs. Detta kan jämföras 

med de gånger sökandens avtjänandetid bedömts otillräcklig i förhållande till brottslighetens 

straffvärde och tidigare avgjorda fall då samtliga ansökningar avslogs i dessa fall. Vad som 

för vissa kriterier krävs för att kriteriet ensamt ska utgöra ett absolut hinder mot bifall är dock 

som sagt inte möjligt att utreda här. Det räcker med att konstatera att domstolen har 

inställningen att varje enskilt kriterium i sig kan utgöra hinder mot bifall. Att denna möjlighet 

finns ligger även i linje med vad som har uttalats i förarbetena om att enskilda kriteriers tyngd 

ska avgöras i varje enskilt fall och att en helhetsbedömning ska göras. 178 

För frågan om en livstidsdömd kan påverka sin frigivning måste svaret bli ja. Detta följer av 

att flera av kriterierna som domstolen särskilt beaktar i omvandlingsprövningen är 

omständigheter som den dömde har direkt kontroll över. Kriterierna jag syftar på är framför 

allt de som handlar om den dömdes medverkan till att främja sin anpassning i samhället och 

om den dömdes åsidosättande av vad som gäller för verkställigheten. Om den dömde avhåller 

sig från allvarlig misskötsamhet och medverkar till sin anpassning i samhället har denne 

kommit en bit på vägen. Dessa kriterier är dock endast två av fem som domstolen särskilt 

beaktar och den dömdes möjligheter att påverka sin frigivning är därför begränsad. Skulle 

exempelvis domstolen finna att den dömde inte har avtjänat tillräcklig tid i förhållande till 

brottslighetens straffvärde och tidigare avgjorda fall kommer, som tidigare visats, ansökan att 

avslås trots den dömdes ansträngningar. Samtidigt innebär inte detta att vad den dömde gör 

under verkställigheten saknar betydelse. Skulle domstolen istället exempelvis finna att 

sökanden visst har avtjänat tillräcklig tid, får nyss nämnda omständigheter betydelse igen. 

Även återfallsrisken är något som den dömde i viss mån kan påverka eftersom det i 

178 Se avsnitt 4.4. 

55

edömningen av kriteriet ingår en mängd omständigheter som den dömde har direkt kontroll 

över, såsom den dömdes inställning och skötsamhet. Att den dömde har möjlighet att påverka 

sin frigivning är mot denna bakgrund därför tydligt. 

6.3. Avslutande kommentar 

Som konstaterats i avsnitt 6.1. innebär införandet av det nya omvandlingsinstitutet en ökad 

rättssäkerhet för de livstidsdömda. Det nya omvandlingsinstitutet innebär tveklöst en rad 

förbättringar för dessa personer då omvandlingsprövningen enligt detta institut, till skillnad 

från vad som gäller för nådeinstitutet, bl.a. är både reglerad och öppen. Något så 

grundläggande som att få sitt beslut motiverat är nu en rättighet för de livstidsdömda, vilket är 

något som ger dem möjlighet att utreda vilka omständigheter som resulterat i ett avslag och 

därigenom veta hur de kan bättra sina chanser till nästa ansökan, alternativt överklaga om de 

anser att domstolen gjort fel bedömning. 

Även om det nya omvandlingsinstitutet på flera sätt innebär en förbättrad situation för den 

dömde borde nådeinstitutet dock inte räknas ut. Fördelen med nådeinstitutet är att det är mer 

flexibelt när det gäller vilka omständigheter som kan beaktas vid prövningen och vid vilken 

tidpunkt denna prövning kan ske. Eftersom det inte finns några regler som styr vilka typer av 

omständigheter som kan bli aktuella för att nåd ska beviljas, är det regeringen som i varje 

enskilt ärende bestämmer vilka omständigheter som tas hänsyn till. Som tidigare konstaterats 

är detta upplägg inte särskilt rättssäkert, men samtidigt innebär denna frihet att regeringen kan 

ta hänsyn till andra omständigheter än de som domstolen kan beakta. Även om OmvL inte 

uttömmande reglerar de omständigheter som domstolen ska beakta vid prövningen enligt 

denna lag, är de lagstadgade kriterierna sådana som särskilt ska beaktas och de som enligt 

förarbetena tycks ha störst betydelse. I nådeärenden kan exempelvis sjukdom vara en 

omständighet som får självständig betydelse vid prövningen, vilket är något som enligt 

förarbetena till OmvL däremot inte bör bli aktuellt vid prövningen enligt OmvL. I någon 

situation kan det därför tänkas att det föreligger omständigheter som domstolen inte kan ge 

avgörande betydelse, men som bör få sådan betydelse. Huruvida sjukdom i sig är en 

omständighet som bör kunna leda till att en livstidsdömd friges är inte en diskussion som 

kommer att föras här, utan det räcker att konstatera att det kan finnas situationer då 

omständigheter som inte omfattas av prövningen enligt OmvL bör få avgörande betydelse och 

att nådeinstitutet därför i dessa fall kan få en betydelsefull funktion. Vidare kan regeringen, 

till skillnad från domstol, ta upp ett omvandlingsärende till prövning innan den dömde har 

56

avtjänat tio år eftersom det inte finns någon regel om när en nådeansökan tidigast kan göras. I 

praktiken är det därför möjligt för en livstidsdömd att beviljas nåd innan denne har avtjänat 

tio år, vilket däremot inte är något som skulle kunna bli aktuellt med det nya institutet 

eftersom ansökan enligt OmvL får ske först när 10 år har avtjänats. Denna möjlighet torde 

dock inte få någon större användning då regeringen på senare år har omvandlat livstidsstraff 

till tidsbestämda straff på 18-25 år, men det kan fortfarande tänkas att det i något fall skulle 

kunna bli aktuellt att frige en livstidsdömd tidigare än så. Huruvida detta är lämpligt ska inte 

diskuteras här, men det är det en omständighet som gör nådeinstitutet mer flexibelt än det nya. 

57

7. Källförteckning 

Offentligt tryck 

Proposition 1962:10 Kungl. Maj:ts proposition med förslag till brottsbalk 

Proposition 1973:90 Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ny regeringsform och ny 

riksdagsordning m.m. 

Proposition 2005/06:35 Lag om omvandling av fängelse på livstid 

SOU 1953:17 Enhetligt frihetsstraff m.m. 

SOU 2002:26 Frigivning från livstidsstraff 

SOU 2007:90 Straffskalan för mord 

Direktiv 2000:85 Frigivningsprövning av livstidsdömda m.m. 

Litteratur 

Anners, Erik, Svensk straffrättshistoria: några huvudlinjer. Del 1, Almqvist & Wiksell, 

Stockholm 1972. 

Aspelin, Erland, ”Straffets grunder – historisk bakgrund”, I: Svensk juristtidning 1999, s. 108- 

131. 

Häthén, Christian, Stat och straff. Rättshistoriska perspektiv, Studentlitteratur, Lund 2004. 

Jareborg, Nils, Straffrättsideologiska fragment, Iustus förlag AB, Uppsala 1992. 

Leijonhufvud, Madeleine & Wennberg, Suzanne, Straffansvar, Upplaga 7, Norstedts juridik 

AB, Stockholm 2005. 

Nelson, Alvar, Brott och nåd. Studier i svensk statsrätt och straffrätt, Almqvist & Wiksell, 

Stockholm 1953. 

Thyrén, Johan C.W., Principerna för en strafflagsreform. 1, Straffets sociala uppgift. 

Straffsystemet, Gleerup, Lund 1910. 

Elektroniska källor 

Kriminalvårdens hemsida, 

www.kriminalvarden.se/templates/KVV_InfopageGeneral____5019.aspx, 

hämtad: 5/11-2008 

Regeringens hemsida, 

www.regeringen.se/sb/d/2296/a/76820, hämtad: 8/10-2008. 

www.regeringen.se/sb/d/2296/a/76819, hämtad: 8/10-2008 

Övriga källor 

E-mail från registrator på Örebro tingsrätt, inkomna: 1/12-2008 och 2/12-2008. 

Regeringskansliets faktablad, Nåd i brottmål och upphävande av domstols beslut om 

utvisning, Justitiedepartementet, Ju 07.03, mars 2007. 

58

Rättsfallsregister 

NJA 

NJA 2007 s. 194. 

Opublicerade 

Högsta domstolen 

Mål Ö 2182-07, den 21 maj 2008. 

Mål Ö 2993-07, den 21 maj 2008. 

Mål Ö 3016-07, den 21 maj 2008. 

Örebro tingsrätt 

Mål B 3829-06, den 27 september 2007 (bifall). 

Mål B 3839-06, den 23 maj 2008 (avslag). 


Mål B 4244-06, den 19 september 2007 (avslag). 

Mål B 4459-06, den 5 juni 2007 (bifall). 

Mål B 4577-06, den 4 oktober 2007 (bifall). 

Mål B 387-07, den 19 oktober 2007 (avslag). 

Mål B 1211-07, den 15 november 2007 (bifall). 


Mål B 1900-07, den 24 oktober 2007 (bifall). 


Mål B 2049-07, den 16 januari 2008 (bifall). 

Mål B 2255-07, den 20 december 2007 (avslag). 

Mål B 2978-07, den 5 mars 2008 (avslag). 

Mål B 3530-07, den 30 april 2008 (avslag). 

Mål B 3950-07, den 16 april 2008 (bifall). 

Mål B 4055-07, den 13 maj 2008 (avslag). 

Mål B 4132-07, den 13 juni 2008 (bifall). 


Mål B 300-08, den 3 september 2008 (avslag). 

59

Lo Presti Lynn Tidsbestämning av livstidsstraff. Omvandlingslagen i ...

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?